Print Friendly, PDF & Email

Han är bara författare, inte en moralisk överstepräst

Av Karl-Peter Schwarz | 18 oktober 2019



I debatten om Peter Handkes Nobelpris blandar sig litterära och moraliska värderingar. Men dessa bör noga separeras, skriver Karl-Peter Schwarz.

”Jag blev bara glad”, sade Martin Kušej, sloven från Kärnten och ny chef för Burgtheater i Wien. ”Jag växte upp med Peter Handkes litteratur. Det var så jag kände. Han var min generations poet: han var ”en av oss”, som Mick Jagger och Bob Dylan; en som drömde sig bort och emigrerade från den lilla världen. Självklart är mitt omdöme subjektivt, vad annars. Jag är tacksam mot Peter Handke, och till juryn i Stockholm för att den äntligen hedra hans fantastiska litterär gärning.”

Handkes kommentarer om serbisk nationalism behöver inte diskuteras igen här. Det finns inga övertygande argument för hans demonstrativa sympati för massmördare som Miloševi? och Karadži?, hans ihållande förnekelse och relativisering av serbiska krigsförbrytelser, hans hån mot journalister och författare som rapporterade om vad som verkligen hände i före detta Jugoslavien. Handke borde ha känt till och behövde veta. Han föredrog att kapsla in sig i en drömvärld där serberna för honom framstod som ett offerfolk, ”som judarna”.

Fråga är inte om Handke hade rätt eller inte – han hade helt klart fel – utan om det var motiverat att ändå tilldela honom Nobelpriset. Den offentliga Serbien är nöjda, kroater, bosnier och kosovoalbaner känner sig kränkta och förolämpade. Det fanns kritik på båda sidor av den ideologiska klyftan mellan vänster och höger.

Slovenen Slavoj Žižek, en hängiven vänsterman, kritiserade juryn unisont med Salman Rushdie, som redan för 20 år sedan nominerade Handke till ”Årets deppare”. PEN America, den största av de cirka 100 PEN-centren, kräver att prisutdelningen återkallas.

I Österrike och Tyskland dominerade de positiva reaktionerna från förläggare och litteraturkritiker, politiker och journalister – kanske inte minst på grund av ”språklig patriotism”, som kulturredaktören för F.A.Z. misstänkte.

Nobelpriset i litteratur avser inte enskilda verk, utan livsgärningar, där det finns både ljus och skugga. Många Nobelpristagare har varit skamlösa opportunister, vissa av dem nästan världsmästare i sina ansträngningar att bortse från och relativisera kränkningar av mänskliga rättigheter om dessa begicks av ”den rätta sidan”. Svenska Akademin har inte alltid bedömt människorna bakom verken rättvist och förutsättningslös.

I likhet med Handke förnekade Harold Pinter (Nobelpristagare 2005) krigsförbrytartribunalen i Haags legitimitet och krävde att Milosevic skulle släppas. Castro-vännen Gabriel García Márquez (1982) bagatelliserade terrorn på Kuba, Pablo Neruda (1971) skrev oden till Stalin, Michael Scholochow (1965) hade varit Sovjetiska kommunistpartiets skönskrivare. Jean-Paul Sartre (1964) flirtade med kommunistiska diktatorer och ställde sig slutligen bakom Baader-Meinhof-ligan. Luigi Pirandello, en övertygad fascist och Mussolini-dyrkare fick Nobelpriset 1934.

Listan över moraliska krumsprång bland vinnare vars litterära prestationer ofta var oomtvistade är på intet sätt fullständig (den påstådda plagieraren Zholochov var det stora undantaget). De arbetade inte alla ”i en idealistisk riktning”, som Alfred Nobel önskade i sitt testamente. Till och med hos Poetae Laureati har inte tidsåldern för mördarideologier passerat.

Problemet är de hypermoraliska kraven som ställs. Det var inte ett misstag att Nobelpriset tilldelades Peter Handke. Det är bara synd att inte andra gränsgångare, som Ezra Pound, Ernst Jünger, Vladimir Nabokov och Heimito von Doderer också fått priset.

Karl-Peter Schwarz är österrikisk journalist bosatt i Wien och på Istrien. Krönikan publicerades först i Wientidningen Die Presse.

Översättning av Anders Ydstedt

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism