Print Friendly, PDF & Email

Den europeiska marknadens problem

Av Redaktionen | 31 december 1957


1957


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

—-.,..—-,.————.—————..—————–~
DEN EUROPEISKA MARKNADENs PROBLEM
Vm jämförelser mellan det stora
amerikanska frihandelsområdet
och Europa har man ofta konstaterat, hur det politiskt och ekonomiskt uppsplittrade Europa sackat
efter i utvecklingen. Det vi i dag
räknar till Västeuropa består av de
s. k. OEEC-länderna, numera 18
nationer, som står i ständig samverkan med varandra alltsedan
Marshallhjälpens tid. Samarbetet
har bl. a. gällt fördelningen av
amerikanskt kapital och åstadkommandet av en clearinginstitution
för medlemsstaternas inbördes
fordringar och skulder, den europeiska betalningsunionen, EPU.
OEEC-staterna har tillsammans en
befolkning, som uppgår till något
mellan 11-12 procent av hela världens och deras samlade inkomster
utgör ungefär 18 procent av världsinkomsten. Förenta staternas enorma överlägsenhet kommer klart till
synes, om man konstaterar att dess
befolkning blott utgör omkring 6
procent av världens men inte dess
mindre beräknas ha en inkomst,
som utgör 40 procent av världsinlwmsten. Per invånare var 1955 inkomsten i USA 2 365 dollar. För
Väst-Europa var motsvarande siffra
Av professor IVAR SUNDBOM
732 dollar. Man kan alltså på denna
grund anta att genomsnittsamerikanen kunde lägga ut drygt 3 gånger så mycket på sin konsumtion
som genomsnittseuropeen.
På enskilda produktionsområden
har Europas relativa tillbakagång
varit markant. Före 1914 var Europas andel av ståltillverkningen 45
procent, nu är den 29 procent. Av
världshandelsomsättningen hade
Europa vid sekelskiftet 60 procent.
Ar 1954 var den 43 procent.
Trots den minskade andelen i
världsekonomien är framstegen i
Europa väsentliga, vilket man t. ex.
kan se därav att OEEC-ländernas
samlade inkomster från 1938 till i
början av innevarande årtionde
vuxit med 26 procent. Jämför man
denna utvecklingstakt med USA: s
under samma tid, förbleknar dock
expansionen. Den motsvarande
amerikanska siffran är 111 procent.
Syftet med de strävanden, som
nu gör sig gällande dels på den
europeiska kontinenten inom de sex
stater, som tillhör kol- och stålunionen, Tyskland, Frankrike, Italien och de tre Beneluxstaterna, dels
inom den större gruppen av OEEC- 352
länder är att efter amerikanskt
mönster skapa större enhetlighet i
Europas näringsliv och att på
längre sikt ge denna gamla världsdel ny ekonomisk styrka.
Några drag i efterkrigstidens internationella handel
På det ekonomiska området gäller icke satsen: den enes död är
den andres bröd. För både individen och staten är det i verkligheten
så att de stödjer varandra och att
förbättringar på ett håll fortplantar
sig till andra områden. Under efterkrigsåren har den gynnsamma
utvecklingen i Förenta staterna
haft en enorm betydelse för Europa.
USA:s insatser i det europeiska
återuppbyggnadsarbetet har möjliggjorts tack vare landets ekonomiska styrka. Man kan också peka
på att under 1950-talet den europeiska expansionen faktiskt varit
ett stöd för USA.
I detta sammanhang bör uppmärksamheten särskilt riktas mot
Tyskland på grund av den betydelse landet har i Europas näringsliv. Uppsvinget i Europa hade varit
otänkbart, om Tyskland hade utgjort ett ekonomiskt vakuum. Nu
kan det konstateras att Iandet återvänt till världsmarknaden mycket
snabbare än man vågat hoppas på.
Det kan också fastställas att den
inre ekonomiska utvecklingen ägt
rum utan de friktioner, som brukar
inställa sig, när nöden är stor.
— ._ –
Ser man på Västtysklands utrikeshandel mera siffermässigt, kan
det påpekas att dess export 1953
låg 53 procent högre än 1938 om
jämförelsen gäller samma landområde. Importen hade ej vuxit i
samma takt. Siffran var här 21 procent. Emellertid är det av vikt att
framhålla att Tyskland ännu ej
återtagit sin forna andel av den totala världshandeln. Den var 1955
för Västtyskland 7,1 procent medan den för hela Tyskland 1938 utgjorde 11 procent. Detta trots att
Västtysklands export 1953 var 10
procent högre än hela tyska rikets
1938. Man kan alltså säga, att det
ännu finns utrymme för en tillväxt
i landets utrikeshandel.
Det för oss intressanta i Tysklands återvändande till världsmarknaden är, att det kunnat äga rum
utan alltför stora klagomål över
den tyska konkurrensen. Förklaringen härtill är att hela världsekonomien befunnit sig i en expansionsperiod. Tysklands exportvaror
har kunnat absorberas utan att
andra länder blivit undanträngda.
Vid en världsekonomisk stagnation
skulle läget varit annorlunda.
I de fall, då den tyska exporten
verkligen inkräktat på andra länders export har det gällt sådana
områden, där stagnation varit rå-
dande och importökning därför ej
kunnat ske. Siffrorna från sådana
områden ger oss en föreställning
om hur läget skulle ha varit, om
liknande stagnation gjort sig gällande över hela världsekonomien.
Då ett land ökar sin export, blir
det ej blott en konkurrent till andra
länder utan också en bättre kund.
Man bör nog ej bekymra sig alltför
mycket över att Tyskland ökat sina
guld- och valutareserver i stället
för att öka importen. Reserverna
räcker till omkring 8 månaders import. I förhållande till Sverige är
detta mycket. Vår valutareserv räcker till knappt 3 månaders import
(före kriget var siffran 12 månader) men Schweiz’ siffra är 14 må-
nader och USA:s 23 månader. Man
har anledning att förmoda att inkomststegringarna i Tyskland efter hand skall leda till importökningar. Av stor betydelse är att
Tyskland nu praktiskt taget avvecklat sina bilaterala handelsavtal. En importökning kommer därför att fördela sig över världsmarknaden på ett mångsidigt sätt och
bidraga till dess jämna tillväxt.
Bilateralismen har icke utmönstrats på samma effektiva sätt ur de
europeiska ländernas utrikeshandel som fallet varit i Tyskland. Betydande framsteg har dock gjorts i
riktning mot en fri multilateral
marknad. Här kan blott nämnas
OEEC-ländernas be:tydelse genom
skapandet av europeiska betalningsunionen EPU. Tack vare
denna institution har inom Europa
en begränsad konvertibilitet för
de samverkande ländernas valutor
kunnat genomföras. Den intereuropeiska handelsomsättningen har
härigenom antagit en multilateral
karaktär och dess tillväxt har kun- 353
nat ske på ett väl avvägt sätt. Den
europeiska betalningsunionen kom
till1950 och efter 4 år hade omsättningen stigit till 70 procent över
1938 års nivå. Liberaliseringen av
importen har visserligen varit ganska ojämn, men den har dock skridit framåt. F. n. är läget det att
man icke synes kunna komma så
mycket längre den vägen. Följaktligen ställes man inför frågan, vad
man nu skall göra för att integrationen av Europas näringsliv skall
fortskrida. Det är vid denna punkt
i utvecklingen som de nya planerna på en tullunion och en frihandelszon vuxit fram. Innan vi
går in på dessa projekt, skall vi
säga något mera allmänt om förhållandet mellan de små och de stora
ländernas ställning till det ekonomiska samarbetet.
De små staternas synpunkter
Ofta uttryckes den farhågan mot
unions- och frihandelssträvandena
att de små länderna måste bli utsatta för en förödande konkurrens
från de störres sida. Självfallet
måste man räkna med en rad besvärligheter i synnerhet för en rad
mindre bärkraftiga näringsgrenar
och företag under den övergångstid
på 10 å 15 år, som programmens
genomförande beräknas taga. Det
är att hoppas att man ej överskattar dessa kortsiktiga svårigheter
och underskattar fördelarna på
längre sikt.
En god vägledning har vi vid be- 354
dömniogen i erfarenheterna från
tiden före 1914. Det var ingalunda
så att frihandelsepoken från mitten
av 1800-talet till 1914 utgjorde en
särskilt besvärlig tid för småstaterna. Tvärtom kan det konstateras
att de hade en i historien ovanlig
blomstringstid. öppnandet av den·
stora engelska marknaden och
andra stora marknader medförde
ett enastående uppsving för små-
staternas exportnäringar. Våra egna
och Finlands skogsindustrier, Danmarks och Hollands jordbruk, Belgiens fönsterglasindustri, Schweiz’
läkemedels- och urindustri etc.
kunde utveckla en högrationaliserad produktion, trots att de tillhörde små hemmamarknader. Tänker man på Norges sjöfart, som utgör ryggraden i dess näringsliv, så
säger det sig självt att världshandelsexpansion under frihandelsepoken var förutsättningen för dess
uppsving. Alla småländer, inom och
utom Europa, erhöll en export,
som i relation till deras nationalinkomst, utgjorde en långt större
andel än vad fallet var i de stora
länderna. Man kan säga att den
procentuella andelen i småländerna
kom att ligga mellan 20-35 procent
medan de stora ländernas export i
förhållande till nationalinkomsten
i regel underskred 10 procent. Det
faktum, som var avgörande, var att
de stora länderna var de små ländernas största kunder.
Bekymren för småstaterna gjorde
sig därför icke så mycket gällande
genom konkurrensen som genom
dess motsats, den ständiga risken
att gränserna i de stora marknaderna skulle spärras. Jag behöver
endast erinra om mellankrigsårens
och efterkrigsårens förhållanden
för att det skall stå klart för oss
att småstaternas väl och ve, ekonomiskt men också politiskt, beror på
dels hur de stora marknaderna utvecklar sin egen produktion och
sysselsättning, dels på hur villiga
de är att hålla sina gränser öppna
för importen. Som exempel, hämtat ur nutiden, på skillnaden mellan en öppen och sluten stormarknad, betraktad ur ett litet lands
synpunkt, kan här blott nämnas
Danmarks läge. Ett av världens
främsta jordbruksländer kunde genom sin specialisering på sådana
livsmedel, som konsumenterna i de
stora länderna mycket uppskattade,
också själv uppnå en mycket hög
konsumtionsstandard, så länge
gränserna stod öppna. Danmark
har inom OEEC framhållit och
kommer säkert att vid de fortsatta
förhandlingarna om den nya ordningen hävda att hindren för avsättningen av dess lantbruksprodukter i hög grad strider mot syftet
med det europeiska samarbetet.
Det är ju också föga konsekvent
att en småstat skall tillåta andra
och större stater att fritt konkurrera med sina industriprodukter på
dess hemmamarknad, medan den
själv ej får motsvarande rätt för
sina jordbruksprodukter. Småländernas situation är – så kan vi
sammanfatta vårt resonemang –
att de snarare fruktar inskränkningar i rätten att konkurrera än
konkurrensen själv.
De stora länderna och blockbildningarna
Den fråga som nu inställer sig,
är om småstaternas farhågor att
bli utestängda från de stora marknaderna äger sin motsvarighet i
stormakternas faktiska handelspolitik. Det kan då erinras om att så-
dana stormakter som Ryssland och
USA redan genom sitt väldiga område bildar en autarki. Utrikeshandeln är i förhållande till nationalinkomsten liten. Detta betyder icke
att deras handel ej kan vara av
största betydelse för världen i övrigt. USA är dock världens största
exportör och dess import är av yttersta vikt för exportnäringarna i
nästan alla länder. Sovjetrysslands
utrikeshandel är däremot mindre
betydande även ur denna senare
synpunkt. Det kan nämnas att av
en världshandelsomsättning på 159
miljarder dollar år 1955 utgjorde
hela Sovjetblockets andel blott 3,9
miljarder, dvs. 2,4 procent. Det anmärkningsvärda är att den ryska
industrialiseringen icke ökat dess
utrikeshandel. Det gamla agrarlandet Ryssland hade icke någon stor
utrikeshandel. Industrilandet England importerade före 1914 uppemot l Ogånger så mycket industrivaror som agrarlandet Ryssland.
Den verkan som industrialiseringen
normalt medför, nämligen att stegra
35!)
ländernas utrikeshandel såväl absolut som relativt till nationalinkomsten, är i det sovjetryska fallet
nästan omärkbar. Av detta skäl intar det nutida Ryssland en särställning bland nationerna.
Ser vi på stormakterna i övrigt,
kan det konstateras att Europas
stora länder, Storbritannien, Tyskland och Frankrike tillsammans
med USA under industrialismens
tid bildat världshandelns kärnländer. Icke något av dessa har utgjort en autarki utan alla har i
verkligheten haft stor handel både
med varandra och med de små länderna.
Nu är det emellertid så, att de
stormakter, som bildat imperier,
preferensbehandlat sig själv och
sina medlemsstater gentemot utomstående. Denna blockbildning utgör
det egentliga problemet i fråga om
de stora länderna. Här finns naturligtvis många gradskillnader. Preferenstullarna eller andra regleringar till förmån för medlemmarna
kan vara måttliga, men de kan
också skärpas och utnyttjas till utestängningar. Ur världsekonomisk
synpunkt är det därför önskvärt att
blockbildningarna gradvis avvecklas.
Då det gäller att taga ställning
till den nu bildade europeiska tullunionen, så är det klart att vi här
har att göra med en ny blockbildning, inom vilken både stora och
små suveräna stater befinner sig.
Den nya unionen är av större format än hittills kända sammanslut- 356
ningar, men trots detta kan man
fråga sig, om den utgör den bästa
lösningen av det europeiska integrationsproblemet. Det kan nämnas
att ett sådant land som Tyskland
endast i fråga om 1,4 av sin utrikeshandel är förbundet med de sex
unionsmedlemmarna. Tar man däremot med OEEC-länderna, inkl.
deras utomeuropeiska regioner, utgör Tysklands export till detta
större område omkring 74 procent
av dess totalexport.
För vårt eget lands vidkommande är situationen analog. Vår export till tullunionsländerna utgör
något mer än 30 procent av det
hela, men till OEEC-området går
% av vår totalutförseL
Man har en stark känsla av att
bildandet av tullunionen mellan de
6 Brysselmakterna gått i snälltågsfart, och att den mera är en diplomatisk triumf för skickliga förhandlare än en organisation, som
bygger på ekonomiska realiteter.
En punkt i avtalet kan ytterligare
belysa detta. För att överenskommelsen skulle komma till stånd
måste vissa utfästelser ges till Frankrike rörande kapitalinvesteringar i
de franska besittningarna i Afrika.
Faktum är att hela Europa – med
undantag av Schweiz – lider av
kapitalbrist. Det faller sig därför
rätt svårt för medlemmarna i unionen att engagera sig i dylika projekt. Kapitalbristens problem för
oss över till frågan om ett samarbete på en bredare bas än den
tullunionen kan åstadkomma.
Frihandelszonen och samarbetet
med USA
Storbritanniens reaktion inför
Brysselmakternas unionsplaner
kom mycket snabbt. Man ville ej stå
utanför och föreslog därför att
OEEC-länderna skulle bilda ett frihandelsområde, som skulle samordnas med tullunionen. Varje
OEEC-medlem skulle ha frihet att
bestämma sina tullars höjd gentemot icke-zonländer, medan de sex
unionsstaterna icke kan komma
ifrån en gemensam tullgräns utåt.
Skillnaden är ur flera synpunkter
väsentlig. Först kan det påpekas
att frihandel icke förutsätter att
staterna uppger sin suveränitet.
Det kan icke göras gällande att
1800-talets frihandelsepok utgjorde
någon fara för staternas självständighet. Vi har redan berört små-
staternas ställning i detta avseende.
Vad det kommer an på är att icke
någon stat, stor eller liten, begagnar suveräniteten till inskränkningar i handeln. Vidare betyder fri
handel att samarbetet grundar sig
på vissa enkla regler, som alla lojalt underkastar sig för att därigenom kunna behålla så mycket
större självständighet på andra områden.
Vad som främst kräves vid frihandel är samordnade valutaförhållanden. Det kan erinras om, att den
fria handeln före 1914 varit otänkbar utan ett internationellt penningsystem, som möjliggjorde valutornas utbytbarhet. Guldmyntfoten
——–~–~——————–~———-
var frihandelns valutasystem. Även
om vi i nuvarande läge, ej kan
tänka på ett återupplivande av
guldmyntfoten, är det nödvändigt
att konvertibilitet skapas i någon
form. EPU har ju inneburit ett
steg framåt mot en fri multilateral
handel inom Europa och man måste
gå vidare på den vägen.
Tullunionen inger bekymmer
med avseende på valutaproblemet
Några av dess medlemmar står
mycket långt ifrån konvertibiliteten. För dess vidkommande är fri
import och export utan subventioner icke möjlig. Det är också karakteristiskt att den nuvarande fördragstexten innehåller så många
undantagsklausuler (35 st.). Andra
– främst Västtyskland – är mycket nära konvertibilitet.
Ett problem att lösa vid sidan av
frågan om den gemensamma tullgränsen blir vilken valuta, som
skall bilda unionens rättesnöre.
Skulle det bli så att de valutasvaga
länderna blir de ledande, kan man
befara att unionens förbindelser
med yttervärlden blir försämrade.
Man har ju redan talat om att en
:.harmonisering:. av finans- och socialpolitik inom unionen är nödvändig. Går man vidare på den vä-
gen, så erhåller man till slut en
ekonomisk enhet, som står i motsatsförhållande till länderna i frihandelszonen. Ur världens synpunkt skulle detta betyda en tillbakagång.
Frihandelszonens uppgift är att
motverka tendensen till blockbild- 25- 573445 Svens71: Tidskrift H. 5-6 1957
357
ning. Den kan göra detta på det
mest effektiva sättet genom att utveckla den europeiska betalningsunionen till ett system för allmän
konvertibilitet av de europeiska
valutorna. Detta förutsätter att
varje enskilt land stabiliserar sin
valuta och bidrager till att den kan
samordnas med och bindas i ett internationellt penningsystem. Utan
ett sådant blir frihandeln icke möjlig. Den europeiska marknaden blir
ej en realitet utan en organisation
på papperet.
Samarbetet måste också utvidgas
på annat sätt. Vi nämnde att kapitalbristen i Europa lägger hinder
i vägen för integrationen. Det kan
knappast vara en rationell lösning,
att länder, som har inflation och
därför svårigheter med sin betalningsbalans, skall importera kapital och fortsätta att leva över sina
tillgångar. Det är ej heller en rationell politik, att de på detta sätt
skall fortplanta sin egen inflation
till stater som bemödat sig om att
stabilisera sin valuta. Detta skulle
emellertid bli resultatet av att vissa
länder i det kapitalfattiga Europa
ställde stora krav på lån från så-
dana stater inom sin egen krets,
som har kortfristiga överskott i
sina utländska betalningar. Det är
t. ex. knappast rimligt att t. ex.
Tyskland, som alltjämt är ett kapitalfattigt land, skall förvandla
sina kortfristiga överskott till långfristiga kapitalinvesteringar i Syrlarnerika eller Nordafrika.
Endast den stora amerikanska
….
358
kapitalmarknaden har faktiska resurser för långfristiga investeringar
i underutvecklade områden. Här
finns en möjlighet till samverkan i
stort format. I den mån amerikanskt kapital går till angivna områden, erhåller dessa så småningom
ny köpkraft för beställningar i de
europeiska industriländerna. Indirekt kan alltså Europa dra fördel
av bättre produktion i outvecklade
områden. Förutsättningen är emellertid att hela världshandeln blir
multilateral och att alla länder fritt
kan välja inköps- och försäljningsmarknader. Ett hinder för samverkan på bred basis mellan nationerna vore, om de bildar block, som
sinsemellan endast har bilaterala
handelsavtal.
Varför ej en valutaunion?
Det är karakteristiskt för den nybildade europeiska tullunionen att
den undvikit att ta upp frågan om
en valutaunion. Ifråga om den suveräna rätten att försämra valutan
önskar några medlemsstater icke
några inskränkningar. Det har ej
heller bildats något gemensamt organ inom unionen för att övertaga
ansvaret för de enskilda staternas
svårigheter med betalningsbalanserna. Här kan varje stat handla
oberoende. Detta betyder att några
av medlemmarna kan sköta sin
ekonomiska politik så att de ej behöver tillgripa importregleringar,
valutakontroll eller valutadeprecieringar, medan andra när som
helst kan komma i det läget att
jämvikten i deras betalningsbalanser blott kan åstadkommas med tillhjälp av angivna metoder. Tullunionen ger med andra ord icke några
garantier för verklig handelsfrihet
Det kan tilläggas att även den
stadga på vilken OEEC-ländernas
samverkan vilar, lämnar ett stort
utrymme åt de enskilda medlemmarnas valuta- och finanspolitik.
Motsatsförhållanden inom de 18
OEEC-staterna finnes på detta område. Det ena landet kan göra gällande att det har svårigheter att nå
full sysselsättning, därför att andra
medlemsstater genom en restriktiv
politik försämrar deras exportmöjligheter. Ett annat land kan tvärtom framhålla att dess bemödanden att hålla sitt valutavärde fast,
motverkas av att övriga medlemmar bedriver en inflationspolitik,
som sprider sina verkningar till
landets hemmamarknad.
Både inom det mindre och det
större europeiska området är valutafrågorna olösta. Hur värdefulla
de aktuella strävandena att åstadkomma enhet och samarbete än är,
betyder kringgåendet av de frågor,
som bildar själva grundförutsättningen för en friare handel, att man
i dag ej kan säga något bestämt om
hur de inledda samarbetsexperimenten kommer att utfalla.
I anslutning till vad vi redan sagt
om vikten av USA:s medverkan i
samarbetet bör det framhållas att
konvertibiliteten av valutorna
också bildar förutsättningen för
friare kapitalrörelser. I ett internationellt system, där valutorna är
»mjuka» och ständigt förändras,
blir kapitalrörelserna av ringa omfattning, och de har dessutom en
tendens att på grund av osäkerheten gå i felaktiga riktningar. Det
kapitalfattiga Europa har ej samma
möjligheter som Förenta staterna
att investera på ett riktigt sätt i
olika delar av världen. Därför måste
USA i framtiden liksom hittills
samverka med och stödja Eurepa
och världen.
I OEEC-stadgan av 1948 förutsättes också att medlemsstaterna ej
skulle bilda en sluten enhet utan
inrikta sin strävan på samarbete
med USA och andra länder utanför
regionen. Detta har skett genom att
man gradvis närmat sig konvertibiliteten. F. n. betalas löpande saldon i EPU till 75 procent i guld
och dollar, återstående 25 procent
är krediter. Innebörden härav är
en »trekvartskonvertibiliteb som
verkar som ett guldmyntfotsystem.
Några etapper till och en valutaunion, på vilken friare handel
kunde byggas, bleve en verklighet.
Konvertibilitetsfrågorna har
emellertid genom den senaste tidens händelser kommit i skymundan. De är dock strängt taget betydelsefullare än unions- och frihandelsproblemen. Det är att hoppas att man snart kommer till klarhet härom i de fortsatta diskussionerna om det internationella samarbetet.
Det kan erinras om att världen
359
årtiondena före 1914 bildade en
monetär enhet, trots att många länder bedrev en rätt omfattande tullpolitik. Tack vare den monetära
disciplin, som den världsomspännande guldmyntfoten åstadkom,
bragtes världshandeln genom tullarna ej ur sina naturliga banor.
Man kan säga att frihandelns
grundläggande regler om fritt val
av marknader och lika behandling
av alla stater trots tullarna kunde
bibehållas. Om man nu börjar med
att skapa ekonomiska unioner och
frihandelsområden men tillåter
medlemsstaterna att göra anspråk
på hur stor suveränitet som helst i
fråga om sina valutor, riskerar man
en disciplinlöshet, som gör frihandeln omöjlig. Även om inan formellt sett ej har några tullskydd, så
måste de enskilda staterna reglera
sina betalningsbalanser genom valutakontroll och av de enskilda staterna med jämna mellanrum genomförda valutakursändringar. Det
paradoxala läget inträder då att införandet av frihandelszoner betyder
frihandelns inskränkning.
En valutaunion kan vara en rätt
löslig organisation, som blott anger
vissa yttersta gränser, inom vilka
de enskilda staterna har att röra
sig. Den måste dock begränsa de
enskilda staternas rörelsefrihet, så
att en samordning kan ske. Det är
just nu skäl att erinra sig detta, så
att man ej hänger sig åt illusioner
att murarna mellan folken liksom
Jerikos murar kan falla vid första
trumpetstöt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism