Print Friendly

Den ekonomiska politiken efter valet

Av Redaktionen | 31 december 1956


1956


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN EKONOMISKA POLITIKEN
EFTER VALET
Av professor CARSTEN WELINDER
Medan tidigare konjunkturuppsving blott varat några år, ha vi
alltsedan krigets slut åtnjutit en högkonjunktur av hittills okänd
styrka. Man skulle möjligen kunnat vänta, att detta gjorde den
ekonomiska politiken mindre aktuell. I stället har denna kommit
att så gott som helt dominera den politiska debatten, medan övriga
frågor antingen, som försvaret, äro »lyfta ovan partifejden» eller
tilldra sig förvånansvärt ringa intresse. Det senare gäller även en
så viktig fråga som vårt skolväsens omläggning. Oppositionen har
funnit den ekonomiska politiken utgöra den tacksammaste angreppspunkten, vilket givetvis ej varit fallet om allt varit väl beställt.
Orsakerna till den »fulla sysselsättning» vi nu åtnjuta äro kort
sagt två: I en rad länder ha stora investeringsbehov, höga statsutgifter m. m. skapat en stark högkonjunktur, som erbjuder en god
marknad för vår export av trämassa, malm och verkstadsprodukter.
Så länge vår export är god, kunna vi ej träffas av en allvarlig depression. Härtill kommer att hemmamarknaden erbjuder ett så gott
som obegränsat investeringsbehov. Under 30-talet antog man ofta
inom den ekonomiska teorien, att om inkomsterna ökades skulle
konsumtionen ej växa i samma grad. Resultatet härav bleve för
stort sparande, bristande avsättningsmöjligheter och arbetslöshet.
Numera är det snarare så att om en persons realinkomst ökas med
2-3 000 kr. kan han anse sig ha råd att efterfråga ett eget hem för
50 000 kr. eller en bil, som kostar honom själv bortåt 10 000 kr.
och samhället kanske lika mycket i väganläggningar etc. För att
tillgodose den ökade efterfrågan måste näringslivet bygga ut sin
kapacitet, samtidigt som lönestegringen nödvändiggör fortsatt mekanisering. Vad kraven på ökad standard ifråga om undervisning,
hälsovård, socialpolitik etc. betyda för de offentliga utgifterna är
välbekant.
Kunna vi blott ernå tillräcklig export talar allt för att den fulla
sysselsättningen kan bevaras under överskådlig tid. Optimistiska
447
Carsten Welinder
beräkningar antyda att det ej skulle vara omöjligt att fördubbla
vårt välstånd på ca tjugofem år. Detta innebär ej att de ekonomiska problemen komma att lösa sig själva. Vi komma fortfarande
att länge leva under )knapphetens kalla stjärna), även om det blir
frågan om en mera relativ och en mindre absolut knapphet än som
rådde när Gustav Cassel använde detta uttryck.
De anställdas organisationer ha vant sig att betrakta en årlig
lönehöjning med 4 procent som ett självfallet minimum. Skall en
sådan ej försämra penningvärdet, måste produktionen per capita
inom den privata sektorn öka i samma takt. Detta är ej möjligt
vid det begränsade investeringsutrymme, som näringslivets investeringar tillerkännes av den nuvarande ekonomiska politiken. Den
långsamma tillväxten av industriproduktionen under innevarande
år, vars ökning blott utgör hälften av den i nationalbudgeten beräknade, är ett bevis härpå. Vi stå inför tre möjligheter: Antingen
får man bereda ökat utrymme åt näringslivets investeringar, eller
får man avstå från kravet på nominella lönehöjningar med minst
4 procent om året eller får man acceptera en fortsatt försämring av
penningvärdet.
En ökning av näringslivets investeringar kommer på längre sikt
att leda till en produktionsökning, som underlättar övrig realkapitalbildning. Men på kort sikt är det ofrånkomligt att vill man ej
öka den totala – enskilda och offentliga – investeringsvolymens
andel av nationalprodukten utöver nuvarande ca 30 procent, måste
man- i varje fall relativt- inskränka annan realkapitalbildning.
Tänkbara poster äro bostadsbyggande, väganläggningar, utbyggandet av statens vattenfall, moderniseringar av SJ, byggandet av skolor, sjukhus etc. samt försvarets investeringar. Det behöver knappast påpekas att samtliga dessa poster äro i behov av expansion.
Vilja vi ej ge avkall på våra förhoppningar om en snabb framtida
standardhöjning, måste den omedelbara konsumtionen, om ej minskas, så likväl hindras att växa i samma takt som hittills; medlet
må sedan heta restriktiv lönepolitik, överbeskattning, tvångssparande eller bättre villkor för det frivilliga sparandet. Kunna vi ej
begränsa konsumtionen, blir resultatet antingen minskad realkapitalbildning eller en inflation, som framtvingar )tvångssparande)
hos de grupper, vilka ej kunna höja sina inkomster i takt med penningvärdets fall.
Här antydda alternativ innebära ett långtidsproblem, vars lösning bestämmer vårt lands framtida ekonomiska och sociala struktur. I princip lär ingen bestrida att det existerar, även om man
448
Den ekonomiska politiken efter valet
gärna vill uppskjuta dess lösning inför dagens svårigheter. Men
det är samtidigt ett korttidsproblem, till vilket man omedelbart
måste ta ställning. Mycket tyder på att vår ekonomi kommit in i
ett kritiskt läge, där vägen mellan inflation och depression blivit
smalare än tidigare. Man kan anföra flera symptom därpå men vi
skola nöja oss med att peka på ett, valutareservens utveckling.
Sedan länge är vår valutareserv alltför liten och den tenderar att
minskas såväl absolut som i förhållande till importbehovet. För
närvarande räcker den ej till att betala ett kvartals import och utgör blott 5 procent av nationalinkomsten. Detta läge ha vi uppnått
trots en extremt god exportkonjunktur. Denna hotar nu att försämras. Avsättningsmöjligheterna för skogsprodukter äro ej desamma som tidigare och konkurrensen växer. Detta gäller än mer
om verkstadsprodukter, där Västtyskland – allteftersom den inhemska högkonjunkturen dämpas – får ökad möjlighet att exportera. Fortfarande ligga dessas löner under våra. England måste till
varje pris exportera, och USA, Japan ja t. o. m. östblocket bli allt
farligare som konkurrenter. Om starkare lönehöjningar belasta exporten och ett köpkraftstillskott inom landet ökar importen, kunna
vi mycket lätt förlora vår internationella likviditet. Läget bleve i
så fall utomordentligt allvarligt. Medan vi ha fria händer att ordna
förhållanden inom landet, kunna vi ej tvinga utlandet att köpa våra
produkter. Det behövs ej stor valutaminskning för att vi måste
börja överväga att liksom 1947 tillgripa importrestriktioner. Då vi
härigenom fingo mindre möjlighet att köpa där det är billigast
och sälja där det är dyrast, skulle terms of trade försämras och
handelsbalansen ytterligare försvagas.
I vad mån har detta problem återspeglat sig i valdebatten? Det
är lätt att konstatera att det knappast berörts. Liksom tidigare har
debatten främst rört den ekonomiska politikens tekniska medel i
stället för dess alternativa mål. Man har diskuterat räntehöjning
contra investeringsavgift, beskattningens inverkan å sparandet,
budgetens täckningsregler etc. på ett sätt som till stor del måste
gå över publikens huvud. Ingen kan rimligen begära att valmanskåren skall visa större intresse efter förståelse för dessa frågor,
medan det ej varit omöjligt att på ett begripligt sätt klargöra innebörden av t. ex. ett val mellan omedelbar och framtida standardhöjning och dess konsekvenser för den ekonomiska politiken. Det ligger en motsägelse i att man å ena sidan anser allmänheten kompetent att bedöma nationalekonomiska problem, men å andra sidan
anser grova överdrifter såväl i kritik som självberöm erforderliga
449
Carsten Welinder
för att vinna dess gehör. Självfallet är att den politiska agitationen
måste förenkla frågeställningarna. Men är det därför nödvändigt
att förfalska verkligheten medelst en reklammåssig optimism?
Denna må sedan avse möjligheten att förena full sysselsättning och
stabilt penningvärde eller den realekonomiska effekten av ändrade
budgetredovisningsregler.
Det är en gammal erfarenhet att demokratiskt statsskick eJ ar
den bästa garanten för ett fast penningvärde. Det kan gå under ett
krig, då näringslivet tvångsregleras i syfte att uppnå för alla vä-
sentliga mål. Men så snart trycket lättar och intressegrupperna få
fria händer, ligger det nära till hands att kampen mellan dem ändrar i kompromisser på penningvärdets bekostnad. I fredstid är
visserligen envar motståndare till inflation i den meningen, att
han ej vill se värdet av sedlarna i sin plånbok eller av sitt bankkonto försämras, men måste han för att undgå detta avstå från att
ta ökat pris eller kräva ökad lön blir läget ett annat.
Detta bekräftas av valkampanjen. Regeringen har som bekant
sent omsider företagit en rad åtgärder med syfte att minska inflationstrycket. Sämst motiverad bland dessa förefaller höjningen av
aktiebolagsskatten, ytterligare skärpt genom de reducerade avskrivningsmöjligheterna, vara. Genom att höja skattesatserna har man
gjort bolagen mindre intresserade av att ekonomisera med sina utgifter. Samtidigt har man försvårat för företagen att spara de medel, som erfordras för konsolidering och utbyggnad. Sannolikt har
detta dock endast i mycket ringa grad bidragit till den för regeringssidan dåliga utgången av valet. Investeringsavgiften och kreditåtstramningen äro i så måtto motiverade som det är en förutsättning för samhällsekonomisk balans att investeringskalkylerna
anpassas efter det realekonomiska utrymmet, men bättre hade varit
att vidga detta genom att begränsa konsumtionen.
De åtgärder regeringen företagit i detta syfte äro uppenbarligen
de som mest belastat dem under valrörelsen. Genom sina uppmaningar till återhållsamhet i avtalsrörelsen gav den kommunisterna
agitationsmateriaL En förutsättning för en lugn avtalsrörelse ansåg
man vara att de lägre statstjänstemännens krav på stora lönehöjningar lades åt sidan, vilket väl tillfört de borgerliga röster. Det
tekniskt mindre lyckade men i princip riktiga förslaget till tvångssparande samt den obetydliga sänkningen av den allmänna inkomstskatten ha givetvis också legat regeringen i fatet. Att klargöra för den stora allmänheten att dess levnadsstandard varken
ökas genom en lönehöjning eller en skattesänkning utan motsva- 450
Den ekonomiska politiken efter valet
rande reella reduktion av statens utgifter är en så gott som hopplös
uppgift. En allmän sänkning av den personliga inkomstskatten,
som ej till någon del ökar konsumtionen, torde vara omöjlig att
genomföra.
Svagheterna i regeringssidans valstrategiska position ha inneburit motsvarande fördelar för den borgerliga oppositionen. Tagna
var för sig äro dess förslag lätta att motivera men tillsammans
skulle de, om de genomfördes, släppa lös ett i nuvarande läge alltför stort köpkraftsöverskott
Sådana erfarenheter äro ej uppmuntrande, när man söker ställa
en prognos för vår ekonomiska politik. Även om LO:s sekretariat
framhållit det starkt begränsade utrymmet för lönehöjningar, kan
man anta att de olika fackförbunden framföra längre gående krav.
I varje fall kan man ej hoppas på en begränsning till de ca 3 procent, som skulle kunna bäras utan risk för rubbad balans.
Kan man anta att regeringen på nytt vågar göra sig impopulär
genom maning till återhållsamhet i lönekraven? Kommer bondeförbundet ej att kräva räntesänkning och avskaffande av bilaccisen?
En orsak till bostadsbyggets stagnation har – trots byggnadslånens
prioritet – varit den restriktiva riksbankspolitiken. Kommer man
att fullfölja denna? Vågar man uppta den nuvarande bostadspolitiken till en realistisk omprövning? Få vi förslag om bostadssparande och realvärdebeständiga obligationer? Komma de borgerliga
att ge prioritet åt de under valet framförda kraven, som ej hota
penningvärdet, t. ex. sänkning av aktienolagsskatten samt avskaffande av kvarlåtenskapsskatten och lättnad i sambeskattningen?
Hur komma partierna att ställa sig till pensionsfrågan? Kommer
man ej blott att ta hänsyn till folkpensionärernas berättigade önskningar utan även till vad samhället kan bära? Folkpensionärerna
äro tack vare sitt ökade antal på väg att bli en politisk maktfaktor,
som kan bilda tungan på vågen mellan de borgerliga och socialdemokraterna. Hur stort blir överhuvud intresset för återhållsamhet ifråga om populära statsutgifter? Den i dagarna slutna överenskommelse om förlängd regeringssamverkan ger ej något definitivt
svar på dessa frågor. Visserligen lovar man att fortsätta den restriktiva ekonomiska politiken, men något annat hade man gärna kunnat
säga. Har bondeförbundet framfört krav på uppmjukning av denna,
t. ex. genom avskaffande av bilaccisen, har dessa ej vunnit officiellt
gehör. Det blir dock snart tillfälle att pröva i vilken utsträckning
såväl regeringens som oppositionens intresse för penningvärdet är
allvarligt menat.
451
Carsten Welinder
Från näringslivets sida har man framhållit, att det bästa sättet
att begränsa konsumtionen vore en allmän omsättningsskatt. En
utredning härom är snart färdig. Av uppgifter i pressen framgår
att den ej kommer att innehålla ett direkt förslag till en sådan utan
blott diskutera en beredskapslagstiftning härom. Givetvis kunna
invändningar göras mot en omsättningsskatt – framför allt att de
anställda kunna söka kompensera den genom krav på lönehöjningar. Huruvida den särskilt hårt träffar familjeförsörjare beror
däremot på hur man fördelar den motsvarande sänkningen av den
direkta beskattningen. Ensamt vågar väl intet parti engagera sig
för en omsättningsskatt. Läget är dock sådant att dessa frågor
kräva saklig diskussion utan hänsyn till det politiskt opportuna.
överhuvudtaget är det tid att partierna bryta upp från de skyttegravar de grävt under valkampanjen och söka nå samförståndslösningar.
452

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner