Johan Bobert: Nytt säkerhetsläge, gammal debatt

I Svenska Dagbladets app finns varje dag tidningen för exakt 50 år sedan, en guldgruva för den som vill få perspektiv på dagens debatt. I februari 1974 är försvarsdebatten intensiv efter att generalmajor Nils Sköld på Folk och förvar presenterat sina idéer om ett folkligare försvar där fienden ska mötas av ”vår samlade fientlighet”. Det är meningslöst att ens försöka hindra fienden att gå i land, i stället ska försvaret ske på djupet med en seg gubbe i varje buske. Sköld får några dagar senare mothugg av generallöjtnant Stig Löfgren, som menar att Sköld underskattar svårigheterna med en strategi byggt på återtågsdefensiv. Bättre är att vi drar ner på den omoderna värnpliktsarmén och i stället satsar på flotta, flyg, luftvärn och pansar för att möta stormakten på havet och slå den nära stranden.

Oavsett inriktning, styrdes det kalla krigets försvarstänkande av föreställningen att ingen stormakt var intresserat av Sverige som sådant, men i ett storkrig kan någon stormakt vilja erövra vårt land för att använda det i försvar eller offensiv mot huvudfienden. Oavsett djup– eller skalförsvar var det självklara scenariot att Sverige skulle invaderas. Därför hade vi ett värnpliktsförsvar som omfattande nästan alla vuxna män och ett civilförsvar med skyddsrum till miljoner medborgare. Stormaktskriget skulle också isolera Sverige, precis som skett under världskrigen, vilket krävde en hög självförsörjningsgrad av mat och stora lager av strategiska varor.

Efter östblockets fall lade vi ner alltihopa, men nu är det återigen krig i Europa och försvaret ska rustas och – överraskning – det är ungefär samma försvarsdebatt som under det kalla kriget. Armén ska rustas för att kunna försvara svenskt territorium, självförsörjningsgraden ska öka och skyddsrummen rustas. Det nya är att vi är på väg in i Nato, något som får stora konsekvenser för försvarsplaneringen men som ännu inte verkar ha påverkat försvarsdebatten.

Tanken på att försvara Sverige inne i ”rest-Sverige” kan sägas ha varit en ledsam konsekvens av Finska kriget som 1809 ledde till riksklyvningen och att det naturligt runda Sverige, med huvudstaden i mitten, förvandlades till dagens långsmala land med Stockholm vid gränsen och fienden på Åland. Sverige ställning som regional stormakt blev under 1800-talet alltmer ett minne från fornstora dar, och det blev närmast ett axiom att vi inte kunde möta fienden annat än vid vår egen kust. Den så kallade centralförsvarsprincipen gick allra längst, striden skulle föras långt inne i landet där fienden skulle mötas och nötas sönder. Att vi under resten av 1800 och hela 1900-talet avstod från krig var kanske inte så mycket ett uttryck för en långt driven fredsvilja, snarare en anpassning till vår militära svaghet.

Om läget var påfrestande under 1800-talet blev det under det kalla kriget riktig ansträngande. Östersjön förvandlades till ett sovjetiskt innanhav med Warzawapaktens styrkor stående längs stränderna från Viborg till Lübeck. Räknade man med att Finland snabbt skulle dras in på östsidan, så hade vi fienden stående ända från Treriksröset. Med en flotta bestående av små kustfartyg och ett starkt, men trots allt begränsat flygvapen, var det logiskt att planera för strid i våra egna skogar med befolkningen hukande i skyddsrum. Och eftersom stormaktskriget naturligen skulle spärra av landet, var självförsörjning viktigt.

Men det kalla kriget är slut och vi ska med i västalliansen Nato, det borde ändra allt, även försvarsdebatten. Fienden är inte längre den anonyma och lite abstrakta ”Stormakten”, som alla som gjort lumpen känner igen, utan det högst konkreta Ryssland. Och Rysslands har numera begränsad tillgång till Östersjöns stränder. Via Sankt Petersburg måste den ryska flottan löpa gatlopp genom Finska viken, och Kaliningrad är en enklav omringad av Nato.

En svensk försvarsdebatt uppdaterad till läget efter Nato-medlemskapet borde diskutera var vi nu ska möta fienden samt hur civilförsvaret och folkförsörjningen ska integreras i en allians som inte bara har total kontroll över Östersjön, utan också över världshaven. Att flotta och flyg ska samverka med övriga Nato i kontrollen av Östersjön är självklart, men lika självklart borde vara att armén inte står och väntar vid svenska kusten. Om det skulle bli aktuellt att möta ett ryskt anfall i Sverige, så måste Nato först ha kastats ut ur Finland och Baltikum och Natos flyg- och flottstridskrafter därefter fullständigt ha misslyckats. Sverige bör nog tänka mer framskjutet, damma av manualerna från tiden innan 1809 och sätta huvuddelen av armén i Karelen, och kanske stödja fronten från Narva och så långt söderut som behövs. Debatten kunde med fördel handla om hur en sådan armé ska bemannas, utrustas och försörjas?

Och hur ska flotta och flyg utformas för att inte längre decimera en invasionsflotta, utan i stället dominera Östersjön tillsammans med våra allierade? Och hur ska Gotland försvaras, den del av Sverige som kan komma att få verklig betydelse i ett krig med Ryssland? Under det kalla kriget fick vi som var krigsplacerade på Gotland den bestämda känslan att militärledningen mer eller mindre räknade med att förlora ön om Stormakten genomförde ett seriöst anfall mot Sverige. Det gick inte att tolka vår utrusning på annat sätt; pansarbilarna som redan 1942 var en nödlösning och de ständigt orenoverade Centurion-stridsvagnarna.

Delar av landet kan spärras av till följd av stridshandlingar, men att Sverige som land skulle spärras av är osannolikt. Tvärtom så är vi nu allierade med västmakter vars centrala idé sedan århundraden varit att kontrollera världshaven och de globala handelsvägarna. Ryssland är, liksom en gång Tyskland, en alldeles uppenbar landmakt som går att slänga ut från världshaven och alla eventuella stödjepunkter de skaffat sig på andra kontinenter. Och skulle Kina blanda sig, så gäller samma sak där. Kina har världens numerärt största flotta, men deras närvaro utanför fastlandet består av sårbara utposter.

Debatten skulle med fördel kunna röra sig bort från det kalla krigets narrativ, med självförsörjning av mat, bergrum med olja, ett skyddsrum i varje hus och en folkarmé spridd över hela landet. Den militära gränsen går numera vid Finlands och Baltikums östgränser, Östersjön är Natos eget innanhav, vi är lierade med stormakter som behärskar världshaven och vår försvarsmakt blir snart en del av något mycket större. Förhoppningsvis planerar redan Försvarsmakten för detta, men även den publika försvarsdebatten kan uppgraderas till de nya förutsättningarna. Det behövs, för det handlar om en rejäl omställning, inte minst mentalt, det största perspektivskiftet sedan Sverige efter Napoleonkrigen lämnade den europeiska stormaktspolitiken och blev ett litet land. Nu är vi en del av ett block med en tydlig fiende och det kan, som nämnts, vara dags att återigen placera armén i Karelen.

Johan Bobert är kommunikationskonsult