Print Friendly

Den spanska erövringen av Amerika i eftervärldens dom

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

c ‘
l
DEN SPANSI(A ERÖVRINGEN
AV AMERIKA I EFTERVÄRLDENs DOM
Au docent SVERKER ARNOLDSSON
DEN spanska erövringen av Amerika är sedan 400 år tillbaka
omskriven och diskuterad med mer iver än snart sagt något annat
historiskt ämne. Diskussionen har alltid haft nära anknytning till
utvecklingen i den ofantliga världsdel den gäller. Den har sannerligen inte varit en akademisk debatt i den svala blå luften kring
de kammarlärdes elfenbenstorn. Den har varit ett stycke av livet
självt, på en gång orsak och verkan i spanska Amerikas utveckling.
Den fortgår än, och den sammanhänger ännu med dagens aktuella
problem. Det är nämligen så, att de ekonomiska, sociala och rasliga
problem som conquistan gav upphov till i Nya världen ännu består.
Conquistan är i högsta grad ett levande förflutet.
Så omfattande som litteraturen om den spanska erövringen av
Amerika nu är, kan det givetvis inte bli fråga om att behandla
alla huvudverk, inte ens alla huvudströmningar. J ag får nöja mig
med att ta upp några få representativa inlägg i diskussionen, de
första från 1500-talet och de sista från vår egen tid.
Det är heller inte möjligt att gå in på alla de aspekter, under
vilka conquistan kan betraktas. J ag utelämnar t. ex. ett så lidelsefullt diskuterat ämne som conquistadorernas personliga motiv, frå-
gan om det var missionsiver eller guldtörst som var den främsta
drivfjädern till deras handlingar. Likaså undviker jag krigshistoriska frågor och de evigt återkommande diskussionerna om enskilda grymheter sådana som tortyren av den siste aztekkejsaren
Cuauhtemoc eller justitiemordet på inkan Atahualpa. Den fråga
som jag vill ta upp tillen-relativt ytlig- genomgång är denna:
ledde conquistan till något ont eller något gott. Mindre summariskt
kan frågan formuleras så: var conquistan en våldshandling som
i erövrarnas intresse förslavade och på annat sätt skadade indianerna, eller var den ett korståg som – ur en eller annan synpunkt – frigjorde eller på annat sätt gagnade indianerna.
304

Den spanska erövringen av Amerika i eftervärldens dom
Diskussionen om den spanska erövringens innebörd och verkan
började redan bland erövrarna själva och de präster som i deras
spår skyndade över till Nya världen för att omvända hedningar
och förkunna människokärlekens evangelium för indianer och vita.
Den idehistoriska bakgrunden till denna 1500-talsdiskussion har
utretts framför allt av mexikanaren Silvio Zavala och nordamerikanen Lewis Hanke. I första hand bör man nämna Zavalas avhandling >>Las Instituciones Juridicas en la Conquista de America»
(De juridiska institutionerna, d. v. s. teorier och förordningar i erövringen av Amerika), Madrid 1935, samme författares »Ensayos
sobre la Colonizaci6n Espaiiola en America)) (Uppsatser om den
spanska kolonisationen i Amerika), Buenos Aires 1944, och Rankes
bok ))La lucha por la justicia en la conquista de America)) (Kampen
för rättvisan i erövringen av Amerika), Buenos Aires 1949. Varken
Zavala eller Ranke har emellertid i dessa arbeten visat nämnvärt
intresse för historieskrivningen som sådan – även om Ranke i
en annan skrift har gett en utomordentligt vederhäftig och sakrik
presentation av Las Casas som historieskrivare. Materialet till min
sammanfattning av 1500-talsdiskussionen om conquistans innebörd
har jag därför bara delvis kunnat hämta hos Zavala och Ranke.
En av utgångspunkterna för diskussionen om conquistans innebörd var de olika senmedeltida teorierna om bellum justum, rättmätigt krig. Spanien var vid tiden för Amerikas upptäckt det enda
västerländska kulturland, vars folk hade vana vid att leva samman, i krig och fred, med människor av annan religion och ras
och finna en modus vivendi med de okristna. Därför hade helium
justum-teorierna i Spanien blivit mer diskuterade och kända och
fått en större praktisk betydelse än i andra europeiska länder.
Å ven obildade conquistadorer hade respekt för dessa teorier och
försökte formellt efterleva deras bokstav om också inte deras andemening. Det intygas från mer än ett håll att några av de första
erövrarna började sina aktioner med att låta uppläsa en kunglig
skrivelse, avfattad på spanska språket, med uppmaning till indianerna att omvända sig och erkänna den spanske kungen som
sin överhet. Då indianerna visade sig helt oförstående, ansåg conquistadoren att han med gott samvete kunde släppa lös sina blodhundar och hakebysseskyttar emot dem. Enligt en s. a. s. vulgärteori om justum helium vid 1500-talets början var nämligen indianernas uraktlåtenhet att efterkomma en skrivelse av den art jag
ovan nämnt tillräcklig krigsorsak. Indianernas hållning kunde
tolkas som trots mot den påvliga bulla, vari Alexander VI till- 305
.?’ ‘ .~.-. ‘ .
Sverker Arnoldsson
erkänt de spanska kungarna de nyupptäckta länderna i väs~er,
och även som vasallens trots mot sin rättmätige länsherre, som
feloni.
Det fanns emellertid även andra teorier, mindre vulgära, om
bellum justum. Enligt en av dem kunde den kristne börja rättmätigt krig mot indianer och andra otrogna endast under tre
förutsättningar: om dessa med våld hindrade evangeliets förkunnelse och sina landsmäns omvändelse, om de anfölle de kristnas
stater och om de undanhölle de kristna någon deras lagliga egendom. Denna uppfattning om det rättmätiga kriget hade biskopen
broder Bartholome de Las Gasas, indianernas främste förespråkare
i 1500-talets Spanien och en av tidevarvets mest betydande spanska
författare. Från den ståndpunkten bedömde Las Casas conquistan
som ett moraliskt ont; den hade helt och hållet genomförts med
orättmätigt våld. »Eftersom- säger Las Casas- det aldrig fanns
konungens tillstånd och rättmätig orsak att börja krig mot de
oskyldiga indianerna, vilka levde trygga och fredliga i sina land
och sina hus, så försäkra vi, att alla erövringar i Amerika från
dess upptäckt och intill denna dag voro, äro och alltid skola vara
ogiltiga, utan någon som helst rättsgrund, orättvisa, onda, tyranniska och förkastliga enligt alla lagar.»
Erövringen är i sig själv ond, eftersom den saknar rättsgrund.
Dess följder är också onda, enligt Las Casas. Hela folk av goda,
menlösa naturbarn har nära nog utrotats. Andra har förslavats
och berövats sin egendom. Deras materiella villkor har försämrats
på olidligt sätt. Dessa folk kunde lika väl som en gång i tiden de
vildar, från vilka Europas nuvarande kulturfolk härstammar, ha
förts till den kristna religionen, moralen och kulturen, om präster
i stället för knektar fått förmedla deras kontakt med Spanien. Nu
har de intet fått från Europa; i stället har de fråntagits allt som
gav deras liv ett värde. I jämförelse med detta vägde fördelen av
några indianers formella omvändelse till kristendomen mycket lätt
för Las Casas. Han fäste sig inte vid dessa dop; han intresserade
sig endast för den onda sinnesart som conquistadorerna visade i
sina handlingar, vid den rättskränkning som indianerna led och
vid det lidande, den nöd och folkminskning som blev följden av
erövringen i de områden han bäst kände till, d. v. s. på Karibhavets
kuster och öar.
Spanska författare som fått sina flesta intryck av conquistan i
andra områden än de karibiska gav skildringar av erövringens
innebörd och följder som mer eller mindre avvek från Las Casas’.
306
Den spanska erövringen av Amerika i eftervärldens dom
Den som kommer närmast hans uppfattning torde vara broder
Ger6nimo de Mendieta, som 1596 fullbordade sin Historia Eclesiastica Indiana, en mexikansk kyrkohistoria av imponerande omfång
och lärdom. Mendieta framhäver skarpt de materiella lidanden
som erövringen vållat indianerna; massdöd genom krig, tvångsarbete och europeiska sjukdomar, fattigdom och nöd har följt i
spanjorernas spår. Dessutom har indianerna moraliskt försämrats
genom de vitas onda föredöme. De har lärt dryckenskap, stöld,
svärjande vid Djävulens namn och lagöverträdelse, och de har
under spanjorernas inflytande börjat försumma barnens upptuktelse. Mendieta finner rentav, att indianernas utdöende genom sjukdomar visar en Guds särskilda omsorg om dem; genom döden
befriar Herren dem från slavarbete och från faran att inför allt
det onda de ser och utstår förlora sin gudstro. Trots allt detta
lovprisar Mendieta erövringen, varmt, innerligt och utan ironi!
Det var genom ett Guds under – säger Mendieta – som Fernan
Cortes utvaldes och sändes av Gud såsom en annan Moses till att
befria infödingarna ur Egypti träldom (d. v. s. från hedendomens
välde). Undersamligt är det också att Cortes föddes samma år som
Luther, och att just vid den tid då Vilddjuret Luther- fortsätter
broder Ger6nimo – började förvilla dem som redan trodde, kom
Cortes att förkunna sanningens evangelium för dem som aldrig
hört något därom.
Trots att conquistans följder, även de moraliska, för Mendieta
är helt och hållet onda, är alltså indianernas dop och formella
omvändelse så väsentliga ting för honom, att erövringen förefaller
honom som ett Guds särskilda nådeverk med Mexicos infödingar
– på samma sätt som de sjukdomar som sedan drabbade dem.
Conquistan liksom sjukdomarna är ett befrielseverk; den frigör
från falsk gudadyrkan, vars frukt är den andliga döden. Fattig,
misshandlad, sjuk, med förstörd moral har indianen nu funnit
vägen från Satans välde till Guds rike. Det är motreformationens
våldsamma fanatism som talar i Mendietas kyrkohistoria, samma
anda som den som bränner kättarens kropp för att frälsa hans
själ.
Skolastiska föreställningar om bellum justum och motreformationens betonande av den rena läran som det högsta goda har
präglat 1500-talets syn på erövringen av Amerika hos lärda kyrkomän som Las Casas och Mendieta. Men även renässansens ideal
har påverkat debatten. De återfinns hos världsliga krönikörer. Som
exempel nämner jag Francisco Lopez de G6mara.
307
Sverker Arnoldsson
Lopez de Gomara skrev omkring 1550 en Historia General de
las Indias (Historia om eller Beskrivning av Amerika), där han
framhävde allt gott som indianerna vunnit genom ·erövringen.
Spanjorerna har gett dem en religion som befriar dem från månggifte, sodomi och rituell kannibalism. De har också befriats från
sin fruktan för de hövdingar som förut utsög dem, använde dem
som lastdjur och kunde ta deras barn till offer åt gudarna. »Nusäger Lopez de Gomara – äro de herrar över sin egendom med
så stor frihet, att det är skadligt för dem. De betala så litet i skatt,
att de kunna leva i lättja. De ha egen jordegendom, silkesmaskavel,
boskap, socker, vete och annat. De ha lärt hantverk och sälja ofta
och med förtjänst sina produkter och sin a.rbetskraft … Man har
gett dem lastdjur för att de icke skola behöva bära bördor själva,
ylle till kläder, kött att äta, vilket de fordom saknade. Man har
lärt dem bruket av järnet och av lampan, varmed de ha förbättrat
sina livsvillkor … Man har lärt dem latin och vetenskaper, vilket
är mer värt än allt guld och silver som man tagit ifrån dem, ty
först genom bokstäverna ha de blivit verkliga människor.»
Det är renässansens förvärldsligade kulturideal som Lopez de
Gomara proklamerar med de anförda orden. Han fördöljer inte
de första erövrarnas grymheter mot Antillernas indianer, men han
menar, att dessa grymheter var ett Guds straff för vildarnas sodomi, skörlevnad, lättja och lögnaktighet. Och det väsentliga för
honom är icke dessa beklagliga engångsföreteelser; det väsentliga
är den humanare religion, de bättre redskap, de nya nyttoväxter
och husdjur, de manuella och bokliga konster som indianerna nu
lärt känna och som öppnar dem vägen till ett nytt, rikare liv.
Lopez de Gomaras uppräkning av det nya som erövrarna förde
till Amerika är i och för sig riktig, från lastdjuren tilllatinskolorna
(de senare dock endast avsedda för den indianska aristokratiens
barn). En annan fråga är vad nytta de infödda hade eller ansåg
sig ha av nyheterna. Mestisen Garcilaso de la Vega, son till en
spansk adelsman och en inkaprinsessa, ger i viss mån ett svar
på den frågan i sina Comentarios Reales de los Incas (Konungaboken om Incas), skriven i början av 1600-talet.
Garcilaso de la Vega räknar också upp husdjur och nyttoväxter
som kommit till Peru från Spanien, men han inleder sin lista med
uppgiften att han gör den »för att man må se och besinna med
hur mycket mindre av till synes oumbärliga ting dessa folk redde
sig och levde väl tillfreds utan dem». – A andra sidan skildrar
Garcilaso conquistadorernas förstörelse av den gamla peruanska
308
iz··…mz
Den spanska erövringen av Amerika i eftervärldens dom
kulturens mästerverk, hur de ödelagt de vidunderliga vägar som
indianerna dragit genom Perus öknar och berg och som inte hade
sin like i Spanien.
Redan under de första hundra åren efter den spanska erövringens början på Amerikas fastland har de oförenliga uppfattningar utbildats, som sedan kommer igen i följande seklers historieskrivning. Conquistan har varit en serie av orättmätiga krig,
ett våldsverk av illasinnade rövare och utsugare och har l·ett till
förtryck, slaveri och utrotning. Den har ödelagt de framsteg indianerna själva gjort före erövringen. – Den har varit ett befrielseverk som förlossade indianerna från hedendom, från onda
hövdingars välde, från nöd och från fruktan. Den har lett till
materiella framsteg.
Den uppfattning av den spanska erövringen av Amerika som
kom att slå igenom utanför Spanien var den mest negativa, det
var Las Casas’ uppfattning enligt vilken conquistadorerna hade
varit män av ond vilja, deras verk ett rövartåg med åtföljande
utsugning och förslavande av Amerikas urinvånare, så att erövringen kunde anses som något ont både i syfte, förlopp och verkningar.
Spanien var under 1500-talet Europas mäktigaste stat. Det behärskade lång tid Italien och Nederländerna. Dess armeer genomtågade segerrikt Frankrike och Tyskland. Det hotade alla Västerlandets fria stater, och Amerikas guld var dess starkaste vapen i
kampen om herraväldet över Europa. Utnyttjandet av de nyupptäckta guldländerna i väster förbehöll spanjorerna sig själva. I
princip var invandringen begränsad till spanska undersåtar av
säker katolsk renlärighet. Handeln på kolonierna stod öppen endast för spanjorer, som hade att inhämta tillstånd hos Casa de
Contrataci6n, kolonialhandelsministeriet, i Sevilla. Alla varor till
Nya världen måste passera denna stad för kontroll och tullbehandling. Främlingar fick inte ens lov att tillfälligt besöka spanska
Amerika. Under dessa förhållanden växte upp vad spanjorerna
själva kallat La Leyenda Negra, Svarta Legenden, d. v. s. en rad
ogynnsamma föreställningar om Spaniens folk och dess insatser i
historien, en legend som sedan gått igen och än i dag går igen i
press, skönlitteratur, handböcker och i allmänhetens förutfattade
meningar. Sitt ursprung hade visserligen denna svarta legend i
förrenässansens Italien, men sin nuvarande utformning och spridning fick den först under 1500-talets protestantiska, antihabsburg- 309
Sverker Arnoldsson
ska, antispanska propaganda. I denna infogades även en vrångbild
av den spanska kolonisationen i Nya världen.
Las Casas’ pamflett, Brevisima Relaci6n de la Destrucci6n de
las Indias (Kort berättelse om Amerikas ödeläggelse), utgiven i
Sevilla 1552, översattes vid århundradets slut till holländska, tyska,
franska, engelska, italienska och latin, försågs i Frankfurt med
bloddrypande kopparstick och spriddes över Europa. Pamflettens
otvivelaktigt överdrivna och oftast icke belagda skildringar av
de spanska erövrarnas grymheter populariserades i bearbetningar
och flygskrifter på olika språk och kom i den allmänna uppfattningen att gälla hela det spanska kolonisationsverket i Nya världen, även efter erövringstiden.
Den spanska kyrkans och den spanska kronans verksamhet –
deras alltifrån mitten av 1500-talet i mycket framgångsrika verksamhet – för att skydda de infödda mot erövrarnas brutala utsugning, mot godtyckligt tvångsarbete och slaveri, nämndes icke
i denna propaganda. Tvärtom: i den förklarades både de papistiska
prästerna och Filip II, »Söderns Djävul», och hans företrädare
medskyldiga i conquistadorernas våldshandlingar. De skulle målmedvetet ha sökt utrota eller förslava indianerna.
Vilhelms av Oranien Apologie med anledning av Filip II:s aktförklaring 1580, ger en effektfull sammanfattning av de flesta av
Svarta Legendens huvuddrag. Spanjorerna- sägs det- är grymmare, härsklystnare och osedligare än andra folk; de är till största
delen avkomlingar av marraner och judar. Deras önskan är att
utrota folket i Nederländerna, »såsom de gjorde i Amerika, där
de ömkligen ha dödat mer än 20 millioner människor under så
fasansfulla grymheter, att allt barbari, alla grymheter och allt
tyranni som någonsin har utövats, endast äro lekverk i jämförelse
med det som vederfors de arma indianerna».
Ett sådant folk och dess papistiska andliga och världsliga ledning kunde man i det protestantiska Europa under 1600-talet tilltro allt ont och intet gott, och så stadfästes utanför Spanien en
uppfattning om den spanska erövringen av Amerika och om de
följande 300 årens spanska kolonialpolitik, som ytterst går tillbaka
på Las Casas och som läggs till grund för talrika läroboksskildringar än i dag. Enskilda conquistadorers grymheter framställdes
som resultat av en spansk papistisk statlig politik. Det slaveri
som de första erövrarna införde bland indianerna och som redan
på 1500-talet avskaffades, framställdes som ett kolonialtidens bestående sociala missförhållande.
310

Den spanska erövringen av Amerika i eftervärldens dom
Den spanska reaktionen mot svartmålningen av landets kolonialpolitik blev stark. Alltifrån 1600-talets början inskränktes de
spanska krönikörernas yttrandefrihet. Uppfattningar sådana som
Las Casas’ fick inte längre komma till uttryck. Krönikörerna måste
nu ge en gynnsam och positiv bild av conquistadorerna, deras gärningar och dessas resultat. Kritiken hänvisades till hemligstämplade ämbetsskrivelser och till kungliga förordningar angående indianernas rätt.
Under 1700-talet börjar upplysningens ideer prägla bedömningen
av den spanska erövringen av Amerika. Den förnämsta studien
över den diskussion angående conquistan som fördes under 1700-
och 1800-talen är den argentinske historikern R6mulo D. Carbias
Historia de la Leyenda Negra Hispano-Americana (Den spanskamerikanska Svarta Legendens historia), Buenos Aires 1943. Carbia
spårar en ny mer kritisk uppfattning av Las Casas’ historieskrivning redan i den Dictionnaire historique et politique, som upplysningspionjären Pierre Bayle utgav i Amsterdam 1696. I denna
Dictionnaire förklaras, att indianerna icke hade lärt något ont av
de vita. Deras sedefördärv var nämligen redan vid erövringen
))så djuriskt och så stort, att man icke nog kan förfasa sig över det».
Vid mitten av 1700-talet bedömdes den spanska kolonialpolitiken
relativt gynnsamt av några mycket lästa upplysta författare.
Främst bland dem bör nämnas den skotske historikern William
RobertsorL Hans History of America, 1777, underkänner Las Casas
som källa. Robertson menar, att grymhet, vidskepelse och allmänt
låg kulturnivå präglade det indianska samhälle som erövrarna
förstörde, t. o. m. i Mexico och Peru. Han nämner en rad grymheter, utförda av conquistadorerna under erövringen, men framhäver, att Spaniens regering och kyrka – tvärtemot vad många
påstått – alltid hade tillvaratagit den infödda befolkningens rätt.
Den spanska kolonialpolitiken har enligt Robertson inte bara utmärkt sig för humanitet; den har även i princip varit ekonomiskt
förnuftig – också det ett påstående som bjärt kontrasterade mot
den gängse uppfattningen.
Robertson, den anglosaxiske, måttfulle upplysningsmannen och
kyrkomannen, kunde erkänna den spanska kyrkans civilisationsoch beskyddarverk i Amerika. De mer fanatiska franska filosoferna gjorde det icke. I abbe Raynals Histoire philosophique et
politique des Etablissements et du Commerce des Europeens dans
les deux Indes nämnes visserligen den spanska regeringens goda
311
Sverker Arnoldsson
avsikter men ges å andra sidan en veritabel svartmålning av
»fanatismens» olyckliga roll i den iberiska kolonisationen och av
den spanska nationalkaraktären. I viss mån gäller detsamma Marrnontels historiska roman Les Incas, tillägnad Gustaf III och tydligen populär i vårt land.
Raynals och andra kyrkofientliga och spanskfientliga upplysningsmäns verk framkallade protester i Spanien och dess kolonier. ·
Det var under denna polemik som en spansk historiker, jesuitpatern Juan Nuix, förde fram det typiska upplysningsargumentet
mot den påstådda avfolkning av Amerika som conquistan skulle
ha medfört: Indianerna – resonerar Nuix – hade genom erövrarna lärt känna nya husdjur, sädesslag och jordbruksredskap.
Alltså rnåste deras näringstillförsel ha förbättrats. Alltså rnåste
de ha ökats och inte minskats i antal efter erövringen.
I denna diskussion började också spanjorerna – Nuix och andra
– föra fram som ett av sina huvudargument mot conquistans
påstådda olyckliga följder, att andra europeiska kolonialfolk visat
ännu större brutalitet än spanjorerna, men att de, till skillnad
mot spanjorerna, inte frambragt någon Las Casas som modigt
kritiserat de starkas våld mot de svaga. Därför hade icke heller
kyrka och stat i t. ex. de engels~a kolonierna någonsin beskyddat
de infödda, såsom de nu sedan 200 år och mer skyddade dem i det
spanska Amerika. Tack vare män som Las Casas hade världen
fått veta mer om de enstaka spanska grymheterna än om engelsmäns och portugisers systematiska utrotande av sina koloniers indianer. – Det mer känslomässigt än logiskt starka argumentet
går igen i diskussionen om conquistan än i dag.
Den gynnsammare uppfattningen av den spanska kolonialpolitiken bland de upplysta historieskrivarna utanför Spanien är inte
endast ett resultat av en mer kritisk inställning till Las Casas
och av nyvunnen kännedom om andra spanska källor till erövringstidens historia än Las Casas. Den beror också på en utpräglat
ogynnsam uppfattning av indianerna som var vanlig under 1700-
talet och lika väl företrädd i litteraturen som Rousseaus teori om
den gode vilden. Dessutom har omvärderingen uppenbarligen samband med att de bourbonska spanska kungarna under 1700-talets
senare hälft radikalt bröt med äldre tiders monopolhandel i kolonierna, frigav handeln på Amerika för alla spanska undersåtar,
uppmuntrade invandring i stagnerande områden, upplöste jesuitorden, och moderniserade förvaltningen efter franskt mönster med
flera, mindre och bättre övervakade intendencias i stället för de
312
Den spanska erövringen av Amerika i eftervärldens dom
gamla, alltför stora och svåröverskådliga vicekungadöinena. Det
ekonomiska resultatet av de bourbonska reformerna var – att
döma av samtida officiell statistik – överväldigande. Produktion,
handelsomsättning och folkmängd ökades mycket snabbt enligt
statistiken.
Det är tydligt att upplysta historiker som Robertson, och i viss
mån t. o. m. Raynal, delvis har sett äldre tiders spanska kolonialpolitik i ljuset av de samtida reformer som de livligt prisade och
av vilka de väntade de bästa resultat för Spanien och Amerika.
Spanien var vid slutet av 1700-talet inte längre ett hot för Europa.
Det var ett framåtsträvande och upplyst rike, som ingav sympati
i stället för fruktan. Detta äterspeglas även i den upplysta historieskrivningen om Amerikas erövring.
Det spanska Amerikas egna stora historieskrivare vid 1700-talets
slut, fader Clavijero och fader Cavo från Mexico, fader Velasco
från Ecuador och fader Molina från Chile, var jesuiter fördrivna
från sina hemländer vid jesuitordens upplösning i det spanska
riket 1767. De hade inget skäl att älska den stat som drivit dem i
landsflykt. Dock tog de parti mot Spaniens litterära motståndare
-som väl att märka även var kyrkans motståndare. Ett par av
dem framhäver sitt områdes specielle conquistador: Cavo prisar
Cortes och Molina prisar Chiles erövrare Pedro de Valdivia, liksom
deras samtida i Paraguay upphöjer sitt lands conquistador, Irala.
Därmed försvarar var och en den spanske erövrare som grundat
hans eget fosterland. Dessa författare av 1700-talets sista generation känner sig nämligen inte som spanjorer, de känner sig som
mexikanare, chilenare, ecuadorianer och paraguayaner. Och därför
upphöjer var och en av dem allt i det egna landet: dess skönhet,
dess naturrikedomar, dess conquistador, dess nuvarande folk och
dess forna indianer.
Dessa sena spansk-amerikanska 1700-talshistoriker drar inte som
Las Casas en skarp gräns mellan goda indianer och onda vita män;
inte heller som Lopez de Gomara en skarp gräns mellan kristna
kulturmänniskor och hedniska barbarer. De låter de egna conquistadorerna och de egna indianerna smälta samman i en natio·
nell symfoni. Ecuadors indianer var tapprare och manligare än
Perus, försäkrar fader Velasco. Chiles arankaner var mer hårdföra
än inkafolket och alls inte så ociviliserade som man ofta föreställer
sig, uppger fader Molina. Clavijero hävdar, att Mexicos gamla
azteker och före dem dess tolteker – trots barbariska människo- 23- 533446 Svensk Tidskrift 1953 313
l
Sverker Arnoldsson
offer- hade nått fulländning i många hantverk. Han drar t. o. m.
en lans för det primitiva indianska måleriet, som Robertson .och
Raynal utdömde från franskklassicismens bornerade ståndpunkt.
I det fallet är han en föregångare till förromantikens bredare
konstuppfattning.
Trots sitt framhävande av det egna landets conquistador betonar
alla de stora spanskamerikanska historikerna av kolonialtidens
sista generation erövrarnas grymhet mot de infödda mer än någon
tidigare spanskspråkig författare efter 1500-talet. Clavijero säger
uttryckligen, att erövringen för framtiden försämrade indianernas
levnadsvillkor, att forna tiders fria, stolta indianer tryckts ner
till en föraktad underklass, trögare, latare och mindre företagsamma och modiga än sina förfäder. Alla dessa historieskrivare
glorifierar indianernas mod i försvaret av sitt land. Las Casas
hade skildrat de infödda som »menlösa fån och erövrarna som
»de grymmaste vargar och tigrar och lejon, hungriga sedan många
dagar». Clavijero och Molina målar i stället hänfört indianernas
trots mot de vita, deras manliga egenskaper vid det första mötet
med spanjorerna. De skriver om erövringen med sitt hjärta på
den indianska sidan. De upphöjer visserligen det egna landets
conquistador – jämförd med andra conquistadorer, som de kallar
grymma och omänskliga – men det är indianernas forna kultur
och deras heroiska kamp mot inkräktarna som i dessa författares
verk blir till de stora nationella värdena i Mexicos och Chiles
historia.
Fader Molina använder ordet chilenos i betydelsen araukaner.
Clavijero använder ordet mexicanos i betydelsen azteker, men i
åtminstone ett fall också i betydelsen innevånare i det samtida
Mexico oberoende av ras. Redan i dessa verk från 1700-talets slut
skymtar första gången identifikationen av den indianska forntiden
och det moderna Spansk-Amerika. Historien, även erövringens
historia, börjar att betraktas från indianens synpunkt. I det ligger
fröet till en fullständig revolution av historieuppfattningen i spanska Amerika.
»Frihetshärens välsignelsebringande hand har krossat de bojor,
i vilka Pizarro slagit sönerna till Manco Capac, grundläggaren av
Solstaten, och har återskänkt hela Peru dess ursprungliga heliga
rättigheter.» Med de orden hälsade Simon Bolivar, norra Syrlamerikas frihetshjälte, den konstituerande nationalförsamling som
möttes i Lima 1825 efter spanjorernas sista, avgörande nederlag
314
Den spanska erövringen av Amerika i eftervärldens dom
i frihetskriget. – Den republik som konstituerades i Peru 1825
skulle alltså gälla för det återupprättade inkaiska solriket!
Tolv år tidigare hade en mexikansk församling av spanskfientliga självständighetsmän förklarat: »Anahuacs kongress har på
grund av Europas nuvarande omständigheter återtagit utövandet
av sin usurperade suveränitet.» – Anahuac är det aztekiska namnet på Centralmexico. Och den suveränitet som den nyupprättade
mexikanska staten »återtog», är det aztekiska kejsardömets, den
suveränitet som spanjorerna hade fråntagit indianerna 1521!
I Argentina förklarade frihetshjälten San Martins vän och propagandachef Bernardo Monteagudo i ett patriotiskt tal 1812: »Medan den gamla världen under slaveriets fasor begrät sin förnedring, njöt Amerika i fred sina rättigheter, eftersom dess filantropiska lagstiftare (d. v. s. inkahärskarna) … icke hade glömt, … att
suveräniteten endast vilar hos folket, och myndigheten i lagarna,
vilkas förnämsta tjänare är fursten.» Erövringen hade medfört
blodbad och ödeläggelse och avfolkning och 300 års suckan hos
mänskligheten i denna del av världen, fortsatte Monteagudo. Men
– slutade han – »Amerika överväger nu vad det bör vara i en
tidsålder då naturen redan söker återvinna sina rättigheter». –
Alltså: även i Argentina anknytningen till det indianska förflutna!
Frihetskrigets indianism har satt sina bestående spår i inkasolen
i Argentinas och Uruguays flaggor och i den högtidliga invokationen till inkakejsarna i Argentinas nationalsång. Vid den kongress i Tucuman, som 1817 proklamerade Argentinas självständighet, föreslog en av medlemmarna under livliga applåder, att man
skulle upphöja inkadynastien på den nya statens tron!- Med detta
förslag har man gått från det patetiska till det parodiska i forntidskulten.
.Även om förslaget om en argentinsk inkakejsare framställdes
på allvar, gjorde emellertid ingen på allvar något försök att genomföra det. Bakom all officiell retorik stod det nämligen fullt klart
för de ledande männen i frihetsrörelsen att de själva- los americanos som nu återställde rättigheter usurperade av 1500-talets spanska erövrare – icke hade samma intressen som indianerna, de
samtida indianerna.
Bolivar uttrycker klart motsättningen mellan de kreoler av övervägande spansk börd som störtade det spanska väldet i Amerika
för att själva ta makten å ena sidan och indianerna å andra. Han
säger i ett tal 1819 inför Colombias konstituerande nationalförsam- 315
{‘ ?’
Sverker Arnoldsson
ling: »Vi äro icke europeer, vi äro icke indianer utan ett mellanting
mellan de infödda och spanjorerna. Amerikanare enligt födelseorten och europeer genom våra rättigheter äro vi i konflikt med
infödingarna, vilka vi bestrida deras äganderätt, och med inkräktarna (d. v. s. spanjorerna), som bestrida vårt välde i det land som
såg oss födas.»
Liknande uttalanden på andra håll under frihetskriget visar, att
man inte skall underskatta de ledande frihetsmännens verklighetssinne. Dessa män kände sig ingalunda som indianer, och de var
inte sinnade att avstå något av kreolernas makt och egendom till
de samtida indianer, vilkas förfäders olyckor genom erövringen
de så ömt beklagade på vers och prosa, i tal och pamfletter.
Tvärtom förgyllde de indianernas forntid endast för att själva
göra sig till dess arvtagare och vinna en annan heroisk bakgrund
för sina nya stater än den spanska. De usurperade Manco Capac
och Moctezuma, därför att det inte passade dem att vara ättlingar
av Cid Campeador och av conquistadorerna.
Det låg nämligen i deras intresse att framställa allt spanskt
som något förhatligt. Bolivar förklarade uttryckligen, att Las Casas var den bästa och sannfärdigaste källan till conquistans historia. Las Casas’ verk utgavs i ny edition i London av Mexicos mest
antispanske skriftställare under frihetskriget broder Servando Teresa de Mier. Religionen – sade frihetsmännen – hade endast
varit en förevändning i den spanska kolonisationen. Det egentliga
syftet i all spansk kolonialpolitik hade varit att för all framtid
förvandla Nya världen till en guldgruva för Spaniens lata och
vinningslystna folk. Målmedvetet hade dess regenter under 300 år
sökt minska Amerikas både vita och färgade befolkning, hindra
dess upplysning och skada dess välstånd, allt för att kvarhålla
denna befolkning i slaveri och försvåra en resning. Kolonialtiden
hade- enligt frihetsrörelsens utsago- varit 300 år av folkminskning, utplundring, ekonomisk stagnation eller tillbakagång, okunnighet och vidskepelse bland Amerikas invånare oberoende av ras
och hudfärg. Detta hade varit den spanska erövringens syfte och
detta dess följder.
Frihetsrörelsen i spanska Amerika segrade, och med den dess
historiesyn. Redan vid mitten av 1800-talet höjdes emellertid protester mot den ensidiga svartmålningen av kolonialtiden. Den konservative politikern och historikern Lucas Alaman i Mexico framhävde två nya synpunkter på kolonialtiden- förutom det hävd- 316
..
r Den,•r>an•ka ””övrinoen av Amerika i eftervärlden• dom
~r
” vunna försvaret för conquistadorernas och missionärernas kulturarbete i Nya världen och framhävandet av den spanska kyrkans
och kronans skyddslagstiftning för indianerna. – För det första:
vilka svagheter man än kunde tillvita 1600-talets kolonialpolitik
-säger Alamån- hade dessa avlägsnats genom de bourbonska
reformerna under 1700-talet; det var ett framåtgående och utvecklingsdugligt rike som frihetskriget hade förstört och splittrat. För
det andra: Spanien hade genom erövringen skapat en enhet av
hundratals förut skilda indianska stammar, skänkt dem gemensamt språk, gemensam religion, ledning och krigsmakt. Vad det
hade betytt, såg man nu – förklarade Alamån omedelbart efter
det amerikansk-mexikanska kriget 1846-48, som slutade med att
det isolerade Mexico fick avträda ungefär hälften av sitt område
till folk av annan kultur, religion och ras.
Conquistan är än i dag ett av de mest diskuterade ämnena i
spanska Amerika. Diego Riveras murmålningar i Cortes’ gamla
palats i Cuernavaca och i presidentpalatset och undervisningsministeriet i Mexico City är inlägg – mycket hätska antispanska
inlägg – i diskussionen. Conquistan används som argument i kampen mellan klerikala och kulturradikala, mellan samhällsbevarande och marxister. I stort sett diskuteras den lidelsefullt, ofta
med hätskhet.
I staden och provinsen Buenos Aires – Argentinas ekonomiska
och politiska centrum – är Europa nära och den indianska forntiden mycket långt borta. Befolkningen är, åtminstone officiellt,
rent vit och mestadels europeer i första till tredje generationen.
De längesedan försvunna indianerna var fåtaliga och lågtstående
och har inte efterlämnat några minnesmärken. I detta område är
conquistan nästan försvunnen ur det historiska synfältet, trots
några statyer och gatunamn som erinrar om Pedro de Mendoza
och Juan de Garay. Naturligt nog dominerar numer den uppfattningen att conquistan var en spansk kulturgärning bland ödemarkernas vildar. Man identifierar sig helt med spanjorerna och
inte med de forna indianerna.
I mestisländerna Peru och Mexico med deras stora indianska
förflutna står striden het mellan hispanistas och indigenistas. Personligen har jag dels studerat, dels intervjuat några av ledarna
i de tre skolorna: hispanistan Jose Vasconcelos, den moderate,
borgerlige indigenistan Manuel Gamio, bägge i Mexico, och den
rabiate, marxistiske indigenistan Luis Eduardo Valcarcel i Peru.
Vasconcelos hävdar, att den fornindianska kulturen stod mycket
317
Sverker Arnoldsson
lågt jämförd med 1500-talets europeiska kultur; att det aztekiska
samhället helt präglades av människooffer och ohämmat godtycke;
att conquistan gav indianen personlig frihet, rättsskydd, nyttoväxter, husdjur och redskap. Den svetsade indianerna samman i
en stor riksenhet, gjorde slut på allas krig mot alla och gav skydd
mot de brutala nordeuropeiska kolonialmakterna. Alla motsatta
meningar avvisar Vasconcelos som anglosaxisk och protestantisk
propaganda. Liksom moderna katolska författare i Argentina ogillar han de bourbonska reformerna. Dessa var – säger han –
början till den gammalspanska andans upplösning och därmed till
det spanska, katolska imperiets upplösning. Frihetskriget berodde
framför allt på anglosaxisk propaganda bland kreolerna och blev
helt till fördel för anglosaxarna, Spaniens, kyrkans och de färgade
folkens arvfiender.
Gamio menar också, att de indianer var, relativt sett, lyckliga
som kom under spanskt välde i stället för engelskt. Nordamerikas
infödingar är nu mestadels utrotade och de få kvarlevande offer
för anglosaxiska rasfördomar; indianerna i spanska Amerika däremot är talrika och juridiskt jämställda med de vita- ett resultat
av spansk humanitet och frihet från rasfördomar. Men- menar
Gamio – inte heller dessa indianer har skäl att rosa erövringen.
Deras materiella kultur var trots bristen på vete, oliver, boskap,
järnredskap m. m. inte alls så ömklig som Vasconcelos gör gällande.
Den var väl anpassad till deras behov. Genom conquistan förlorade
de mycket. Deras hårda arbete under senare århundraden har hindrat dem från att gå på jakt, och därmed har de upphört att äta
kött och får sålunda för litet proteiner. De har utbytt sina forna
alkoholsvaga rusdrycker mot alltför starka. De har fått ur hygienisk synpunkt sämre, ohälsosammare bostäder. Beröringen med de
vita har också berövat dem deras konst, litteratur och ärvda livsstil. Det är sant att de genom erövrarna lärde känna många ting
som förut var dem obekanta. Men har de haft råd och lägenhet
att skaffa sig detta nya~ Ån i dag lever de mest av majs, tomater,
chile, kaktusblad och andra förspanska näringsmedel och har
ytterst liten tillgång till modern komfort. Det goda som den spanska erövringen hittills gett dem är framför allt- enligt Gamiomöjligheten att få del i Västerlandets rikare andliga och materiella
liv. Den nuvarande och närmast följande generationens uppgift
är att göra möjligheten till verklighet.
Vasconcelos och Gamio är båda från Mexico, vars bloddrypande
aztekkultur knappast med fördel kan sättas upp som en vit motpol
318

,>y
Den spanska erövringen av Amerika i eftervärldens dom
till det spanska väldet, hur svart man än vill måla detta. Inkariket
lämpar sig bättre för en sådan antites, och inkaromantikern Valcarcel bygger också upp hela sin framställning av conquistan
antitetiskt. Före erövringen: kollektiv äganderätt- samhällsanda
– offentlig och privat hederlighet – mångsidig produktion av
livsmedel – allmänt välstånd – ingen nöd och intet tiggeri i
Peru. Efter erövringen: privatkapitalistisk produktion till förmån
för några få – ensidig gruvdrift och odling av några stapelartiklar som bomull och sockerrör i stället för allsidig livsmedelsproduktion – allmän ohederlighet och korruption – fattigdom och
stor folkminskning i Peru. Vägen tillbaka till det förlorade inkaiska lyckoriket går över kommunismen. Peru bör – som Ryssland och Sovjetkina -avvisa Västerlandets konst, religion, rättsuppfattning och värderingar av människan, arbetet och lyckan,
och endast anamma marxismen och den moderna tekniken. Inkaväldet, Solstaten var tesen; det spanska väldet antitesen; framtidens inkaisk-kommunistisk-teknokratiska rike blir syntesen. Som
man ser: ett rent marxistiskt schema.
Så tecknas i dag den spanska erövringen av Amerika av tre
bland världsdelens mest lästa och kända författare på det filosofiska, sociala och historiska området. ståndpunkterna förefaller
mer skilda än någonsin.
319

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism