Dags för ny budgetteori
1968
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Bruksdisponent, fil. dr HANS RUDBERG:
Dags för ny budgetteori
Det är dags att acceptera en ny
budgetteori, menar bruksdisponenten,
fil. dr Hans Rudberg.
Olika utgifts- och inkomstposter
måste noggrant värderas.
statsfinanserna och finanspolitiken
är helt underordnad
de samhällsekonomiska
bedömningarna.
Ny ”budgetpraktik” vore kanske en
bättre titel. För 40 år sedan var de flesta
politiker och ekonomer ännu fångar i
den klassiska jämviktsteorins felaktiga
schema. Allt skulle av en osynlig hand
ordnas till det bästa, även sysselsättning, penningvärde och valutareserv, om
bara myndigheterna och särskilt centralbankerna halvt mekaniskt handlade enligt vissa tumregler. Att statens inkomster och utgifter borde balansera var närmast ett axiom.
Tio år senare var tack vare Keynes
och andra genombrottet för ny teori och
praktik i den ekonomiska politiken ett
fullbordat faktum. Många förstod hur
de ekonomiska krafterna utan korrigering kunde resultera i en jämvikt på alldeles för låg nivå, ifråga om utnyttjande av både mänsklig arbetskraft och
industriernas kapacitet. Investeringarna
i samhället kan ibland bli för små jämfört med tillgängligt sparande och även
konsumtionen kan bli för låg med hänsyn till de verkliga behoven och möjligheten att vid full produktion tillgodose dem. Statens inkomst- och utgiftspolitik blev allmänt erkänd som ett visserligen något trubbigt men alls inte
overksamt medel för att styra konjunkturen.
Men så småningom kom man underfund med att något fortfarande inte
stämmer. Teorin var för enkel med hänsyn till en alltmera komplicerad ekonomisk verklighet. Ansatser till en ny
principdebatt kring budgetpolitiken kunde för tio år sedan förmärkas även i vårt
318
land. Men aldrig stort mer än ansatser.
I dag tycks den allmänna meningen
bland ekonomerna vara att tiden är i
hög grad mogen för en vidareutveckling
av både teori och praktik för den svällande offentliga sektorn av samhällsekonomin. Härvid tilldrar sig flera olika
problemkretsar särskilt intresse. En
handlar mera ytligt om budgetpraktik
och låt oss säga språkbruk. Vi har behov av bättre begreppsbestämningar så
att inte politiker och ekonomer talar förbi varandra. En riktar sig särskilt till
fackekonomerna och innebär önskemå-
let att de mera realistiskt söker sätta sig
in i politikens villkor och arbeta in
dessa i sina modeller. En riktar sig slutligen till politikerna själva och innebär
i längden oavvisliga krav på mera ändamålsenliga metoder för de grundläggande avvägnings- och prioriteringsproblemen. Krav som både har att göra
med den offentliga och den interna debatten och med regeringens och administrationens konkreta handlande. Följderna av ett bättre språkbruk, av klarare begrepp, av mera förståelse mellan
fackekonomer och politiker bör ej undervärderas· situationen för dagen är
förenad med påtagliga risker och olä-
genheter av flera slag. Till slut får både
löntagare och företag betala för sådant
som den ekonomiska politikens misslyckande åren 1965-66, ett onödigt misslyckande säger många – ett inte oväntat misslyckande säger andra. Och det
omdömet behöver inte nödvändigtvis
fattas som partipolitisk kritik.
Budgetteknik
Här bara några ord om detta mycket
viktiga och vida fält för reformer. Finansminister Sträng är inte alldeles
obildbar. Vettiga oppositionsförslag kan
slå rot och en liten planta kan visa sig
när väljarna efter några år inte längre
minns vilka som var förslagställare. Under de senaste åren har sålunda en hel
del förberedelser gjorts för införande av
en systematiserad modern budgetredovisning avsedd att även underlätta överblick och kostnadskontrolL Visserligen
ett årtionde för sent men ändå tacknämligt. statsbudgetens uppställning är annars mycket komplicerad och delvis på-
verkad av gamla tiders föreställningar.
Genom att göra den enklare och mera
överskådlig kan både den rätt oviktiga
finanspolitiska och den desto viktigare
samhällsekonomiska bedömningen underlättas. Uppdelningen i en drift- och
en kapitalbudget kan på goda grunder
ifrågasättas. Däremot bör de affärsdrivande verken liksom all annan statlig
företagsamhet helst helt skiljas från
statsbudgeten och även i riksdagen behandlas i annan ordning.
De institutionella förutsättningarna
Alla våra mer eller mindre vältrimmade och fast etablerade institutioner bildar en ytterst trögrörlig struktur. Man
kan tänka på allt från de politiska partierna och arbetsgivarnas och löntagarnas organisationer till den offentliga admmlstrationen själv, den fria pressen
etc. etc. Inom den sålunda givna samhällsramen är inte vilken ekonomisk politik som helst möjlig. Inte heller vilka
reformer eller vilken brist på reformer
som helst. Man kan säga att den politiska maktutövningen kännetecknas av
ett visst ”beteendemönster”. Detta kan
påverkas av politiska förändringar, regimskiften, opinionsförskjutningar på
bred front etc. Åtskilligt som i dag ter
sig svårt kan sålunda göras möjligt,
ibland med utomordentliga och betydelsefulla ansträngningar. Men annat, som
kanske i och för sig enligt mångas välgrundade mening vore mycket förnuftigt och önskvärt, kan under årtionden
ligga helt utanför möjligheternas gräns.
Ett kontroversiellt exempel. Sannolikt
går det inte att genomdriva en sänkning
av det totala skattetrycket, om vi därmed menar att minska den offentliga
sektorns andel av nationalprodukten.
Om en sådan sänkning vore ”önskvärd”
eller ej är en subjektiv och rätt besvärlig omdömesfråga för var och en som
inte är dogmatiskt bunden vid en viss
snäv ideologi. Men vad som bör vara
möjligt under en period med några års
varaktighet är en sådan begränsning av
den offentliga sektorns tillväxttakt, att
den inte som nu för varje år tar mer och
mer av hela kakan i anspråk. Inte bara
möjligt för övrigt, utan i hög grad önskvärt på grund av komplikationer förenade med den stora skattereform, som
blir en viktig uppgift för en ny regim.
Flera exempel på vad som inte går
att åstadkomma i dag, men som ibland
kanske kan och i andra fall inte kan bli
319
möjligt om ett par år, ges av alla de besvärliga frågor, som sammanhänger med
penningvärdets stabilitet och den fulla
sysselsättningen. Resignationen inför
faktum att dessa mål tycks vara oförenliga har redan modifierats av insikten
att snabba kostnadsökningar tvärtom
kan resultera i särskilt stora svårigheter med sysselsättningen och dessutom innebär en skärpning av de orättvisor som
drabbar en del grupper med låga inkomster. Sambandet mellan inflation och sysselsättning är alltså inte enkelriktat och
mera nyanserade betraktelsesätt vinner
för närvarande terräng, om än under
motstånd. Det är tänkbart att arbetsmarknadens parter i eget intresse framöver kommer att ta allt större hänsyn
till de samhällsekonomiska konsekvenserna av sin lönepolitik. Redan om ett
år vet vi en hel del mer om vad som i
praktiken kan komma ut av dessa tendenser.
Av användbar samhällsekonomisk
teori måste i framtiden krävas att den
i sig bygger in de begränsningar och möjligheter, som sammanhänger med den institutionella ramen. Ekonomerna måste
med andra ord försöka göra så klart
som möjligt för sig själva och andra,
både hur vårt samhälle för närvarande
reagerar som en ekonomisk-politisk helhet och hur det kan komma att reagera
i en icke alltför avlägsen framtid. Dessa
framtida förändringar får inte vara utopiska eller revolutionära, utan måste
rymmas inom vad som är en rimlig utveckling i ett fritt demokratiskt land.
320
I sakens natur ligger att en sådan integrerad ekonomisk-politisk teori måste
vara ett teamwork av experter med olika specialiteter. Dessutom får den aldrig vara statisk utan måste med icke alltför stor tröghet avspegla vår föränderliga värld. Detta är hårda bud, som våra
ekonomer nog måste försöka leva upp
till, om deras råd och synpunkter i framtiden skall vinna ett beaktande som ökar
istället för minskar med åren.
Särskilt känsliga är frågor, som har
att göra med vad för slags ekonomisk
politik som överhuvudtaget är förenlig
med en given typ av samhällsekonomi?
Här har högerpartiet under senare år
med all rätt gjort sig till tolk för åsikten att både skattepolitiken och en del
andra inslag i regeringspolitiken medför att vår på fri företagsamhet vilande liberala ekonomi förlorar sin vitalitet. Samtidigt har den ekonomiska politiken själv förlorat sin flexibilitet, genom att så till bristningsgränsen utnyttja varje hjälpmedel att ingen rörelsefrihet återstår. I en så låst situation får
dess återställande ett egenvärde, som
kan spelas ut mot andra mera traditionella motiv. Ett exempel på vad jag menar är räntepolitiken. Enligt min mening borde en drastisk räntesänkning ha
varit befogad första halvåret 1967 eller våren 1968, inte av strängt konjunkturpolitiska skäl utan för att återställa
ett läge där ibland en kännbar räntehöjning är möjlig. Högerpartiet måste
emellertid betänka att allt inte är tillå-
tet ens med så goda motiv bl.a. därför
att även politikern måste räkna med
krafter och motkrafter, som kan slå spelet över ända.
Den samhällsekonomiska bedömningen
Det är inte längre på minsta sätt originellt att peka på motsättningen mellan finanspolitiska och samhällsekonomiska bedömningar av statsbudgeten.
Men det finns fortfarande gott om politiker, som ej inser att statsfinanserna
betyder intet och samhällsekonomin allt
när det kommer till kritan. Frågan är
hur man skall räkna när man ställer
olika alternativa budgetförslag mot varandra och jämför långa rader av plusoch minusposter på inkomst- och utgiftssidan?
Vad som komplicerar så omåttligt är
att varken utgifts- eller inkomstposter
är ”likvärdiga”. Om exempelvis staten
ökar sina utgifter med 100 mill. kr. genom ökade bidrag till barnrika familjer
med låg inkomst, så är detta inte detsamma som att öka folkpensionerna med
100 millioner kronor – och detta i sin
tur inte riktigt detsamma som att minska skatteinkomsterna med 100 mill. kr.
genom att göra folkpensionerna skattefria (om detta skulle råka kosta just 100
mill. kr.). Man har nämligen all anledning räkna med att barnfamiljerna ifrå-
ga verkligen skulle förbruka i det närmaste alla dessa pengar för ökad konsumtion, medan folkpensionärerna kanske bara skulle öka sina utgifter med
säg i ena fallet 80 och i andra 60 mill. kr.
På motsvarande sätt måste man söka
värdera olika inkomstposter. En milliard
i ökad mervärdesskatt, skulle knappast
motsvaras av samma begränsning av hushållens utgifter. Många skulle nämligen
reagera med att minska sitt sparande
(eller med att öka det mindre). En motsvarande förmögenhetskonfiskation genom införande av en ny drastisk kvarlåtenskapsskatt, som på papperet också
gav staten en milliard, skulle sannolikt
få en ännu mindre konsumtionsbegränsande effekt. Man kan gott tänka sig att
de privata hushållens utgifter i detta fall
bara skulle minska med ett par hundra
millioner kronor.
Dessa exempel kan mångfaldigas. Deras lärdom är, allmänt talat, att varje
utgiftspost likaväl som varje statlig (eller kommunal) inkomstpost måste multipliceras med en viktkoefficient och
först därefter adderas till ett samhällsekonomiskt budgetsaldo. Vad politikerna för närvarande roar sig med är ungefär lika intelligent, som om en geolog
på fråga hur mycket järn som finns kvar
att utvinna i våra malmer, skulle svara
321
med att ge summan av alla malmkroppars volym utan hänsyn till deras varierande järnhalt och brytvärdhet. Statens olika utgifter och inkomster har varierande kvalitet mätt med samhällsekonomins mått. Precis som vi har rätt att
begära av ekonomerna att de lär sig
”förstå politik”, har vi rätt att av politikerna begära att de på bred front
lär sig förstå en hel del mera ekonomi.
Till den som tycker att allt det här
bara är teoretiserande vill jag säga att
bättre språkbruk och bättre förståelse
kan ha i hög grad konkreta följder i
olika riktningar. Vi brottas i dag som
sagt fortfarande med konsekvenserna av
den ekonomiska politikens misslyckande åren 1965-66, som i sin tur var en
följd av något som finansministern och
hans medhjälpare ej förstod, ej kunde
bringas att förstå. Det var ett onödigt
misslyckande med hänsyn till våra ekonomers kompetens, men ett naturligt
misslyckande med hänsyn till välkända
svagheter i vår konjunkturpolitiska beredskap.
Dags för ny budgetteori
Det är dags att acceptera en ny
budgetteori, menar bruksdisponenten,
fil. dr Hans Rudberg.
Olika utgifts- och inkomstposter
måste noggrant värderas.
statsfinanserna och finanspolitiken
är helt underordnad
de samhällsekonomiska
bedömningarna.
Ny ”budgetpraktik” vore kanske en
bättre titel. För 40 år sedan var de flesta
politiker och ekonomer ännu fångar i
den klassiska jämviktsteorins felaktiga
schema. Allt skulle av en osynlig hand
ordnas till det bästa, även sysselsättning, penningvärde och valutareserv, om
bara myndigheterna och särskilt centralbankerna halvt mekaniskt handlade enligt vissa tumregler. Att statens inkomster och utgifter borde balansera var närmast ett axiom.
Tio år senare var tack vare Keynes
och andra genombrottet för ny teori och
praktik i den ekonomiska politiken ett
fullbordat faktum. Många förstod hur
de ekonomiska krafterna utan korrigering kunde resultera i en jämvikt på alldeles för låg nivå, ifråga om utnyttjande av både mänsklig arbetskraft och
industriernas kapacitet. Investeringarna
i samhället kan ibland bli för små jämfört med tillgängligt sparande och även
konsumtionen kan bli för låg med hänsyn till de verkliga behoven och möjligheten att vid full produktion tillgodose dem. Statens inkomst- och utgiftspolitik blev allmänt erkänd som ett visserligen något trubbigt men alls inte
overksamt medel för att styra konjunkturen.
Men så småningom kom man underfund med att något fortfarande inte
stämmer. Teorin var för enkel med hänsyn till en alltmera komplicerad ekonomisk verklighet. Ansatser till en ny
principdebatt kring budgetpolitiken kunde för tio år sedan förmärkas även i vårt
318
land. Men aldrig stort mer än ansatser.
I dag tycks den allmänna meningen
bland ekonomerna vara att tiden är i
hög grad mogen för en vidareutveckling
av både teori och praktik för den svällande offentliga sektorn av samhällsekonomin. Härvid tilldrar sig flera olika
problemkretsar särskilt intresse. En
handlar mera ytligt om budgetpraktik
och låt oss säga språkbruk. Vi har behov av bättre begreppsbestämningar så
att inte politiker och ekonomer talar förbi varandra. En riktar sig särskilt till
fackekonomerna och innebär önskemå-
let att de mera realistiskt söker sätta sig
in i politikens villkor och arbeta in
dessa i sina modeller. En riktar sig slutligen till politikerna själva och innebär
i längden oavvisliga krav på mera ändamålsenliga metoder för de grundläggande avvägnings- och prioriteringsproblemen. Krav som både har att göra
med den offentliga och den interna debatten och med regeringens och administrationens konkreta handlande. Följderna av ett bättre språkbruk, av klarare begrepp, av mera förståelse mellan
fackekonomer och politiker bör ej undervärderas· situationen för dagen är
förenad med påtagliga risker och olä-
genheter av flera slag. Till slut får både
löntagare och företag betala för sådant
som den ekonomiska politikens misslyckande åren 1965-66, ett onödigt misslyckande säger många – ett inte oväntat misslyckande säger andra. Och det
omdömet behöver inte nödvändigtvis
fattas som partipolitisk kritik.
Budgetteknik
Här bara några ord om detta mycket
viktiga och vida fält för reformer. Finansminister Sträng är inte alldeles
obildbar. Vettiga oppositionsförslag kan
slå rot och en liten planta kan visa sig
när väljarna efter några år inte längre
minns vilka som var förslagställare. Under de senaste åren har sålunda en hel
del förberedelser gjorts för införande av
en systematiserad modern budgetredovisning avsedd att även underlätta överblick och kostnadskontrolL Visserligen
ett årtionde för sent men ändå tacknämligt. statsbudgetens uppställning är annars mycket komplicerad och delvis på-
verkad av gamla tiders föreställningar.
Genom att göra den enklare och mera
överskådlig kan både den rätt oviktiga
finanspolitiska och den desto viktigare
samhällsekonomiska bedömningen underlättas. Uppdelningen i en drift- och
en kapitalbudget kan på goda grunder
ifrågasättas. Däremot bör de affärsdrivande verken liksom all annan statlig
företagsamhet helst helt skiljas från
statsbudgeten och även i riksdagen behandlas i annan ordning.
De institutionella förutsättningarna
Alla våra mer eller mindre vältrimmade och fast etablerade institutioner bildar en ytterst trögrörlig struktur. Man
kan tänka på allt från de politiska partierna och arbetsgivarnas och löntagarnas organisationer till den offentliga admmlstrationen själv, den fria pressen
etc. etc. Inom den sålunda givna samhällsramen är inte vilken ekonomisk politik som helst möjlig. Inte heller vilka
reformer eller vilken brist på reformer
som helst. Man kan säga att den politiska maktutövningen kännetecknas av
ett visst ”beteendemönster”. Detta kan
påverkas av politiska förändringar, regimskiften, opinionsförskjutningar på
bred front etc. Åtskilligt som i dag ter
sig svårt kan sålunda göras möjligt,
ibland med utomordentliga och betydelsefulla ansträngningar. Men annat, som
kanske i och för sig enligt mångas välgrundade mening vore mycket förnuftigt och önskvärt, kan under årtionden
ligga helt utanför möjligheternas gräns.
Ett kontroversiellt exempel. Sannolikt
går det inte att genomdriva en sänkning
av det totala skattetrycket, om vi därmed menar att minska den offentliga
sektorns andel av nationalprodukten.
Om en sådan sänkning vore ”önskvärd”
eller ej är en subjektiv och rätt besvärlig omdömesfråga för var och en som
inte är dogmatiskt bunden vid en viss
snäv ideologi. Men vad som bör vara
möjligt under en period med några års
varaktighet är en sådan begränsning av
den offentliga sektorns tillväxttakt, att
den inte som nu för varje år tar mer och
mer av hela kakan i anspråk. Inte bara
möjligt för övrigt, utan i hög grad önskvärt på grund av komplikationer förenade med den stora skattereform, som
blir en viktig uppgift för en ny regim.
Flera exempel på vad som inte går
att åstadkomma i dag, men som ibland
kanske kan och i andra fall inte kan bli
319
möjligt om ett par år, ges av alla de besvärliga frågor, som sammanhänger med
penningvärdets stabilitet och den fulla
sysselsättningen. Resignationen inför
faktum att dessa mål tycks vara oförenliga har redan modifierats av insikten
att snabba kostnadsökningar tvärtom
kan resultera i särskilt stora svårigheter med sysselsättningen och dessutom innebär en skärpning av de orättvisor som
drabbar en del grupper med låga inkomster. Sambandet mellan inflation och sysselsättning är alltså inte enkelriktat och
mera nyanserade betraktelsesätt vinner
för närvarande terräng, om än under
motstånd. Det är tänkbart att arbetsmarknadens parter i eget intresse framöver kommer att ta allt större hänsyn
till de samhällsekonomiska konsekvenserna av sin lönepolitik. Redan om ett
år vet vi en hel del mer om vad som i
praktiken kan komma ut av dessa tendenser.
Av användbar samhällsekonomisk
teori måste i framtiden krävas att den
i sig bygger in de begränsningar och möjligheter, som sammanhänger med den institutionella ramen. Ekonomerna måste
med andra ord försöka göra så klart
som möjligt för sig själva och andra,
både hur vårt samhälle för närvarande
reagerar som en ekonomisk-politisk helhet och hur det kan komma att reagera
i en icke alltför avlägsen framtid. Dessa
framtida förändringar får inte vara utopiska eller revolutionära, utan måste
rymmas inom vad som är en rimlig utveckling i ett fritt demokratiskt land.
320
I sakens natur ligger att en sådan integrerad ekonomisk-politisk teori måste
vara ett teamwork av experter med olika specialiteter. Dessutom får den aldrig vara statisk utan måste med icke alltför stor tröghet avspegla vår föränderliga värld. Detta är hårda bud, som våra
ekonomer nog måste försöka leva upp
till, om deras råd och synpunkter i framtiden skall vinna ett beaktande som ökar
istället för minskar med åren.
Särskilt känsliga är frågor, som har
att göra med vad för slags ekonomisk
politik som överhuvudtaget är förenlig
med en given typ av samhällsekonomi?
Här har högerpartiet under senare år
med all rätt gjort sig till tolk för åsikten att både skattepolitiken och en del
andra inslag i regeringspolitiken medför att vår på fri företagsamhet vilande liberala ekonomi förlorar sin vitalitet. Samtidigt har den ekonomiska politiken själv förlorat sin flexibilitet, genom att så till bristningsgränsen utnyttja varje hjälpmedel att ingen rörelsefrihet återstår. I en så låst situation får
dess återställande ett egenvärde, som
kan spelas ut mot andra mera traditionella motiv. Ett exempel på vad jag menar är räntepolitiken. Enligt min mening borde en drastisk räntesänkning ha
varit befogad första halvåret 1967 eller våren 1968, inte av strängt konjunkturpolitiska skäl utan för att återställa
ett läge där ibland en kännbar räntehöjning är möjlig. Högerpartiet måste
emellertid betänka att allt inte är tillå-
tet ens med så goda motiv bl.a. därför
att även politikern måste räkna med
krafter och motkrafter, som kan slå spelet över ända.
Den samhällsekonomiska bedömningen
Det är inte längre på minsta sätt originellt att peka på motsättningen mellan finanspolitiska och samhällsekonomiska bedömningar av statsbudgeten.
Men det finns fortfarande gott om politiker, som ej inser att statsfinanserna
betyder intet och samhällsekonomin allt
när det kommer till kritan. Frågan är
hur man skall räkna när man ställer
olika alternativa budgetförslag mot varandra och jämför långa rader av plusoch minusposter på inkomst- och utgiftssidan?
Vad som komplicerar så omåttligt är
att varken utgifts- eller inkomstposter
är ”likvärdiga”. Om exempelvis staten
ökar sina utgifter med 100 mill. kr. genom ökade bidrag till barnrika familjer
med låg inkomst, så är detta inte detsamma som att öka folkpensionerna med
100 millioner kronor – och detta i sin
tur inte riktigt detsamma som att minska skatteinkomsterna med 100 mill. kr.
genom att göra folkpensionerna skattefria (om detta skulle råka kosta just 100
mill. kr.). Man har nämligen all anledning räkna med att barnfamiljerna ifrå-
ga verkligen skulle förbruka i det närmaste alla dessa pengar för ökad konsumtion, medan folkpensionärerna kanske bara skulle öka sina utgifter med
säg i ena fallet 80 och i andra 60 mill. kr.
På motsvarande sätt måste man söka
värdera olika inkomstposter. En milliard
i ökad mervärdesskatt, skulle knappast
motsvaras av samma begränsning av hushållens utgifter. Många skulle nämligen
reagera med att minska sitt sparande
(eller med att öka det mindre). En motsvarande förmögenhetskonfiskation genom införande av en ny drastisk kvarlåtenskapsskatt, som på papperet också
gav staten en milliard, skulle sannolikt
få en ännu mindre konsumtionsbegränsande effekt. Man kan gott tänka sig att
de privata hushållens utgifter i detta fall
bara skulle minska med ett par hundra
millioner kronor.
Dessa exempel kan mångfaldigas. Deras lärdom är, allmänt talat, att varje
utgiftspost likaväl som varje statlig (eller kommunal) inkomstpost måste multipliceras med en viktkoefficient och
först därefter adderas till ett samhällsekonomiskt budgetsaldo. Vad politikerna för närvarande roar sig med är ungefär lika intelligent, som om en geolog
på fråga hur mycket järn som finns kvar
att utvinna i våra malmer, skulle svara
321
med att ge summan av alla malmkroppars volym utan hänsyn till deras varierande järnhalt och brytvärdhet. Statens olika utgifter och inkomster har varierande kvalitet mätt med samhällsekonomins mått. Precis som vi har rätt att
begära av ekonomerna att de lär sig
”förstå politik”, har vi rätt att av politikerna begära att de på bred front
lär sig förstå en hel del mera ekonomi.
Till den som tycker att allt det här
bara är teoretiserande vill jag säga att
bättre språkbruk och bättre förståelse
kan ha i hög grad konkreta följder i
olika riktningar. Vi brottas i dag som
sagt fortfarande med konsekvenserna av
den ekonomiska politikens misslyckande åren 1965-66, som i sin tur var en
följd av något som finansministern och
hans medhjälpare ej förstod, ej kunde
bringas att förstå. Det var ett onödigt
misslyckande med hänsyn till våra ekonomers kompetens, men ett naturligt
misslyckande med hänsyn till välkända
svagheter i vår konjunkturpolitiska beredskap.