Print Friendly

Det spansk-amerikanska imperiet

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

..~ ‘., …
DET SPANSI(-AMERII(ANSKA
IMPERIET
Av fil. lic., jur. kand. BIRGER SWEDENBORG t
ETT halvsekel har förflutit, sedan Spanien genom spansk-amerikanska kriget 1898 förlorade Cuba, Puerto Rico och Filippinerna,
de sista mera betydande resterna av det en gång så stolta spanska
kolonialväldet, av vilket nu endast återstår det spanska protektoratet i Marocko, kustremsan Rio de Oro vid Afrikas västkust och
Spanska Guinea med ön Fernando Poo. Få perioder i mänsklighetens historia ha varit mera skapande än upptäckten, erövringen
och kolonisationen av Spanska Amerika, en historisk evolution på
300 år, samtidigt få mera vanställda både av romantik och historieskrivning. Det härskar framför allt i de anglosaxiska länderna en
allmän fördom mot Spanien som kolonialmakt. Ej blott hos de mer
eller mindre bildade massorna utan även bland historiker har det
blivit nära nog en trosartikel att Spaniens kolonialvälde främst
inneburit grymhet och förtryck. Undantag finnas givetvis. Så-
lunda uttrycker den amerikanske historikern James Truslow
Adams (vars förfäder på mödernet mot slutet av 1500-talet utvandrade från Spanien till Sydamerika) i sitt bekanta arbete
»Amerikanskt epos» (Stockholm 1939) sin stora beundran för Hernån Cortes’ statsmannaegenskaper och ger även Spaniens ekonomiska och kulturella insatser sitt erkännande. Detsamma gäller i
viss mån om professorn vid Columbiauniversitetet Henry Barnford
Parkes i »Mexicos historia» (Stockholm 1940). Men detta ändrar
ej den ovannämnda huvudtendensen, som i stor utsträckning också
är förhärskande i Sydamerika.
Mot bakgrunden av det ovannämnda är det arbete i två delar,
som den kände spanske diplomaten, skriftställaren och kulturfilosofen Salvador de JJfadariaga, f. n. president i den liberala världsunionen, publicerat under titeln »The Rise of the Spanish American
Empire» och »The Fall of the Spanish American Empire» (Hollis
& Carter. London 1947) att hälsa med livlig tillfredsställelse. De utmärker sig för stor objektivitet och ger en delvis ny syn på
86
..
Det spansk-amerikanska imperiet
Spaniens insatser i Nya världen. Madariagas arbete, har av den
·engelska kritiken betecknats som hans hittills mest betydande och
ägnats varmaste lovord. Det beaktar vederbörligen både de ljusa
och de mörka sidorna i Spaniens kolonialpolitik; de sistnämnda
söker det ej göra ett uns mindre mörka, men det hela sätts i en
närmare relation till tidsåldern än vad som vanligen skett. Härigenom framträder en sådan företeelse som inkvisitionen i en rättvisare belysning. Särskilt värdefullt är att Madariaga utförligt citerat vittnesbörd av dåtida iakttagare, främst den store tyske naturvetenskapsmannen Alexander v. Humboldt, som företog en
forskningsresa till norra Syrlamerika under 1800-talets första år
och skrev en uppmärksammad reseskildring därifrån, i vilken ingår intressanta politiska iakttagelser. En bibliografi och talrika
förklarande noter förhöja värdet av Madariagas arbete.
Madariaga avser ej att ge en skildring av det yttre händelseförloppet vid den spanska erövringen av Mexico och Sydamerika; hithörande händelser har han till stor del behandlat i sina historiska
studier över Columbus (»Christopher Columbus, Being the Life of
the Very Magnificent Lord don Cristibal Col6n». London 1939) och
Hermin Cortes (»Hernån Cortes. Conqueror of Mexico». Buenos
Aires 1942). Hans arbete kan närmast betecknas som »an admirable
account of what Spanish-speaking America was like before the
different countries achieved their independence from Spain», som
en engelsk recensent uttryckt saken. »The Rise of the Spanish American Empire» ger en ingående analys av det spanska imperiets politiska institutioner, ekonomiska problem, undervisningsväsende,
litteratur och konst, kyrkans och inkvisitionens verksamhet. Kapitlet »Military Affairs» ger en fängslande skildring av sjökriget och
buckanjärernas verksamhet i Västindiens farvatten; Francis Drakes, Walter Raleighs och Henry Morgans »bedrifter» få här sin
rätta belysning. Huvudtemat i »The Fall of the Spanish American
Empire» är de yttre faktorer, som lågo bakom de spanska koloniernas frihetskamp under 1800-talets första decennier. Här behandlas
det spanska imperiets komplicerade rasfråga: indianernas, negrernas och mestizernas problem ägnas stort utrymme. I fortsättningen
skildrar Madariaga ingående de revoltförsök och inbördeskrig, som
förekommo i kolonierna under den spanska tiden och vilka företedde många drag gemensamma med Simon Bolivars och San Martins frihetsrörelser; de stora franska 1700-talsfilosoferna Montesquieus, Rousseaus, Voltaires och Raynals inflytande på kreolernas
tankevärld; judarnas, frimurarnas och jesuiternas mot imperiet
87
·~
l,
l
Birger Swedenborg t
riktade verksamhet och slutligen Nordamerikanska frihetskrigets
och Franska revolutionens återverkningar i de spanska kolonierna.
Avslutningsvis följer en studie över Francisco Miranda, Simon
Bolivars främste föregångare.
. Den syn på Spaniens maktutövning i Nya världen, som Madariaga framlägger, avviker som förut nämnts i väsentliga avseenden
från den gängse. Han bestrider, att den spanska erövringen och
kolonisationen utmärkes av någon speciell grymhet och anser att
den kritik av spanjorernas handlingssätt mot indianerna, som på
1500-talet framfördes av den bekante spanske biskopen Las Casas
(»Västindiens apostel») av eftervärlden alltför mycket generaliserats med avseende å tid och rum. Madariaga medger, att det förekom avskyvärd grymhet – särskilt på Antillerna i erövringens
början och under hela tiden i vissa delar av Peru – men han betonar, att denna grymhet ej kan anses onormal mätt med den tidens
mått och andra nationers handlingssätt under likartade förhållanden. Vad som var exceptionellt var i stället, att Spanien som stat i
sina lagar straffade misshandel av indianer och negrer och trots
allvarliga misstag bevarade och uppfostrade indianerna samt skapade ett system för relationerna med negerbefolkningen, som ehuru
långtifrån fullkomligt var bättre än det England, Frankrike och
Holland tillämpade; det sistnämnda erkännes både av Humboldt
och samtida engelska iakttagare. Madariaga vänder sig också mot
uppfattningen att Spanien uteslutande betraktade sina kolonier
som utsugningsobjekt. Spaniens ekonomiska politik ledde visserligen till att moderlandet alltmer utarmades, men dess besittningar
i Nya världen blevo både rika och välmående. Detta välstånd var
ej inskränkt till den vita befolkningen. Humboldt anser, att indianerna ekonomiskt sett hade det bättre ställt än bönderna i en stor
del av Nordeuropa. Spaniens största insats skedde dock på det kulturella området, vilket var så mycket mer beundransvärt, som det
hela tiden hade att i Nya världen kämpa mot så farliga yttre fiender som England, Frankrike och Holland. Universiteten i Lima
och Mexico City grundades redan vid mitten av 1500-talet. Ett
märkligt erkännande av Spaniens kulturella insats har under innevarande århundrade lämnats av den framstående venezuelanske
diplomaten och historikern Parra-Perez, som i sin bok »El Regimen
espa:fiol en Venezuela» (Madrid 1932) framhållit, att det fria Spanska Amerika aldrig frambragt en så briljant generation som den
vilken befriade det, en generation, vars uppväxttid inföll under kolonialtiden.
88
Det spansk-amerikanska imperiet
Det har blivit ett allmänt talesätt att Syrlamerikas republiker
än i dag lida av konsekvenserna av att Spanien ej vande sina kolonier vid självstyrelse. Vid detta resonemang har man dock alltför mycket fattat begreppet självstyrelse i anglosaxisk mening.
Det fanns i de spanska kolonierna intet politiskt organ motsvarande cortesinstitutionen i hemlandet – frågan är dock omtvistad
– men däremot två representativa kommunala organ, Cabildos
och Consulados. Cabildos (stadsstyrelser) voro såtillvida aristokratiska korporationer som att en del av dess ledamöter köpte sina
ämbeten från kronan eller innehade dem som ett åt vissa familjer
beviljat privilegium. Men detta var intet ovanligt vid denna tid,
och dessutom innehöllo cabildos ett representativt element i ordets
strängt demokratiska mening. Fransmannen Depons har i sitt arbete »Travels in South America during the years 1801, 1802, 1803
and 1804» (London 1807) jämfört cabildos med de kommunala förvaltningsorgan Franska revolutionens konstituerande nationalförsamling skapade. Consulados voro ett slags handelskamrar med
vidsträckt beskattnings- och domsrätt. Kombinationen av cabildos
och consulados – empirisk, lokal, knuten till provins- och yrkesintressen men ej väl samordnad på det nationella planet- var typisk för det spanska folkets politiska tendenser, när de fingo fritt
utvecklas. Den innehöll alla de element av frihet tidens aristokratiska natur medgav.
Spaniens amerikanska imperium var i många hänseenden en
imponerande skapelse men hade också stora inre svagheter. Den
främsta var dess ofantliga storlek. Imperiets konfiguration med
en nordlig del Mexico, en sydlig del grupperad runt det portugisiska Brasilien och öarna utspridda i den mest sårbara delen av
Atlanten försvårade försvaret och gjorde en stark sammanhållande
auktoritet till nära nog en omöjlighet. Detta skulle varit fallet än
i dag, men i mulåsnans och segelfartygens tidevarv var det detta
faktum, som mer än något annat bestämde det sätt varpå imperiets
institutioner arbetade. Imperiets politiska kropp fick aldrig tillräcklig konsistens för att tillåta det fulla genomförandet av de
lagar, som emanerade från dess huvud. Administrationen med vicekungarna i spetsen förlorade all känsla av beroende i förhållande
till Madridregeringen och tenderade att handla som fria agenter
oberoende av varje lag. Här möter den sociala faktor, som mer än
någon annan kom att dominera imperiets historia- anarkien. Det
var icke konungen av Spanien, som förtryckte kolonierna; det var
i stället dessa, som med sin anarki sönderfrätte de institutioner, den
7- 333-142 Svensk Tidsl;rift 1953 89
–~
.J’
l
..
Birger Swedenborg f
spanska kronan sökte upprätthålla. Till svårigheten att styra det
ofantliga imperiet bidrog också befolkningens fördelning på tre
vitt skilda raser. Det var ej lätt att under sådana förhållanden
skapa verkligt representativa politiska organ. Förenta staternas
sydstater ha som bekant än i dag ej genomfört negrernas likställighet med de vita i rösträttshänseende; detsamma gäller för Brittiska samväldets del Jamaica och Sydafrika. En opartisk jämfö-
relse mellan det spanska och det anglosaxiska systemet ger faktiskt vid handen, att när ej blott politiska utan även sociala förhållanden beaktas det förra skapade större mänsklig jämlikhet, om
också detta likaberättigande mellan raserna först till fullo realiserades, sedan Syrlamerika blivit fritt.
I »The Fall of the Spanish American Empire» behandlar Madariaga till en början motsättningen mellan kreolerna och de europeiska spanjorerna, en motsättning, som skulle bli en av de förnämsta orsakerna till frihetskrigen. Kreolerna betraktade sig med
stolthet som konkvistadorernas ättlingar och sågo i de europeiska
spanjorerna uppkomlingar, vilka komma för att skörda frukterna
av vad konkvistadorernas förfäder skapat. Motsättningen kom med
tiden främst att yttra sig i rivalitet vid besättandet av civila och
kyrkliga ämbeten, varvid det harmade kreolerna att se infödda
spanjorer med sämre kvalifikationer erhålla de platser de själva
åstundade. Kreolernas syn på det spanska moderlandet undergick
även en förändring, när detta under 1600- och 1700-talen nedsjönk
i allt större fattigdom och vanmakt. Detta avspeglades i det namn
kreolerna gåvo sig själva. Under nära tre århundraden hade de
kallat sig spanjorer och betecknat de infödda spanjorerna som
europeer. Detta hade varit ett uttryck för rasstolthet, ty ordet
»spanjor» hade i Nya världen fått ett speciellt värde som betecknande vit renrasighet. Då vid tiden för Förenta staternas uppkomst
många kreoler började beteckna sig som »amerikaner» i stället för
spanjorer, var detta ett tecken på att den trollkraft, som genom
rasstoltheten knutit dem till Spanien, det rena vita blodets källa,
brutits. Den amerikanska jorden hade gjort sin röst hörd och kallade de folk, som bodde på den, till sig. Den process hade inletts,
som skulle resultera i bildandet av de spansk-amerikanska nationerna.
Judarna, frimurarna och jesuiterna arbetade var på sitt håll för
att försvaga det spanska imperiet. De förstnämnda hade, då de
1492 av konung Ferdinand och drottning Isabella fördrevos från
Spanien, där slagit mer rot än i något annat land. Deras fördri- 90
5
Det spansk-amerikanska imperiet
vande blev en olycka för Spanien ej minst i ekonomiskt avseende.
Ännu mera ödesdigert blev dock att de kommo att behärskas av
ett passionerat kärlekshat till det land de måst lämna och blevo
dess mest farliga och intelligenta fiender. Judarnavoro talrika i de
spanska kolonierna och hjälpte England, Spaniens främsta fiende
genom tiderna, på mångahanda sätt. Vad frimurarna beträffar
vunno de insteg i de spanska kolonierna på 1700-talet genom fransmännens förmedling. De intogo en starkt antikyrklig och antirojalistisk hållning, som Franska revolutionens stormar ytterligare
skärpte. Det är ett intressant faktum, att de flesta ledarna av de
spanska koloniernas frihetskamp voro frimurare. Jesuiterna slutligen utvisades från Spanien 1767 under Karl III:s regering. Den
drivande kraften härvidlag var premiärministern greve Aranda,
som följde den store portugisiska statsmannen markisens av Pornbal exempel. Jesuiternas utvisande var en seger för den upplysta
despotismens ideer, men liksom ifråga om judarna skulle det bli
ödesdigert för Spanien på mer än ett sätt. Utan tvivel hade jesuiterna stora mänskliga svagheter, men de hade också utfört ett
konstruktivt och civilisatoriskt arbete av stora mått i de spanska
kolonierna, framförallt Paraguay. Deras fördrivande medförde att
ett stort antal svårersättliga undervisningsanstalter både i Spanien
och dess kolonier upplöstes. Betydligt allvarligare blevo dock två
andra konsekvenser. Genom jesuiternas fördrivande brast den
starkaste andliga länken mellan konungen av Spanien och hans
undersåtar bortom haven- de varmt religiösa vita kreolerna, den
spanska styrelsens säkraste stöd, hade varit fästade vid Spanien
just emedan det varit katolskt – och samtidigt översvämmades
Europa av mellan 5 000 och 8 000 spansk-amerikanska jesuiter, som
brunno av begär att hämnas på sitt moderland. Som resultat av en
välmenande men missriktad politik av en grupp upplysta spanska
despoter kommo därför jesuiterna att samarbeta med judarna och
frimurarna i deras kamp mot det spanska imperiet.
Nordamerikanska frihetskriget fick helt naturligt betydande
återverkningar i Spaniens amerikanska kolonier. Spanien, som
sedan 1761 var förbundet med Frankrike genom den Bom·bonska
familjepakten, deltog från 1779 i kriget på detta lands sida. Detta
kan synas egendomligt, då ju Spanien hade allt intresse av att bevara Nya världen från revolutionens stormvindar, men på denna
tid dominerade maktpolitiken oberoende av alla ideologiska hänsyn. Premiärministern greve Floridablanca hade dock länge tvekat, då han insåg att Spanien genom att stödja de engelska rebel- 91
. \
, ‘
\
Birger Swedenborg f
lerna gav folken i Nya världen ett farligt exempel. Krigspolitikens
främste förespråkare var greve Aranda, då ambassadör i Paris.
Han var en kallt beräknande realpolitiker, vars ledande tanke var
Portugals annektering, varom förhandlingar fördes med Frankrike utan resultat. Från sin absolutistiska ståndpunkt hade han
intet gemensamt med de engelska kolonisterna. Då kriget slutade
med Förenta staternas självständighet väckte detta starka förhoppningar hos kreolerna. Oavhängighetsförklaringen av 1776 hade visserligen ingivit dem vissa farhågor för att negrerna och indianerna skulle taga dess deklaration om alla människors jämlikhet
på orden, men dessa farhågor minskades, då kreolerna sågo hur
George Washington och Thomas J efferson levde i komfort och
trygghet omgivna av sina slavar. Tillförsikten ökades då kreolerna
i den av dem flitigt studerade franske filosofen Raynals märkliga
bok »Historie Philosophique et Politique des Etablissements et du
Commerce des Europeens dans les deux Indes» läste hans profetiska ord om, att om någonsin en lycklig revolution konune att äga
rum den skulle komma från Amerika.
Franska revolutionen mottogs i Spanska Amerika till en början
med odelad tillfredsställelse. Kreolerna, som voro flitiga läsare av
Rousseaus skrifter, sågo nu huru deras ideer kröntes med en ny
framgång. Men allteftersom revolutionen urartade svalnade entusiasmen. Vad de framstegsvänliga och intelligenta kreolerna
önskade var frihet från godtyckliga lagar kommande från oansvariga kungar och nyckfulla ministrar, men de hade ingen förståelse för revolutionens paroll om allmänt broderskap. Deras
ståndpunkt var den, som utmärker den välsituerade medelklassen,
som önskade leva som den ville utan att behöva frukta för ingrepp
i liv och egendom från en stat styrd efter absolutistiska principer.
Frankrikes sak stärktes ej i kreolernas ögon genom den effekt nyheterna från revolutionen fingo på negerslavarna i de spanska kolonierna. På Haiti, upptäckt 1492 av Columbus och den första ö
i Amerika, som de vita underkuvade, gjorde sig negerslaven Tonssaint 1797 till diktator och erkändes av Frankrike som oberoende
suverän, den förste i Nya världen utanför Förenta staterna. Intrycket blev stort hos alla Nya världens invånare oavsett hudfärg.
De flesta av de män, i vilkas hjärnor tanken på de spanska koloniernas frigörelse föddes, voro slavägare. Francisco Miranda, den
man i villren det spanska Amerika före Bolivars framträdande såg
sin Washington, skrev 1798 efter sin ankomst till London till en
engelsk vän, att lika mycket som han önskade Nya världens frihet
92
Det spansk-amerikanska imperiet
och oberoende fruktade han anarkien. ))God forbid that these
beautiful countries become, as did St. Dominique, a theatre of blood
and crime under the pretext of establishing liberty. Let them
rather remain if necessary one century more under the barbarons
and imbecile oppression of Spain.»
Madariaga avslutade sitt arbete med en skildring av Francisco
Mirandas liv och ideer. Miranda, född 1754 i Venezuelas huvudstad
Caracas, tillhörde en typisk kreolfamilj. Ursprungligen lojal mot
spanska kronan kom han efterhand att omfatta tanken på de
spanska koloniernas självständighet. I honom sammanstrålade alla
de rörelser och utvecklingslinjer, somvoroverksamma på 1700-talet.
Han deltog i Nordarnerikas frihetskrig och senare i de franska
revolutionskrigen, där han 1792 blev general, han studerade de
franska filosofernas skrifter, uppsökte landsflyktiga spanska judar
och bragte dem budskap, frekventerade frimurarinstitutioner vart
han kom samt samlade och överlämnade till engelska premiärministern William Pitt listor på landsflyktiga jesuiter, som han
utbildade till agenter för de spanska koloniernas frigörelse. Miranda företog vidsträckta resor i norra Europa, varunder han
blev särskilt väl mottagen av kejsarinnan Katarina II, och har
om dessa resor skrivit en dagbok, som är en viktig källa till Europas historia; ett parti som behandlar hans besök i Sverige och
Norge 1787, varunder han sammanträffade med Gustav III, har
publicerats på svenska under titeln »Miranda i Sverige och Norge
1787» (Nordiska museet 1950). Han hälsade Förenta staternas frigörelse med stor tillfredsställelse men sökte med all kraft bevara
de spanska kolonierna från Franska revolutionens excesser. Miranda var en magnetisk figur för Spanska Amerika genom sitt
romantiska liv, en novell i sig själv. Hans planer skulle dock misslyckas. Efter att i England ha avspisats med fagra löften beslöt
han att ta saken i egen hand och landsteg 1806 i Venezuela, där han
proklamerade en efemär republik. Slutet blev att han 1812 föll i
spanjorernas händer och mot givet löfte fördes till Spanien, där
han avled i fängelse i Cadiz 1816.
Det spanska imperiet i Amerika varade 300 år, den längsta fredsperiod en kontinent känt. Om imperiet i historiskt perspektiv skall
betraktas som en framgång eller ett misslyckande, beror p:l utgångspunkten. Spanien med sitt utomordentliga strategiska läge
mellan öst och väst, genom naturen predestinerat att härska över
Afrika, genom öde och historia över Amerika, är i dag utestängt
från den kontinent det upptäckte och självt jämte sina forna kolo- 93
; ‘
l
..
Birger Swedenborg t
nier reducerade till andra och tredje rangens makter, ekonomiskt
beroende av de anglosaxiska stormakterna. Om man ser saken ur
politisk-ekonomisk synpunkt kan man fråga om historien bevittnat
ett större misslyckande. Men om man betänker, att genom Spaniens
insats en hel kontinent assimilerats med europeisk civilisation utan
att den inhemska befolkningen offrats, att Spanien från Manila till
San Domingo och från Kalifornien till Eldslandet lämnat en rik
andlig tradition, att spanska byggnader smycka hela den amerikanska kontinenten och att spanska språket lever kvar med alla
de uttrycksmöjligheter på tankens område detta ger, ter sig saken
annorlunda. Till slut förtjänar det framhållas, att Madariaga, som
besökte Sverige i samband med den liberala världskongressen i
Uppsala augusti 1951, därvid meddelade, att han fullbordat en biografi över Simon Bolivar, som man har anledning motse med stora
förväntningar.
BIRGER SWEDENBORG t
Den 10 januari 1953 avled en av Svensk ‘l’idskrifts medarbetare,
fil. lic., jur. kand. Birger Swedenborg, i en ålder av endast 49 år.
Dr Swedenborgs artiklar omfattade företrädesvis modern diplomatisk historia. Han har sålunda skrivit ett flertal artiklar belysande
det andra världskrigets förhistoria och förlopp. Hans arbeten präglades av ingående kännedom om internationella källor, vilka ofta
från svenskt håll blivit otillräckligt beaktade, och vilka han behandlade kritiskt och med omdöme. Minnet av Birger Swedenborg
och hans insats bevaras i tacksamhet av Svensk Tidskrift.
94

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism