Erik Thyselius: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska EU-bomben

Borde EU skaffa egna kärnvapen? Donald Trumps uttalande om att han skulle låta Ryssland göra ”vad fan de vill” med ett Natoland som inte, enligt Trumps sätt att se på saken, ”betalat in” tillräckligt till försvarsalliansen har gett nytt bränsle till frågan i Tyskland.

Ett av SPD:s toppnamn inför EU-valet, Katarina Barley, sade nyligen i en intervju med Tagesspiegel (13/2) att Europa inte kan förlita sig på USA:s kärnvapenparaply om Trump blir återvald. I arbetet med att bygga upp en europeisk armé kunde gemensamma kärnvapen vara ett steg på vägen. Barley öppnade därmed en dörr som, mer eller mindre, varit stängd för politikerna. Fram tills nu.

Finansminister Christian Lindner (FDP) skrev kort därpå en gästkrönika i FAZ som följde i Barleys tankespår. Frågan som måste ställas är under vilka politiska och ekonomiska omständigheter som Europas enda kärnvapenmakter, Storbritannien och Frankrike, är villiga att ställa sina vapen till kollektivt förfogande och omvänt vad vi (läs: Tyskland) är beredda att bistå med, skriver Lindner.

Även den förre utrikesministern Sigmar Gabriel (SPD) argumenterar för att Europa måste öka den egna nukleära avskräckningsförmågan. Tidigare i vintras varnade också den gröna nestorn i tysk politik, Joschka Fischer, för att det inte räckte med att förlita sig på Storbritannien och Frankrike. EU måste skaffa sig egna kärnvapen.

Det underliggande resonemanget bygger på att Frankrike, och kanske också Storbritannien, är redo att låta ett stort land som Tyskland få skydd under deras respektive kärnvapenparaply. Däremot är det högst osäkert om Paris eller London skulle riskera ett kärnvapenkrig i händelse av, till exempel, en rysk invasion av Baltikum.

I det fall Trump skulle göra verklighet av sitt hot om att ta USA, inklusive dess kärnvapen, ut ur Nato ökar därför risken för att Moskvas erövringskrig fortsätter ännu längre in i Europa. Detta förutsatt att EU saknar en trovärdig avskräckningsförmåga. Ukrainas beslut att göra sig av med sina kärnvapen på 1990-talet i utbyte mot amerikanska löften utgör i sammanhanget ett varnande facit.

Tabubrottet om kärnvapen har självklart väckt motreaktioner. Förbundskansler Olaf Scholz (SPD) och försvarsminister Boris Pistorius (SPD) bedyrar styrkan i de transatlantiska relationerna och vill inte kännas vid tanken. Även inom FDP har Lindners krönika väckt kritik. CDU anklagar regeringen för att sända dubbla budskap och förkastar idén helt. Dessutom kommer varken Frankrike eller Storbritannien i närheten av USA:s avskräckningsförmåga.

Tanken på ett europeiskt kärnvapenrace är knappast tilltalande. Fast det är inte ett amerikanskt tillbakadragande heller. Bara det faktum att diskussionen om europeiska kärnvapen och Natos vara eller inte vara är i full gång i ett av EU:s viktigaste medlemsländer visar vilken destruktiv kraft Trump är. En kraft som mycket väl kan göra comeback i Vita huset.    

I början av kriget ansåg Berlin att det var en stor sak att skicka hjälmar till Ukraina. Nu handlar debatten om kärnvapen. Hur är det nu citatet brukar låta?

”Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer”. 

Erik Thyselius är verksam vid Axess Publishing och programledare för Axess TV:s Panelen/SNB