Print Friendly, PDF & Email

Klanbegreppet kräver mer svensk forskning

Av Johanna Patricius | 2 oktober 2020



De senaste veckorna har debatten om svenska klansamhällen och klanbaserade kulturer blossats upp igen. Det är mycket tyckande, alltifrån vice rikspolischefen Mats Löfvings uttalande om ”40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige” där han syftar på klan (Expressen, 2020-09-05) till NOA-chefen Linda H Staaf (SVT, 2020-09-07) som menar på att dessa nätverk växt fram.

Bilden är dock splittrad hos polisen runt om i landet om hur man använder sig av begreppet. Exempelvis menade både Patrik Andersson, sektionschef vid underrättelseenheten i Region Syd, och Jens Ahlstrand, tillförordnad chef för underrättelseenheten i polisregion Väst, att det är mer komplicerat än så (SVD, 2020-09-11).

Även borgerliga partier har använt klanbegreppet de senaste åren. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson menade i riksdagsdebatten för några veckor sedan att: ” varken kön, klass eller klan ska få avgöra barns framtid” medan Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni ansåg att klanbegreppet inte enbart handlar om kriminella gäng. (SVD, 2020-09-09 & Dagens Nyheter, 2020-09-19). Den enda politiker som inte vågat ta ordet klan i sin mun eller koppla kriminalitet till klaner är statsminister Stefan Löfven, vilket väckt stark kritik (SVD, 2020-09-07). Tyckandet verkar inte veta några gränser, så vad händer när makthavare pratar förbi varandra och använder om olika typer av definitioner av klanbegreppet?

Jag och en studiekamrat skrev en uppsats om hur riksdagsmotioner mellan 2016 och 2019 (åren då klanbegreppet ökade i medierapporteringen) kunde kopplas till hedersrelaterad brottslighet och gängkriminalitet. Det vi tidigt upptäckte var hur lite svensk forskning det faktiskt finns om svenska klansamhällen och klanbaserade strukturer. Brinkemos bok från 2014 gav en mycket bra helhetsbild tillsammans med en rapport från Kriminalvården 2013 (Yourstone, Eriksson & Westerberg, Kriminalvården, 2013). Utöver detta påträffades ingen svensk forskning om begreppet. Däremot fanns det mycket utländsk forskning om inte minst somaliska klanstrukturer, från bland annat Storbritannien. Amerikanen Mark Weiner, som till viss del inspirerade Per Brinkemo, ger en större bild av klansamhället i västvärlden i boken ”The Rule of the Clan: What an Ancient Form of Social Organization Reveals about the Future of Individual Freedom” (2013).

Det bådar inte gott för den svenska debatten. För att förstå de svenska klansamhällena och de svenska klanbaserade kulturerna krävs mer forskning. Mark Weiners amerikanska forskning och den brittiska statens forskning om somalier i Storbritannien utgör ett gott grundarbete, men är långt ifrån tillräckligt. Det är oerhört enkelt att tycka till om klanbegreppet genom att hänvisa till andra debattörer, men då uppstår också ett problem. Debatten kommer landa i att olika personer slänger med samma typ av begrepp med olika syften och där misstolkningarna bara ökar.

För att förstå klansamhället behöver man förstå och definiera det samhälle vi lever i. Där kan med fördel använda Weiners definition, att klanstrukturer kan existera i ett individualistiskt och liberalt demokratiskt samhälle som Sverige för att makten decentraliseras från staten till klanerna, men att det också innebär att kulturen är svårare att förstå. Det samma gäller skillnaden mellan kollektiv och klan.

När detta analyseras, konkretiseras och sammanställs på en högre nivå än enskilda reportage, uttalanden och debattartiklar kan debatten tas ett steg längre och konkreta lösningar tas fram.

Svenska reformer och den svenska debatten måste bygga på välgrundade argument, källkritik och fakta. Det är inte där den befinner sig idag. Genom att tappa bort sig i faktafel och begreppsförvirringar blir klanbegreppet ett populistiskt begrepp utan en konkret innebörd.

Johanna Patricius är ordförande för FMS Stockholm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019