Ett universitetsdepartement
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Ett universitetsdepartement
När hr Palme till bättrande av sin fortsatta karriär flyttade över till dåvarande
ecklesiastikdepartementet likvisst
medförande Sveriges Radio i bagaget –
företogs en uppdelning av departementschefens uppgifter. Hr Moberg, intill dess
högt skattad (och trofast) statssekreterare, befordrades till konsult med uppgift att föredraga ärenden gällande
forskningen och den högre utbildningen
samt gymnasiet, medan hr Palme behöll
resten. På juristspråk kallades förr i världen en dylik operation för ”avsöndring”;
med den från stamfastigheten utbrutna
jordlotten följde i regel inte rätt i stamfastighetens andra tillgångar. Ser man
närmare på föredragningslistorna över
konseljärendenas uppdelning blir det
också uppenbart att hr Mobergs ställning
allenast är den glorifierade statssekreterarens. Hr Palme sitter på planeringsoch budgetärendena, ja, till och med
forskningsråden faller under hans domvärjo.
På längre sikt är en sådan departemental organisation givetvis orimlig. Vad
som i en viss politisk situation passade hr
Palmes personliga aspirationer – och hr
Mobergs politiska ställning – kan inte
få prejudicera administrationen av ett så
stort och betydelsefullt område som den
statliga utbildnings- och forskningsorganisationen med därtill anknutna kulturella och kyrkliga ärenden. Erfarenheterna från de senaste årens våldsamma stegring av dessa uppgifters betydelse- bå-
de kvantitativt och kvalitativt- gör det
tvärtom trängande nödvändigt att taga
upp en debatt om utbildningsdepartementets framtida organisation.
Både principiella och praktiska skäl
talar i själva verket för en uppdelning av
det nuvarande kromosomdepartementet
på två: ett skol- och kulturdepartement,
jämväl med uppgift att handlägga kyrkoärendena, och ett departement för den
högre utbildningen och forskningen.
Principiellt är det naturligt att draga en
gräns mellan det obligatoriska skolväsendet å ena sidan, inom vilket allmänt humanitära och demokratiska målsättningar måste få avgörande betydelse, och den
på frivillighetens grund byggda högre utbildningen och forskningen å den andra,
där kvalitetskraven med ofrånkomlig
styrka gör sig gällande. Det avgörande
praktiska argumentet är naturligtvis att
utbildningsdepartementet är alldeles för
stort och har alldeles för omfattande och
skiftande uppgifter sammanförda i en
administrativ enhet under en – eller som
nu en och en halv- minister. Den politiker, som genom sin yrkeserfarenhet eller politiska utbildning kan täcka hela
departementets nuvarande område, som
till på köpet oavlåtligt sväller ut, finns
helt enkelt inte, och kommer aldrig att
finnas. Enda utvägen är då, som i fallet
Palme, att taga en person utan nämnvärda förkunskaper för uppgiften; han har
åtminstone kunnat träda till utan förutfattade meningar. Man löper emellertid
i så fall den högst reella risken att vederbörande – vad han själv än inbillar sig
– blir insnärjd av yrkesmännen, departements- och verkstjänstemän, forskare
och lärare. Hur hr Palme rett sig i den situationen är det ännu för tidigt att yttra
sig om. Sannolikheten talar för övrigt för
att problemet snart kan komma att framstå som ointressant.
Att bilda nya departement brukar
dock vara en tidskrävande och intrikat
procedur. Var skall man t.ex. få den nödvändiga nya personalen? Det kanske går
– rentav utan större svårighet! Sedan
universitetskanslersämbetet reformerades har det på en gång utvidgats till en
hela universitetsväsendet täckande administrativ mellaninstans och i sin faktiska betydelse sjunkit ned till en nivå
motsvarande en byrå inom utbildningsdepartementet. Vill man taga konsekvenserna av denna utveckling vore det onekligen riktigt att avskaffa UK.K och bygga
upp ett universitetsdepartement med utnyttjande av de personalresurser, som då
frigörs. En annan möjlighet vore att reducera UKK till en berednings- och kontaktinstans med huvudsaklig uppgift att
verka för rättvisa och rättssäkerhet i det
känsliga akademiska befordringsväsendet samt att i samarbete med forskningsråd och fakultetsberedningar bevaka
de tvärvetenskapliga aspekterna inom
forskningspolitiken. Mycken personal
123
blir även då ledig för placering i ett universitetsdepartement.
Det system, som här skisserats, erbjuder flera stora fördelar framför det nuvarande. Man sammanför de högre administrativa befogenheterna och det politiska ansvaret i ett naturligt centrum,
nämligen i ett departement. Man koncentrerar de befogenheter, som har direkt betydelse för vardagsarbetet inom den högre utbildningen och forskningen till de
centra, där de hör hemma, nämligen universitetens konsistorier och motsvarande
institutioner. De är på ett helt anat sätt
insatta i de praktiska undervisnings- och
forskningsfrågorna än vad universitetsadministratörerna är eller kan vara.
Här som på andra områden har oppositionspartierna anledning att tänka sig
för inför ett eventuellt kommande regeringsansvar. Det är självklart att man vid
ett tillträde av regeringsmakten bör ha
förberett sig genom att ha färdiga åtminstone vissa koncipieringar av den politik
man vill föra. Till dylika förberedelser
för regeringsansvaret hör att i tid tänka
på hur själva departementsorganisationen bör se ut. Utbildningsdepartementet
träder då av både politiska och funktionella skäl i blickfältet.
När hr Palme till bättrande av sin fortsatta karriär flyttade över till dåvarande
ecklesiastikdepartementet likvisst
medförande Sveriges Radio i bagaget –
företogs en uppdelning av departementschefens uppgifter. Hr Moberg, intill dess
högt skattad (och trofast) statssekreterare, befordrades till konsult med uppgift att föredraga ärenden gällande
forskningen och den högre utbildningen
samt gymnasiet, medan hr Palme behöll
resten. På juristspråk kallades förr i världen en dylik operation för ”avsöndring”;
med den från stamfastigheten utbrutna
jordlotten följde i regel inte rätt i stamfastighetens andra tillgångar. Ser man
närmare på föredragningslistorna över
konseljärendenas uppdelning blir det
också uppenbart att hr Mobergs ställning
allenast är den glorifierade statssekreterarens. Hr Palme sitter på planeringsoch budgetärendena, ja, till och med
forskningsråden faller under hans domvärjo.
På längre sikt är en sådan departemental organisation givetvis orimlig. Vad
som i en viss politisk situation passade hr
Palmes personliga aspirationer – och hr
Mobergs politiska ställning – kan inte
få prejudicera administrationen av ett så
stort och betydelsefullt område som den
statliga utbildnings- och forskningsorganisationen med därtill anknutna kulturella och kyrkliga ärenden. Erfarenheterna från de senaste årens våldsamma stegring av dessa uppgifters betydelse- bå-
de kvantitativt och kvalitativt- gör det
tvärtom trängande nödvändigt att taga
upp en debatt om utbildningsdepartementets framtida organisation.
Både principiella och praktiska skäl
talar i själva verket för en uppdelning av
det nuvarande kromosomdepartementet
på två: ett skol- och kulturdepartement,
jämväl med uppgift att handlägga kyrkoärendena, och ett departement för den
högre utbildningen och forskningen.
Principiellt är det naturligt att draga en
gräns mellan det obligatoriska skolväsendet å ena sidan, inom vilket allmänt humanitära och demokratiska målsättningar måste få avgörande betydelse, och den
på frivillighetens grund byggda högre utbildningen och forskningen å den andra,
där kvalitetskraven med ofrånkomlig
styrka gör sig gällande. Det avgörande
praktiska argumentet är naturligtvis att
utbildningsdepartementet är alldeles för
stort och har alldeles för omfattande och
skiftande uppgifter sammanförda i en
administrativ enhet under en – eller som
nu en och en halv- minister. Den politiker, som genom sin yrkeserfarenhet eller politiska utbildning kan täcka hela
departementets nuvarande område, som
till på köpet oavlåtligt sväller ut, finns
helt enkelt inte, och kommer aldrig att
finnas. Enda utvägen är då, som i fallet
Palme, att taga en person utan nämnvärda förkunskaper för uppgiften; han har
åtminstone kunnat träda till utan förutfattade meningar. Man löper emellertid
i så fall den högst reella risken att vederbörande – vad han själv än inbillar sig
– blir insnärjd av yrkesmännen, departements- och verkstjänstemän, forskare
och lärare. Hur hr Palme rett sig i den situationen är det ännu för tidigt att yttra
sig om. Sannolikheten talar för övrigt för
att problemet snart kan komma att framstå som ointressant.
Att bilda nya departement brukar
dock vara en tidskrävande och intrikat
procedur. Var skall man t.ex. få den nödvändiga nya personalen? Det kanske går
– rentav utan större svårighet! Sedan
universitetskanslersämbetet reformerades har det på en gång utvidgats till en
hela universitetsväsendet täckande administrativ mellaninstans och i sin faktiska betydelse sjunkit ned till en nivå
motsvarande en byrå inom utbildningsdepartementet. Vill man taga konsekvenserna av denna utveckling vore det onekligen riktigt att avskaffa UK.K och bygga
upp ett universitetsdepartement med utnyttjande av de personalresurser, som då
frigörs. En annan möjlighet vore att reducera UKK till en berednings- och kontaktinstans med huvudsaklig uppgift att
verka för rättvisa och rättssäkerhet i det
känsliga akademiska befordringsväsendet samt att i samarbete med forskningsråd och fakultetsberedningar bevaka
de tvärvetenskapliga aspekterna inom
forskningspolitiken. Mycken personal
123
blir även då ledig för placering i ett universitetsdepartement.
Det system, som här skisserats, erbjuder flera stora fördelar framför det nuvarande. Man sammanför de högre administrativa befogenheterna och det politiska ansvaret i ett naturligt centrum,
nämligen i ett departement. Man koncentrerar de befogenheter, som har direkt betydelse för vardagsarbetet inom den högre utbildningen och forskningen till de
centra, där de hör hemma, nämligen universitetens konsistorier och motsvarande
institutioner. De är på ett helt anat sätt
insatta i de praktiska undervisnings- och
forskningsfrågorna än vad universitetsadministratörerna är eller kan vara.
Här som på andra områden har oppositionspartierna anledning att tänka sig
för inför ett eventuellt kommande regeringsansvar. Det är självklart att man vid
ett tillträde av regeringsmakten bör ha
förberett sig genom att ha färdiga åtminstone vissa koncipieringar av den politik
man vill föra. Till dylika förberedelser
för regeringsansvaret hör att i tid tänka
på hur själva departementsorganisationen bör se ut. Utbildningsdepartementet
träder då av både politiska och funktionella skäl i blickfältet.