Desintegration i Östeuropa
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dr.jur LASZLO HAMORI:
Desintegration 1
Östeuropa
Desintegrationen av det östeuropeiska
blocket har Chrustjovs och Bulganins
rehabilitering av Tito, den förres tal vid
20:e partikongressen och Kominterns
upplösning som historiska utgångspunkter. Men det är ingalunda frc’iga om
någon allmän ”liberalisering”,
framhc’iller i denna artikel jur.dr. Laszlo
Hamori. Rumänien har visat prov
på en utrikespolitisk nyorientering men
är i alla andra avseenden en ”h&rd”
kommuniststat, överträffad blott
av Albanien. Som dessa bc’ida länders
motpoler beträffande förhc’illandet
till Moskva står Östtyskland och
Bulgarien, medan Ungern intar en
mellanställning mellan de bc’ida ytterligheterna. I Polen har Gomulka slagit
in p& en ”reaktionär” politik men
har stora svc’irigheter att brottas med.
Regimbytet i Tjeckoslovakien har
medfört stora inre omvandlingar men
får troligen inte samma konsekvenser
vad gäller utrikespolitiken. Bilden
är !&ngt ifrån enhetlig, och för Sovjets
del återstår egentligen bara
Warszawapakten av det tidigare så
monolitiska östblocket.
Efter Prag-kuppen i februari 1948 och
efter tvångsammanslagningen av det socialdemokratiska partiet till kommunistpartiet i Ungern månaden därpå fullföljdes det kommunistiska maktövertagandet i hela Östeuropa. På våren samma år
igångsattes en process i alla östeuropeiska länder, som bäst kan betecknas
med det från nazistiskt språkbruk lånade ordet ”Gleichschaltung”. Kommunistledarna lyckades, med hjälp av den
politiska polisen och efter råd av utsända sovjetiska experter, genomföra en
förvånansvärd integration mellan de östeuropeiska länderna, utan hänsyn till deras olika förhållanden och traditioner.
Utjämningen gällde inte enbart det politiska och ekonomiska systemet, det kulturella livet och levnadsförhållandena,
utan även sådana små detaljer, som t.ex.
militära rangbeteckningar och schlagermusik. De få västerländska resenärer
som fick tillstånd att åka runt i Östeuropa, har ofta blandat ihop ett land med ett
annat, en huvudstad med en annan; så
lika gestaltades livet och stämningen i de
östeuropeiska folkdemokratierna.
Mönstret var – som de östeuropeiska
kommunistledarna öppet förkunnade –
socialismens fosterland, det stora Sovjetunionen. Själva folkdemokratin betecknades endast som en fas i den utveckling, som så småningom skulle gå
över i den rena socialismen, sådan som
den redan då existerade i Sovjetunionen. Strävandena visade sig inte vara
förgäves och Östeuropa närmade sig
verkligen mer och mer det sovjetiska
mönstret. När Stalin år 1952 liknade
Östblocket vid en monolit, var det inte
bara politiskt skryt med propagandistiskt mål, utan ett berättigat konstaterande. Redan vid Stalins död verkade
inte den tid särskilt avlägsen, då de östeuropeiska länderna skulle kunna ansöka
om att upptagas i Sovjetunionen som
medlernstater, vilket också var den stalinistiska Östeuropa-politikens dolda
slutmål.
Titos betydelse
Med Stalins död ändrades ingenting vad
integrationen i Östeuropa beträffade. De
nya herrarna i Kreml ämnade inte bryta
med det förgångna, inte heller i Östeuropa. Först efter Chrustjovs och Bulganins
Canossafärd till Belgrad i maj 1955 uppstod den första sprickan i den östeuropeiska monoliten. Kommunistledarna,
som förut betraktat det som sin självklara plikt att ornedelbart och utan förbehåll följa Moskvas alla politiska omvälvningar, tvekade nu att rehabilitera
Tito och de jugoslaviska kommunisterna.
Chrustjov kunde beskylla de redan då
döda Stalin, Beria och Abakurnov för
förbrytelser mot de jugoslaviska kamraterna, men de östeuropeiska ledarna var
själva de som hade lett kampanjen mot
Jugoslavien. Dessutom var partiledningarna i Östeuropa rädda för titoistiskt inflytande i sina länder. Särskilt Tjeckoslovakien och Östtyskland visade föga
entusiasm för försoningen med Tito. Försiktigt formulerade tidningsartiklar och
några tomrna gester var allt vad de öst- 193
europeiska ledarna erbjöd, men den albanska partichefen Hodja, som betraktade Chrustjovs Belgrad-resa som ett potentiellt offrande av Albaniens självständighet, var inte beredd till någon som
helst försoning med Tito.
En ännu större och mera betydande
återhållsamhet gav de östeuropeiska
kommunistledarna prov på beträffande
avstaliniseringen, som Chrustjov inledde
vid den 20:e partikongressen i februari
1956. Att följa parollerna från Moskva
skulle ha betytt politiskt självmord för
Ulbricht, Novotny, Rakosi, GheorghiuDej och Tjervenkov, som alla hade fått
sina poster av Stalin och följde den stalinistiska politiken under många år.
Under trycket från Moskva och från
den egna befolkningen måste partiledningarna likväl genomföra vissa avstaliniseringsåtgärder och en viss rehabilitering av stalinismens offer. Åtgärderna
var föga genomgripande och partiledarna kunde rädda sig, bortsett från Bulgarien, där Tjervenkov offrades. Rumänien
avvisade avstaliniseringen helt och hållet, med motivering att den genomförts
i landet redan tidigare, under Stalins tid.
Inte heller blev det någon avstalinisering
i Albanien. Partichefen där avvisade alla
anklagelser och förkunnade sm regtrn
som trofast stalinistisk.
ö.kad misstro mot Sovjet
Rehabiliteringen av Tito, Chrustjovs tal
vid den 20:e partikongressen och Korninterns upplösning var den historiska utgångspunkt varifrån Östeuropas desinte- 194
gration påbörjades. De dramatiska händelserna på hösten 1956 i Polen och i
Ungern påskyndade processen ännu mer.
Visst lyckades Moskva med eftergifter i
Polen och med vapenmakt i Ungern avvärja hotet att två viktiga länder skulle
utbrytas från Östblocket, men den polska revolten och den ungerska revolutionen efterlämnade viktiga lärdomar för
alla de östeuropeiska kommunistledarna.
En av dessa lärdomar var att Moskva
utan betänkligheter offrar alla prokonsuler som misslyckas med att upprätthålla lugn och ordning i sitt eget land. I Polen och i Ungern räddades det kommunistiska systemet, men marskalk Rokosovszky och Rakosi måste tillsammans
med sina närmaste medhjälpare försvinna från scenen.
Den andra lärdomen var att kommunistregimerna, med den avstaliniserade
och försvagade politiska polisen, måste
ta hänsyn till massorna, såväl i politiskt
som ekonomiskt avseende.
Självbevarelsedriften hos det kommunistiska ledarskiktet bildar den psykologiska grundvalen för den utveckling som
pågått och pågår sedan hösten 1956. Att
om de östeuropeiska partiledarna använda sådana epitet som nationalistiska,
Moskvatrogna, reformvänliga eller konservativa, är minst sagt missvisande. Alla
partipamparna är förvisso lika övertygade marxister-leninister, ja om man vill
stalinister, och hyser samma förakt för
demokratin. skillnaden mellan deras
handlande har sin förklaring däri, att de
har olika uppfattning om hur deras regim bäst kan säkras och upprätthållas.
Och i det hänseendet kan man se en rik
variation just nu.
Albanien lämnade helt och hållet det
sovjetiska lägret och ställde sig under Kinas beskydd. Denna eskapad kunde
Bodja-regimen tillåta sig på grund av
avståndet från Sovjetunionen. Den stalinistiska partidisciplinen och den poli- ·
tiska polisen har inte försvagats och isoleringen från yttervärlden har upprätthållits. Den ekonomiska blockaden –
som för övrigt inte blev fullständig –
kan inte ruinera landets primitiva ekonorm.
Den rumänska partiledningen har i
många avseenden gjort sig oavhängig av
Moskva. Den öppna oppositionen mot
Komekons resolutioner, upprättandet
av diplomatiska förbindelser med Västtyskland, en demonstrativ vänskap till
Israel, den rumänska delegationens uttåg
från toppmötet i Budapest är de mest
iögonfallande milstolparna på rumänernas väg. Samtidigt är det just Rumänien,
som har behållit den centraliserade planekonomin från Stalintiden oförändrad
och vad den s:k. liberaliseringen av kulturlivet och av livet i allmänhet beträffar, står Rumänien näst sist på listan, efterföljt endast av Albanien.
Rumänien är av naturen ett rikt land,
självförsörjande på olja, kol, naturgas,
trä, malm och livsmedel och har inte
mycket att vara rädd för i fråga om
eventuella åtgärder från Moskva. Att
upprätthålla och t.o.m. höja den traditionellt låga levnadsstandarden hos de
rumänska massorna kan ske även med
det ursprungliga kommunistiska systemet. Det tunna intellektuella skiktet består uteslutande av partiets egna och välavlönade adepter. De nationalistiska och
föga dolda antiryska parollerna räcker
väl till för att ge partiledningen popularitet hos massorna.
Stora skillnader
Om Albanien och Rumänien utgör den
ena sidan av bilden, måste man placera
Östtyskland och Bulgarien på den motsatta sidan som de två mest Moskvatrogna östeuropeiska staterna. I Östtyskland
är inte enbart Ulbricht-regimens framtid, utan hela statens existens totalt beroende av Sovjetunionen. Regimen mö-
ter dessutom en ytterst stark opposition
från de intellektuella inom och utanför
partiet. Ulbricht ser sig tvungen att i
stället för en liberalisering använda hårda tag mot de intellektuella. Däremot
lyckades han att i viss mån tillfredsställa
massornas krav på en bättre försörjning
och därmed stärka sin egen och partiets
ställning. När Ulbricht försvinner kommer hans efterföljare knappast heller att
kunna införa en ”nationalistisk” nyordning, bland annat därför att en särskild
östtysk nationalism inte existerar. Man
kan inte räkna med att Ulbrichts efterträdare skall riva Berlin-muren.
I Bulgarien är partiets ställning – i
brist på ett bredare intellektuellt skikt –
väsentligt starkare än i Östtyskland, och
liksom i Rumänien behöver partiledningen inte liberalisera kulturlivet. Inte hel- 195
ler är regimen tvungen att med nationalistiska strävanden eller demonstrativa
gester lugna massornas nationalistiska
känslor. Bulgarerna betraktar sig själva
som ryssarnas broderfolk och beundrar
den ryska tekniken, kulturen och civilisationen, som verkligen är högre än den
bulgariska. Den allmänna levnadsnivån
var före andra världskriget bland de
lägsta i Europa och liksom i Rumänien
kan den kommunistiska ekonomin av
gammalt märke ge en viss höjning av
standarden. Troligtvis blir även i framtiden Östtyskland och Bulgarien de två
stater i Östeuropa, som kommer att förorsaka de minsta besvären för herrarna i
Kreml.
Ungern intar en mellanställning mellan de två ytterligheterna. Det nya ekonomiska systemet som infördes vid årsskiftet tvingar Kadar-regimen att söka
krediter och handelsförbindelser i Västeuropa, men samtidigt avhåller sig den
ungerska regimen försiktigt från alla
självständiga steg på det utrikespolitiska
fältet. Ungern är ett på energikällor och
råvaror fattigt land, och den av kommunisterna utbyggda tunga industrin är helt
beroende av sovjetiska leveranser. Som
en eftergift för folkets nationalistiska
känslor avskaffade regimen alla yttre
tecken på det sovjetiska inflytandet, och
överväldigande beröm för Sovjetunionen
förekommer inte längre i ungerska massmedia. Partiet är inte särskilt starkt, men
den relativt höga levnadsnivån, det i
Östeuropa mest liberaliserade kulturlivet
och möjligheterna till utresetillstånd för
196
befolkningen skänker Kadar personligen
och hans regim tolerans från massornas
sida.
Gomulka reaktionär
I motsats till Ungern, där efter en två-
årig blodig terrorperiod regimen vände
sin politik i riktning mot liberalisering,
gick i Polen Gomulkaregimen från den
relativa friheten tillbaka till en politik,
som avskaffades just av Gomulka på
hösten 1956. Partiets ställning är den
svagaste i hela Östeuropa och stöter på
en synnerligen stark opposition från de
intellektuella, de många katolikerna och
de på den stagnerade ekonomin förbittrade och nationalistiskt sinnade befolkningsgrupperna. Förutom det oppositionella trycket utifrån är partiet också
splittrat på tre grupper: Gomulka-anhängare, reformvänliga teknokrater och
de stalinistiska men nationalistiska partisanerna. För närvarande har partisangruppen överhanden och har dragit med
sig även Gomulka, men därmed är framtiden inte alls säkrad. I Polen kan vad
som helst hända och när som helst, i vilken riktning som helst.
Tjeckoslovakien ger just nu ett åskådligt exempel på hur en statisk och svag
regim under trycket av en mångfaldig
opposition inom och utanför partiet kan
omvandlas till reformvänlig och ”nationalistisk”. Troligen kommer den nya
tjeckoslovakiska partiledningen inte att
gå så långt på det utrikespolitiska områ-
det som den rumänska – för detta saknar man bl.a. rumänernas ekonomiska
förutsättningar. Men för att kunna förverkliga det nya ekonomiska systemet
och därmed höja den allmänna levnadsstandarden, blir partisekreteraren Dubcek tvungen att söka västerländsk, först
och främst västtysk, ekonomisk hjälp
och priset för den kan väntas bli en ny
utrikespolitisk schattering.
Desintegrationen består inte enbart av
de enskilda staternas förhållande till
Moskva. Genom den fortfarande pågå-
ende processen har de östeuropeiska staternas förut väldisciplinerade förhållanden till varandra förändrats. Ungern hyser en ovänlig inställning mot Rumänien
på grund av det förtryck, som den rumänska regimen utövar mot den ungerska minoriteten i Transsylvanien. Liberaliseringen och de potentiellt vänligare
förbindelserna mellan Prag och Västtyskland har lett till att Polen och Östtyskland betraktar Tjeckoslovakien ytterst kritiskt. Att Rumänien figurerar
som utbrytare och förrädare i de östtyska, polska och bulgariska partiledarnas
ögon, är lätt förståeligt.
Moskva har för närvarande ingen som
helst möjlighet att åter bygga upp den
östeuropeiska monoliten, bland annat för
den sovjetisk-kinesiska tvistens skull.
Sovjetunionen nöjer sig med att i den stora desintegrationen åtminstone rädda
Warszawa-pakten, egentligen den enda
kvarlevan av det förutvarande östblocket.
Desintegration 1
Östeuropa
Desintegrationen av det östeuropeiska
blocket har Chrustjovs och Bulganins
rehabilitering av Tito, den förres tal vid
20:e partikongressen och Kominterns
upplösning som historiska utgångspunkter. Men det är ingalunda frc’iga om
någon allmän ”liberalisering”,
framhc’iller i denna artikel jur.dr. Laszlo
Hamori. Rumänien har visat prov
på en utrikespolitisk nyorientering men
är i alla andra avseenden en ”h&rd”
kommuniststat, överträffad blott
av Albanien. Som dessa bc’ida länders
motpoler beträffande förhc’illandet
till Moskva står Östtyskland och
Bulgarien, medan Ungern intar en
mellanställning mellan de bc’ida ytterligheterna. I Polen har Gomulka slagit
in p& en ”reaktionär” politik men
har stora svc’irigheter att brottas med.
Regimbytet i Tjeckoslovakien har
medfört stora inre omvandlingar men
får troligen inte samma konsekvenser
vad gäller utrikespolitiken. Bilden
är !&ngt ifrån enhetlig, och för Sovjets
del återstår egentligen bara
Warszawapakten av det tidigare så
monolitiska östblocket.
Efter Prag-kuppen i februari 1948 och
efter tvångsammanslagningen av det socialdemokratiska partiet till kommunistpartiet i Ungern månaden därpå fullföljdes det kommunistiska maktövertagandet i hela Östeuropa. På våren samma år
igångsattes en process i alla östeuropeiska länder, som bäst kan betecknas
med det från nazistiskt språkbruk lånade ordet ”Gleichschaltung”. Kommunistledarna lyckades, med hjälp av den
politiska polisen och efter råd av utsända sovjetiska experter, genomföra en
förvånansvärd integration mellan de östeuropeiska länderna, utan hänsyn till deras olika förhållanden och traditioner.
Utjämningen gällde inte enbart det politiska och ekonomiska systemet, det kulturella livet och levnadsförhållandena,
utan även sådana små detaljer, som t.ex.
militära rangbeteckningar och schlagermusik. De få västerländska resenärer
som fick tillstånd att åka runt i Östeuropa, har ofta blandat ihop ett land med ett
annat, en huvudstad med en annan; så
lika gestaltades livet och stämningen i de
östeuropeiska folkdemokratierna.
Mönstret var – som de östeuropeiska
kommunistledarna öppet förkunnade –
socialismens fosterland, det stora Sovjetunionen. Själva folkdemokratin betecknades endast som en fas i den utveckling, som så småningom skulle gå
över i den rena socialismen, sådan som
den redan då existerade i Sovjetunionen. Strävandena visade sig inte vara
förgäves och Östeuropa närmade sig
verkligen mer och mer det sovjetiska
mönstret. När Stalin år 1952 liknade
Östblocket vid en monolit, var det inte
bara politiskt skryt med propagandistiskt mål, utan ett berättigat konstaterande. Redan vid Stalins död verkade
inte den tid särskilt avlägsen, då de östeuropeiska länderna skulle kunna ansöka
om att upptagas i Sovjetunionen som
medlernstater, vilket också var den stalinistiska Östeuropa-politikens dolda
slutmål.
Titos betydelse
Med Stalins död ändrades ingenting vad
integrationen i Östeuropa beträffade. De
nya herrarna i Kreml ämnade inte bryta
med det förgångna, inte heller i Östeuropa. Först efter Chrustjovs och Bulganins
Canossafärd till Belgrad i maj 1955 uppstod den första sprickan i den östeuropeiska monoliten. Kommunistledarna,
som förut betraktat det som sin självklara plikt att ornedelbart och utan förbehåll följa Moskvas alla politiska omvälvningar, tvekade nu att rehabilitera
Tito och de jugoslaviska kommunisterna.
Chrustjov kunde beskylla de redan då
döda Stalin, Beria och Abakurnov för
förbrytelser mot de jugoslaviska kamraterna, men de östeuropeiska ledarna var
själva de som hade lett kampanjen mot
Jugoslavien. Dessutom var partiledningarna i Östeuropa rädda för titoistiskt inflytande i sina länder. Särskilt Tjeckoslovakien och Östtyskland visade föga
entusiasm för försoningen med Tito. Försiktigt formulerade tidningsartiklar och
några tomrna gester var allt vad de öst- 193
europeiska ledarna erbjöd, men den albanska partichefen Hodja, som betraktade Chrustjovs Belgrad-resa som ett potentiellt offrande av Albaniens självständighet, var inte beredd till någon som
helst försoning med Tito.
En ännu större och mera betydande
återhållsamhet gav de östeuropeiska
kommunistledarna prov på beträffande
avstaliniseringen, som Chrustjov inledde
vid den 20:e partikongressen i februari
1956. Att följa parollerna från Moskva
skulle ha betytt politiskt självmord för
Ulbricht, Novotny, Rakosi, GheorghiuDej och Tjervenkov, som alla hade fått
sina poster av Stalin och följde den stalinistiska politiken under många år.
Under trycket från Moskva och från
den egna befolkningen måste partiledningarna likväl genomföra vissa avstaliniseringsåtgärder och en viss rehabilitering av stalinismens offer. Åtgärderna
var föga genomgripande och partiledarna kunde rädda sig, bortsett från Bulgarien, där Tjervenkov offrades. Rumänien
avvisade avstaliniseringen helt och hållet, med motivering att den genomförts
i landet redan tidigare, under Stalins tid.
Inte heller blev det någon avstalinisering
i Albanien. Partichefen där avvisade alla
anklagelser och förkunnade sm regtrn
som trofast stalinistisk.
ö.kad misstro mot Sovjet
Rehabiliteringen av Tito, Chrustjovs tal
vid den 20:e partikongressen och Korninterns upplösning var den historiska utgångspunkt varifrån Östeuropas desinte- 194
gration påbörjades. De dramatiska händelserna på hösten 1956 i Polen och i
Ungern påskyndade processen ännu mer.
Visst lyckades Moskva med eftergifter i
Polen och med vapenmakt i Ungern avvärja hotet att två viktiga länder skulle
utbrytas från Östblocket, men den polska revolten och den ungerska revolutionen efterlämnade viktiga lärdomar för
alla de östeuropeiska kommunistledarna.
En av dessa lärdomar var att Moskva
utan betänkligheter offrar alla prokonsuler som misslyckas med att upprätthålla lugn och ordning i sitt eget land. I Polen och i Ungern räddades det kommunistiska systemet, men marskalk Rokosovszky och Rakosi måste tillsammans
med sina närmaste medhjälpare försvinna från scenen.
Den andra lärdomen var att kommunistregimerna, med den avstaliniserade
och försvagade politiska polisen, måste
ta hänsyn till massorna, såväl i politiskt
som ekonomiskt avseende.
Självbevarelsedriften hos det kommunistiska ledarskiktet bildar den psykologiska grundvalen för den utveckling som
pågått och pågår sedan hösten 1956. Att
om de östeuropeiska partiledarna använda sådana epitet som nationalistiska,
Moskvatrogna, reformvänliga eller konservativa, är minst sagt missvisande. Alla
partipamparna är förvisso lika övertygade marxister-leninister, ja om man vill
stalinister, och hyser samma förakt för
demokratin. skillnaden mellan deras
handlande har sin förklaring däri, att de
har olika uppfattning om hur deras regim bäst kan säkras och upprätthållas.
Och i det hänseendet kan man se en rik
variation just nu.
Albanien lämnade helt och hållet det
sovjetiska lägret och ställde sig under Kinas beskydd. Denna eskapad kunde
Bodja-regimen tillåta sig på grund av
avståndet från Sovjetunionen. Den stalinistiska partidisciplinen och den poli- ·
tiska polisen har inte försvagats och isoleringen från yttervärlden har upprätthållits. Den ekonomiska blockaden –
som för övrigt inte blev fullständig –
kan inte ruinera landets primitiva ekonorm.
Den rumänska partiledningen har i
många avseenden gjort sig oavhängig av
Moskva. Den öppna oppositionen mot
Komekons resolutioner, upprättandet
av diplomatiska förbindelser med Västtyskland, en demonstrativ vänskap till
Israel, den rumänska delegationens uttåg
från toppmötet i Budapest är de mest
iögonfallande milstolparna på rumänernas väg. Samtidigt är det just Rumänien,
som har behållit den centraliserade planekonomin från Stalintiden oförändrad
och vad den s:k. liberaliseringen av kulturlivet och av livet i allmänhet beträffar, står Rumänien näst sist på listan, efterföljt endast av Albanien.
Rumänien är av naturen ett rikt land,
självförsörjande på olja, kol, naturgas,
trä, malm och livsmedel och har inte
mycket att vara rädd för i fråga om
eventuella åtgärder från Moskva. Att
upprätthålla och t.o.m. höja den traditionellt låga levnadsstandarden hos de
rumänska massorna kan ske även med
det ursprungliga kommunistiska systemet. Det tunna intellektuella skiktet består uteslutande av partiets egna och välavlönade adepter. De nationalistiska och
föga dolda antiryska parollerna räcker
väl till för att ge partiledningen popularitet hos massorna.
Stora skillnader
Om Albanien och Rumänien utgör den
ena sidan av bilden, måste man placera
Östtyskland och Bulgarien på den motsatta sidan som de två mest Moskvatrogna östeuropeiska staterna. I Östtyskland
är inte enbart Ulbricht-regimens framtid, utan hela statens existens totalt beroende av Sovjetunionen. Regimen mö-
ter dessutom en ytterst stark opposition
från de intellektuella inom och utanför
partiet. Ulbricht ser sig tvungen att i
stället för en liberalisering använda hårda tag mot de intellektuella. Däremot
lyckades han att i viss mån tillfredsställa
massornas krav på en bättre försörjning
och därmed stärka sin egen och partiets
ställning. När Ulbricht försvinner kommer hans efterföljare knappast heller att
kunna införa en ”nationalistisk” nyordning, bland annat därför att en särskild
östtysk nationalism inte existerar. Man
kan inte räkna med att Ulbrichts efterträdare skall riva Berlin-muren.
I Bulgarien är partiets ställning – i
brist på ett bredare intellektuellt skikt –
väsentligt starkare än i Östtyskland, och
liksom i Rumänien behöver partiledningen inte liberalisera kulturlivet. Inte hel- 195
ler är regimen tvungen att med nationalistiska strävanden eller demonstrativa
gester lugna massornas nationalistiska
känslor. Bulgarerna betraktar sig själva
som ryssarnas broderfolk och beundrar
den ryska tekniken, kulturen och civilisationen, som verkligen är högre än den
bulgariska. Den allmänna levnadsnivån
var före andra världskriget bland de
lägsta i Europa och liksom i Rumänien
kan den kommunistiska ekonomin av
gammalt märke ge en viss höjning av
standarden. Troligtvis blir även i framtiden Östtyskland och Bulgarien de två
stater i Östeuropa, som kommer att förorsaka de minsta besvären för herrarna i
Kreml.
Ungern intar en mellanställning mellan de två ytterligheterna. Det nya ekonomiska systemet som infördes vid årsskiftet tvingar Kadar-regimen att söka
krediter och handelsförbindelser i Västeuropa, men samtidigt avhåller sig den
ungerska regimen försiktigt från alla
självständiga steg på det utrikespolitiska
fältet. Ungern är ett på energikällor och
råvaror fattigt land, och den av kommunisterna utbyggda tunga industrin är helt
beroende av sovjetiska leveranser. Som
en eftergift för folkets nationalistiska
känslor avskaffade regimen alla yttre
tecken på det sovjetiska inflytandet, och
överväldigande beröm för Sovjetunionen
förekommer inte längre i ungerska massmedia. Partiet är inte särskilt starkt, men
den relativt höga levnadsnivån, det i
Östeuropa mest liberaliserade kulturlivet
och möjligheterna till utresetillstånd för
196
befolkningen skänker Kadar personligen
och hans regim tolerans från massornas
sida.
Gomulka reaktionär
I motsats till Ungern, där efter en två-
årig blodig terrorperiod regimen vände
sin politik i riktning mot liberalisering,
gick i Polen Gomulkaregimen från den
relativa friheten tillbaka till en politik,
som avskaffades just av Gomulka på
hösten 1956. Partiets ställning är den
svagaste i hela Östeuropa och stöter på
en synnerligen stark opposition från de
intellektuella, de många katolikerna och
de på den stagnerade ekonomin förbittrade och nationalistiskt sinnade befolkningsgrupperna. Förutom det oppositionella trycket utifrån är partiet också
splittrat på tre grupper: Gomulka-anhängare, reformvänliga teknokrater och
de stalinistiska men nationalistiska partisanerna. För närvarande har partisangruppen överhanden och har dragit med
sig även Gomulka, men därmed är framtiden inte alls säkrad. I Polen kan vad
som helst hända och när som helst, i vilken riktning som helst.
Tjeckoslovakien ger just nu ett åskådligt exempel på hur en statisk och svag
regim under trycket av en mångfaldig
opposition inom och utanför partiet kan
omvandlas till reformvänlig och ”nationalistisk”. Troligen kommer den nya
tjeckoslovakiska partiledningen inte att
gå så långt på det utrikespolitiska områ-
det som den rumänska – för detta saknar man bl.a. rumänernas ekonomiska
förutsättningar. Men för att kunna förverkliga det nya ekonomiska systemet
och därmed höja den allmänna levnadsstandarden, blir partisekreteraren Dubcek tvungen att söka västerländsk, först
och främst västtysk, ekonomisk hjälp
och priset för den kan väntas bli en ny
utrikespolitisk schattering.
Desintegrationen består inte enbart av
de enskilda staternas förhållande till
Moskva. Genom den fortfarande pågå-
ende processen har de östeuropeiska staternas förut väldisciplinerade förhållanden till varandra förändrats. Ungern hyser en ovänlig inställning mot Rumänien
på grund av det förtryck, som den rumänska regimen utövar mot den ungerska minoriteten i Transsylvanien. Liberaliseringen och de potentiellt vänligare
förbindelserna mellan Prag och Västtyskland har lett till att Polen och Östtyskland betraktar Tjeckoslovakien ytterst kritiskt. Att Rumänien figurerar
som utbrytare och förrädare i de östtyska, polska och bulgariska partiledarnas
ögon, är lätt förståeligt.
Moskva har för närvarande ingen som
helst möjlighet att åter bygga upp den
östeuropeiska monoliten, bland annat för
den sovjetisk-kinesiska tvistens skull.
Sovjetunionen nöjer sig med att i den stora desintegrationen åtminstone rädda
Warszawa-pakten, egentligen den enda
kvarlevan av det förutvarande östblocket.