Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
Två triumfer Svensk Tidskrift hade i sitt förra häfte anledning att
för Väst. peka på de svårigheter och dröjsmål, som på senare tid
mött västmakternas försök att resa ett effektivt hinder mot fortsatt
kommunistisk aggression. Dessa svårigheter ha sedan dess ingalunda
undanröjts. Förenta nationernas överläggningar om den stundande
fredskonferensen för Korea visade tvärtom inför öppen ridå oenigheten mellan Amerika och dess främsta europeiska bundsförvanter,
även om den till sist formellt kunde skylas tack vare att Indien tog
tillbaka den kandidatur till en plats vid konferensbordet, som England stödde men Förenta staterna på mycket goda grunder bestämt
motsatte sig. Aven om utgången till sist blev den av Washington
önskade, kvarlämnade episoden ett intryck av mindre smidig och
förutseende diplomati på amerikansk sida. En sakligt så stark ståndpunkt borde ha kunnat utvecklas elegantare och med större framgång
än vad nu skedde genom f. d. senator Lodge. Framför allt borde saken
kunna ha ordnats, innan ridån gick upp.
Om västblockets svårigheter sålunda ingalunda upphört, är det så
mycket större skäl att påpeka de två mycket stora framgångar det
vunnit under den senaste tiden, den ena i Persien, den andra i världspolitikens främsta brännpunkt, Tyskland.
Den dramatiska omkastningen i Persien inträdde vid en tidpunkt,
då Mossadeghs regim allt tydligare slagit in på en bana, som i London
och Washington befarades skola sluta med en uppslutning på den
ryska sidan. Finansläget hade blivit allt desperatare som en följd av
Mossadeghs vanvettiga nationalism; förbindelserna med västmakterna
artade sig allt sämre, medan de med Moskva syntes tilltaga i hjärtlighet; det kommunistiska Tudehpartiet intog, ehuru formellt förbjudet, en alltmera betydande plats på det olyckliga landets politiska
scen; Mossadeghs regim utvecklade sig till en alltmera ohöljd diktatur, där shahen och oppositionen inom parlamentet skötos fullständigt åt sidan, medan regimens beroende av Tudeh blev allt tydligare.
Slutet kom med dramatisk plötslighet och efter de mest växlande
faser. En folkomröstning i sedvanliga groteska former gav Mossadegh
möjlighet att utanför författningen upplösa parlamentet utan shahens
samtycke. Shahens desperata försök att i kraft av monarkens lagliga
befogenheter avskeda honom misslyckades inför Mossadeghs öppna
trots, och shahen måste hals över huvud fly ur landet. Segrare över
både shah och parlament tycktes Mossadegh äntligen ha gjort sin
diktatur total och ostörd kunna införa republiken.
Det var på denna punkt slutet plötsligt inträdde tack vare en rojalistisk militärkupp, stödd på i varje fall betydande delar av den nyss
455
Dagens frdgor
tyranniserade allmänna opmwnen. Som genom ett trollslag var allt
förbytt: shahen återvände i triumf från sin kortvariga exil, och
Mossadegh bidar i fängelse sina gärningars lön.
Den nya regimens ställning är trots denna fullständiga seger givetvis ganska labil. Den fallne diktatorn saknar förvisso fortfarande
inte fanatiska anhängare, regeringens maktmedel äro ej alltför förkrossande, och Tudehs slutliga reaktion liksom dess ryska beskyddares
attityd i händelse av en avgörande kraftmätning är ännu okänd. För
ögonblicket äro emellertid shahen och general Zahedi i sadeln. Och
deras seger liksom deras på längre sikt vanskliga situation ge dem
möjlighet att utsätta västmakterna och då särskilt Amerika för en
press, som redan avkastat påtagliga resultat i form av hjärtliga lyckönskningsbrev från Eisenhower till shahen och löften om finansiell
hjälp. Det gäller för Washington att till varje pris upprätthålla den
gynnsamma situation, vilken plötsligt inträtt på ett frontavsnitt, som
nyss föreföll nästan desperat. Zahedi har möjlighet att spänna bågen
ganska högt.
Det inträffade är egentligen en triumf för den engelska uppfattningen, att om man isolerade Mossadegh, moderatare element skulle
omsider återkomma till makten. I Washington hade man däremot
fruktat, att Mossadegh var det sista kortet före Tudeh och därför
borde behandlas varsamt. Frågan är emellertid, om denna upprättelse
för den engelska bedömningen egentligen kommer att lända till så
mycken praktisk-ekonomisk glädje för London och Anglo-Iranian Oil
Company. Nationalismerr i Persien är så stark, att Zahedi lika litet
som Naguib i Egypten kan våga vika långt tillbaka ifrån de en gång
framställda kraven gentemot den förmenta brittiska imperialismen.
Och som redan antytts, är han därvid i en utomordentligt gynnsam
situation, när det gäller att pressa fram amerikanskt understöd. För
västmakterna ter sig problemet så, att det gäller att stödja Zahedi
så mycket, att han kan hålla sig kvar vid makten, men inte så mycket,
att han blir alltför självständig och pockande. Omständigheterna göra
emellertid en sådan ömtålig dosering mycket svårskött.
Långt viktigare äro ändå de tyska valen. En framgång för Adenauer
var allmänt väntad. Få torde likväl ha räknat med att hans seger
skulle bli så omfattande och övertygande som den blev, allra minst
efter hans motsvarighet de Gasperis oförtjänta motgångar i Italien
och efter Dulles’ klumpiga understödsmanöver, som allmänt troddes
skola få snarast motsatt effekt till vad som avsetts.
Som valet nu utföll, försvunno ytterlighetspartierna helt från Bonn·
parlamentet, medan socialdemokraterna ledo en svår motgång, som
torde ha skakat deras prestige för lång tid framåt, och kanslerns
små bundsförvanter (de fria demokraterna och det konservativa »tyska
partiet») fingo sin ställning i förhållande till den mäktige koalitions·
brodern starkt reducerad. Valet fick karaktär av en överväldigande
personlig seger för kanslern, vars ställning åtminstone under de närmaste månaderna måste bli oerhört stark, såväl inåt som utåt.
Valutgången är mycket glädjande, och detta av flera skäl. Att ytterlighetspartierna utraderats och att socialdemokraternas stundom far- 456
Dagens frågor
liga uppgörelsetendenser vis-a-vis Ryssland i syfte att slå partipolitiskt mynt av den tyska enhetsfrågan liksom deras enkla demagogi
mot regeringspolitiken gåvo en så klen utdelning hos väljarna, är
goda mogenhetsbevis för det tyska folket, precis som förmågan att
uppskatta en på en gång så fast och så smidig statskonst som Adenauers. På det storpolitiska fältet undanröjdes ett farligt hot mot den
europeiska solidaritetspolitiken. Det är nu blott att hoppas, att Frankrike nödgas överge sin negativa attityd till Europaarmen. Framgången för den amerikanska Europapolitiken ger Eisenhower välbehövligt andrum mot de halvisolationistiska attackerna från diehardflygeln inom hans eget parti. Och det tyska valet understryker ännu
starkare än det engelska, att tiden nu är en annan än omedelbart
efter kriget. Socialdemokratin är trängd på defensiven och framstår
ej alls längre såsom det parti, som ofrånkomligen bär framtiden i
sitt sköte. Det är för närvarande de moderatkonservativa och moderatliberala riktningarna, partierna med respekt för rätten, för individen,
för den enskilda egendomen och det privata initiativet, som ha vind
i seglen ute i den stora världen. Det tillkommer dem nu att visa, att
de verkligen motsvara väljarnas förtroende. Konrad Adenauer har
på ett glänsande sätt visat dem vägen under fyra vanskliga år.
Det stora Den höga kostnadsnivån för vårt näringsliv utgör det
bekymret. stora bekymret för dagen. Redan i årets statsverksproposition berördes dessa svårigheter. I Nationalbudgeten för år 1953 hette
det sålunda: »En allvarlig faktor för hela landets industri är den under de senaste åren uppdrivna kostnadsnivån, som innebär en försvagad ställning i handelsförbindelserna med utlandet.»
Frågan återkom vid skilda tillfällen under riksdagens vårsession.
Från regeringshåll gjordes inga bestridanden av spörsmålets allvarliga karaktär. A andra sidan är det påfallande vilket ljumt intresse,
den socialdemokratiska pressen ute i landet ofta visar detta ökande
hot mot vår levnadsstandard. Visserligen passar faktum tämligen illa
in i den allmänna agitationsbilden, men man tycker icke desto mindre
det skulle vara angeläget att konfrontera icke minst arbetarevärlden
med problemet.
Internationella banken i Basel lämnar i sin senaste berättelse några
belysande siffror i fråga om kostnadsutvecklingen. Sålunda uppgick
den genomsnittliga höjningen av timlönen i juni 1950-december 1952
i Sverige till ca 45 procent, en uppgång som i Europa endast överträffas av Frankrikes 54 procent (mot t. ex. 6 proc. i Schweiz, ca 15 proc.
i Holland och Belgien, 22 proc. i England och 28 proc. i Tyskland).
Dessa siffror kunna lämpligen kompletteras med några uppgifter
lämnade av konjunkturinstitutet. Sedan 1948 har Sverige enligt institutets beräkningar ökat sina kostnader per producerad enhet med 39
proc., medan motsvarande siffra för England är 12 proc. och Tyskland 7
proc. Eftersom många ledande handelsländer nu i hög grad inrikta sig
på kostnadsbegränsning och exportforcering, måste det för oss som utrikeshandelsbetonat land vara ett förstarangsintresse att så långt möj- 457
Dagens frågor
ligt anpassa oss efter den internationella konkurrensens krav. Detta
kan från svensk sida genomföras antingen genom direkta kostnadssänkningar eller genom en höjning av produktiviteten.
Att frågan tränger sig alltmera i förgrunden framgår bland annat
därav att statsminister Erlander ansåg sig böra taga upp den i sitt
tal vid Svenska metallindustriarbetareförbundets kongress i Stockholm nyligen. Metallarbetarna utgöra vårt lands största fackliga sammanslutning. Då som bekant den hårdnande utlandskonkurrensen,
företrädesvis från Tyskland, träffar icke minst järnverk och verkstadsindustrier, vilka tillsammans svara för ungefär en tredjedel av
vår export, hade de närvarande all anledning att lyssna till statsministerns förkunnelse.
Vad var det då herr Erlander påpekade i sin i och för sig ganska
brett lagda expose över en rad industriers export- och konjunkturläge1
Han underströk, att den höga produktionskostnadsnivån kräver
skärpt uppmärksamhet och att rationaliseringen måste fortsätta. Ett
bibehållande av vår förmåga att konkurrera på världsmarknaden är
en grundläggande förutsättning för full sysselsättning även inom
andra områden, påpekade han vidare. Lika naturligt som det är för
en anställd att få största möjliga utbyte av sin arbetskraft i form av
högre lön, vilket i sin tur är ägnat att tvinga den tekniska organisatoriska utvecklingen framåt, lika naturligt är att en ansvarig fackföreningsrörelse finner det angeläget att »beakta var gränsen för det
möjliga går», sade statsministern.
Den varnande formuleringen, förmodligen vald med hänsyn till höstens avtalsrörelser, var på sin plats. Samtidigt som ett erkännande
härför liksom för de realistiska tonfallen i övrigt rättvisligen må ges,
kan man dock icke underlåta att fästa sig vid det förhållandet att
statsministern ur sin framställning hade uteslutit ett par moment av
väsentlig betydelse.
För det första förbigick herr Erlander helt anledningarna till det
nuvarande kostnadsläget. En ökad produktion ger ju alltid bättre lö-
ner. Och därom är intet att säga. Detta är emellertid bara en sida av
saken. Den andra är inflationspolitikens roll och ansvar. Hur stor del
i stegringen av kostnadsnivån har sin grund i produktionsökningen
och hur stor del utgöres av »inflationspengar», i huvudsak utgörande
frukten av en felaktig ekonomisk politik~ På dessa viktiga frågor fick
man intet svar.
Det andra spörsmålet gäller rationaliseringen. »Det är angeläget,
att den rationalisering, som pågår inom industrien, icke stannar av»,
framhöll statsministern. Gott och väl! Men vad har regeringen gjort
för att underlätta denna såsom i så hög grad nödvändig ansedda rationalisering~ Har inte industrien att bära en generell skattebörda på
50 procenU Har man inte vidtagit inskränkningar i den fria rätten till
avskrivningar~ Har man inte ålagt industrien att betala en extra skatt
på 12 proc. på de investeringar, som gjorts, främst i rationaliseringssyfte~
Visserligen är det sant, att investeringsavgiften avskaffas vid årsskiftet. Tillfredsställelsen däröver förminskas dock avsevärt genom
458
..~..________________ i ________________________________·~:——————~~~—————-·

Dagens frågor
beskedet om de avgöranden i fråga om investeringsverksamhetens utformning under den närmaste framtiden, som numera träffats. Den
sålunda fastlagda politiken skall ju föras i tecknet av en betydande
ansvällning av det allmännas investeringar, köpt till priset av en motsvarande krympning av den enskilda sektorn. Men förhåller det sig
dock icke så, att det är investeringarna inom näringslivet, som utgöra
den omistliga grundvalen för det ekonomiska framåtskridandet över
huvud taget~ Och bli de inte på så sätt, i varje fall på längre sikt, ytterst bestämmande för det utrymme, som står till buds för investeringar jämväl inom den allmänna sektorn~
Det är emellertid inte bara – och kanske inte ens i första rummet – storindustrien, som har anledning till oro. Ä ven småföretagsamheten har sina bekymmer. Vid Sveriges hantverks och småindustris kongress för kort tid sedan erinrade dess ordförande, glasmästare Gerhard Nilsson i Gävle, om de olika former av kreditrestriktioner och s. k. frivilliga överenskommelser, som statsmakterna på senaste tid ansett sig böra genomföra i syfte att förbättra balansen på
kreditmarknaden. »Strypningen av den ordinarie kreditgivningen kan
bli ett livsfarligt hot mot den enskilda mindre företagsamheten», sade
herr Nilsson icke utan fog.
statsministerns tal inför metallarbetarkongressen hade sina goda
sidor. Tyvärr blev den bild, han tecknade av det aktuella ekonomiska
läget, ofullständig därigenom att betydelsefulla moment för problemets allsidiga belysning helt utelämnats. Vågar man förutsätta taktiska överväganden såsom grunden till denna ojämna fördelning av
informationsmaterialet~
Det psykologiska Det enhälliga betänkande, som under landshövding
försvaret. Mossbergs ledning framlagts av Kommitten för utredning om det psykologiska försvaret, är ett ur synpunkten av vår
försvarsberedskap mycket glädjande aktstycke. Lugnt och sakligt
skildras de hittills kända formerna för psykologisk krigföring, sådana
de kommit till uttryck under de bägge världskrigen och det alltjämt
pågående kalla kriget. Därefter utredas de olika delarna av problemkomplexet: motståndsandans värnande, nyhetstjänsten och pressen
under krig, den nödiga återhållsamheten vid publicering i krig, den
för inlandet respektive utlandet avsedda upplysningsverksamheten,
rundradions, filmens, teaterns och bokförsörjningens särskilda krigsproblem samt insamlingen och bearbetningen av psykologiskt material.
Mot denna bakgrund skisseras så den krigsorganisation, som prö-
vats nödig på det psykologiska försvarets område: en statens upplysningscentral, sorterande direkt under Kungl. Maj :t (inrikesdepartementet) och med ett konsultativt statsråd såsom högste målsman. Den
omedelbara ledningen av centralen bör emellertid utövas av en person
utanför regeringskretsen. Vid dennes sida ställas såsom rådgivande
och informerande instanser ett informationsråd och ett pressråd. Särskilda anordningar vidtagas för centralens samarbete med övriga
459
..
Dagens frågor
myndigheter och deras press- och informationsorgan liksom med vissa
halvstatliga och privata organ. Vid sidan av denna centrala organisation skapas även lokala organ, knutna till länsstyrelserna.
Omedelbart viktigare är emellertid det organ, beredskapsnämnden
för psykologiskt försvar, som föreslås tillskapat redan under fredstid
och vars tillkomst i själva verket är den oundgängliga förutsättningen
för att krigsorganisationen skall kunna tänkas fungera tillfredsställande från början. Kommitten uppräknar de betydelsefulla uppgifter,
som komma att vila på detta fredsorgan: planläggning av den psykologiska försvarsverksamheten under krig, följande av utvecklingen
på den psykologiska krigföringens område liksom av utvecklingen
av den svenska opinionen, av den främmande propagandan i Sverige
och av den svenska upplysningsverksamheten, uppgörande och fortlöpande överarbetande av organisations- och mobiliseringsplaner för
det psykologiska försvaret, utväljande, utbildande och krigsplacerande
av den erforderliga personalen, ansvaret för att det psykologiska försvarets lokal-, utrustnings- och förbindelsebehov vid krig bli i tid och
i tillräcklig utsträckning tillgodosedda samt samarbete med de existerande publicitetsorganen och deras sammanslutningar.
Det är, som nyss antyddes, alldeles klart, att det är på denna tilltänkta permanenta organisation som det ytterst kommer att bero, om
vårt psykologiska försvar skall kunna fungera tillfredsställande under
den fruktansvärda påfrestning, som ett krigsutbrott och de första
krigsveckorna skulle innebära. Det är därför livligt att hoppas, att
statsmakterna utan dröjsmål gå att förverkliga det nu framlagda
programmet. Man kan i själva verket hysa något tvivel, om ej den
föreslagna beredskapsnämnden är tillskuren i allra blygsammaste laget. Åro en ordförande (med annan ordinarie verksamhet), en kanslichef, två högre tjänstemän, två assistenter, en kansliskrivare, ett
kanslibiträde och två kontorsbiträden verkligen en tillräcklig personal
för de avsedda, här uppräknade uppgifternaT Och äro de förutsatta
lönerna (kanslichefen skulle få professorslön, de båda högre tjänstemännen sättas i lönegrad 33, assistenterna i lönegrad 27) verkligen
tillräckliga för att locka kapaciteter på det område, varom här är
fråga, och där väl åtminstone i viss utsträckning konkurrens om arbetskraften med det enskilda näringslivet och med diverse organisationer måste förutses~ strävandet att undvika nya månghövdade ämbetsverk av det slag, varav vi på senare år redan sett blott alltför
många, är i och för sig alltigenom lovvärt. Men frågan är, om vi ha
råd att vara så sparsamma just på denna punkt och i nu rådande
världsläge.
En annan betydelsefull fråga är, om de tekniska nyanskaffningar,
installationer, lagerutvidgningar o. d. av diverse slag, som förutsättas
i betänkandet, verkligen komma att förverkligas i tillräcklig omfattning och med nödvändig snabbhet. Det är här i allmänhet fråga om
uppgifter, som tillkomma enskilda företag och enskilda eller halvstatliga organisationer. statsanslag äro därför ej beräknade i betänkandet. Man förutsätter, att det blir en uppgift i högsta prioritetsklass för statsmakterna och då främst för den planerade beredskaps- 460
Dagens frågor
nämnden att tillse, att dessa nödvändiga åtgärder verkligen genomföras utan något som helst onödigt dröjsmål.
Ett särskilt tilltalande drag i betänkandet är dess förståelse för den
obundna nyhetsförmedlingens och den fria debattens värde även i de
allvarligaste lägen liksom för nödvändigheten, att den offentliga upplysningsverksamheten blir i sakligt hänseende absolut vederhäftig.
Alltför ofta ha krigförande länder fumlat på dessa punkter, med i
längden ödesdigra konsekvenser för opinionslägets utveckling. De av
kommitten ofta åberopade amerikanska och särskilt engelska erfarenheterna från det senaste kriget om värdet av fullt förtroende mellan
statsmakter, press och allmänhet äro av allra största vikt och intresse.
Om den anda, som talar ur det Massbergska betänkandet, blir vägledande i fortsättningen, har man rätt att hoppas det bästa för den
nya betydelsefulla försvarsgrenen.
Finlands ngynnsamma>> Det är ett allom bekant faktum, att Ryssland
östhandeL under de senaste åren utvecklats till Finlands
största handelspartner. Under det första halvåret 1953 steg importen
från Ryssland till något över 13 miljarder mark, medan den för Englands del stannade vid 8 miljarder. Från Västtyskland importerades
varor för 5,6 miljarder mark, från Frankrike för 4,3 miljarder och
från Holland för 4 miljarder mark. USA stannade på sjätte plats med
3,3 miljarder. Ä ven på exportsidan dominerade Ryssland, som under
de sex första månaderna innevarande år köpte finländska varor för
14,4 miljarder mark. Den näst största köparen var England med 12,2
miljarder, sedan följde USA med 5 miljarder och Västtyskland med
3,6 miljarder mark. Observeras bör dock att Polen importerade för
2,8 miljarder mark, Tjeckoslovakien för 2 miljarder och östtyskland
för något mindre än en miljard. Fogas dessa siffror, gällande Rysslands folkdemokratiska f’atellitstater till själva Sovjetunionens, blir
det onekligen avsevärda belopp. Man bör likväl hålla i minnet, att
Finlands import under de här nämnda månaderna utgjorde sammanlagt 61 miljarder mark (år 1952 uppgick importen under samma tid
till 102 miljarder mark). Exportens totalsumma steg under det första
halvåret 1953 till 55 miljarder mark (år 1952 var totalsumman under
motsvarande tid 76 miljarder).
Ä ven om man ännu inte kan tala om någon östdominans i Finlands
utrikeshandel, så har en påtaglig förskjutning ägt rum till förmån
för östblocket med en relativ tillbakagång för handeln med den västliga världen. Företeelsen har ideligen påpekats i den kommunistiska
pressen, som oupphörligen inskärper betydelsen av att Finland skall
frigöra sig från den av kriser hotade folkhushållningen i de kapitalistiska staterna och helt inrikta sig på att handla med den »krisfria»
marknad, som Ryssland och folkdemokratierna erbjuda.
Gemensamt för Finlands handel med Ryssland, England, USA och
en del andra stater är, att landet kan annotera ett exportöverskott.
Utförseln till Ryssland översteg under det första halvåret 1953 1m- 461

Dagens frågor
porten med inemot en miljard mark, avsevärt mindre än exportöverskottet till England, som närmade sig 4 miljarder. Handeln med USA
uppvisade ett exportöverskott på 1,8 miljarder mark.
Mellan det exportöverskott, som Finlands handel på Ryssland inbringat, och de överskott som antecknats för exempelvis de anglosachsiska länderna, råder en avsevärd skillnad. De tillgodohavanden,
som Finland på detta sätt fått i Ryssland, kunna inte begagnas fritt
i handelsumgänget med övriga stater. Finland har inte samma användning för sina rubeltillgångar som för de summor i pund och
dollar, vilka utrikeshandeln ger. Gäller det att köpa kol i England,
är ett aldrig så stort rubelkonto värdelöst. Men har man pund, får
man en utmärkt användning för dessa vid köp av spannmål i Ryssland. Rubeln kan helt enkelt inte spela någon annan roll än i handelsumgänget med Ryssland och folkdemokratierna. Får Finland en fordran i rubel, så är den enda utvägen att köpa mera varor österifrån.
Frågan vad Finland skall köpa i Ryssland har under många år
varit livligt diskuterad. Inom ett läger har man sin mening fullt klar:
folkdemokraterna, dvs. kommunisterna ha hela tiden hävdat, att Finland i största tänkbara utsträckning bör upphöra med att både köpa
och sälja i väster och i E-tället inrikta sig systematiskt och totalt på
den östliga marknaden. Idealet är att köpa allt i Ryssland, även så-
dana varor, som den finländska publiken underkänner på grund av
dessa varors egenskaper och priser.
Den livliga exporten till Ryssland är en av skadeståndspolitikens
avkomlingar. Man såg sig tvungen att bygga upp en metallindustri
av sådana dimensioner, att den i fortsättningen inte kan få sina produkter placerade i hemlandet. En export av dessa varor västerut i
någon större omfattning är föga tänkbar under överskådlig tid. Ryssland och folkdemokratierna ha blivit den oundgängliga avsättningsmarknaden; Finland tillämpar ett system, som ger metallindustrin
vissa garantier för exportens vidmakthållande. Men Finland exporterar också annat än metallvaror till Ryssland och följden har blivit,
såsom ovan sagts, ett exportöverskott, som kan förvandlas till ett politiskt betonat problem.
Vad Finland mest köpt i Ryssland har varit spannmål och olja.
Men redan i mitten av juni kunde sakkunniga slå fast, att Finland
erhållit mera spannmål än vad avsikten egentligen varit. Tidigare
hade man köpt spannmål i Nordamerika, i Argentina och i någon
mån i Turkiet. Numera kommer det ingen spannmål västerifrån till
Finland. Anmärkningsvärd var också den brådska, som Ryssland lade
i dagen beträffande leveranserna. Redan innan det första halvåret
var till ända, hade tre fjärdedelar av den kontraherade rågen sänts
till Finland och inemot två tredjedelar av det avtalade vetet. Man
fäste sig också vid att priserna voro avsevärt högre än de på världsmarknaden rådande; skillnaden torde ha uppgått till omkring 20 procent. Någon möjlighet att exportera den dyra ryska spannmålen fanns
icke. Samtidigt med att man konstaterade den ryska spannmålens
väldiga kvantiteter blev det klart, att Finland självt skulle få en mer
än vanligt god skörd. Detta förde med sig lagringsproblem, som gjorde
462
Dagens frågor
att vederbörande myndigheter ställdes inför den alldeles nya uppgif·
ten, huru överflödiga spannmålslager skola förvaras och skötas.
Under tiden rullade den kommunistiska propagandaoffensiven vi·
dare under parollen, att krisen i Finland enbart beror på de borgerliga
och de socialdemokratiska politikernas envetna motstånd mot en utvidgning av den förmånliga handeln med Ryssland. Denna motsträ-
vighet säges vara klart politiskt motiverad med rötter i den dollarimperialistiska världen.
Såsom denna propaganda utformats är den ju rena meningslösheten,
men detta hindrar icke att man bland borgerliga bedömare något
kritiskt betraktar perspektivet, att göra Finlands export och import
mera beroende av de kommunistdominerade länderna i öster. Har Finland ekonomiskt bundit sitt öde vid dessa länder, så kan handelsavtalen bli det politiska påtryckningsmedel, som skadeståndsleveran·
serna inte utvecklades till. Det kan komma en dag, då Ryssland och
dess satelliter förklara det omöjligt att ingå nya avtal med mindre
än att Finland politiskt uppträder på det ena eller det andra sättet.
Det behöver inte bli några ultimativa krav. Handeln kan också stagnera till följd av exempelvis »transporthinder» eller liknande svårigheter. Under tiden har Finland förlorat handelspolitisk mark i väster,
som kan bli mycket svår att ånyo erövra. Den gynnsamma östhandeln
är sålunda en sak med flere sidor än en.
463
..;
‘”den gamla goda tiden.::
, har
med guld- silver- och bronskvaliteterna i
arbetskläder
från
AB TEXTILKOMPANIET BOLLEBYGD

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism