Det är John McCains fel
Jag hade stor respekt för senator John McCain från Arizona. Han var en sunt tänkande liberalkonservativ politiker som ville skapa ett friare och rikare Amerika. Dessutom var han mycket engagerad i utrikespolitiska frågor. Jag arbetade för hans presidentvalskampanj 2008 och har träffat både hans mamma och bror.
En av McCains svagheter var att han älskade att vara i centrum lite för mycket. Han var en av de högermän som till en början trodde att medias stöd för hans ibland avvikande uppfattningar skulle kunna bli en positiv faktor även i striden om Vita Huset. Så blev det naturligtvis inte. När han väl blivit partiets kandidat gick den sedvanliga kampanjen igång. Den sympatiske krigshjälten framställdes plötsligt som en hjärtlös rasist och kapitalets man i Washington DC. McCain varken ville eller klarade av att slå tillbaka.
En av de saker som han ofta fick beröm för, även av debattörer och journalister som annars inte brukade sympatisera med GOP, var arbetet med att reformera finansieringen av landets valkampanjer. Många försök har gjorts att minska möjligheterna för rika människor att skaffa sig tillgång till makten på ett tveksamt sätt. Ett av de mer uppmärksammade initierades av John McCain och den demokratiske senatorn Rush Feingold och blev lag, i en något modifierad version, 2002.
Det McCain och hans allierade försökte göra var att begränsa rika människors rätt att bidra till partiernas valkassor, förbjuda bidrag från andra länder och styra hur medborgare eller företag som på andra sätt vill delta i kampanjer eller påverka den politiska debatten kan agera. Framför allt det senare har varit komplicerat eftersom det så uppenbart kommer i konflikt med yttrandefriheten. Högsta domstolen har i domen Citizens United v. FEC slagit fast att även företag har rätt att uttrycka åsikter.
Pengars plats i politiken är en komplicerad fråga. I Sverige har vi tills vidare löst det genom att ge generösa bidrag till de partier som klarar spärrgränserna för att få mandat i kommuner, regioner eller riksdag. Dessa partier har samtidigt i praktiken blivit oberoende av stöd från sina sympatisörer. Socialdemokraterna har dessutom lyckats få sina motståndare att avstå från direkta bidrag från företag samtidigt som de själva fortfarande får stora summor från olika fackföreningar.
En konsekvens av att McCain och hans allierade lyckats begränsa enskilda medborgares direkta bidrag till partierna är att dessa försvagats betydligt. Kolumnisten Jonah Goldberg brukar påminna om att det behövs organisationer som inte enbart styrs av demokratiska principer för att en levande demokrati ska kunna fungera. Partierna är ett exempel på sådana organisationer. De väljer inte direkt kandidater till olika ämbeten men de kan styra vilka som får chansen att konkurrera. Ibland bromsar det viktiga förändringar men för det mesta är det positivt.
Partier som har resurser för att driva valrörelser har makt att organisera seriösa interna diskussioner om både sakfrågor och kandidater. Idag har varken Republikanerna eller Demokraterna denna roll i USA. På grund av alla lagar och regler söker sig pengarna andra vägar, utanför partierna. De som styr pengaflödet är betydligt mer kopplade till enskilda kandidater än till det som en gång var fungerande nationella partier. Joe Biden sa under den första debatten mot Trump att ”Jag är det Demokratiska partiet”. Det är inte riktigt sant, men det finns inte heller någon annan som har den rollen idag. Det gör det väldigt svårt för väljarna att veta vad en röst på Biden egentligen betyder. Det finns ingen stark partiorganisation som kan ställa honom till svars om det går fel, eller åtminstone inte blir som många väljare väntat sig.
Om GOP hade varit ett fungerande parti, med en organisation som kunnat slå vakt om partiets värderingar och långsiktiga intressen, så hade aldrig Donald Trump blivit president. Detsamma gäller förstås Demokraterna. En partiorganisation med kraft och inflytande hade knappast låtit processen sluta med att Joe Biden efter 47 år i Washington DC hade fått en chans till.
Det var nog inte riktigt så här John McCain hade tänkt att det skulle bli när han började sitt korståg mot pengarna i politiken.
Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun