Print Friendly

Den trettioförsta stjärnan i unionsflaggan

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN TRETTIOFÖRSTA
STJÄRNAN I UNIONSFLAGGAN
KRING FÖRSPELET TILL CALIFORNIENS
INFÖRLIVANDE MED FÖRENTA STATERNA
Av ambassadrådet TORSTEN ERANDEL
DEN våg av pionjärer som under de första femtio åren efter
frihetskriget gick västerut över den amerikanska kontinenten kämpade mot många svåra hinder: avstånden, naturen, klimatet, indianerna. »The Winning of the West» fortskred likväl med oemotståndlighetens och självklarhetens prägel. Men vid gränserna till
Texas och New Mexico och väster om Klippiga Bergen låg områden som tillhörde främmande nationer. Här mötte ett nytt problem.
Mexico ställde sig till en början inte avvisande mot att amerikanare fredligt slog sig ned i dess gränsprovinser, och England
inskred inte mot amerikanska forskningsexpeditioner och kolonister i det omtvistade Oregon. Det dröjde emellertid inte länge förrän
tryck och mottryck alstrades. Texas proklamerade sig oberoende
av Mexico år 1836. Spänningen mellan de anglosaxiska makterna
i området uppe i nordväst hade i flera år varit akut, om också
just minskat, då kriget mellan Förenta Staterna och Mexico bröt
ut i maj 1846. Direkt krigsanledning var tvisten om Texas, som nu
önskade anslutning till Förenta Staterna; men huvudbytet i freden
i Guadalope Hidalgo i februari 1848, där anslutningen bekräftades, blev utan tvekan, även i den tidens medvetande, Californien.
Amerikanska historiker ser ofta förbluffande frankt på den egna
nationens politik i det förflutna, och många av dem har fällt en
hård dom över regimen Polks aggressiva tillvägagångssätt mot
Mexico åren före detta krig. Den har knappast varit skarpast
ifråga om tvisten om Texas. Visserligen har det hävdats att Mexico
provocerades till det »gjutande av blod på amerikanskt område»,
som var Polks argument i kongressen för krigsförklaringen – och
138
Den trettioförsta stjärnan i unionsflaggan
OREGON
NEVADA
STILLA
CALIFORNIA
MEXICO
som Abraham Lincoln tillät sig betvivla. Kriget föregicks också
av amerikanska trupprörelser i omtvistade områden vid en tid då
Mexico ännu visade förhandlingsvilja. Men Förenta staterna hade
ändå avböjt Texas’ tidigare begäran att bli upptaget i unionen,
och först sedan den fria staten bestått i åtta år hörsammades dess
önskan, som då framstod rätt klart motiverad. Mexico hade också
avslagit köpeanbud från Washington såväl beträffande Texas som
Californien. Dessutom uppretades amerikansk opinion av mexikanska terrordåd och av mexikanska officerares övermodiga hänvisningar till den militära promenad de skulle få glädja sig åt
ifall det behövdes.
Å ven om alltså Washingtonregeringens politik i Texaskrisen
nagelfarits i amerikansk historieskrivning, har kritiken nästan
139
:~
Torsten Erandel
varit ännu vaknare när det gällt Washingtons roll i spelet om
Californien. Det skede därav som sammanföll med kriget mot
Mexico har i det sammanhanget mindre betydelse; efter krigsförklaringen blev ju Californien legitimt föremål för amerikanska
krigshandlingar. Vad däremot förspelet till kriget beträffar synes
historiekritiken på en och annan punkt länge ha varit – och
delvis alltjämt vara – hårdare än vad det faktiskt finns anledning till.
Men här må en kort tillbakablick tillåtas.
Cortez’ män hade upptäckt »Lägre Californien», den halvö som
skjuter söder ut från San Diego. Namnet fick den från en fantastisk spansk roman, förmodligen utkommen 1510, om underlandet
vid paradisets portar, där allt var av guld. Sedan dess förblev
Californien drömmen om El Dorado. På kartorna ritades landet
länge som en ö, norr om vilken man anade en Nordsjöpassage.
Spanjorerna såg aldrig gulddrömmen realiserad. En sjöfarande,
Cabrillo, utsänd av vicekungen i Mexico, nådde år 1542 i höjd
med San Franciscobukten, och sexton år senare kom hans landsman Vizcaino till nuvarande San Diego och Monterey. Dessemellan hade den store Sir Francis Drake år 1579 gått iland från
»The Golden Hinde» just norr om den numera berömda bukten.
Men dimman dolde både för honom och hans föregångare det smala
inloppet till en av världens bästa naturliga hamnar. Den förste
vite man som såg in bakom »The Golden Gate» var en spejare i
Portolaexpeditionen, som 1769 under svåra strapatser trängt landvägen norrut. Den första europeiska farkost som seglade in genom
sundet var en spansk fregatt, sex år senare.
Från ungefär den tiden började man i Madrid inse att Californien var ett möjligheternas land – guld eller inte guld. Det
blev föremål för en svärdets och korsets penetration. Små garnisoner placerades i pueblos längs kusten; kloster – missiones –
upprättades längs den väg som anlades från San Diego till bukten
i norr, kallad kungsvägen, El Camino Real. Indianerna var här
menlösa och medgörliga, landet var rikt och soligt. Men Spanien
låg långt borta; initiativ och resurser sinade mot stormaktstidens
slut. Erövrarnas grepp om Californien blev aldrig fast eller befruktande. År 1800 fanns där knappt 2 000 vita. Livet var lojt och
lättjefullt, militären illa besoldad, munkarna tyranniska mot de
depraverade indianerna och den gudabenådade hamnbukten i norr
fortfarande nästan outnyttjad.
En dag år 1822 nåddes huvudstaden Monterey av underrättelsen
140
Den trettioförsta stjärnan i unionsflaggan
att Mexico gjort sig fritt från Spanien. Californien fann sig rätt
likgiltigt i de nya överhetsförhållandena. styrelsen blev nu än
mera slapp; men också mycket mindre mild och mera godtycklig.
Detta passade inte de individualistiska californios. De påtvingades
flera hårda guvernörer. På somliga av dessa såg de förnämliga
spanskättade familjerna i Monterey ned med förakt. Guvernörerna
kunde ha med sig impopulära medhjälpare samt soldater som hämtats direkt ur de mexikanska fängelserna. En härva av revolutioner mot Mexico och inbördes skärmytslingar upptog snart helt
de förut beskedliga californios’ intresse. Respekten för centralregeringen ökades inte av att denna två gånger – första gången år
1836 – ömkligt accepterade upproriska regimer. Men dessa förmådde inte sköta sig självständigt, utan återföll i beroende av
Mexico. Förvirrade äganderättsförhållanden hade följt på en systemlös mexikansk förläningspolitik sedan missionerna sekulariserats. Utlänningar var länge förbjudna att driva handel eller förvärva jord i Californien, trots att dess herrar inte själva mäktade
hålla provinsens näringsliv uppe eller ens förse den med skolor,
polis, domstolar eller postväsende. Förbuden hade visserligen
många luckor, men detta återigen luckrade upp tilliten till myndigheterna.
Utlänningar sipprade alltså in. Franska resande (La Perouse,
år 1786) samt kunskapare från franska legationen i Mexico (de
Mofras) var bland de tidigaste på platsen. Men redan 1796 anlöpte
det första amerikanska fartyget Monterey. Betecknande nog var
dess namn »The Otter». Det var nämligen utterskinn som först
lockade yankees till dessa nejder. Affärsmän och trappers med
andra intressen följde efter. Dessa näringar intresserade även
engelsmännen, opererande från Canada, och snart ryssarna, som
via Berings sund och Alaska sökt sig nedåt kusten. En rysk f. d.
diplomat och affärsman, Rezanov, verksam i Alaska, förlovade
sig 1806 med San Francisco-kommendantens dotter och skulle kanske spelat en stor roll i fortsättningen ifall han inte kort därefter
omkommit på en resa till Petersburg. 1812 grundade ryssarna
Fort Ross vid Bodega Bay, där en mycket disciplinerad koloni
sedan nära trettio år odlade spannmål, handlade med skinn och
eventuellt hade vidsträckta planer. Trafiken oroade regeringen i
Mexico, som gav generalen Vallejo befälet över en garnison i det
nordliga Sonoma samt där och i San Rafael upprättade nya missioner. Vid den tiden förekom engelska fregatter ofta i kustfarvattnen. Tvisten mellan England och Förenta Staterna om Oregon
11- 533443 Svensic T’idslcrift 1953 141
, ‘
\
Torsten Erandel
började tillspetsas. Båda länderna utnämnde, omkring 1840, konsuler i Monterey – Forbes resp. Larkin, den senare en driftig,
self-made, politiskt begåvad affärsman med position i staden och
personlig pondus. Flera andra amerikanska och några få engelska
affärsmän hade etablerat sig framgångsrikt, blivit mexikanska
medborgare och ofta gift sig med kaliforniska damer. De efter
sekulariseringen ibland förmögna rancheras blev alltmer beroende
av varor som skeppades från Boston. En fredlig och först med
blida ögon sedd amerikansk infiltration hade börjat sätta fart
på det indolenta kaliforniska näringslivet.
År 1841 drog sig ryssarna plötsligt tillbaka. Det skedde av egen
fri vilja. Orsaken är obekant.
Det existerade knappast främlingshat eller främlingsförtryck i
provinsen förrän kort före krigsutbrottet Förenta StaternaMexico. Oluststämningen mot Mexico hade snarare utlöst en gravitation mot republiken öster om Klippiga Bergen. Samtidigt fanns
dock hos många californios en inte onaturlig instinkt att vilja
ty sig till det avlägsna England, som motvikt mot den stora expanderande grannen. Tanken på att begära brittisk protektion hade
vädrats. Denna hade naturligen starkt oroat Washington, där man
samtidigt irriterades av ett ovänskapligt engelskt ställningstagande i Texasfrågan. Den federala regeringen såg givetvis mot
Stilla Havet som en naturlig gräns, en »manifest destiny» för
unionen, och måste, oavsett vilka aspirationer den medvetet eller
omedvetet formulerat för sig, betrakta andra stormakters intressen
i dessa trakter som en ogrannlagenhet och ett hot. – För amerikanare i allmänhet var Californien inte något begrepp förrän Charles John Fremonts upptäcktsresor i västern, den första år 1842,
företagna på amerikanska regeringens direktiv, fångade en större
publiks uppmärksamhet.
År 1846 fanns i Californien omkring 10 000 vita, varav ungefär
2 000 utlänningar, hälften amerikaner. Indianerna var knappast
talrikare än de vita.
Om californierna inte närde något främlingshat, och knappast
ens någon speciell avoghet mot sin mäktige amerikanske granne,
förrän efter 1840, är det däremot otvetydigt att antiamerikanska
stämningar satte in just vid den tiden. En viktig episod i de båda
republikernas samlevnad har tytts som huvudorsaken till stämningsförsämringen: dåvarande kaptenen Fremonts tredje expedition västerut. Den hade ursprungligen vetenskapligt syfte, men
kom att få politisk och militär betydelse, vare sig detta berodde
142
.,
Den trettioförsta stjärnan i unionsflaggan
på de instruktioner dess chef hade eller på yttre händelsers tryck.
Fremont var ingenjörsofficer; en begåvad man, både handlingsmänniska och drömmare, temperamentsfull, charmerande, men
samtidigt opålitlig. Han var gift med en dotter (Jessie) till senator
Benton, ordförande i senatens försvarsutskott och grå eminens i
Vita Huset. Förutom av den viljekraftiga J essie, den storamerikanske svärfadern och den av Benton uppenbart imponerade utrikesministern Buchanan var Fremont påverkad av George Bancroft, historikern, då marinminister, en hämningsfri expansionist.
Formellt stod den unge upptäcktsresanden under krigsminister
Marcys order. Denne såg otvivelaktigt på Fremonts uppdrag såsom
rent vetenskapligt. Han skulle utforska vissa definierade områden.
I uppgiften ingick som en självklart sak att rekognoscera förbindelseleder och framkomstmöjligheter, bland annat kortaste vägen
till Stilla Havet. Fremont uppgav efteråt att han själv ansett sin
huvuduppgift vara att finna en lämplig sträckning för en järnväg
till Franciscobukten. Att han lade tyngdpunkten på detta får nog
tillskrivas de talrika samtal han haft före avresan med Bancroft
och Benton. Båda betraktade sig också som uppdragsgivare till
Fremont. Båda hade inskärpt att krig med Mexico var snart förestående, att andra stormakter kunde komma att intervenera i
Californien och att Fremont då borde vara beredd att ingripa så
som omständigheterna gjorde möjligt.
Hans tredje expedition bröt upp våren 1845. Många månader
senare sändes en regeringskurir, löjtnant Gillespie, med instruktioner till Larkin i Monterey och personliga brev till Fremont.
I den äldre litteraturen brukar det heta att Gillespies instruktioner
gällde Fremont, och det är dennes memoarer och uttalanden inför
domstol och vid intervjuer som gett anledning därtill. Åven några
nyare arbeten driver tesen om att Fremont skulle fått särskilda
»secret instructions» att agera självständigt – »bestämt och positivt», som han själv älskade att uttrycka saken. Men det vill förefalla som om sedermera generalen, presidentkandidaten och guvernören helt enkelt mints fel, om inte farit med osanning, på denna
viktiga punkt. Ånnu idag är det visserligen oklart vad Gillespies
kurirskrivelser i detalj innehöll, men den viktigaste och mest officiella av dem finns dock i behåll, och den ger ej Fremont någon
sådan fullmakt. skrivelserna var följande: en från utrikesministern till Larkin; en annan från Jessie Fremont till maken; en
tredje från Benton till Fremont; slutligen ett introduktionsbrev
från utrikesministern rörande Gillespie.
143
; ‘

Torsten Erandel
Kuriren färdades förklädd genom Mexico. Innan han landsteg
i Vera Cruz förstörde han Enehanans skrivelse till Larkin, sedan
han först memorerat innehållet. Vid ankomsten till Monterey återupptecknade han detta, korrekt utom i ett par detaljer, vilket
jämförelse med en runt Kap Horn befordrad kopia utvisar. Han
hade order att lämna Fremont en kopia av dessa instruktioner,
och det gjorde han, då de den 9 maj 1846 äntligen träffades vid
Lake Klamath nära Oregongränsen. Utrikesministerns skrivelse
innehöll order till Larkin att, utan att förnärma Mexico, söka med
fredliga medel underblåsa kaliforniska självständighetssträvanden, att reagera välvilligt om kalifornierna skulle frivilligt önska
anslutning till USA och att motverka särskilt engelsk infiltration
i provinsen. Vad man än må vilja läsa mellan raderna kan där
knappast intolkas någon förtäckt uppmaning till omedelbar, direkt
aktion.
Icke desto mindre uppgav efter kriget Fremont – som inte var
nämnd i skrivelsen! – att han fått hemliga instruktioner som
gick ut på att »avvakta händelserna» – och, efter hand, gå »positivt» till väga- vilket han också prompt gjorde, redan innan han
visste att krigstillstånd rådde. Regeringen kan ju knappast ha
lämnat Fremont muntliga instruktioner som gick stick i stäv mot
andan i instruktionerna till Larkin, liksom också mot de order
amiral Sloat, den amerikanska pacifikflottans chef, hade. Fremont
medgav att han med Gillespie fick skrivelsen från Buchanan, men
han ville minnas att instruktionerna däri gällde honom personligen, och han mindes dem alltså som en fullmakt att handla
diskret men bestämt. Han ansåg det uteslutet att en sådan instruktion också kunnat gå till Larkin, då denne vore av otillräckligt format för ett så stort uppdrag. Fremont frångick aldrig denna
ståndpunkt, trots att Gillespie – som senare gjorde ideliga motsägelser – så tidigt som 1848 vittnat att han hade order visa
Fremont ett duplikat av en skrivelse från utrikesministern till
Larkin. Ej ointressant i sammanhanget är att Bentons brev, avfattat på s. k. familjechiffer, av Fremont efteråt uppfattades dels
som en uppmaning till aktivism men dels också som ett klarare
uttryck för regeringens vilja än själva ministerskrivelsen! Helt
orimligt är det ju inte om här skett en minnesglidning hos honom:
En huvudpunkt i utrikesministerns skrivelse var att se upp för
utländsk inblandning, om den komme. En grundval för Bentons
uppmaning till aktion var återigen att fientlig intervention säkert
kunde väntas. För Fremonts livliga temperament och handlings- 144
Den trettioförsta stjärnan i unionsflaggan
kraft passade senatorns inställning bättre. Minnet av innehållet i
det senare brevet kom kanske att absorbera hågkomsten av det
förra, och fusionsprocessen blir förklarligare eftersom breven trots
allt hade en gemensam nämnare.
Det är nödvändigt att åter föra berättelsen ett steg tillbaka.
Före mötet vid Klamathsjön hade Fremont varit i Monterey, besökt
Larkin, uppvaktat mexikanska honoratiores och fått tillstånd utföra en del planer. Men en konflikt seglade upp med militärbefälhavaren Castro när en grupp av expeditionen bivackerade på
förbjudet område nära kusten i Salinasdalen. Castro uppfordrade
något bryskt Fremont att genast lämna landet. Det kan ha rått
något sammanhang mellan denna händelse och en proklamation
från provinsregeringen som innebar att alla utländska jordägare
antingen med sin boskap måste lämna landet eller bli mexikanska
medborgare. Fremont kände sig förolämpad och förskansade sig
på höjden av Hawk’s Peak samt tog sig före att hissa stjärnbaneret. Det är troligare att detta var en spontan gest än att han
just då och på den platsen ämnade sätta igång någon militär
aktion. I varje fall tröttnade han snart på attityden- mexikanarnas reaktion stannade vid föga mer än förbittringen – och drog
sig långsamt norrut till Sacramentodalen.
Den var centrum för de amerikanska nybyggarna. Fremont fann
dem uppjagade av rykten om förestående terror mot utlänningar.
Här residerade också, i sitt eget privata fort, den store jorddrotten
John Sutter, schweizisk äventyrare men mexikansk medborgare,
med mexikanska regeringens uppdrag att hålla ett öga på ryssar
(tidigare), fransmän, amerikaner och indianer. Själv hade han
dock en fot i varje läger.
I början av juni kulminerade nyhetsfloran med att Castro med
en »arme» om 250 man var på väg norrut från Monterey. Denna
visade sig vara helt inbillad. Med den nervositet och sommarhetta
som rådde i dalen kom det ändå till en allvarlig incident. Några
mexikanska farmare lade sig i bakhåll för en mexikansk officerspatrull, som förde reservridhästar till en garnison i grannskapet.
Kuppen tycks ha varit inspirerad av Fremont. Den lyckades väl.
I segerglädjen red den förstärkta troppen farmarkavalleri tidigt
på morgonen den 14 juni in i staden Sonoma, omringade general
Vallejos hus och tillfångatog honom. Det fanns för ögonblicket
icke en soldat på platsen. Farmarna, som torde ha handlat i en
känsla av självförsvar, uppträdde därefter obetänksamt och amatörmässigt, kanske också efter hand sporrade av den lust att »make
145
Torsten Erandel
fun» som i livliga situationer lätt bemäktigar sig unga amerikanare. De utropade den fria republiken Californien och beseglade
detta med att hissa en i hast hopkommen flagga, vit med en röd
stjärna och en björn, kraftens symbol. Att krig mellan Mexico
och Förenta Staterna nu utbrutit visste revolutionärerna i Sonoma
ännu ej på flera vookor.
Fremont låg som en kraftkälla i sitt läger i bakgrunden. Redan
genom sin närvaro hade han satt aktiva krafter i rörelse som nu
inte stod att hejda. Så tidigt som omkring den 26 maj tycks han
också ha beslutat gå bröstgänges tillväga mot mexikanarna. Kort
efteråt visade det sig i varje fall att han ansåg ögonblicket för
direkt aktion kommet. Skärmytslingar följde mellan de amerikanska nybyggarna, förstärkta av Fremonts folk, och mexikanarna. Detta var inte den utveckling president Polk önskat och
som kommit till uttryck i Buchanans skrivelse. Regeringen torde
ännu i detta skede ha satt sin lit till det slags pacificeringspolitik
vars intentioner Larkin länge så väl omsatt i praktiken. Fråga
är om inte denna var på god väg att lyckas då den avbröts av
incidenter som Hawk’s Peak och Sonoma. Till Fremonts försvar
kan sägas att han, på platsen, förmodligen bedömde faran för
mexikansk våldspolitik eller engelskt ingripande som mer akut
än Buchanan gjorde vid det tillfälle han skrev det av Gillespie
överbringade brevet. Fremont visste att Polk, i vars valplattform
plankan »expansion i väster» varit viktig (men som dock ryggat
sitt »fifty-four forty1 or fight» i Oregontvisten och i stället kompromissat med England) satt sig före att vinna Californien. Han
borde, synes det, å andra sidan haft starkare skäl innan han bröt
mot presidentens uttryckliga vilja att för detta syfte använda
fredliga medel.
När amiral Sloat den 7 juli steg i land i Monterey för att i enlighet med sina order besätta de två viktigaste californiska hamnarna
så snart krig mellan Mexico och Förenta Staterna utbrutit, uppträdde denne däremot på ett sätt som var helt i den anda i vilken
Buchanan tillskrivit Larkin. Han sände försonliga budskap till de
styrande, sökte undvika stridshandlingar, tvekade att hissa den
amerikanska flaggan och bibehöll den mexikanska förvaltningsapparaten. Men det var försent att nu vinna frukter av Larkins
lugna, metodiska arbete i syfte att skapa misstroende mot den
mexikanska centralregeringen och förtroende för »den amerikanska systerrepubliken». Det var endast på ett hår när försent. Till
l lat 5440.
146
Den trettioförsta stjärnan i unionsflaggan
den 15 juni hade sammankallats en junta i Santa Barbara, där
frågan om frigörelse från Mexico skulle kommit upp och dit en
stark grupp proamerikanska representanter väntades. Den blev av
olika skäl inte av, men den var heller inte aktuell efter den 14
juni. De proamerikanska elementen stöttes bort efter händelserna
i Sonoma och Fremonts operationer uppe i norr.
Sloat blev både förbryllad och förargad då han erfor om Fremonts verksamhet. Efter det att stjärnbaneret hissats i Monterey
och San Francisco tog amiralen dock kontakt med upptäcktsresanden, vars folk det kunde finnas användning för sedan det visat
sig att californios ämnade göra motstånd. Fremont hade omedelbart en styrka på 160 man klar att marschera söderut.
En inom kort nyutnämnd amerikansk befälhavare, commodore
Stockton, satte fart på operationerna. Motstånd hade organiserats
i söder, men sedan stockton och Fremont med var sin styrka, som
på olika transportsätt förts sjövägen söderut, gjort en kniptångsrörelse mot den lilla mexikanska armen i trakten av Los Angeles,
gav sig denna praktiskt taget utan strid. Gillespie sattes som kommendant i Los Angeles, stockton gjorde sig till guvernör och utnämnde Fremont till militärbefälhavare. Detta var i mitten av
augusti. Men landet blev inte lika lätt att hålla som att besätta.
sydkalifornierna samlade sig efter några månader till uppror mot
Gillespie. Stockton och Fremont fick i hast göra om sin operation
söderut, Fremont dock nu landvägen. Men denna gång visade
californios bättre ryggrad, och kommendören hade förmodligen
dukat under med den sydliga amerikanska styrkan om inte hjälp
kommit i sista ögonblicket- ej från Fremont, som ännu var långt
från platsen, utan från en tredje amerikansk styrka under general
Kearny, som av Washington för säkerhets skull sänts landvägen
över New Mexico. Generalen hade lämnat garnisoner efter sig på
många ställen och förfogade över knappt 100 dragoner, men den
marginalen i styrka blev avgörande. Californios flydde norrut,
där Fremont stod i deras väg och tog emot kapitulationen, den
11 januari 1847. Provinsen var definitivt tagen.
Frånsett att Californien helt naturligt utövade stark attraktion
på regeringen i Washington och på åtskilliga pressure groups där,
och frånsett återigen att den mexikanska provinsen låg som en
barriär för den amerikanska folkströmmen mot Stilla Havet, fanns
alltså ett viktigt element i den politiska utsikten från Washington
vid denna tid vars vikt i dag lätt underskattas: de hotande flank- 147
Torsten Erandel
positioner England alltjämt höll gentemot Förenta staterna och
den dödliga fara amerikanarna skulle se sig försatta i om England
fick insteg också i Californien. I själva verket ägnade den brittiska regeringen ett endast förstrött intresse åt en sådan möjlighet.
Två brittiska eskadrar kryssade visserligen åren 1845-46 i farvattnen utanför Mexicos långa västkust och höll väl ett öga på
situationen, och konsul Forbes hade uppgifter utöver de kommersiella av ungefär samma art som Larkins. Redan innan den för
amerikanarna gynnsamma kompromissen om Oregon (1846) tycks
det offensiva draget i engelsmännens politik dock ha försvunnit.
Men för regeringen i Washington tedde sig läget fortfarande allvarligt. Forbes’ verksamhet i en landsända där obetydliga civila
engelska intressen fanns var en nagel i ögat. Otaliga aktstycken
och yttranden som stammar från Polk, Bancroft och Benton tyder
på att nervositeten i Washington inför Englands nästa steg nog
var äkta. Minnet av engelska trevare till Texas under dess självständiga tid var också färskt. Kort före de dramatiska händelserna i Sonoroa och Monterey år 1846 hade vidare något inträffat
som med tidens perspektiv syntes göra det engelska hotet akut:
en plan på kolonisering i Californien av 2 000 engelsmän (McNamaraplanen) hade godkänts av Mexico, och dess verkställande ansågs omedelbart förestående. Vad man numera vet om planen
karakteriserar den som rätt fantastisk och i avsaknad av politiskt
engelskt stöd. Men Polk och de amerikanska nybyggarna i Sacramentodalen såg den i annat ljus. När så Sloat i juli hastade till
Monterey, följdes han tätt i kölvattnet av flaggskeppet i den brittiska pacifikeskadern. Dess chef resignerade dock så snart själva
kapplöpningen var slut. Att gå till vapenskifte hade knappast
varit den brittiske amiralens avsikt. I land hade i varje fall Forbes
blivit honom en betydligt mindre entusiastisk medhjälpare än Larkin blev för Sloat: den engelske konsuln var redan så personligen
engagerad i handel och umgänge med amerikanska firmor och
enskilda att han såg utan illvilja på en amerikansk penetration.
Alltunder det att ängslan för Englands avsikter satte stark
prägel både på Washingtons handlande och de amerikanska nybyggarnas reaktioner iakttog man från amerikansk sida också den
snabbt fortskridande upplösningen i den mexikanska republiken.
För regeringen liksom för amerikanen i gemen pekade allt detta
på Amerikas »manifest destiny»: att fylla tomrummet på dess
»egen» kontinent, att fortsätta den »oundvikliga» expansionen västvart, att ta på sig det arbete och de investeringar för utvecklingen
148
Den trettioförsta stjärnan i unionsflaggan
av Californiens enorma möjligheter som endast dess rike granne
kunde ha råd med och att förekomma varje annan stormakt att
utföra vad Mexico ej visade vilja eller kraft till och vad amerikanarna själv sjöd av lust för. Härtill kom kampen mellan Södern
och Nordstaterna, slavstater och abolitionister, om att lägga beslag
på nytt land. Formulerat på annat sätt sade man sig senare:
»National duty forhade cheerful surrender of the Pacific Coast.»
Den metod man valde för att vinna Californien var så att säga
det bestämda men vänliga trycket. Målmedvetenheten rubbades
aldrig, men man tvekade inför varje våldsamhet. Förenad med
viljan att vinna Californien fanns en humanitär, ja, en naivt missionärspräglad önskan att göra californierna delaktiga av Amerikas resurser. Larkin infiltrerade; men det är svårt att hålla med
den amerikanske historiker som liknat hans roll vid Papens i
Wien. Sloat var ängsligt tillmöteskommande trots att det just
utbrutna kriget gjorde hans landstigning legitim. Kearny’s styrka,
avsedd att spela huvudrollen vid besättningen, var med avsikt
liten: knappt stor nog för uppgiften; ej så stor att den skulle ge
intryck av förkrossande makt.
Otvivelaktigt kan en granskning av det politiska förloppet vid
Californiens erövring i dess olika faser blotta många schackdrag
från Washingtons sida som inte hör hemma i en handbok om gott
utrikespolitiskt uppförande. Det vore lättvindigt att hölja in tillvägagångssätten i täckmantlarna »manifest destiny» eller »the
logic of events». Men den som idag ser den dynamiska utvecklingen
i vad som på hundra år nästan blivit Amerikas mönsterstat måste
väl säga att när unionsflaggan fick sin trettioförsta stjärna symboliserade den åtminstone »the logic of geography».
149

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism