Print Friendly

Den amerikanska drömmen

Av Martina Stenström | 16 augusti 2019



“When they go low, we go high.” Michelle Obamas valupptaktstal till förmån för Hillary Clinton i slutet av juli 2016 har etsat sig fast som ett exempel på en tid när värdighet, heder och sanning var legio i det politiska samtalet i USA. Martina Stenström har läst hennes biografi, om vägen till Vita Huset.

Fyra månader senare valdes Donald Trump till President. Sexism, rasism och ett bejakande av våra lägsta drifter gav honom nyckeln till “the Oval Office” och makten att förgöra hela världen. Tidigare truismer, som den gyllene regeln, är avskaffade. Allting är möjligt och ingenting är sant. Hur blev det så?

Den som läser den förra presidenthustruns memoarer, Min historia, och hoppas på svar blir besviken. Boken är visserligen en vidräkning med politikens spelregler och den mediala häxjakten men framförallt är det en klassisk askungehistoria. Michelle får prinsen och hela kungariket, men med den avgörande genreskillnaden att vår hjältinna faktiskt står på egna ben. Mannen och makten förverkligar inte Michelle LaVaughn Robinson från Southside i Chicago. Det gör hon bra själv.

Vägen fram till Vita Huset är bokens behållning, beskrivningen av presidentåren är lika intetsägande som en wikipediaartikel. Genom uppväxten förstår vi drivkrafterna som motiverar de projekt hon tar sig an under presidentåren: hälsosam mat, utbildning och tron på möjligheten att skapa ett bättre liv för samhällets svaga.

När Marian och Fraser Robinson välkomnar sitt andra barn, dottern Michelle, 1964 är Southside fattigt men inte en farlig stadsdel. Idag är området mest berömt för sina många och dödliga skjutningar. Via skolfoton illustrerar Obama den demografiska utvecklingen i barndomens kvarter, från en blandning av vita och afroamerikaner till att den senare gruppen helt dominerar. Hon beskriver det som att “misslyckande är en känsla långt innan det blir ett faktum”. De som kan lämna, de lämnar.

Michelle har tur, hennes föräldrar tror på henne och storebrodern Craig och inympar tidigt en kämpaglöd i syskonen. Redan i första klass beskriver Michelle skräcken inför att bli avfärdad som en som var oförmögen att prestera eller, ännu värre, någon som inte ens försökte. När skolan blir allt stökigare gör mamma Marian en tyst lobbyinsats vilket leder till att dottern och ett par andra högpresterande elever får byta klass. Utbildning är skillnaden som gör skillnaden. Vad händer med barnen som blev kvar? Den som får krav ställda på sig blir samtidigt bekräftad: jag duger.

Marian och Fraser Robinson uppfostrade inte barn. De fostrade vuxna. Michelles uppväxt är en perfekt illustration av moralpsykologen Jonathan Haidts råd till curlande föräldrar i The coddling of the American mind: förbered barnet för vägen, inte vägen för barnet. Fattigdom, sjukdom och fördomar är utmaningar men inget hinder, den som stickar sig en offerkofta ser sig snabbt sitta med en tvångströja.

Mötet med Barack under slutet av 1980-talet blir en vändpunkt. Michelle har då skaffat sig två Ivy League-examina, från Princeton och Harvard, och gör karriär som jurist. Barack blir hennes praktikant en het sommar i Chicago. Resten är historia. Han är begåvad, intelligent, rolig och med en stark arbetsmoral. Ändå strävar han inte, som andra talangfulla jurister, efter prestigejobben på byråerna. Barack vill bidra till ett bättre samhälle. Det ställer Michelles livsval på ända. Varför gör hon det hon gör? Sökandet efter mening i tillvaron leder till att hon söker sig till samhällsnära jobb – först NGO:s, senare universitet och sjukhus i Chicago.

Presidentåren är framförallt en skildring av balansen mellan familjeliv och politiken, av att förpassas till andra fiol och kraften i berättelser. Michelle gör en sak av att aldrig kommentera sakpolitik, en lärdom hon fått av Hillary Clintons misstag. Att vara “first lady” är att vara en symbol och kraften i en politisk myt är starkare än alla, faktabaserade, lagförslag. Känsla trumfar förnuft för den som vill förändra samhället.

Paret Obama har efter maktskiftet 2017 startat produktionsbolaget Higher Ground och tecknat ett flerårsavtal med Netflix för att skapa inspirationsberättelser. Min historia ser ut att bli den bäst säljande memoaren någonsin, i mars (fem månader efter publicering) noterades 10 miljoner-strecket.

Ska vi nöja oss med världen som den är, eller ska vi jobba för världen som den borde vara? Min historia vill förmedla det hopp om positiv förändring som Barack Obama saluförde när han valdes till President 2008. Genom sitt, och Baracks, liv och värv visar Michelle att “yes we can”. När någon beter sig som en mobbare så är lösningen inte att svara med samma medel. When they go low, we go high.

Martina Stenström går SNBs Skribentskola 2019

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism