Ett ovanligt korkat krig

Opiumkriget i början av 1840-talet dyker ibland upp som förklaring till motsättningarna mellan väst och Kina. Det var inledningen till en rad pinsamma förödmjukelser som kineserna aldrig glömmer och som den kommunistiska diktaturen älskar att utnyttja i sin propaganda. Det var ett ovanligt korkat krig som startades av idiotiska skäl och som egentligen inte ens blev ett riktigt krig, skriver Mats Fält.

Utrikesminister Palmerston hade alltid varit emot krig mot Kina, men saknade pengar och ville utnyttja kriget för att lösa ett budgetproblem. En röststark men omdömeslös opinion ville straffa Kina och försvara den olagliga opiumhandeln. I debatten påstods på fullt allvar att kriget skulle leda till ett utökat samarbete – kineserna ville väl men den onde kejsarens administration var ett problem.

Storbritannien möttes av mycket svagt motstånd. Kina hade inga möjligheter att stå emot Royal Navys artilleri. Till slut blev det hela en serie pinsamma straffexpeditioner mot försvarslösa städer. Fredsslutet fördröjdes av oenighet i London och uppskruvade krav på hur Kina skulle straffas för påstådd arrogans och kränkande behandling av utländska representanter och opiumhandlare.

Bakgrunden var opiumhandelns utveckling. För det brittiska Ostindiska Kompaniet hade smugglingen till Kina blivit ett sätt att finansiera administrationen av Indien. Liksom många koloniala projekt gick brittiska Indien med förlust. Kina övervägde huruvida ett effektivt förbud eller reglerad handel var lösningen på problemet. De många smugglarna – från många länder – hoppades på en öppning, men möttes istället av att Kinas administration faktiskt lyckades minska handeln betydligt. När detta slutade med hårda tag mot de britter som skötte både den legala och hårt reglerade handeln och den illegala smugglingen i Kanton – den enda hamn som var öppen för utlänningar – och konfiskation av opiumlagren blev krisen akut. Kronans representant ställde sig aldrig bakom opiumhandeln, men lovade att ersätta de som förlorat sitt smuggelgods. Skälet var att begränsa konflikten och hindra Kina från att helt stoppa handeln med utlandet. När kronan saknade de nödvändigt resurserna blev det bisarra kriget lösningen.

Det första opiumkriget handlade formellt inte om opium. Inga krav på ökad import framfördes. Däremot fick Kina betala skadestånd, överlämna Hongkong och öppna ett antal ytterligare hamnar för handel med utlandet.

Till en början sågs kriget i Kina mest som ett olyckligt misstag. Även kineserna såg den egna administrationens agerande som klumpigt och ogenomtänkt. Det var först senare som kriget blev en del av de förödmjukelser som bidrog till Kinas känsla av att ständigt drabbas av orättvisor och övergrepp. Idag ses det av de flesta som ett tydligt exempel på hur kolonialismen bröt mot alla regler i sin strävan efter makt och rikedom.

Den som vill veta mer om omständigheterna som bidrog till konflikten rekommenderas att läsa ”Imperial Twilight – The Opium War and the end of China’s last Golden Age” (Atlantic Boook, 2018) av Stephen Platt. Boken är en fängslande skildring av hur det hårt styrda handelssystemet reglerades och hur livet fungerade för de västerlänningar som levde sitt liv i Kanton – utan rätt att någonsin besöka någon annan del av Kina. De var hänvisade till sina lokaler utanför Kantons murar. Det enda lokala andningshålet var den portugisiska kolonin Macau.

Även försöken att etablera kontakt med kejsaren i Peking skildras med dess ständiga inslag av kulturkrockar och förvirring. Stor respekt för det rika och kultiverade kejsardömet övergår ibland i irritation och förakt för dess rigiditet och ovilja att se väst som en jämbördig partner.

En av bokens intressantaste inslag är de många porträtten av aktörerna på båda sidor, bland annat ett antal britter som vigt sina liv åt kontakterna med detta enorma rike vars inre liv länge förblev ett svårtolkat mysterium. Kriget var osannolikt korkat, men berättelsen om mötet mellan väst och öst utanför Kantons murar är en ovanligt spännande historia.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun