Dagens frågor


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
Kyrkan och revolutionen
l nummer 4 av Svensk Tidskrift för i år redogjorde Gunnar Dahmen bl.a. för det planerade mötet med kyrkornas världsråd i
Uppsala i sommar. Han pekade på tendensen inom detta organ att använda ”ord som
t.ex. revolution utan att egentligen ha räknat med att detta ord innebär våldsam omstörtning”. Samtidigt som detta resonemang
förs inom Kyrkornas världsråd har det också framkommit på flera håll på kyrkligt håll
i Sverige- över trossamfundens gränser f.ö.
Liksom det under 1960-talet framvuxit en
sekulariserad, marxistiskt präglad ”ny vänster”, så har det också framkommit en slags
kristen ”ny vänster” i Sverige. Det är här
fråga om någonting som på en utomstående
ger intryck av en något nymornad samhällstillvändhet. Det finns tecken på att man
famlar efter säkra riktmärken i en hård, osä-
ker och framför allt okänd värld. Det är
främst de internationella problemen och utvecklingen inom och mellan i- och u-länder
som kraftigt engagerar denna kristna vänster.
Tidigare har det nog funnits fog för kritik av ett visst mått av stelbenthet och brist
på intresse för allmänpolitiska och då inte
minst utrikespolitiska frågor på kristet håll
i detta land. Nu har situationen i viktiga avseenden förändrats. Intresse och engagemang
finns nog, men däremot verkar det vara
sämre beställt med kunskaperna. Dessutom
ger man på kristligt vänsterhåll intryck av
att sakna en genomtänkt politiskt ideologisk
ståndpunkt att utgå från. Det räcker faktiskt
inte bara med att hänvisa till Guds lära som
den uttolkas i Bibeln. En kristen måste lika
väl som en fritänkare ta ställning till de politiska partiernas ideologier och där är religiösa trosföreställningar knappast till någon
större hjälp.
Den kristna vänstern i Sverige har med
oförfärat sinne gett sig i kast med problemen. Det är bara det att man på många håll
därvid tenderat att kasta ut barnet med badvattnet. På ett anmärkningsvärt lättvindigt
sätt har t.ex. redaktören för Vår Kyrka C.
G. Boethius tagit avstånd från den kapitalistiska marknadsekonomin. ”Jag ansluter
mig till den uppfattningen att det inte längre
går att gå fram på den liberala-kapitalistiska
linjen.” (Konkret nr 2 1968 sid. 28.)
I första hand avser Boethius och andra
kristna likasinnade med detta utvecklingsmöjligheterna i u-länderna. Men även på
hemmaplan är man misstrogen mot marknadsekonomien. Vid en fråga i tidskriften
Konkret: ”Är det lättare för radikala kristna
att samarbeta med marxister än med borgerliga och kapitalister?”, svarade redaktören
för den ärevördiga tidskriften Vår Lösen,
Anne-Marie Thunberg följande: ”När man
på kristet håll är intresserad av dialogen med
marxister är det väl framför allt för att man
med dem, om man har min utgångspunkt,
delar intresset att förändra de ekonomiska
strukturerna i rättvisare riktning. Genom
att den sociala synen är så väsentlig och genom att den finns inom socialismen, är det
lättare att samarbeta med marxister än med
de andra grupper som nämndes”. (Konkret
nr 2 1968 sid. 31.)
I själva verket förs i dag en kristen vänsterdebatt i flera kristna tidskrifter, förutom
Vår Lösen och Vår Kyrka också i Veckoposten och Kristet Forum. Karakteristisk är
också den positiva syn på Russeltribunalens
verksamhet som exempelvis Vår Lösen gav
prov på förra året.
Radikalismen hos den kristna vänstern är
i flera avseenden skrämmande suddig, oklar
och illa genomtänkt. I skriften ”Kyrkan i
revolution” ger redaktör Thunberg i kapitlet
”den kristne och revolutionen” prov på en
egendomligt revolutionsromantisk attityd.
Kyrka och revolution utgör en studiehandledning till material från Kyrkornas Världsråds konferens i Geneve 1%6. Hon talar
därvid huvudsakligen om förhållandena i
240
Latinamerika, som för visso ofta i m1nga avseenden är djupt otillfredsställande ur demokratisk och humanitär synvinkel. ”Ty erfarenheten visar, att redan existerande institutioner oftast är så fast etablerade att det
inte går att via dessa genomföra djupg1ende
förändringar. Det är ju just det etablerade
och bestående i samhället som är orättvist … Hur skall nu den kristne förhålla sig
till kravet på den revolution som syftar till
rättvisa? Grundbokens tre artiklar tvekar
inte om svaret. Det ligger fullt i linje med
den kristna tron att bejaka det.” (Sid. 51-
52.) Så lättvändigt kan man således fr1n
kristet vänsterhåll ta ställning för revolution
contra evolution.
Att en revolution oftast medför mycket
lidande, förtryck och kaos, att revolutioner
sällan leder till vad deras upphovsmän strä-
var efter eller säga sig sträva efter, att en
evolutionär utveckling bör vara det naturliga och eftersträvansvärda ej blott för konservativa utan även för liberaler och demokratiska socialister, allt detta verkar vara
okänt och ointressant för kristna vänstertänkare som redaktör Thunberg.
I stället konstaterar hon senare i ett referat av ett resonemang av den amerikanske
teologen Richard Shaull att kyrkan inte
längre behöver ”… vara bunden till det förflutna eller ängsligt slå vakt om gamla samhällsformer utan kan se hur Gud verkar genom den revolutionära processen att bryta
ner gamla strukturer för att nya och bättre
skall kunna skapas”.
Till bilden av den kristna vänstern hör
också ett konstant dåligt samvete gentemot
u-länderna eller som en av medlemmarna i
V1r Lösens redaktion, konstnärinnan Elisabet Hermodsson säger i en artikel, i Kristet
Forum nr 2 1968 ”… problemet med de
västerländska ländernas skuld till den tredje
världen”. Det är naturligt om man med utgångspunkt från dylika egendomliga skuldföreställningar – i analogi med tankegångarna i Göran Palms på kristet vänsterhåll
högt uppskattade ”En orättvis betraktelse”
– lätt hamnar i de mest säregna och politiskt besynnerliga ståndpunkter.
Det allvarliga med den svenska kristna
vänstern är inte engagemanget, allvaret i
upps1tet eller försöken till radikalt tänkande hos dess företrädare. Det betänkliga är
istället den bristande tankeskärpan, den suddiga revolutionsromantiken och det lättfärdiga avföraodet av de politiska värden som
vuxit fram inom de förkättrade kapitalistiska västerländska samhällena. Det finns därför all anledning att uppmärksamt följa och
bevaka den kristna ”vänsterns” verksamhet
i Sverige.
Ungdomskonferensen
Den ungdomskonferens, till vilken statsministern kallat i mitten av maj för att diskutera demonstrationer i skuggan av Båstadskandalen, kan väl närmast betraktas som
ett gott initiativ, och därjämte som ett skickligt politiskt schackdrag. Det har också fått
sin logiska följd. Regeringen har velat framhålla sitt intresse för ungdomsfrågor och sin
aktivitet genom att nu sätta till en arbetsgrupp under ledning av en socialdemokratisk
statssekreterare. Sedan får tiden utvisa, om
denna arbetsgrupp skall publicera några resultat före valen, vilket beror på om den
kommer fram till något som bedöms matnyttigt i partipropagandan, eller om den endast
skall tjänstgöra som ett organ för att ljuta
olja p1 de upprörda vågorna.
Själva konferensen blev kanske inte riktigt vad statsministern tänkt sig. Att alla
vettiga ungdomsförbund med högerns i spetsen bekände sig till demokratisk ordning och
tog avstånd fr1n våldshandlingar, var ingen
överraskning. Att vissa medlemmar av sådana ungdomsförbund demonstrerade sitt
omogna omdöme var inte heller förvånande.
Vad de unga folkpartisterna i längden skall
ha för glädje av att bli företrädda av hr
Thomas Hammarberg är en fråga, som man
på nytt ställer sig men som inte direkt hör
hit. Att den nu kände prästmannen i Båstad
utnyttjade tillfället för att klaga över att
hans uppträdande fått konsekvenser för honom själv – förmodligen många av dem
olämpliga och överdrivna – är däremot ägnat att överraska: han är ju inte direkt nå-
gon ungdom, och han borde kunna förstå
reaktionen och, rent yrkesmässigt, också förlåta den.
Att å andra sidan företrädarna för Clarte
och FNL och Vänsterns ungdomsförbund,
alla kommunister av olika schatteringar, inte
hade det ringaste intresse av att diskutera
hur demonstrationer skall kunna försiggå på
ett lagligt sätt, det bör väl ha varit uppenbart på förhand. De kom till mötet för att
provocera bdl.k, liksom de vill ställa till bråk
på gatorna. statsministerns alltmer framträ-
dande svaghet visade sig däri, att han alls
diskuterade med dem och att han tydligt
upprörd svarade på deras frågor. Det är
sant, att han inbjudit dem. Men han hade
verkligen inte bjudit dem för att diskutera
USA eller för att tala om huruvida han avsåg att skicka militär (!) mot arbetare vid
ASEA. Det var ganska eländigt att se honom falla i sådana provokatoriska gropar.
Den verkliga sakfrågan som berördes var
den, hur man skall bevara demonstrationsrätten och samtidigt lagfäst ordning. Att
upphäva tillståndsgivningen och koppla ur
polisen är omöjligt. De unga kommunistgrupperna kommer att omedelbart utnyttja
detta för att t.ex. skapa trafikkaos när det
behagar dem. Att flytta tillståndsgivningen
från polisen kan inte heller förefalla lämpligt: polisorganisationen är en nödvändighet
i vårt samhälle, och detta är en av de angelä-
genheter som den bör sköta. Polisen skall
inte behandlas som om den var naturlig fiende till alla demonstranter. Däremot torde,
som Dagens Nyheter föreslog i en ledare, en
241
ordning för snabbehandling av överklaganden hos högre instans möjliggöra en ytterligare prövning av vissa ärenden; det förefaller vara ett tilltalande förslag.
Men sedan är lag till för att lydas. Vill
man få lagen ändrad, är ju vägarna att nå
detta mål kända. De går över regering och
riksdag. Mot den som bryter lagen reagerar
samhället, bl.a. genom insats av polis. Detta
borde inte vara så svårt att förstå. Vad ordföranden i Folkpartiets ungdomsförbund
menar med ett uttalande som ”Hårdare polisingripanden endast förstärker känslan av
främlingskap hos de demonstrerande grupperna” är däremot helt obegripligt. Det är
faktiskt inte demonstranternas privata känslotänkande som skall avgöra vilket uppträ-
dande som är tillåtet eller otillåtet på gatorna.
Det fria och det ofria
Det är alltid av en särskild betydelse hur
man i Sovjetunionen firar första maj. Alla
utländska diplomater samlas till Röda torget i Moskva. Där kan man studera hur
rangordningen ligger till mellan ledande
partimedlemmar. Vilka vapen visas upp,
och vem håller det stora talet? Dagens Nyheter satte i år som rubrik över sitt reportage ”Hat och robotar på Röda torget”. Det täcker precis vad som förekom.
Inga som helst tecken på avspänning eller
vilja till fred kom till synes.
Marskalk Gretjko, överbefälhavaren, angrep USA, vars ”imperialism ökar sin ideologiska subversion mot de socialistiska staterna”. Det är ett intressant påstående. Det
var visserligen riktat mot USA, men mest
formellt. Den ideologiska subversionen, det
är de västerländska frihetsidealen som
trängt igenom järnridån. I Rumänien och
i Tjeckoslovakien, fortfarande kommuniststyrda länder, har dessa ideal tagit sig uttryck, i det förra landet i en motspänstig- 242
het mot kontrollen från Moskva, i det senare i en direkt vilja till frigörelse från
den kontrollen. Inom den sovjetiska ledningen finns givetvis sådana som menar att
det är bättre att stämma i bäcken än i ån.
Rumänien har nyligen begärt en viss omorganisation inom Warszawapakten efter
mönster från Nato, något som närmast
kan betecknas som en hädelse. Men rumä-
nerna har med stor smidighet lyckats framföra sina önskemål utan att de utsatts för
direkta repressalier. Tjeckerna har börjat
hårdare, och de har från Moskva fått veta,
att om ett tjeckiskt krav att även oppositionspartier skulle bli tillåtna, verkligen
skulle tillfredsställas, vore detta ett förrä-
deri mot den gemensamma kommunistiska
saken. Det var i detta sammanhang som
rykten började gå i Prag om att ryska trupper sammandragits. Förmodligen hade dessa rykten ingen bakgrund. De ryska trupperna är inte så långt borta att några så-
dana demonstrationer förefaller nödvändiga.
Viktigare är emellertid, att varken marskalk Gretjko eller någon annan kan önska sig en ny konfrontation med ett kommunistiskt land av modell Ungern 1956.
Men vad han sade innebar en varning, att
Sovjetunionen inte avser att ge upp sin
maktställning för något så obetydligt som
tjeckiska studenters vilja till frihet.
Sannolikt fanns det någon svensk regeringsledamot, som i sitt tal den 1 maj berättade sagan om det ökade lugnet i världen och om de minskade säkerhetsriskerna.
Det är märkligt hur man så alldeles kan
bortse från vad som händer på andra sidan Östersjön. Den jättelika militärparaden, fallskärmstrupperna och robotarna talar där ett annat språk.
Men också närmare oss förekommer händelser, som borde gjort de svenska 1 majtalarna betänksamma. En av dem var mycket överlägsen mot hr Weden, som påstods
inte förstå hur den fria demokratin i Finland fungerar. Vi skall här inte trycka för
mycket på intermezzot med öletiketten,
fastän det måhända är typiskt. Den sovjetryske ambassadören tillät sig att offentligt
anmärka på att en sådan etikett försetts med
ett emblem – det råkade vara Karelens
gamla vapen – som han tolkade som antisovjetiskt. Ambassadörens heraldiska kunskaper behöver ju inte vara så stora: det
väsentliga i sammanhanget var att han hade
den dåliga smaken att framställa anmärkningen, som måste uppfattas så att han
lade sig i vad som är en inre finländsk angelägenhet.
En annan episod, särskilt intressant för
ett svenskt socialdemokratiskt statsråd, är
då mera beaktansvärd. De finska socialdemokraterna blev äntligen i mars i år inbjudna att sända en delegation till Moskva,
sedan de länge förbigåtts för folkdemokrater och simoniter. Den som lyckats
åstadkomma bjudningen var hr Leskinen,
en gång känd som kommunisternas värste
vedersakare på arbetarsidan, numera inte
känd för samma sak. Bjudningen borde hörsammas, och socialdemokratiska partistyrelsen valde fem representanter med hr
Paasio i spetsen som skulle resa till Moskva. Det visade sig vara en för litet. Efter
att ha granskat namnen, lär nämligen den
sovjetiske ambassadören ha meddelat att ett
misstag hade blivit begånget. Hr Leskinens
namn saknades. Partistyrelsen fick åter skrida till val, och, som det hette, definitivt
fastställa delegationens sammansättning. Hr
Leskinen utsågs till den sjätte delegaten.
Så berättas åtminstone historien. Ar det
denna fria demokrati som den svenske socialdemokratiske talaren och regeringsledamoten berömmer och eftersträvar?
De två Kina
Kulten av Hitler och Stalin framstår som
liberal i jämförelse med Maokulten, skrev
nyligen den framstående brittiske Kinakännaren Stephen eonstant i Sunday Telegraph. eonstant fällde sitt omdöme i sambad med en kommentar till den senaste officiella Maoistliturgin, kungjord av den
”kulturrevolutionära gruppen” inom det
kinesiska kommunistpartiets centralkommitte. Preciserade regler anges för maoisternas uppträdande, hur de skall hälsa på
varandra vid dygnets olika timmar, hur de
i olika sammanhang skall uttrycka sin vö.dnad för Mao etc.
Enligt eonstant lyder de formella rnaoisthälsningarna på följande sätt: Maoistversionen av ”god morgon”: A: ”Länge leve
ordförande Mao!”, B: ”Måtte ordförande
Mao leva många år!”, A: ”Många år!”.
Maoistversionen av ”god afton”: A: ”Vi
måste upprätthålla disciplinen!”, B: ”Vi
måste studera ordförande Maos senaste direktiv!”.
Självfallet är det knappast underligt, att
de maoistiska excesserna ter sig alltmera
löjeväckande, samtidigt som det dock ligger ett i hög grad allvarsbetonat hot bakom vad som sker i Kommunist-Kina. Må
vara, att världen aldrig tidigare skådat nå-
got liknande, men icke utan fog fruktar
man den dag, då galenskapen sträcker sig
utanför det kinesiska fastlandet. Det är
dock möjligt, att världen besparas detta.
Inte bara eonstant utan också många andra
har under de senaste åren kunnat visa på
hur kommunisterna, och då enkannerligen
maoisterna förlorar terräng i Kina. Det talas om väpnade sammanstötningar i Sinkiang, revolter förekommer runt om i landet, Mao-regimen sägs ha förlorat greppet
och Kina ha återvänt till 1920-talet, då olika militärbefälhavare behärskade sina lokala provinser utan att ge efter alltför mycket åt den s.k. centralmakten. Det hävdas,
att Mao och Peiping kontrollerar en tredjedel av fastlandet, att lika mycket kontrolleras av Maos motståndare, och att den

243
återstående tredjedelen är flytande.
I och med att folkrepubliken Kina utropades den 1 oktober 1949 vann den erkännande bl.a. av de skandinaviska staterna. Detta ledde till ett avbrytande av de
diplomatiska förbindelserna med Nationalist-Kina, som dock fortsatte att inneha sin
permanenta plats i FN:s säkerhetsråd och
som på de senaste åren inte har haft några
svårigheter att rida ut de ständigt återkommande kraven på att Nationalist-Kina skulle ersättas av Kommunist-Kina. Tvärtom,
majoriteten av världens nationer erkänner
Taipei och inte Peiping som den legala representanten för Kina, och vad mera är:
Kommunist-Kinas anhängare har de senaste
åren i FN varit på klart nedgående.
I den på senare tid så förändrade situationen var det naturligt, att nordiska politiska kontakter återupptogs med Nationalist-Kina, vilket kom till uttryck, då en
skandinavisk parlamentarisk delegation nyligen besökte Formosa. Deltagarna var Paul
Brundin (h), Per Bendix (konservative folkeparti, Danmark), Jakob Aano (kristelig
folkeparti, Norge) och Georg Ehrnrooth
(svenska folkpartiet, Finland). Det är må-
hända betecknande, att även socialdemokrater var inbjudna, men att ingen socialdemokrat vågade åka, om inte alla de socialdemokratiska partierna i Norden var
representerade. I sista hand föll det hela på,
inte alldeles oväntat, hrr Erlander och Nilsson i Sverige.
De nordiska parlamentarikerna har var
och en i sin stad redovisat sina positiva intryck av besöket på Formosa, där de bl.a.
hamnade mitt i den då pågående valrörelsen. För fjärde gången kunde Formosas
131/2 miljon invånare välja provinsparlament samt guvernör och borgmästare i de
stora städerna. Valdeltagandet uppgick till
drygt 70 °/o, och givetvis vann det helt dominerande Kuo-min-tang en säker seger –
61 av provinsparlamentets 71 mandat till- 244
föll partiet och 17 av de 20 guvernörerna
och borgmästarna. Att de nordiska gästerna blev imponerade av de kinesiska framstegen liksom så många andra före dem, ’
förvånar mindre. Genom deras förmedling har nya kontakter på det ekonomiska
planet etablerats liksom också kulturella
förbindelser. Det var också betecknande,
att Kommunist-Kina genast protesterade i
samtliga fyra länder mot att man på nytt
djärvdes taga upp kontakten med det nationella Kina. I tre av de nordiska länderna avvisades självfallet protesten omedelbart. Det svenska UD konstaterade blott,
att svenska medborgare reser varthän de
önskar i världen utan inblandning från
svenska statens sida. Men i Finland gjorde
utrikesministeriet en fatal blunder, då man
i stället för att närmare tänka över den
principiella sidan av saken ”beklagade” hr
Ehrnrooths deltagande. Detta har i sin tur
lett till en presstorm i Finland och till skarpa inlägg i Finlands riksdag. Det inträffade hedrar förvisso inte det finländska utrikesministeriet men utgör en god varning
för hur långt följsamheten kan leda under
vissa omständigheter.
För Sveriges vidkommande finns det anledning att hoppas på fortsatta goda kontakter med Nationalist-Kina. Aven om befolkningstalet är knappt dubbelt så stort
som Sveriges, finns det dock anledning att
komma ihåg att Formosa vunnit de mesta
sympatierna bland de kinesiska bosättningarna utanför egentliga Kina, dvs. omkring
20 miljoner, och att landet utgör en av de
främsta ekonomiska makterna i Asien.
Ingen vet heller vad morgondagen kan bära
i sitt sköte. Det förefaller ingalunda otroligt, att Formosa på sikt kan få ett allt större inflytande över det kinesiska fastlandet.
Om det ännu är omöjligt att upprätta diplomatiska förbindelser med de båda kinesiska staterna, vore de dock på sin plats
att Sverige snarast utbytte handelsdelegationer med Nationalist-Kina. Ön borde ha
sitt givna intresse för svensk teknologi och
svensk företagsamhet. Det är inte utan intresse att konstatera, att Formosa av JeanJaques Schreiber i hans bekanta bok ”Den
amerikanska utmaningen” förutspås en lysande roll omkring år 2 000 som en asiatisk industrination av betydelse.
studentkravallerna i Polen
Den tändande gnistan i de polska oroligheterna vid universiteten i våras var förbudet mot att uppföra en pjäs av den polske nationalskalden Adam Mickiewicz. Pjä-
sen spelar i 1800-talets Warszawa och är
starkt kritisk mot Tsarryssland. Det är
osannolikt, att Moskva tagit initiativet till
detta förbud. Sovjetunionen av idag har
intet intresse av att identifiera sig med det
gamla Ryssland. Det är därför troligt att
den polska regeringen lät förbjuda uppfö-
randet i en missriktad iver att vara Moskva
till lags. Inte minst Gomulka har just nu
anledning att där söka sitt stöd.
studentkravallerna var alltså denna gång
inte riktade mot Sovjetunionen eller mot
det kommunistiska statsskicket utan mot
Gomulkaregimens bristande kompetens och
mot dess klumpighet. I Polen råder missnöje med många ting: med det ekonomiska läget, med avsaknaden av nödvändiga
reformer av den typ som man är i färd
med att genomföra i andra länder inom
Sovjetblocket, med ett stigande polisförtryck och slutligen med den anti-israeliska
hållning som påtvingas befolkningen av regimen. Israels seger 1967 uppfattades som
ett nederlag för Sovjetunionen och för
kommunismen, och som en följd därav har
sympatierna för Polens judar vuxit i landet.
Regimen har i stället valt att just nu utrensa s.k. sionister i första hand vid universiteten. Den har gjort sitt för att dämpa den gryende intellektuella oppositionen,
den har ur partiet uteslutit flera kända professorer och den har skärpt censuren. Allt
har bidragit till att göra läget mera explosivt.
studentdemonstrationerna var spontana.
Om de hade letts av någon politisk organisation, hade denna säkert eftersträvat
samarbete med arbetarna enligt mönster
från oktober 1956. Improvisationen resulterade i att det missnöje, som finns hos arbetarna, inte blev utnyttjat. Regimen hann
i stället organisera motdemonstrationer av
arbetare.
Det enda som i detta sammanhang fanns
att skratta åt var det sätt på vilket de officiella propagandaorganen uppträdde. Propagandan påstod, att det var Västtyskland
som med hjälp av Radio Free Europe uppviglat sionisterna till att organisera kravaller bland studenterna. Påståendet var ju
uppenbart orimligt och bedömdes också
som sådant.
Ett annat påstående, som underhand fö-
rekommit, är också föga troligt. Det har
sagts att studentkravallerna var inspirerade av den partiopposition som finns mot
Gomulka. Man bör komma ihåg, att den
polska partitoppens kärna utgör en unik
kvarleva från det andra världskriget. Den
består av snabbutbildade NKVD-agenter,
som på sin tid kontrollerade den av ryssarna uppsatta Lublinregeringen vilken
övertog makten i det av den röda armen
ockuperade Polen. Vid denna tid accepterades polacker av judiskt ursprung i ledande ställningar, och de som finns kvar av
245
dessa är allt annat än entusiastiska för Polens nuvarande anti-israeliska politik. Bland
dem finns alltså en naturlig opposition mot
Gomulka. De har dessutom starka och utgrenade anknytningar till intellektuella
kretsar. Det är därför som deras namn satts
i samband med studentoroligheterna.
En annan grupp, som på intet sätt har
några förtroendefulla förbindelser med de
intellektuella men som i stället anser att
Gomulka lämnat dessa för stora friheter,
är de s.k. partisanerna, eller gammalstalinisterna. De anses vara representerade av
inrikesminister Moczar. Att denne står i
motsatsställning till Gomulka är väl bekant, men några utsikter att bli dennes efterträdare har han knappast. Hans anseende bland det polska folket bestäms därav
att han på sin tid var chef för polisen i
Lodz och ansvarig för förföljelserna mot
tusentals frihetskämpar. I Sovjetunionen
anses han inte heller ha åtnjutit särskilt
goda förbindelser.
Förr eller senare tar åldern ut sin rätt,
och också Gomulka måste avträda från arenan. Vem som då kommer att ersätta honom, är i dag omöjligt att säga. Men inte
minst de erfarenheter, som man i Moskva
gjort av det snabba regimskiftet i Tjeckoslovakien, gör att man på sovjetiskt håll
kommer att kräva en stark man i den polska regeringens topp. En sådan kan tillhöra
partisanerna eller någon annan grupp. Men
man kan utgå ifrån, att försiktigheten krä-
ver att ingen kommer att utses som inte är
någorlunda acceptabel för det polska folket.
246
Följ mig!