Dagens frågor


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens frågor
UKAS
Utan att någon egentlig debatt förekom fattade 1965 års riksdag ett principbeslut om
införande av s.k. fasta studiegångar vid de
filosofiska fakulteterna vid universiteten.
Det uppdrog åt universitetskanslerämbetets
arbetsgrupp för fasta studiegångar m.m.
(UKAS) att utreda frågan och framlägga
förslag. Sedan betänkandet nyligen publicerats har äntligen den så länge efterlysta offentliga diskussionen kommit igång på allvar.
Självfallet hade det varit en utopi att tro,
att det högre utbildningsväsendet skulle få
vara i fred, sedan den gamla svenska lärdomsskolan effektivt raserats. Den främsta
orsaken till att man också gripit sig an med
en fullständig omdaning av universitetsutbildningen är det faktum, att de s.k. normalstudietiderna inte kunnat följas av studenterna i önskvärd omfattning. studentantalet
har ökat kraftigt och resurserna har tänjts
till bristningsgränsen. I och för sig förvånar
det inte, att proppar uppstått vid de högre
utbildningsanstalterna. standardsänkningen
på gyronasienivån har självfallet medfört,
att åtskilliga av dem som erhållit formell
kompetens att bedriva högre studier saknat
förutsättningar att snabbt nå examensresultat, eftersom universitetskraven inte kunnat
sänkas i samma takt som skett inom det obligatoriska skolväsendet och gymnasiet.
På goda grunder har det även ifrågasatts,
om det är rimligt att sänka universitetskraven. På den nivån faller det sig naturligt att
göra internationella jämförelser, vilket inte
ter sig lika motiverat när det gäller resultatet av en lägre utbildning. Det är också betecknande, att man i andra nordiska länder
med oro sett på vad som varit på väg i Sverige och frågat sig, om det i framtiden skall
vara möjligt att acceptera svenska akademiska examina som likvärdiga med andra
nordiska.
Givetvis kan det inte påstås, att en universitetsreform skulle vara onödig. Tvärtom! Det finns mycket av ineffektivitet i det
nuvarande systemet. Studenterna visar sig
många gånger sakna förutsättningar att rätt
bedöma sin egen studiesituation. Resultatet
blir för många en planlöshet i studierna, som
det är önskvärt att undvika. Ämneskombinationer väljs som inte alltid leder till examina med direkt betydelse för vederbörandes praktiska verksamhet senare i livet. En
fullgod samordning mellan olika ämnen existerar inte. Trängseln vid universiteten
medför besvärliga arbetsförhållanden för så-
väl lärare som studenter. Kort sagt, systemet
fungerar inte tillfredsställande.
Frågan är emellertid, om UKAS har funnit det rätta botemedlet. I syfte att öka genomströmningen vid universiteten har man
föreslagit fasta studiegångar i enlighet med
riksdagens direktiv. Det groteska är blott,
att man så utan vidare diskussion slagit fast,
att just lösningen ligger i fasta studiegångar.
Sådana, tror man, skall disciplinera studenterna och tvinga fram snabbare resultat. Det
är möjligt, att de avsedda resultaten kan nås
på detta sätt, men samtidigt måste man ställa frågan, om inte mycket värdefullt i det
gamla systemet därmed raseras alltför lättvindigt. Just friheten i de akademiska studierna, självuppfostran och uppmuntrandet
att välja den egna individuella vägen för att
nå de bästa studieresultaten, slopas utan
större betänkligheter. Kommer inte grundutbildningen vid universiteten i framtiden att
i mycket stor utsträckning likna den tidigare
gymnasieutbildningen?
Kritik kan också riktas mot systemets fö-
reslagna utformning. För de två första universitetsåren skall det endast bli möjligt att
välja mellan 34 olika studiekombinationer,
och det mest uppseendeväckande är att det
övervägande flertalet är rena lärarkombinationer. Samtidigt som man från statsmakternas sida gentemot ett för framtiden oroligt
SACO försäkrar, att akademisk utbildning
kommer att bli eftersökt på en mängd nya
områden av samhällslivet och att man för
den skull inte får stirra sig blind på antalet
tjänster av traditionell typ, föreslås alltså en
omdaning av universitetsväsendet, som nästan uteslutande tar sikte på att utbilda lärare. Just de snabba förändringarna i samhället borde motivera största möjliga flexibilitet
i det högre utbildningsväsendet, men de fö-
reslagna förändringarna kan i stället väntas
leda till en ännu större osmidighet och fastlåsning än vad som nu är för handen.
Mycken annan kritik skulle kunna riktas
mot UKAS’ förslag. Blir det överhuvudtaget
möjligt att studera och förvärvsarbeta sida
vid sida? Knappast. Systemet förutsätter
studier på heltid, och meningen är att de studenter, som inte kan hänga med i studietakten skall spärras ut. Sättet för utspärrning
tål förvisso att diskuteras. Det förefaller
föga humant, att en student efter kanske mer
än ett års studier plötsligt blir avstängd. Det
poängsystem, som man vill införa, innebär
föga mer än att de gamla betygen kommer
tillbaka, ehuru i modifierad form. Möjligheten för studenter, som valt fel linje, att sadla om blir i praktiken helt obefintliga.
Det är inte förvånande, att UKAS’ förslag
på en rad punkter utsatts för en hård kritik.
Även om en universitetsreform kan te sig
befogad, är detta dock något av så avgörande betydelse för hela landets framtid, att den
inte kan få tillåtas äga rum i panikens tecken. Alternativen till UKAS’ system är
många. En möjlighet, som företer många positiva drag, är att införa spärrar i form av
propedeutiska kurser i vilka alla, oavsett
formell kompetens, är berättigade att deltaga. Detta alternativ har bl.a. förespråkats
av förre ecklesiastikministern, landshövding
Edenman. Också andra förslag har lanserats,
som väl tål att mera ingående ventileras.
På många håll drog man en suck av lättnad, då det meddelades att de fasta studiegångarna i varje fall inte kunde införas un- 183
der läsåret 1968/69. Efter den hårda kritik,
som UKAS’ förslag utsatts för, bör det finnas all anledning att noggrant pröva ytterligare alternativ, innan något slutgiltigt beslut fattas. På en socialdemokratisk regering
vill man ställa förhoppningar, på en borgerlig regering efter höstens val finns det skäl
att ställa krav, att den besinnar sig, innan
århundradets kanske viktigaste utbildningsreform fastställes.
Överflöd
Det västerländska samhället brukar kallas
t:tt överflödssamhälle. Ordet innebär, att
var och en kan tillfredsställa sina behov och
mera till, men naturligtvis under förutsättning att han kan betala. Kan han det inte,
finns överflödet där i alla fall, men oåtkomligt. skulle han vara så originell att han inte
vill betala för att få t.ex. en elektrisk tandborste, blir överflödet, i detta fall på tandborstar, till och med överflödigt. Då benämner man det en överflödig lyx.
Till det som vanligt folk hittills betraktat
som helt överflödigt, men ingen lyx, har varit t.ex. äggkastning och kravaller. Man har
snarare sett sådana uppträden som ett utslag
av allmän busaktighet eller, om man velat
vara mycket mild, av dåligt omdöme. Ingen
kunde ana att också kravaller kunde köpas.
Men det går bra. Under några välorganiserade gatuoroligheter i London konstaterade
polisen ett egendomligt inslag av utländska
förmågor. Snart spanade man upp en byrå
i East End, som visade sig förmedla deltagare i kravaller i Europa, en sorts postorderfirma, som mot betalning levererade indignerade antiamerikanska studenter från bl.a.
Västtyskland. Om svenska specialister fanns
i firmans kartotek är hittills inte känt: det
är i så fall en exportvara som undgått statistiken.
Kostnaderna för detta moderna tillskott
till överflödssamhällets välsignelser bör vara
184
avsevärda. På fråga vem som betalade, förnekade den engelska firman indignerat att
kommunistpartiet stod bakom. Däremot
hade medlemmar av detta progressiva parti
lämnat bidrag. Den misstänksamme kan ju
möjligen tänka sig att partiet lämnat pengarna till medlemmarna, för att få dem vidarebefordrade utan att partiet skulle komprometteras, men därom vet man ingenting.
Också Sverige har fått del av överflödets
följder, men på ett annat och för oss ovanligt område. I Malmö finns en koloni av jugoslaviska huvudsakligen verkstadsarbetare,
som alla har varit och är välkomna hit och
som anpassat sig bra, vilket inte alltid kan
ha varit lätt för dem. En del svårigheter följer med en sådan grupp av invandrare.
Oväntat var att några av dem medfört sina
interna motsättningar mellan serber, kroater, montenegriner osv. Det har gått så långt
att hot om våldshandlingar förekommit
mellan olika fraktioner. Detta är naturligtvis alldeles intolerabelt. Nu har en representant för en av grupperna, som känner sig
särskilt hotad, skickats fram i TV, där han
vädjat till inrikesministern om skydd, eftersom polisen i Malmö inte räcker till. I annat
fall måste jugoslaverna själva skaffa sig vapen.
Inrikesministern vet naturligtvis, att om
t.ex. en svensk jägare vill köpa en hagelbössa underkastas han en polisundersökning,
som kunde ägnas viktigare föremål. Att han
skulle gå med på en utveckling, som ledde
till privat vapenanskaffning bland invandrare till Sverige, förefaller otroligt. Men man
vet inte vad han gör. Det skulle förmodligen
räcka med några ordentliga krafttag med
utvisningar som följd, och lugnet skulle återställas. Men krafttag tillhör ju inte regeringens specialiteter.
Tag t.ex. fallet Andreas Papandreou. Denne tycks först ha blivit erbjuden en gästprofessur i Stockholm genom hr Myrdal, vilken i den allmänna upplösningen förmodligen tyckt sig kunna vara lika bra regeringsledamot som någon annan. Här skall för övrigt ingen invändning i sak resas. Hr Papandreau är möjligen en internationell kapacitet inom nationalekonomien: vi lär ha flera
sådana och kan ha råd med en till. Men däremot förefaller det mycket överflödigt om
han fått ett underhandslöfte att han får göra
Stockholm till någon sorts central för en grekisk motståndsrörelse. Redan ur geografisk
synpunkt förefaller lokaliseringen opraktisk,
men detta blir ju ett problem för hr Papandreau och kanske för de tåliga svenska skattebetalarna. Men i övrigt bör det sägas ifrån,
att regeringen – i jakt på radikala uppslag
som den hoppas skall ge reklam – genom
att uppmuntra sådana politiska företag i
Sverige med allt vad de kan föra med sig
kostar på oss alla en lyx, som en dag kan bli
mycket för dyr. Inte alla svenskar vill ha
vårt land förvandlat till en lekstuga för äggkastande demonstranter.
KDS’ rekrytering
Aven om intresset för KDS synes ha minskat
sedan partiet vid 1966 års val inte lyckades
göra några nya inbrytningar i valmanskåren,
har likväl inte diskussionen om varifrån partiet hämtat sina väljare upphört. I vissa delar av landet har debatten intensifierats i
samband med nomineringarna inför höstens
riksdagsmannaval. De traditionella partierna har vidtagit olika dispositioner för att
försöka rycka undan grunden så effektivt
som möjligt för det nya partiet.
Sedan KDS uppträdde på arenan 1964
har vissa undersökningar utförts för att utröna i vilken utsträckning KDS kan sägas
ha uppnått sitt mål, att sammanföra personer från olika kristna samfund i ett politiskt
parti. Därvidlag har man kunnat bestyrka
att KDS utbredning har ett särskilt starkt
samband med pingströrelsens utbredning.
Över 80 procent av KDS väljare anses teoretiskt ha kunnat vara pingstvänner. Vid
statsvetenskapliga institutionen i Lund har
undersökningar utförts, som därutöver lett
fram till följande slutsatser. I gammalkyrkliga distrikt har främst högerpartiet förlorat
till KDS, i lågkyrkliga distrikt – med laestadianer och Evangeliska fosterlandsstiftelsen som dominerande – har socialdemokraterna i första hand fått släppa till väljare,
medan främst folkpartiet förlorat väljare i
gammalkyrkliga distrikt – dominerade av
Missionsförbundet och baptisterna – och
folkpartiet och socialdemokraterna har tillsammans drabbats värst i nyfrikyrkliga distrikt (pingstvänner).
I Statsvetenskaplig Tidskrift 4/1967 har
en underskning publicerats av fil. mag. Dan
Bränström beträffande KDS utbredning i
Västerbottens län, landets näst mest frireligiösa län och KDS näst bästa valkrets – i
bägge fallen intar Jönköpings län främsta
platsen. Bränströms resultat bygger på en
enkätundersökning av KDS-medlemmarna i
länet vid årsskiftet 1965/66. Det visade sig,
att 71 °/o av medlemmarna var pingstvänner, 8 Ofo tillhörde Evangeliska fosterlandsstiftelsen, medan 15 °/o inte lämnat något
svar. Yrkesmässigt var grupperna lägre
tjänstemän och småföretagare påfallande
stora. De flesta medlemmarna hade tidigare
röstat på folkpartiet (45 Ofo), 22 Ofo uppgav
sig ha röstat på socialdemokraterna och endast mindre grupper på centerpartiet och
högerpartiet, 9 Ofo resp. 6,5 Ofo. I huvudsak
samma relationer kan fastställas beträffande
styrelsemedlemmarna i de olika lokalföreningarna. Hälften är förutvarande aktiva
folkpartister och en femtedel har tidigare
varit aktiva socialdemokrater. 3/4 av förtroendemännen är pingstvänner och hälften av
dem har samtidigt förtroendeposter inom
pingströrelsen.
Även om Västerbotten förvisso inte kan
sägas utgöra en rikslikare, förefaller det
dock som om slutsatserna beträffande KDS
185
bestyrker tidigare undersökningar och antaganden för landet i dess helhet. KDS har
inte lyckats samla de kristna från olika
samfund i ett parti. Det var ett fåvitskt försök, som var dömt att misslyckas från början. KDS har i första hand kommit att bli
ett politiskt instrument för pingströrelsen,
även om partiledaren är en statskyrkopräst.
Partiets ledning domineras av pingstvänner
och det är genom pingströrelsen som rekryteringen främst äger rum. Pingstvännerna
har tidigare i huvudsak röstat på folkpartiet
eller socialdemokraterna. Det förvånar därför inte heller, att det är dessa partier – och
särskilt folkpartiet – som fått släppa till
väljare till det nya partiet, medan centerpartiet och högerpartiet endast i mindre utsträckning bidragit med röster.
Västerbottenundersökningen visar också,
att några nya medborgargrupper inte aktiviserats för politiken genom KDS tillkomst.
KDS har inte blivit någon samlingsrörelse
för tidigare politiskt ”hemlösa”. Det förefaller inte troligt, att årets val skulle innebära någon förändring till det bättre för
KDS. Det skulle snarare förvåna, om inte
partiet kom att malas sönder i den förestå-
ende kraftmätningen mellan ett samlat borgerligt block och socialdemokratien. För de
borgerliga partierna finns det anledning att
intensifiera arbetet på att sprida upplysning
om vådan av bortkastade röster.
Förhandlingsläget
När detta häfte av Svensk Tidskrift går i
tryck, har enighet ännu inte uppnåtts om
vilken plats som skall väljas, där parterna i
Vietnamkonflikten kan träffas för att diskutera var och hur fredsförhandlingarna
skall börja. Det har dock gått veckor sedan
president Johnson kom med sitt enträgna
anbud om omedelbara förhandlingar och
sitt löfte om en lägre krigsnivå, särskilt
ifråga om bombningarna. Det har också gått
186
veckor sedan Nordvietnam, ganska överraskande, accepterade anbudet. Varför skall
det då vara så svårt att komma överens om
en rent yttre angelägenhet, om var man
första gången skall mötas?
Det finns anledning att tro, att de huvudagerande presidenterna stött på visst motstånd i sina egna omgivningar, där säkerligen inte alla är lika angelägna om ett omedelbart förhandlande. I USA har den avgå-
ende överbefälhavaren i Vietnam, general
Westmoreland, gång på gång förklarat att
segern finns runt hörnet: han behövde bara
få möjligheterna till starkare insatser. I stälfet har han fått order om begränsad bombning och avslag på sina framställningar om
mera trupper. Det vore egendomligt, om
han understött något som ur hans synpunkt
måste te sig som en eftergift för motståndaren. Utrikesminister Rusk har alltid hört till
presidentens mest lojala anhängare. Men
hans linje har varit att den militära segern
skall komma först, och därefter är tiden inne
för politiska överläggningar. Hur entusiastisk han är för programmets omläggning är
omöjligt att veta. Säkert är, att förhandlingar utan föregående seger är svårare att föra
än förhandlingar ur styrkeposition.
Ett annat hinder för det amerikanska
agerandet torde vara Sydvietnams regering.
Den har plötsligt kommit i rampljuset och
måste erkänna sin svaghet eller demonstrera
sin styrka, om den har någon. För den gäller
det att rädda ansiktet, och ett uppskov med
fredspreliminärerna måste helt ligga i dess
intresse.
Man vet mindre om den andra sidan, men
även president Ho Chi Minh kan ha haft
vissa svårigheter. Det föreföll inte osannolikt, att nordvietnameserna stod inför en seger vid Keh Sanh. Nu drog de sig stillsamt
tillbaka från den omringade amerikanska
garnisonen och från en framgång, som i varje fall skulle ha skänkt dem ett välkommet
prestigetillskott. Om – vilket man inte vet
-president Johnson ställt detta återtåg som
villkor för att han skulle komma med sitt
fredsanbud, då måste i varje fall någon opposition ha förekommit bland nordvietnamesiska militära ledare. Ho Chi Minh kan,
även han, ha mött svårigheter hos sina
bundsförvanter. Vad säger ledningen för
FNL i dag? Att den första reaktionen från
Sovjetunionen inte var positiv, vet man.
Däremot vet man inte, om Sovjetunionen
önskar sätta käppar i hjulet för förhandlingarna. Det förefaller inte troligt, särskilt
inte i början. Kinas entusiasm för en avspänning, som alltid måste bli till fördel för
USA, kan man nog däremot påstå är begränsad.
Snabba förhandlingar skall man inte räkna med. När parterna väl fått kontakt, väntar många svårknäckta frågor. En är, var
man i fortsättningen skall installera sig, troligen för många månader framåt. En annan
är, vilka som skall sitta vid förhandlingsbordet. Många undrar, om det går att sammanföra Sydvietnams regering med FNL, för
att välja det kanske besvärligaste fallet.
Enklast för förhandlarna vore, om de så att
säga mindre intressenterna kunde hållas i
bakgrunden. Men då uppstår genast problemet, om Sydvietnams visserligen svaga, men
enda lagliga regering verkligen är en mindre
intressent.
Emellertid får man vara tacksam, att en
verklig insats blivit gjord för att få ett slut
på det olycksaliga kriget. En del av de lidanden, som Vietnams folk i söder och i norr
utsatts för under många år, kommer att
minska redan nu och mera när freden undertecknats. Om de kommer att upphöra,
återstår att se.
187
rotl