Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Skattesänk- Rubriken här ovan gäller givetvis inte Sverige. »Sådant
ningar. händer inte här.» Den avser den alltmera framträdande
tendensen i en rad länder ute i världen att genom sänkningar i beskattningen stimulera arbetsvilja och sparsamhet och förbättra deklarationsmoralen. Man har börjat komma underfund med att förmågan att fördraga skattebördorna ingalunda blott utgör en vanesak
– så som exempelvis under en lång följd av år predikats på ledande
håll inom svensk socialdemokrati. Å ven på skattefronten finns det
nämligen ett visst optimum. När detta optimum uppnåtts, förlorar
beskattningen så småningom fotfästet i det allmänna rättsmedvetandet. Reaktionen tar sig uttryck i minskad villighet till ökade produktiva insatser, i stagnerande eller rent av reducerat sparande och i
försämrad deklarationsmoraL Beskattningen »slår back» som det så
riktigt sagts.
I vårt land vägra de styrande alltjämt att beakta de erfarenheter,
som föreligga. Man vandrar vidare i de gamla spåren. Man har
ingenting lärt och ingenting glömt. Man signalerar i stället nya skattehöjningar, denna gång på den indirekta beskattningens vida fält, varvid som vanligt de gamla parhästarna spriten och tobaken till att
börja med spänts för kärran.
Något annorlunda gestaltar sig utvecklingen ute i världen. U. S. A.
och Storbritannien ha gått i spetsen. Bland de länder, som följt efter,
må för dagen uppmärksamheten fästas på Västtyskland, Holland och
Australien.
»Det tyska undret» upphör inte att förbluffa människorna. Trots att
produktionsapparaten i stor utsträckning slogs sönder under kriget,
trots att 2,3 miljoner bostäder eller 90 proc. av förkrigstidens bostadsbestånd totalt ödelades av bombningarna, trots att omkring 10 miljoner flyktingar österifrån strömmat in över landets gränser, reser
sig förbundsrepubliken ur ruinerna. Industriproduktionen uppnådde
jämförelsevis tidigt förkrigsnivån. Om 1936 sättes lika med 100, låg
produktionen 1951 vid 135, 1952 vid 145 och under de första sex månaderna i år vid 151. Allmänhetens sparande växer, och det är betecknande, att Västtyskland, vars borgerliga regim fört en ortodox räntepolitik med rörligt diskonto och – till skillnad exempelvis från Sverige – konsekvent avstått från de billiga pengarnas politik, kunnat
stimulera befolkningen till ökat sparande.
Tack vare den förda politiken ser sig den västtyska regeringen,
trots alla de svårigheter som otvivelaktigt alltjämt ligga framför dem,
i tillfälle att beträda skattesänkningarnas väg. Under do senaste fem
åren har inkomstskatten sänkts två gånger ·- nu senast med hela 15
512
..
_1111!!”””””_ _ _ _..,…!!!1!!1!!!11!!!!!!11!!11!1————–~~~ -~~~-
Dagens frå.qor
proc. Den senaste reduktionen uppges minska årets statsinkomster
med 950 milj. mark. Icke desto mindre kalkyleras med ökade statsinkomster i fortsättningen på grund av skattesänkningens gynnsamma
verkningar, vilka avspeglas i högre sysselsättning och ökat skatteunderlag.
Härtill kan fogas den upplysningen, att en ny stor skattereform planeras, som skall vara genomförd 1955 och vilken som riktpunkt har
fortsatt skattesänkning för såväl löntagare som juridiska personer.
Slutligen må påpekas, att ekonomiministern dr Erhard varslat om
att han tänker skära ned fordonsskatterna för att göra det möjligt
för varje familj att skaffa sig bil. (I Sverige förbereder man som bekant en ytterligare höjning av den redan mycket tyngande bilbeskattningen.)
Vidare! En skattelindring på 571 miljoner gulden bebådas i 1954
års holländska budget, som nyligen framlades av samlingsregeringens
visserligen socialdemokratiske men uppenbarligen icke doktrinäre finansminister van de Kieft. Största delen ~ 211 miljoner – av denna
totalsumma utgår i form av olika skattelättnader för handel och industri, men även inkomstskatten blir föremål för en avsevärd nedskärning. Herr van de Kieft framhöll, att hemmaproduktionen påtagligt förbättrats under årets första hälft. Industriproduktionen noterade då siffror, som jämfört med motsvarande tid 1951 och 1952 voro
7 resp. 11 proc. högre. Trots det bakslag, som orsakades av översvämningarna i februari, är Hollands ekonomiska ställning gynnsam i
många avseenden.
Av alldeles särskilt intresse synes det budgetförslag vara, som
australiske finansministern Sir Arthur Fadden just presenterat förbundsparlamentet i Canberra. Det går ut på en samlad skattenedsättning med 118 400 000 australiska pund. Icke desto mindre är budgeten
balanserad. Den upptagP,r i inkomster 982145 000 pund och i utgifter
981390 000 pund. Inkomstskatten reduceras i genomsnitt med 12,5 proc.
Förmögenhetsbeskattningen liksom fastighetsbeskattningen lindras.
Det skattefria inkomstbeloppet för äldre personer, ensamstående såväl
som äkta makar, ökas. Bolagsbeskattningen sänkes. Detsamma är fallet med omsättningsskatten, vartill kommer att ett flertal varuslag
helt frigives. Nöjesskatten avskaffas.
Trots dessa avsevärda skattelättnader föreslås höjning av såväl
ålders- som invalidpensionerna. Den inkomst, som en folkpensionär
äger åtnjuta utan påverkan på pensionsbeloppet, ökas. Krigspensionerna förbättras.
I »Times» lämnas en synnerligen detaljerad och sifferspäekad redogörelse för detta märkliga budgetförslag, som här blott i dess huvuddrag kunnat antydas. Enligt tidningen understryker Sir Arthur de
inflationsrisker, som alltjämt äro aktuella inom det australiska statsförbundet. Det alltför svaga sparandet är en annan orosanledning.
Men, säger den australiske finansministern, regeringen är övertygad
om att det bästa bidrag den kan ge till lösningen av dessa problem
är »a bold reduetion in taxation which would make wages and profits
more worth earning, provide inducement to greater effort and effi- 513

Dagens frågor
ciency, and encourage saving for industrial expansion and national
development».
Ar det inte märkligt att observera huru identiska icke bara dessa
tankegångar utan t. o. m. vissa av formuleringarna äro med de uttalanden, som 1949 års svenska skatteutredning offentliggjorde i sitt
uppmärksammade betänkande, avlämnat till finansministern i november 1951. Vad var det då denna parlamentariskt sammansatta kommitte enhälligt gav till känna~ Det må räcka med ett par citat: »Vår
undersökning rörande de direkta skatternas verkningar har givit oss
stöd för den uppfattningen, att en lättnad i den direkta beskattningen
för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse.» »Främst
med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral finna vi det angeläget, att det nuvarande trycket av de direkta skatterna mildras.»
»I första hand bör ifrågakomma en lindring av den statliga inkomstskatten genom en omarbetning av den nuvarande skatteskalan.» »Därjämte bör – bl. a. med hänsyn till sparandet – en viss sänkning av
den statliga förmögenhetsskatten komma till stånd.» »Emellertid torde
få antagas, att en skattesänkning även av ganska begränsad omfattning kan ha stimulerande effekt på arbetsvilja och företagsamhet,
vilken i viss mån kan kompensera det omedelbara skattebortfallet
genom sänkning.» Osv.
Detta var, som sagt, kommittens enhälliga mening. Inom socialdemokratisk press har det dock numera blivit ganska tyst kring denna för
ett par år sedan med så allmänt och livligt bifall hälsade deklaration.
I stället är man på den kanten i full färd med att förbereda människorna på regeringens nya stora skatteoffensiv.
Det skall bli intressant att se hur det går. Månne inte de, som
makten hava, trots allt en vacker dag kan av förhållandenas eget
tryck och med exemplen från utlandet inför ögonen tvingas sätta
sig ner och tänka om i dessa ting~ Den hetsiga iver, som regeringspressen i dessa dagar presterar, då det gäller att »förklara» och »lägga
till rätta» i skattefrågan, låter ana att opinionen även inom de egna
leden håller på att stegra sig.
»För det tyska folket öppnar sig nu en möjlighet att skapa en ny epok
i sin historia, en epok av fredlig utveckling och tysk uppblomstring.»
G. M. M a l e n k o v den 22 aug. 1953.
Berlinupprorets Berlinupproret av den 17 juni markerade inte någon
final. förändring av den sovjetryska politiken i östtyskland. Smärre personalförändringar ha gjorts — det är allt. statssäkerhetstjänstens chef, general Zaisser, har omplacerats och satts in på
Fjärran östernsektionen i den politiska generalstaben i Moskva. För
den funktionen har Zaisser goda meriter genom sin mångåriga verksamhet som kommunistisk agent i Asien före det andra världskriget.
Fru Else Zaisser sitter fortfarande kvar som ecklesiastik- och undervisningsminister – ett tecken så gott som något på att ingen förändring kommer att ske i fråga om de östtyska barnens russificaring.
514
~———————————·-·———————-~——————-
Dagens frågor
I Zaissers ställe har Ernst Wollweber inträtt trots det svåra hjärtlidande, angina pectoris, som nedsätter effektiviteten hos denne för
Sveriges vidkommande speciellt intressante veteran i världsrevolutionens tjänst. Wallwebers första åtgärd var att företa smärre utrensningar och begära anslag till en fördubblad statssäkerhetstjänst. Antalet fast anställda politiska poliser stiger därmed från omkring 4000
till 9000.
Inom det östtyska kommunistpartiet har Walther Ulbricht helt tagit
hand om rodret som han håller med järnhård hand. Toppgarnityret
i partiet är nu Ulbricht, Matern och Hilde Benjamin, även kallad
»röda giljotinen». Det ryktas emellertid att både Ulbricht och Benjamin äro beredda att avgå från sina officiella poster till förmån för
mera »borgerligt» färgade element, som skulle förbereda de alltyska
valen.
Sovjetunionens nya giv i spelet om Tyskland inleddes den 15 augusti
och den 21 till 23 augusti sammanträdde 17 ledande östtyska kommunister i Moskva under en myckenhet pomp och ståt.
Pravda har den 23 augusti återgivit Malenkovs tal vid denna officiella ordergivning för det tyska slagfältet. Artikeln innehåller en
del uppslagsrika vändningar kring kongressens huvudsyfte, »återställandet av Tysklands enhet». Malenkov gjorde först en kort skiss över
Tysklands utveckling under de senaste fyrtio åren: tjugu år ha gått
åt till krigsförberedelser och över tio år till att föra krig, som bl. a.
kostat åtta miljoner tyskar livet åren 1939-45 och åderlåtit de bästa
årgångarna upp till 25 procent, invalidiserat dem till 31 procent och
mer eller mindre svårt skadat sju procent. Adenauergruppen beskylldes för revanschpolitik och krigsavsikter. Malenkov lovade östtyska
republiken allt stöd i dess kamp mot krigsmakarna i väster och i
dess strävan att bli en barrikad mot Västern. Malenkov slutade: »Det
är nu tid att ge det tyska folket en sådan möjlighet (att bli stormakt!)
att öppna vägen till dess nationella enhet och skapa ett demokratiskt
fredsälskande Tyskland. Sovjetunionen kommer också i fortsättningen
att envist sträva efter att inom tyska folket de fredssträvande krafternas rättvisa sak snart skall triumfera!»
Under tiden ha den nya skörden och nya sovjetryska livsmedelsleveranser lättat livsmedelskrisen en smula, och man kan nu i stort
sett få ut vad man har rätt att få på ransoneringskorten. Skördeutfallet har givetvis varit clåligt -beroende på den politiskt likriktade
lantbrukstekniken – och böndernas tvångsleveranser till staten ha
därför måst sänkas.
De förändringar inom den militära delen av folkpolisen, som började efter den 17 juni blevo bara skenmanövrar. Omkring 10 000 man
permitterades mot 25 000 som utlovats. I stort sett permitterades de
fysiskt svaga eller ur annan synpunkt mindre kampdugliga elementen.
Den allmänna folkpolisens upprustning fortsätter. Kretsstaberna ha
fått motoriserade insatskommandon till sitt förfogande och de senaste
veckorna har man utrustat »insatsplutoner» (Einsatz-Ziige), små motoriserade enheter som tilldelas varje folkpoliskretsstab. (VP-Kreisamt.)
515
..: ~ .\.
Dagens frågor
Den politiska polisen har i någon mån hunnit reorganiseras under
Wollwebers befäl; en nyskapelse är Arbeiter und Volks-Wehr, specialenheter med särskilt pålitligt folk från statssäkerhetstjänsten
(SSD). Wollwebers interna meddelanden tyda på att dessa enheter i
första hand skola eliminera riskerna för spontana aktioner av typ
17 juni. En av de större kanonerna i Wollwebers stab är nu överste
Rolf Konrad Hagge, före detta sjöman och spansk frihetskämpe i
inbördeskriget, häktad i Stockholm under kriget efter sabotageförsök
i Hammarbyhamnen och sedermera rymling från en öppen förvaringsanstalt till Sovjetunionen.
Att Else Zaisser sitter kvar som kulturminister är värt att observera. Den 11 augusti hölls en större kulturkonferens i Östberlin,
varvid hon fungerade som ordförande. Hennes inledningsanförande
gick ut på att östtysklands skolpolitik måste skärpas i fråga om
sträng samstämmighet med »den marxistisk-leninistiska läran».
Den 17 juni gav de östtyska arbetarnas frihetsdrift mäktig stimulans, och missnöjet slog ut i fulllåga inom storindustrien. Med terror,
hot och förföljelse försöker kommunistpartiet komma till rätta med
dessa tendenser. stora arbetarmöten anordnas, där de »icke-linjetrogna» under pöbelns tjut fråntas heder och ära inför offentligheten
och anklagelser för »agentverksamhet» produceras på löpande band
inom alla particentraler. Arbetarnas motmedel ha hittills varit långsam arbetstakt, maskinsabotage och bojkott mot partiets fabrikskommissarier.
Atervandringen från Västtyskland till den ryska zonen efter den
17 juni och kommunistpartiets feta löften voro slagnummer för den
röda propagandan. Denna återinvandring visade sig vara en chimär.
Enligt den statistik, som Kampfuruppe gegen Unmenschlichkeit
gjort upp, återvände första veckan i augusti 374 personer. Antalet
sjönk veckan därpå till 141 för att tredje veckan vara nere i 74, och
sedan dess har praktiskt taget ingen återinvandring alls ägt rum.
Det var främst ungdomar, som läto locka sig av löftena och vände
tillbaka – dock endast för att bli djupt besvikna. Ingenting hade
ändrats – partiets politik hade tvärtom hårdnat under den »milda»
ytan.
C. lli. Bj.
Sovjetiseringen av den est- Sovjetmyndigheterna ha efter kriget gjort
niska oljeskifferindustrien. jättepropaganda kring den estniska oljeskiffern. Detta är förklarligt, ty som bekant är oljeskiffern den viktigaste naturtillgången i hela Baltikum.
Den estniska oljeskiffern (kuckersit, även kallad brännskiffer) finnes
i nordöstra Estland, huvudsakligen mellan Rakvere och Narva. Den
förekommer inom ett område av cirka 3 000 km” i en kvantitet som
totalt beräknas till cirka 6 miljarder ton med en oljehalt av ung. 20 %.
1vlen ännu större äro Estlands tillgångar på ett annat slag av oljeskiffer, tictyonemaskiffern, som har mindre oljehalt och som hitintills
516
Dagens frågor
inte alls har exploaterats. Denna sistnämnda liknar ungefär den i
Sverige förekommande oljeskiffern, som här trots sin låga oljehalt
ändå har utnyttjats industriellt till oljeutvinning, t. ex. vid Kinnekulle
ueh i Kvarntorp.
Före sovjetockupationen år 1939 bröts i Estland l 700 000 ton oljeskiffer om året. Den användes antingen direkt som bränsle eller till
utvinning av olja. Av sådan råolja producerades år 1939 179 000 ton.
Den estniska oljeskifferindustrien är helt en skapelse av Estlands
självständighetstid. Brytningen vid den första oljeskiffergruvan, som
startade med statligt kapital, började redan år 1918 i Kohtla-Järve.
Den förblev den största oljeindustrianläggningen i Estland med inalles
mer än 2 000 arbetare. Då de experiment, som gjordes i Kohtla-Järve
gåvo goda resultat, började även det privata kapitalet få intresse för
oljeskifferindustrien. För brytning av oljeskiffer och utvinning av olja
bildades fem aktiebolag, varav ett med engelskt, ett med tyskt och
ett med svenskt kapital. Det sistnämnda, Estniska Oljekonsortiet, som
arbetade med svenskt kapital, ägde gruvan i Viivikonna och oljefabriksanläggningen i Tiirsamäe och sysselsatte inalles c:a 800 arbetare. Estniska Oljekonsortiet producerade före sovjetockupationen år
1939 ung. 223 000 ton oljeskiffer, 38 000 ton råolja och 6 600 ton bensin
om året.
Under kriget utsattes den estniska oljeskifferindustrien två gånger
för skadegörelse vid krigsrörelserna år 1941 och 1944. Då sovjetarmen
1944 för andra gången ockuperade Estland, var oljeskifferindustrien
till stor del förstörd. Flera anläggningar hade sprängts i luften, den
största delen av gruvorna hade raserats och den erfarna arbetarstammen hade skingrats. För att reparera alla dessa skador och återställa
oljeskifferindustrien i dess forna skick, insatte sovjetmyndigheterna
där över 10 000 tyska krigsfångar i återuppbyggnadsarbeten. Dessa
hade till år 1948 återställt alla tidigare brutna gruvor i deras forna
skick, upptagit ett par nya gruvor, anlagt ett nytt stort oljeskiffergasverk med en underjordisk 205 km lång gasledning till Leningrad
och byggt flera barackstäder för arbetare. Ateruppbyggandet av de
förstörda oljefabriksanläggningarna var emellertid inte så lätt att
utföra trots insatsen av tusentals tyska krigsfångars arbetskraft, ty
sovjetmyndigheterna lyckades inte leverera erforderliga maskiner för
oljeindustrien.
Ar 1944, då de tyska krigsfångarna i Estland började reparera gruvorna, begynte man i Moskva utarbeta en plan för den estniska oljeskifferindustrien. Denna plan sanktionerades vid årsskiftet 1944/45 av
een dåvarande allsmäktiga Statliga Försvarskommitten under Stalins
presidium. Den fastställda planen har aldrig offentliggjorts i alla sina
<letaljer. Endast enstaka totalsiffror ha meddelats, bland annat även
av premiärministern i Sovjetestlands dåvarande marionettregering
Arnold Veimer och av det estniska kommunistpartiets dåvarande
förste sekreterare Nikolai Karotamm (båda dessa Moskvas handgångna män äro redan för ett par år sedan utrensade). Enligt de
offentliggjorda siffrorna borde redan år 1948 de estniska oljeskiffergruvornas årsproduktion ha varit 13 miljoner ton oljeskiffer. Samma
517
Dagens frågor
år anbefallde emellertid de två »ledarna», att till år 1950 oljeskifferproduktionen måste stiga (!) till 8 410 000 ton om året samt att i oljeskiffergruvorna och oljefabrikerna måste arbeta 200 000 personer. Emellertid visade det sig år 1950 då det var tal om den fjärde femårsplanens
fullföljande, att detta år hade brutits föga mer än drygt 3 miljoner
ton oljeskiffer. Enligt den nu gällande femårsplanen skall oljeskifferproduktionen stiga 2,3 gånger. Följaktligen skulle man, om planen
verkligen kommer att uppfyllas, år 1955 bryta ung. 7 milj. ton oljeskiffer, dvs. hela 6 milj. ton mindre än vad som enligt den av Stalin
fastställda planen skulle ha brutits redan år 1948 och 1,5 milj. ton
mindre än som skulle ha brutits redan år 1950 enligt de år 1948 angivna
normerna.
Dessa siffror visa, hur Stalins fantastiska plan på några år reducerats från 13 milj. ton till 3 milj. ton. Enligt sovjetpropagandan däremot
ha oljeskiffergruvorna under alla dessa år fullföljt och överträffat
gällande produktionsplan!
Trots att planerna inte ha kunnat uppfyllas ha sovjetmyndigheterna dock lyckats avsevärt höja oljeskifferproduktionen. Enligt samstämmiga uppgifter torde den för närvarande överstiga 3 milj. ton
om året, dvs. ungefär det dubbla mot år 1939, före ockupationen. ökningen tycks ha skett huvudsakligen genom att nya gruvor ha upptagits och arbetarnas antal mångdubblats. Vad beträffar oljeindustrien, synes den årliga råoljeproduktionen för närvarande vara lägre
än före ockupationen.
Sovjetmyndigheterna ha däremot uppnått anmärkningsvärda resultat genom att producera hushållsgas av oljeskiffer. Enligt stalinplanen skulle det byggas två jättestora gasverk med en kapacitet av
800 milj. m3
gas per år. Av dessa blev gasverket i Kohtla-Järve färdigt
1948. Det sistnämnda har emellertid byggts nästan uteslutande för att
förse Leningrad med hushållsgas. Enligt Sovjets officiella uppgifter
få för närvarande redan 187 000 lägenheter och 2 000 000 personer i
Leningrad gas från Kohtla-Järve. (NB! Dessa siffror visa, att i Leningrad i varje lägenhet bo i medeltal H personer.) Under de närmaste
åren ämnar man fördubbla gaskvantiteten till Leningrad. Att uppfiira ytterligare ett gasverk har inte mera varit tal om under de
senaste åren. Man har därjämte nu börjat förse också Estlands huvudstad Tallinn med gas från Kohtla-Järve. I februari i år blev en 140 km
lång underjordisk gasledning färdig och gasen har hitintills letts in
i några hundratal lägenheter i Tallinn. Allra sist fingo i april i år
även några tiotal arbetare vid gasverket i Kohtla-Järve gas inledd i
sina lägenheter. Över 80 % av gasen levereras emellertid till Leningrad.
Enligt Stalin-planen skulle det i Estland även byggas ett stort elektriskt kraftverk med en effekt av 40 000 kWh, vilket skulle ha eldats
med oljeskiffer. Men dess uppförande har man ännu inte påbörjat.
Den största delen av oljeskiffern synes efter allt att döma få användning som bränsle och som sådan exporteras till Lettland, Litauen och
Ryssland.
I den västerländska – och även i den svenska – pressen har det
upprepade gånger förekommit sensationella uppgifter, att ryssarna
518
. :’
————————
Dagens frågor
också utvinna uran ur den estniska oljeskiffern. Sovjets egen propaganda har å sin sida uppmuntrat sådana rykten, vilka skulle tyda på
den estniska oljeskifferindustriens kolossala utvidgning. Uppgifterna
om framställning av uran ha dock hitintills inte vunnit bekräftelse.
Uranhalten i den estniska oljeskiffern är också så liten, att utvinning
av uran knappast är tänkbar.
Av propagandan och sensationsmeddelandena kvarstår alltså endast
det faktum. att ryssarna hitintills ungefärligen ha fördubblat oljeskifferproduktionen och skapat en alldeles ny oljeskiffergasindustri, men
att råoljeproduktionen troligen ännu inte uppnått 1939 års nivå. Omkring de nya gruvorna ha skapats nya barackstäder med flera tusen
arbetare, t. ex. Ahtme, Sompa, Purukiila och andra, som ännu inte
äro utmärkta på någon geografisk karta över Estland känd i Västerlandet. Å ven de forna småstäderna Jöhvi och Kohtla-Järve ha vuxit
betydligt. Den sistnämnda ortens invånarantal har stigit till ung.
30 000 och den utgör nu centrum för hela oljeskifferindustriområdet.
Där har också uppförts ett s. k. kulturhus, som med sina många salar
och stora hallar är den mest luxuösa byggnad som har uppförts i
Estland under sovjetockupationen överhuvudtaget. Samtidigt bor
största delen av Kohtla-Järves arbetare i eländiga baracker. Bakom
propagandans Potemkin-kulisser härska elände och fattigdom.
Vad som i Kohtla-Järve för närvarande särskilt faller i ögonen är
stadens fullkomliga russifiering. Importerade ryssar bilda med säkerhet det största inslaget bland invånarna. Ordföranden i stadens exekutivkommitte och förste sekreteraren i stadens partikommitte äro
ryssar. Stadens enda teater är ryskspråkig. De flesta föredrag som
hållas i det s. k. kulturhuset äro på ryska. Av de två i staden utkommande tidningarna är den ena rysk den andra estnisk.
Förhållandet är i stora drag likadant inom hela oljeskifferindustrien.
Gruvorna, oljefabrikerna och gasverket omkring Kohtla-Järve och
Jöhvi lyda inte längre under Sovjetestlands myndigheter, utan direkt
under Moskva, antingen under Sovjetunionens Kolindustriministerium
eller Naftaindustriministeriet. Endast Kiviöli och dess omgivning
lyda ännu under Sovjetestlands marionettregering. Samtliga gruvors
och företags direktörer och partisekreterare äro med något enda undantag ryssar. Bokföringen och andra tjänsteärenden utföras på ryska
språket.
Estniska vetenskapsmän och ingenjörer utförde, när de först i hela
världen grundade den moderna oljeskifferindustrien, en pionjärgärning. Nu ha de antingen flytt västerut eller deporterats till Sibirien.
Redan år 1940-41 då alla gruvföretag nationaliserades, lämnade även
de engelska, tyska och svenska ingenjörerna landet. Alla dessa ha
ersatts av »herrefolket» ryssar.
Sovjetpropagandan anmärker varje dag, att amerikanarna och
engelsmännen exploatera kolonialländerna. Bättre exempel på exploatering av en koloni kunna ryssarna knappast finna någon annanstans
än i Kohtla-.Tärve under sina egna vingars skugga.
Aleksander Kaelas.
519
Dagens frågor
Vetenskapsmännen 120 vetenskapsmän från 19 länder ha nyligen på
och friheten. initiativ av Kongressen för Kulturens Frihet och
Hamburguniversitetet sammanträffat i den fria hansastaden Hamburg. Under fyra dagar diskuterades inte bara de fria vetenskapsmännens »ansvar och rättigheter» och risken för intellektuellt förtryck från de totalitära systemens sida, utan även de problem, svårigheter och faror vilka hota »forskarens, lärarens och författarens frihet» i icke-totalitära samhällen. Biologer och fysiker – bland dem
sådana kärnfysikens banbrytare som Lise Meitner, James Frank,
Arthur Compton, Max von Laue och redaktören för Bulletin of Atomic
Sciences K. Rabinovitch -, filosofer och historiker som Sidney Hook
och Hans Kohn, deltogo i denna »långa weekend» tillsammans med
ett flertal vetenskapsmän med egna erfarenheter av det vetenskapliga
arbetet i Sovjetunionen som Alexander W eissberg-Cybulski och F. G.
Routermans (båda anhöllos av Stalin och överlämnades till Hitler),
samt genetikern Dobzhansky.
Kongressens betydelse bestod inte bara däri att vetenskapsmän med
varierande filosofisk inställning och bakgrund möttes under vänskapliga former, men även i att den blev en dramatisk utgångspunkt för
ett fortsatt internationellt samarbete, i vilket den fria vetenskapens
världsomfattande gemenskap nu funnit ett bestående uttryck. Grundvalarna för detta experiment lades för tre år sedan vid Kongressen
för Kulturens Frihet i Berlin, som ägnade sin första session åt »vetenskapens och totalitarismens problem». Denna utgångspunkt framhävdes ytterligare genom att Berlins borgmästare, Ernst Reuter, och den
framstående genetikern från Berlin, Hans Nachtsheim, deltogo i diskussionerna vid Hamburgmötet.
Kongressens grundton angavs redan vid öppningssammanträdct,
där Denis de Rongemont tog ordet omedelbart efter Hamburgs borgmästare Max Brauer och uppmanade åhörarna, över tusen professorer
och studenter, att ägna en tanke åt vetenskapsmännens belägenhet
i Sovjetunionen, »där biologiundervisningen sker enligt Lysenkos
och språkforskningen enligt Stalins principer medan historieskrivningen fick anpassas till de ‘bekännelser’ man väntade sig av Beria».
I fortsättningen gåvo historiker och biologer dokumenterade redogörelser för det öde, som drabbat deras discipliner under kommunistväldet. Man skilde mellan »humaniora» som historia och sociologi,
där det statliga ingripandet trängt djupast och varje ansats till saklighet och sanningsenlighet ersatts av politisk propaganda, och naturvetenskaperna, där kravet på tekniska framsteg i stort sett segrat
över tendensen att dra på den intellektuella tvångströjan. Alexander
\Veissberg, författaren till »The Accused», påminde om att han, när
han gav ut sin »Fysikjournal från Sovjet», tvingades att i densamma
uppta en passus om den »outsägliga tacksamhetsskuld» i vilken modern fysik stod till den dialektiska materialismens metoder. Han tilllade dock att ingen seriös sovjetrysk vetenskapsman någonsin tagit
detta uttalande på allvar. Däremot uppgav han att såväl han själv
som hans kolleger blevo ytterst pinsamt berörda, när en tysk vetenskapsakademi förbehållslöst anammade dessa teser och erbjöd sig att
520
Dagens frågor
bekosta två ryska vetenskapsmäns resor, om de ville undervisa tyska
akademiker i »den dialektiska materialismens användning i modern
fysik».
Bland övriga talare märktes den gamle ryske revolutionären Fedor
Stepan, numera knuten till Miinchenuniversitetet, genetikern Komai
från J apan, professor Kiihn från Max-Fianekinstitutet i Tubingen,
Samuel K. Allison från Institutet för Kärnfysik i Chicago, den framstående franske politiske forskaren Raymond Aron, nationalekonomen
Friedrich v. Napek, och sociologen och kärnfysikern Michael Polanyi
från Manchester.
Avslutningsvis föreslog generalsekreteraren i Kongressen för Kulturens Frihet, Nicolas Nabokov, som en fortsättning på det i Hamburg påbörjade arbetet grundarrdet av ett vetenskapsmännens internationella sekretariat, vilket godtogs under allmän entusiasm.
I likhet med Berlinkongressen för Kulturens Frihet 1950, som ej
blott var en demonstration utan även utgångspunkten för en bestå-
ende och ständigt växande aktion, var ej heller årets Hamburgkongress enbart en märklig och aktningsvärd »hjärnkonferens», utan den
blev också upphovet till en »vetenskapsmännens internationella gemenskap». Vetenskapsmän från hela världen avlade ett löfte att aldrig
vare sig som forskare eller medborgare svika sitt ansvar gentemot
friheten, som ur deras synpunkt uppenbart bör vara identisk med
lojalitetsplikten mot saklighet och sanning.
521
‘”den gamla goda tiden.::
med guld- silver- och bronskvaliteterna i
arbetskläde••
från
AB TEXTILKOMPANIET BOLLEBYGD

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism