Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

———··
DAGENS FRÅGOR
Stiltje. Politiska journalister sägas beklaga sig över svårigheten att
finna stoff till ledarna just nu. »En så trist riksdag har jag
hittills aldrig varit med om», säger någon. »Det händer ingenting, absolut ingenting», konstaterar melankoliskt en annan.
Mot denna karakteristik finns föga att erinra. Utrikesdebatten i
kamrarna i februari gjorde ett artificiellt intryck. Den knarrade sig
endast med svårighet fram. Den gav intet nytt. Utrikesministern betecknade den enligt tidningsreferaten som en trivsam, enligt det officiella protokollet som en fridsam tillställning. Trivsam eller fridsam!
Kanske en smaksak.
Motionsskrivandet i riksdagens början oroade, antingen man nu lade
kvalitativa eller kvantitativa synpunkter på verksamheten. Den avsätter dock av allt att döma föga resultat. »Motioner är till för att avstyrkas», säga de gamla utskottspamparna och handla i enlighet med
denna levnadsregel och kamrarna följa dem oftast.
Inte heller frågan om den fortsatta regeringskoalitionen intresserar. Den har på något sätt förpuppats. Här och där i provinspressen
rycker visserligen någon ambitiös kommentator då och då i ämnet,
dock utan att kunna avvinna detsamma några nya synpunkter. Ett
undantag synes vara bondeförbundets officiella organ Svenska Landsbygden, som ansett sig böra reducera frågan om inrikesminister Hedlunds kvarstannande till ett spörsmål om »hans hustrus glömda skogslikvider».
Höjningen av folkpensionerna är nu verklighet. Den sammanlagda
ökningen för de 820 000 pensionsberättigade blir i de tre kategorierna
resp. 240, 320 och 400. Om man bortser från bostadstillägget, får ensamstående ålderspensionär l 750 kr. om året. Änkepensionens och hustrutilläggets maximibelopp stiger till l 050 kr. om året. Änke- och änklingsbidraget höjes på samma sätt som änkepensionen.
Under debatten blev det en inte alldeles lustig sammanstötning mellan socialminister Sträng och professor Ohlin om vilket av resp. partier, som har den största äran av den successiva ökningen av de gamlas förmåner. Herr Hjalmarsson gjorde ett stillsamt men mycket effektfullt inpass, då han framhöll, att det til syvende og sidst ju ändå
är så, att den största äran av dessa åtgärder tillkommer alla de arbetande människorna inom vårt svenska folk, som äro beredda att med
sina arbetsprestationer möjliggöra de sociala framstegen.
Från debatten kan ytterligare påpekas följande: Socialministern
gjorde på sedvanligt, om mycket självförtroende vittnande sätt -börjar inte denna herr Strängs alltmera markerade attityd att gå kammaren en smula på nerverna~·- en historisk expose över utvecklingen
i folkpensionsfrågan. »Man skall vara blind för den historiska gången»,
12*- 533443 159
Dagens frågor
sade han, »om man inte erkänner att utvecklingen på 1930-talet- när
folkpensionerna från att vara en karikatyr gjordes till en verklig
pension – drevs fram av den svenska socialdemokratien.» Före socialdemokraternas »Machtiibernahme» 1932 var alltså folkpensionen en
karikatyr!
Det kan förtjäna att i detta sammanhang erinras om vad herr
Strängs partivän, prosten Hallen- innehavaren av den populära radiorösten -några veckor tidigare sade i sitt hälsningstal som andra
kammarens ålderspresident: »För min del glömmer jag aldrig den vårnatt för 40 år sedan, då det första folkpensionsbeslutet fattades i en
högtidsstämning av gemensamhet och broderligt ansvar av en i det
närmaste enhällig riksdag.» Så förhöll det sig alltså med den »karikatyren»!
Den framstöt, som högern gjort mot den nya strandlagen, ehuru den
ju icke trädde i kraft förrän den l januari i år, blev utan resultat.
Något annat var ju icke heller att vänta. Icke desto mindre får dock
attacken anses ha haft viss nytta med sig. Det är inte utan betydelse
att ett parti på detta sätt gång på gång ger uttryck åt sin uppfattning
i en principiellt viktig fråga och riktar sig mot det sällsamma folkhemmets frihetsideal, som strandlagen ger uttryck åt. För högern står
det klart, att man genom strandlagen försökt lösa ett i och för sig
mycket väsentligt problem genom en lag, som- och det är kanske den
viktigaste invändningen från högerhåll – skapar möjligheter till
tvångsmässiga ingripanden mot enskilda, ingripanden vilka enligt hö-
gerns uppfattning icke äro nödvändiga. Av väsentlig vikt i kritiken av
lagen har varit – som den jungfrutalande professor Munktell framhöll- att denna drabbar så ojämnt och att befolkningsgrupper, som
inte kunna ha den minsta nytta av lagen, ensidigt bli lidande för att
andra gruppers i och för sig mycket berättigade intressen skola kunna
tillgodoses.
Särskilt stötande är bestämmelsen om att fängelsestraff i vissa fall
kan utgå för brott mot lagen. De mycket starka minoriteter, som i
båda kamrarna följde högern på denna punkt, vittna om att aktionen
fttminstone i denna del bars upp av ett ganska allmänt understöd. Till
slut kan man med professor Håstad ha anledning beklaga, att ett problem, som låg så nära en idealisk lösning som i detta fall var förhållandet, inte kunde få en sådan genom att man på ett orimligt sätt hårdrog allemansrätten.
Det s. k. första kammarproblemet luftas nu igen. Det är folkpartiet,
som vänder sig mot den »onödiga» kammaren. Göteborgs Handelstidning förklarar, att senaten blivit ett »distraherande inslag», som 1>i hög
grad försvagat riksdagens inflytande och hotar att göra den alldeles
betydelselös». Inför dessa dystra framtidsutsikter kunde det tyckas
som om riksdagen och då särskilt första kammaren borde taga sitt
kvarstannande i sinnevärlden under omprövning, som det brukar heta
på riksdagsspråk. Några tecken på aktivitet i dylik riktning lära dock
icke ha kunnat förspörjas från Helgeandsholmen, som spår att första
kammaren i detta som i så mycket annat följer med rätta uppskattade talmans höga föredöme: den sitter där den sitter.
160
Dagens frågor
Å andra sidan ligger det åtskilligt i talet om riksdagens alltmera
undanskjutna ställning i svenskt statsliv, fast detta fenomen inte alls
äger något samband med frågan om första kammarens vara eller icke
vara. Det senaste exemplet på den roll, riksdagen numera fått sig anvisad av en allsmäktig regering, föreligger i propositionen om 3 öres
höjning av bensinskatten. Finansministern har på »detta numera vanliga lilla sätt» ansett sig böra i förväg »göra upp» med motororganisationerna. Frukten av denna mer eller mindre frivilliga överenskommelse översändes till riksdagen i form av en k. proposition. Denna
har man- alltså riksdagsmajoriteten – att antaga eller förkasta. Det
sista gör man inte. Alltså gör man det första.
Enligt sedan ett par år tillbaka tillämpad praxis inledes varje framställning från k. m:t till riksdagen med en redogörelse rubricerad
»Propositionens huvudsakliga innehåll». Å ven bensinskattepropositionen lämnar en dylik expose. Den befinnes dock begränsad till inalles
tre och en halv tryckrader! Rätt betecknande för situationen. Knappare kan det ju näppeligen vara.
överrask- Den före det österrikiska valslaget allmänt uttalade
ningars val,l åsikten, att inga omstörtande förändringar i mandatantalet för de olika parterna skulle inträda, blev på ett utomordentligt
sätt rättfärdigad. Inte mer än 6 mandat av nationalrådets 165, alltså
ungefär blott 3,6 Ofo, växlade parti. – Att därvid folkpartiets mandat
i förhållande till socialdemokraternas minskade med l (74: 73), föll heller icke ur förutsägelsens ram, då det ju t. o. m. räknades, att den redan tidigare tämligen ringa skillnaden av 10 mandat mer för folkpartiet skulle kunna förvandlas till ett litet övertag för socialisterna.
Vad som emellertid gav valutgången karaktären av en stor överraskning, ligger däri, att alla förändringar gingo i en enda riktning, nämligen till socialdemokraterna, som erövrade 3 mandat från folkpartiet,
2 från de oavhängigas förbund och l från kommunisterna. – Koalitionspartierna tillsamman förfoga numera över 147 mandat dvs. över
89,1 °/o av alla mandat; tidigare över 144. Trots all skärpning av de redan förut starka ideologiska motsättningarna mellan dessa partier och
trots den naturliga nötningen för det dittillsvarande systemet inträdde
den mest accentuerade dragningen till centrumpartierna, dock med huvudvikt åt vänstersidan av centrum.
Oppositionen har släppt efter. – För att först tala om vänsteroppositionen: Det var tvivelaktigt, om den kommunistkamouflerade folkoppositionen skulle kunna säkra sig det s. k. grundmandat (dvs. att
vinna ett mandat vid första röstsammanräkningen i en av de 25 valkretsarna. Annars hade alla för den gruppen avgivna röster varit
bortkastade). Men frånsett detta räknade man, att den på grund av
den stigande arbetslösheten skulle få 7-8 mandat. Faktiskt erhöll den
endast 4 mot 5 för det dittillsvarande vänsterblocket – Kamouflaget
med professor Dobretsberger från Graz universitet drog alltså ännu
mindre än den tidigare vänstersocialistiska etiketten.
t Jämför >>Parlamentsval under fyrmaktsockupatiom i häfte l.
161
; ‘
\
..
Dagens frågor
Vad beträffar den i de oavhängigas förbund (Verband der Unabhängigen – VdU) grupperade oppositionen, så har den mot allmän
förväntan gått tillbaka ännu mera än kommunisterna.- VdU, som bildades under valrörelsen 1949 (1945 fick på grund av de allierades anordningar endast folkpartiet, socialisterna och kommunisterna deltaga
i valet), erövrade redan då 16 mandat. Denna gång förutsades ett utomordentligt uppsving för VdU. 25 mandat för det skulle inte ha blivit
någon överraskning och det kalkylerades t. o. m. på olika håll med 30
platser. Då partiet nu drar in i det nya parlamentet med 14 mandat,
så betyder detta ett fullständigt sammanbrott av dess förväntningar.
– För att förstå detta, måste man gå tillbaka till presidentvalet på
våren 1951. Ä ven om det därvid icke röstades på partilistor utan på en
bestämd person, så voro de båda kandidaterna uppställda av de båda
stora partierna: – Gleissner av folkpartiet och av socialisterna den
senare valde Körner. Den stora överraskningen redan vid den första
valakten till presidentvalet var den, att universitetsprofessor Breitner
från Innsbruck som kandidat för en mellangrupp med VdU som en
fast kärna bakom sig kunde vinna 662 000 röster eller 173 000 mer än
vad VdU erhållit 1949. Det var röster från sådana borgerliga kretsar,
som 1949 ännu voro anhängare av det stora borgerliga partiet, men
som nu på grund av en rad irritationsmoment hade vänt sig från det.
Den viktigaste orsaken låg nog däri, att folkpartiet alltför mycket
hade överlåtit den ekonomiska politiken till den talmässigt svagare
koalitionsbrodern. Men eftersom en 1951 ännu inom folkpartiet verksam grupp »Die junge Front» denna gång kandiderade tillsammans
med VdU, räknade man med, att dess segertåg skulle lämna snarare
högre resultat än de 662 000 Breitner-rösterna. Faktiskt erhöll VdU trots
en stegring på nästan 200 000 röstberättigade sedan 1949 till4,1 miljoner
dock 16 000 röster mindre än då, alltså blott 473 000. Därvid hävdade
sig de oavhängiga rätt väl i Wien och Niederösterreich, där de huvudsakligen rekryterades bland tjänstemannakretsar och den akademiska
intelligentsian. I förbundsländerna, som tillhöra de västliga zonerna,
gingo de emellertid kolossalt tillbaka. Speciellt i Oberösterreich (huvudstad Linz), där de hade dragit till sig stora delar av arbetarstammen i de nya huvudsakligen förstatligade stora företagen, kan man
nästan tala om ett debacle för VdU. Kampparollen mot arbetslösheten
visade sig i dessa kretsar, troligen på grund av minnet av den svåra
arbetslösheten från tiden före 1938, starkare än parollen för inflationsbekämpning.
Den av folkpartiet under inverkan av presidentvalet vunna erfarenheten med finansminister Kamitz som energisk inflationsbekämpare
i spetsen föranledde å andra sidan denna gång många borgerliga väljare att återgå till folkpartiet. slutresultatet blev, att de oavhängiga
i de till västzonerna hörande områdena förlorade inte mindre än 19 Ofo
av sitt röstunderlag. – Till dessa ekonomiska omständigheter komma
även andra sådana. Då VdU bildades, räknade man med, att det så
småningom skulle övertaga de liberala mellanpartiernas roll, vilka under den första republiken hade bildat tungan på vågen mellan de båda
stora partierna. Denna förhoppning har VdU kommit grundligt på
162
Dagens frågor
skam genom sin framför allt negativa politik och med sina ständiga
inre strider om partiets ledning. Det lyckades de förra nazistiska elementen att i för hög grad sätta sin prägel på partiets yttre uppträ-
dande, även om det är nästan absurt att kalla partiet som sådant för
neonazistiskt.
Folkpartiet tycks visserligen ha övervunnit sitt svaghetstillstånd
från 1951. Men det finns en otrevlig baksida för företeelsen, att österrikarna ha uppslutit så kraftigt bakom sina stora partier: hela inrikespolitiken är ännu mera uppbyggd på förhållandet mellan dessa.
I skrivande stund pågår en strid mellan folkpartiet och socialisterna om VdU bör inneslutas i regeringskoalitionen. Folkpartiet, som
vill neutralisera den vuxna socialistiska styrkan, kräver det, men socialisterna avböja på det skarpaste.
I sammanhang med ett av professor Ohlin under senare delen av
valrörelsen hållet föredrag inför österrikiska Industriförbundet om
den fulla sysselsättningen och den ekonomiska stabiliteten gjordes allt
emellanåt många jämförelser mellan den österrikiska och den svenska
ekonomiska politiken. – Just med hänsyn därtill är det ganska intressant att ur en ledareartikel i den härvarande socialdemokratins
huvudtidning kunna citera följande:
»Det är alltid vanskligt att säga vad svängningar i en väljaropinion
bero på. Men nog är det ett näraliggande antagande att den stora
och stegrade arbetslösheten spelat en roll. Aktuella tvistefrågor ha
för övrigt varit a v v ä g n i n g e n (här spärrat) i den ekonomiska
politiken mellan sociala välfärdsåtgärder och näringslivets kapitalbehov samt – inom investeringspolitikens ram – hur tillgängliga resurser skulle fördelas mellan det enskilda näringslivet och den mycket stora statliga sektorn … Sakligt sett förefaller det knappast rimligt, att helt eller ens till övervägande delen lasta skulden för den stora
arbetslösheten på den ekonomiska politik som förts. Upprätthållande
av den fulla sysselsättningen och återvinnande av samhällsekonomisk
balans voro de två huvudmål som den nye finansministern dr Kamitz
proklamerade då han nyss tillträdde sitt ämbete. Balansen är partiellt
uppnådd i och med att valutan stabiliserats och prisstegringen upphört …» (Morgon Tidningen, 24 februari).
Man förundrar sig, att på detta ställe finna en så objektiv bedömning av Kamitz’ ekonomiska politik. De österrikiska partikamraterna
till MT ha i alla fall icke lämnat något oförsökt att diskreditera denna
politik och dess föregångsman.
För den österrikiska socialdemokratins politik har det sedan många
år varit typiskt, att den förstod att sammanbinda medregeringens
sötma med oppositionens obundenhet. Ja, den ställde t. o. m. upp den
formeln, att partiet skulle politiskt vara regeringsparti, men ekonomiskt oppositionsparti, en absurditet särskilt därför att ekonomin så
mycket dominerar den allmänna politiken, i synnerhet som det inom
utrikespolitiken icke finns några principiella motsatser, då man bortser från kommunisterna, som ju vid inget val sedan 1945 kommit upp
ens till 6 Ofo.
Den yttre framgången för socialdemokraterna är för att åter fram- 163
Dagens frågor
hålla detta, obestridbar. Och då de ha vunnit t. o. m. 37 000 röster mer
än folkpartiet, som har en mer gynnsam röstfördelning i valkretsarna.
kunna de tillräkna sig 42,1 Ofo av samtliga röster mot 41,3 Ofo för folkpartiet. Sålunda ha de bokstavligen uppnått det yttersta, som går att
uppnå i styrka, i det man samtidigt belastar det andra koalitionspar-·
tiet med huvudansvar.
Å andra sidan ha socialdemokraterna redan under vissa tider under·
den första republiken blivit såväl röstmässigt som mandatmässigt.
starkare än de kristligt-sociala, vars efterföljare folkpartiet anses.
vara.- Den absoluta majoriteten hade socialdemokraterna aldrig och
ha de icke heller nu. Om man t. o. m. skulle vilja göra det politiskt.
omöjliga räkneexperimentet att räkna ihop socialdemokraterna och
kommunisterna, så skulle även detta icke ge mer än 46,6 Ofo av alla
röster och icke mer än 77 mandat mot 88 andra. -Dessa obestridliga
fakta, förbundna med det förhållandet, att socialdemokraterna helt
enkelt icke kunna komma ifrån den skarpare vinden, som blåser nu
från Washington, lämna säkert vissa förhoppningar, att de icke
komma att spänna bågen för hårt under förhandlingarna om nybildning av regeringen.
Valdeltagandet, som 1949 var 97 Ofo och denna gång sjunkit till 95,8 °/1)
vederlägger alla förmodanden om ett svagt politiskt intresse. Tvärtom,
detta valdeltagande, förbundet med valkampanjens utomordentliga
lugn ger den österrikiska befolkningens demokratiska disciplin ett betyg, som- förvärvat alldeles intill järnridån- torde kräva ett erkännande från hela den demokratiska världens sida inte blott i ord utan i
handling.
Gerhard Briick.
Svenskarna i Fin- Under åtskilliga år på 1920- och 1930-talen befunn()
lands regering. sig de borgerliga svenskarna i Finland utanför de
regeringar, som i olika kombinationer styrde landet. Under dessa årtionden gjorde sig den s. k. äktfinskheten synnerligen bred och till
dess ideologi hörde läran om finlandssvenskarnas främlingskap i
riket. Attackerna riktades mot såväl regeringsformens nationalitetsparagrafer som mot språklagarnas gestaltning, varvid isynnerhet det
svenska undervisningsväsendet befann sig i skottlinjen.
Den skickelsedigra hösten 1939 kom i detta avseende att beteckna ett
slags vändpunkt. Ånda sedan dess har varje regering i Finland haft
ett inslag av svensk borgerlighet. Ett undantag representerade K.-A.
Fagerholms socialdemokratiska ministär, tillkommen efter julivalen
1948 och sittande till efter presidentvalet vintern 1950. Under den period, som fått sin karaktär av J. K. Paasikivis statsmannaverksamhet
både som regeringschef och som president, har den borgerliga svenskhetens representation i regeringen betraktats såsom någonting tämligen självklart. Den ändrade inställningen beror dels på den nämnda
äktfinskhetens sammanbrott, dels på att andra problem än de språkliga och nationella tagit all uppmärksamhet och alla krafter i anspråk. Man har sålunda fått uppleva, att fanatiska »äktfinnar» vinnlagt sig om att lära sig svenska och att förkovra sina kunskaper i
164
Dagens frågor
landets andra nationalspråk. Man har också sett dem i förtroligt och
gott samarbete med svenskar, vilka för halvtannat decennium tillbaka
stämplades nästan som fiender och förrädare. Då den agrariske statsministern Kekkonen sommaren 1952 uppträdde som festtalare på
svenska vid ett lantbruksmöte i det svenska Österbotten och prisade
sina åhörare som föredömliga i fråga om sunda lantmannadygder och
hedervärd bondelivsföring, så var detta någonting, som hade tett sig
fullkomligt orimligt exempelvis år 1938, om någon fantasifull spåman
hade siat därom.
Detta svenskarnas samarbete i regeringsställning med finska borgerliga grupper, med socialdemokrater och med folkdemokrater
(fram till sommaren 1948) innebär inte att alla svenska synpunkter
skulle ha blivit beaktade. Man har emellertid under de gångna åren
på svenskt håll funnit, att mera skulle förloras på att stå i oppositionsställning än på att vara med och av varje föreliggande situation
göra det bästa möjliga för landet i dess helhet och för dess svenska
befolkning. Kolonisationen med sina jordanskaffningsstadganden
kunde ha blivit ett ödesdigert slag för de svenska bygderna, men det
slaget lyckades man avvärja genom ministeriella insatser och vaksamhet i riksdagen samt inte minst tack vare presidenten Paasikivis energiska och auktoritativa stöd. Anmärkningsvärt är också att de s. k.
asfaltagrarerna, till vilka den agrara oppositionen hänför statsministern själv, visat sig mera frigjorda från äktfinskhetens belastning än
de agrarer av förkrigstyp, vilkas mest kända representant är riksdagsmannen Juho Niukkanen, vinterkrigets försvarsminister.
Emellertid har det under de senaste månaderna förts en livlig diskussion i svenska borgerliga kretsar om, huruvida den svenska representationen alltjämt är värd sitt pris eller inte. Det har alltför ofta
hänt, påpekar man, att regeringen fattat beslut, som gått svenska intressen emot. Att ingen svensk minister bereddes plats i regeringens
finansutskott ansågs vara ett dåligt tecken; felet reparerades dock
något genom att justitieministern Högström placerades som »observatör» i utskottet. Ett beslut angående språklagens tillämpning på den
åboländska kommunen Korpo, varigenom denna gamla enspråkigt
.svenska kommun (ca 2000 inv.) gjordes tvåspråkig med finskan som
minoritetsspråk, anfördes som bevis på en lagtolkning, som av den
juridiska sakkunskapen i det svenska lägret förklarades vara ohållbar och orimlig. Skola svenska ministrar stillatigande finna sig i så-
dant och skall den svenska riksdagsgruppen alltjämt stödja en samlingsregering, vilken på detta sätt negligerar svenska krav och synpunkter1
Resultatet av dessa överväganden lär emellertid vara, att det stora
flertalet svenskar ogärna ser att deras ministrar bryta upp. Åven om
den koalition, som ledes av herr Kekkonen, undergått en inre förslitning och även om rätt många regeringsåtgärder konstateras vara allt
annat än lyckliga, skulle regeringens ekonomiska politik, dess lagstiftningsinitiativ och dess åtgärder på det inre nationella området inte
bli mera välsignelsebringande om de svenska krafterna skulle utebli.
:För herr Kekkonen torde det inte uppstå några stora svårigheter att
165
‘;· ,-· ..
Dagens frågor
fylla luckorna efter de avtågade svenska ministrarna. Det nya finska
folkpartiet, som år 1951 efterträdde det forna »finska framstegspartiet», förfogar över tio mandat i riksdagen och brinner av otålighet
att få starta som regeringsparti. Vad man hittills bevittnat rörande
nämnda partis intentioner har dock varit av sådan art, att borgerligheten säkerligen skulle löpa stora risker, om partiets inflytande bleve
betydelsefullare. Den politiska tröghetslagen är även sådan, att ett
parti, som stannat utanför statsrådsborgen i Helsingfors, får det rätt
mödosamt då det vill återvända. De senaste årens erfarenheter ha givit
mer än ett exempel därpå. Man föreställer sig även bland de borgerliga svenskarna att enbart de svenska ministrarnas existens gör att
vissa uppslag, riktade mot den svenska befolkningen, inte föras fram
eller bli allvarligt behandlade.
Den offentliga debatten om, vad svenskarna vunnit genom sin medverkan i olika koalitioner, kan givetvis inte redovisa, vilka förhoppningar som infriats och vilka som säkert blivit gäckade, ifall
svenskarna hade föredragit rollen som oppositionsparti. Vad man i
detta sammanhang inte bör glömma är, att det var svenskarna som
vid årsskiftet 1950-1951 voro de ivrigaste tillskyndarna, då majoritetsregeringen, bildad av agrarer och socialdemokrater, skapades. Tidigare hade dessa svenskar varit med om att rädda ansiktet på herr
Kekkonens minoritetsregering, dominerad av agrarerna, men erfarenheten hade givit vid handen, att dagens Finland helt enkelt inte kan
styras av minoritetsregeringar och att lösningen stod att söka i en
samling av det slag, som fortfarande existerar. Man kan icke heller
misstaga sig på, att den svenska befolkningens känsla av trivsel och
allmänna handlingsvilja stegrats av medvetandet att dess representanter äro med, när de stora avgörandena förberedas.
166

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism