En tidsmaskin vid vägens krön
En tidsmaskin vid vägens krön,
Den står på bergfast grund.
I omgivning märkligt skön,
med träd som stillsam lund.
Där kan du träda in och träda ut
i det som blir, och det som var förut.
”Men minnet är kort,
synfältet begränsat,
och utsikten oklar.”
Det kanske inte lönar sig att spekulera.
Bättre då att promenera
och tidsmaskinen passera.
Då slipper du minnena redigera.
Framtiden låter sig själv aktivera,
medan du gör ett och annat medvetet, med mera.
Då kanske du finner, att själva tidsmaskinen inte heller står still,
Från krön till krön, från kurva till kurva, den lutar och kränger.
Det är dess inte särskilt unika sigill,
varpå även mycket annat i rymden hänger.
Men skulle du ändå välja att fara omkring i tiden,
kanske du finner att den redan är långt framskriden.
Men minns då att i naturen råder höst.
Sedan väntar våren som tröst.
Veckopoeten