Bengt-Ove Andersson: Ska Sverige svika judarna igen?

Vi i Sverige påminner oss gärna de vita bussarna efter andra världskrigets slut och de Förintelseöverlevande som fick en fristad här. Vi påminner oss inte lika gärna de iskalla antisemitiska stämningarna som rådde i en del kretsar, manifestationen mot ”judeimport”, eller att det var Sverige som krävde att ett ”J” för jude skulle stämplas i passen för tyska judar. För ett fåtal rakryggade svenskar med Raoul Wallenberg som lysande stjärna, fanns ett desto större antal syltryggar och till och med folk på Socialstyrelsen som förberedde listor på judar i Sverige att lämna över till tyskarna när den dagen kom.

Idag, 80 år efter Förintelsen, måste judar återigen känna rädsla i Sverige. Rädsla att bära kippa eller Davidsstjärna, de känner att de helst bör dölja allt som visar att de är judar. Det är en evig skam för Sverige att vi har låtit det gå därhän.

Nu är det inte främst brunskjortor på högerkanten som hetsar och hotar, utan brunskjortor på den andra kanten samt islamister. I Sverige finns en stor mängd människor som fått judehatet med modersmjölken. Detta gäller absolut inte alla de muslimer som helst bara vill leva ett fredligt liv här, utan den högljudda och våldsamma minoritet som har kapat deras röst.

Undertecknad har deltagit vid minst en handfull manifestationer i Stockholm på 2000-talet till stöd för Israel. Det har varit i samband med krigssituationer med Israel inblandade, vilket blir ett alibi för en del att öppet ge luft åt sitt latenta judehat genom antisemitiska utbrott i media men också fysiskt mot judiska institutioner och personer här i Sverige.

Företrädare för politiska partier har deltagit vid manifestationerna, förklarat att man absolut inte accepterar detta och att judar ska kunna känna sig trygga i vårt land. För att stå där igen några år senare efter nästa utbrott och säga samma sak. För de antisemitiska utbrotten har inte blivit färre utan ökat. Och de utlovade krafttagen har inte blivit av. För de som hatar och hotar judar, är budskapet otvetydigt: Den svenska rättsapparaten är en papperstiger som inte sätter kraft bakom orden – det blir inga konsekvenser och man kan flytta fram sina positioner.

Israel utsattes den 7 oktober för det värsta massmordet av judar sedan Förintelsen. Israel lämnade unilateralt Gazaremsan 2005 och rotade därmed upp många israeliska samhällen, detta för att ge de palestinska araberna möjlighet att bygga upp ett eget samhälle. Utan någon ockupation. Man lämnade kvar stora mängder värdefulla anläggningar färdiga att brukas. Tyvärr raserades anläggningarna i stället, Hamas tog över och har sedan dess uteslutande gjort Gaza-remsan till ett terrornätverk för missilangrepp mot civila israeler. Befintliga rörledningar för vatten grävdes upp för att användas som avskjutningsrör för missiler. De stora mängde cement som levererades som bistånd användes till att bygga ett tunnelnätverk som är cirka 50 mil långt.

Egentligen borde ingen vara förvånad. Hamas har inskrivet i sitt program som en helig plikt att döda judar var de än befinner sig. Och de gör sitt bästa för att göra just detta. Och när man lyckas förträffligt i sin mördarlust som den 7 oktober, jublar folk världen över, och inte minst här. Men Hamas är ingen mördarsekt som uppstått i ett vakuum. De är kanske den grövsta yttringen av den islamism som genomsyrar även den palestinska myndigheten och andra grupper i Mellanöstern.

Därför känns det barockt när Biden kräver att Hamas-styret ska ersättas av den palestinska myndigheten, som ända sedan Osloavtalet 1993 har uppfostrat en ny generation – inte till fredlig samlevnad med den judiska staten – utan till att bli martyrer genom att döda judar, och man betalar till och med lön till terrorister som sitter i israeliskt fängelse för att ha lyckats med detta. Man förväntar sig alltså att Israel ska låta ett barbariskt, antisemitiskt mördarstyre ersättas av ett annat antisemitiskt mördarstyre som närmsta grannar, och dessutom att dessa ska erkännas som stat fast man fortfarande har som mål att förinta sitt grannland.

Sympatierna för Israel efter massakern varade i cirka en vecka. Sedan var Israel återigen i de anklagades bås. Hamas vet nämligen att omvärldens minne är oerhört kort när det gäller judiskt eller israeliskt lidande, och att när Israel måste svara militärt mot dem som försöker förgöra dem, kommer Gazas befolkning oundvikligen att drabbas. Det hjälper inte ens att Israel går längre än något annat land gått för att undvika civila offer på den andra sidan. Man släpper ner flygblad och ringer för att förvarna dem som befinner sig nära avskjutningsramper och liknande som måste slås ut.

Alla som tänker efter ett ögonblick förstår att om Israel verkligen effektivt och utan att riskera sina soldaters liv ville omintetgöra Hamas som hot, kunde man ha jämnat Gaza City med marken på några dagar genom luftangrepp. Ungefär som de allierade gjorde med Tyskland under andra världskriget. I stället måste man ta hus för hus, ofta försåtminerade, för att gripa eller eliminera Hamas mördare utan att oskyldiga drabbas. Över 600 israeliska soldater har hittills dött i Gaza.

Hamas vet att de skändligheter de utförde den 7 oktober var en så omänsklig påminnelse om Förintelsen för israelerna, att de denna gång inte kan sluta militärt förrän Hamas aldrig mer kan mörda judar. Hamas vet också att många civilas liv kommer att skördas. Den stora skillnaden mellan Israel och Hamas är att Israel gör allt för att minimera antalet civila offer, medan Hamas gör allt för att maximera antalet civila offer. Vilket de gör genom att göra sin egen befolkning till ofrivilliga mänskliga sköldar, medan ledarna själva mestadels sitter trygga utomlands med bankkonton som sväller av biståndsmedel från väst.

Det finns knappt något mer talande exempel på den avgrundsvida skillnaden mellan Hamas och Israel, än att flera höga Hamasledare har anhöriga som får bästa vård på israeliska sjukhus för svåra sjukdomar, samtidigt som de själva skickar ut mördare för att massakrera israeliska kvinnor och barn. De vet nämligen mycket väl att deras anhöriga är trygga i Israel, eftersom Israel till skillnad från dem själva inte gör kvinnor och barn till måltavlor i krig.

När kriget slutar är oklart. Klart är dock redan att världssamfundet går på Hamas taktik och alltmer vänder sig mot den judiska staten för att den försvarar sig mot dem som vill förinta dem. De kan möjligen ha sympati för judar som värnlösa offer. Men när dessa vägrar att låta sig slaktas utan konsekvenser är det en annan femma. Maximen om Israel som världens jude har aldrig varit mer sann.

För Sveriges del verkar vi stå vid en vattendelare. Är vi beredda att stå med den judiska staten, Mellanösterns enda, ständigt hotade demokrati och verkligen skydda Sveriges judar? Eller är det bekvämare att offra våra cirka 20 000 judar för att inte stöta oss med islamisterna och brunskjortorna till vänster och höger? Ska Sveriges judar till slut konstatera att Israel är det enda land som inte aktar judiskt blod billigt, och tvingas lämna vårt land? Om det senare blir svaret är vi som land totalt moraliskt bankrutt, i synnerhet med tanke på vår höga svansföring i etiska frågor. Men det bådar också mycket illa för Sverige som land, när man värderar vargar högre än lamm. Aron Flam formulerade det väl när han sa: ”Ingen behöver fråga sig vad de hade gjort under nazismen. Vad du gör idag är vad du hade gjort under nazismen.”

Bengt-Ove Andersson är tidigare generalsekreterare i Vänskapsförbundet Sverige-Israel