Print Friendly

Dagens frågor

Av Redaktionen | 31 december 1953


1953


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÅGOR
»Högerns I senaste numret av Svensk Tidskrift anställdes under
trollformel.n »Dagens frågor» några betraktelser kring det aktuella
statsfinansiella läget med dess svårigheter att få debet och kredit att
gå ihop. Vi menade att i denna situation förtjänade övervägas, huruvida inte socialutgifterna borde i större utsträckning än hittills finansieras med försäkringsavgifter i stället för skatter.
Aftontidningen, LO:s organ, har under rubriken »Högerns trollformel» i en ledare kommenterat Svensk Tidskrifts uttalanden och därvid
kommit fram till följande resultat: »Avgiftsfinansieringen är ingen
trollformel- det är bara en metod för att fördela bördan på ett för
de stora inkomsttagarna mera fördelaktigt sätt. Därav också högerns
påtagliga intresse för den.»
AT:s slutsats synes kunna föranleda följande anmärkningar:
För det första bör erinras om att våra reflexioner voro föranledda
av regeringens just då signalerade förslag om en förbättring av folkpensionerna, en förbättring som skulle i avsevärd mån finansieras
genom en höjning av folkpensionsavgiften. Alltså! Därest LO-organets resonemang är riktigt, dvs. att metoden med försäkringsavgifter i stället för skatter uteslutande är till fördel för de stora inkomsttagarna, så bör ju i främsta hand regeringen känna sig träffad av
denna bistra kritik. Det är ju regeringen, närmast socialministern, som
föreslagit en höjning av folkpensionsavgiften från nuvarande en procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt taxerade inkomst
till 1,8 procent av samma inkomst, dock högst 180 kronor mot nuvarande 100 kronor. Högern å sin sida föreslår en ytterligare höjning av
avgiften till 2 procent, maximum 200 kronor. Skillnad i förslagen: 0,2
procent. Ä venledes kan i detta sammanhang påpekas, att högerns förslag grundas på en försäkringsmåssig kalkyl, medan någon sådan icke
förebragts i propositionen.
Nå, nu förhåller det sig självfallet inte så att regeringen kommit
med sitt förslag i syfte att »lätta bördan för de stora inkomsttagarna».
Och det har naturligtvis inte heller högern gjort. Motivet för den vidgade avgiftsfinansieringen – i AT betecknad såsom »Högerns trollformel» – är i båda fallen principiellt densamma, nämligen det ansträngda statsfinansiella läget. Det går helt enkelt inte att, i varje fall
den direkta skattevägen skaffa mera pengar. Då får man hitta på
andra metoder. En av dessa, en av de få, som kan upptäckas, när det
gäller socialbudgeten, torde vara avgiftsfinansiering i ökad utsträckning.
Till socialministerns heder må sägas, att han inte gör några försök
att blanda bort korten. I prop. nr 15, där ämnet behandlas, erinrar han
om att kostnaden för den nu föreslagna standardhöjningen för folk- 102
Dagens frågor
pensionärerna enligt en inom pensionsstyrelsen gjord beräkning uppskattats till omkring 260 milj. kr. om året. Därav faller 92,4 procent på
staten eller omkring 240 milj. kr. Av den redogörelse som chefen för
finansdepartementet lämnat för det ekonomiska läget och den aktuella
statsfinansiella situationen – heter det vidare – framgår att utan att
nya inkomster tillföras statsverket »budgeten ej torde för förevarande
ändamål kunna belastas med mer än ca 100 milj. kr.». Och så tillägger
departementschefen helt lakoniskt: ȁterstoden eller omkring 140 milj.
kr. torde därför böra täckas genom en höjning av folkpensionsavgiften.»
Men herr Sträng gör ännu ett påpekande, som mot bakgrunden av
AT:s kritiska inställning har sitt pikanta intresse. Han framhåller
nämligen, att en sådan höjning av pensionsavgiften kan anses motiverad även ur den synpunkten, att man därigenom »i stort sett återställer den ursprungliga relationen mellan avgifts- och skattefinansieringen av folkpensionerna; och den enskildes bidrag till sin folkpension kommer därmed att stå i ungefär samma förhållande till förmånen, som ursprungligen avsågs». Är detta att- vi använder AT:s
ord ·- »fördela bördan på ett för de stora inkomsttagarna mera fördelaktigt sätt»~ Därest AT gett sig tid att närmare studera innehållet
i »Kungl. Maj :ts proposition nr 15 med förslag till lag om höjning av
folkpensioner m. m.», innan tidningen riktade sin reprimand gentemot
Svensk Tidskrift, hade artikeln måhända icke blivit skriven.
Härtill kan läggas, att man även ur psykologisk synpunkt kan motivera en dylik avgiftshöjning. Det måste nämligen vara av värde att
pensionen framstår såsom betingad av pensionstagarnas egna åtgärder genom att envar medborgare under sin arbetsföra ålder får erlägga en särskild icke alltför obetydlig pensionsavgift.
Påpekas kan också, att ett bifall till högerförslaget skulle betyda,
att avgiften för ensamstående då komme att nå sitt maximum vid en
inkomst mellan 11000 och 12 000 kr. En sådan inkomstnivå ligger icke
oväsentligt över den genomsnittliga inkomsten i landet. Någon ökad
belastning av folkpensionärerna blir det ju icke fråga om vid uttag
av pensionsavgift, oavsett dess höjd, medan många av dem ha känning
av skattetrycket.
Högern har ju sedan länge förordat en vidgad användning av avgiftssystemet inom sociallagstiftningen. Någon trollformel är detta
ingalunda, endast resultatet av en realistisk bedömning av framtidsutsikterna. Att ta in mera pengar på den direkta beskattningens väg
går inte. Därom torde de flesta nu vara ense. I stället bör målet vara
att följa anvisningarna från 1949 års skatteutredning, dvs. fortsätta
skattesänkningslinjen ännu en bit framåt till fromma för arbetslust,
sparvilja och deklarationsmoraL
Kanske kunna ytterligare några belopp pressas ut i form av skärpt
konsumtionsbeskattning i ena eller andra formen. 1952 års kommitte
för indirekta skatter torde för närvarande – med hittills okänt resultat – grubbla över möjligheterna att tillfredsställa »behovet av nya
statsinkomster för att trygga en fortsatt social reformpolitik», som det
heter i direktiven. Även om, som sagt, ytterligare pengar kunna tagas
103
Dagens frågor
fram på den vägen, så finns säkert utrymme för ökad användning för
avgiftsmetoden inom socialvårdens finansiering.
Till råga på allt växer sig nämligen »Spöket i finansdepartementet»,
dvs. de automatiska utgiftsstegringarna, allt mera skrämmande. Oroväckande tal nämnas på vad man på det fältet har att vänta sig de
närmaste åren. Regeringen har nu själv skaffat sig en man, vilken
»skall tackla de automatiska utgifterna», som den debattglade Jarlen
sade i andra kammaren härförleden. Förre överståthållaren Nothin är
·mannen. Det sägs han skall vara färdig till hösten med sitt uppdrag.
Det är med verklig spänning man väntar på beskedet. I år visar
budgetförslaget att statsutgifterna- utan att riksdagen fattar ett enda
nytt beslut – automatiskt stiga med 470 miljoner kronor, alltså i det
allra närmaste en halv miljard. Vilken blir den sannolika siffran nästa
år och året därpå~
Svaret på de frågorna blir avgörande för budgetarbetet de närmaste
åren och då kan det nog inte hjälpas att även spörsmålet om socialutgifternas ökade finansiering med försäkringsavgifter kommer in i
blickfältet, alldeles oavsett om man en smula hånfullt vill etikettera
metoden såsom »Högerns trollformel» eller ej.
Eisenhower och krigen Det snart treåriga kriget i Korea har blivit
i Fjärran Östern. en allt tyngre börda för det amerikanska folket, framför allt psykologiskt och genom de sig ständigt förnyande förlustsiffrorna. Det sjuåriga kriget i Indokina innebär en ännu hårdare
belastning för det franska folket, även materiellt. Det är numera klarlagt för all världen, att båda krigen äro jämnställda led i »det kalla
världskriget», på vilket ingen ännu kan skönja något slut.
President Eisenhower ärvde, vid sidan av så mycket annat, även ledareställningen på västsidan i denna världskamp. Han fick vid personligt besök vid fronten i Korea klart för sig, att valkampanjens löfte
om slut på kriget i Korea var förhastat. stilleståndsförhandlingarna
i Panmunjorn ha av motståndarsidan utnyttjats för att dölja och möjliggöra en markant förstärkning av den militära fronten. Fred genom
förhandlingar är lika avlägsen nu som vid midsommartiden 1951. Och
att framtvinga ett avgörande med vapenmakt har blivit avsevärt försvårat; det skulle kräva stora förstärkningar, stora förluster och medföra risken att kriget sprider sig till fastlandet, med oöverskådliga
konsekvenser. Kriget i Indokina kan inte heller bringas till ett godtagbart slut utan mycket stora ytterligare insatser av folk och materiel och även då med uppenbar risk för utvidgning och komplikationer.
Det dystra läget har alltså klarnat. Eisenhower har själv bidragit
härtill genom sitt öppenhjärtiga språk i det första stora budskapet
till kongressen. De olika krigen, även Malaya, Burma och Formosa,
äro endast led i samma storkrig. »En militär lösning på Koreakriget
kommer därför oundvikligen att beröra alla dessa områden.»
Motåtgärderna bli förvisso både tid- och kraftkrävande. De måste
givetvis i första hand avse ett fullföljande av redan inledda eller pla- 104
Dagens frågor
nerade företag. Förhandlingar om en utvidgning av ANZUS-paktens
verkningsområde ha upptagits och pågå. Frankrikes krav, att Indokinakriget bör uppfattas som en västs (Atlantunionens) gemensamma
angelägenhet, har principiellt godtagits, även om konkreta åtgärder
ännu låta vänta på sig. Det intressanta och mest uppmärksammade
draget hittills är emellertid Eisenhowers – redan i kongressbudskapet
meddelade – beslut att »decentralisera» Formosa och Chiang Kaisjeks nationalistkinesiska trupper där. Intressant framför allt därför
att denna punkt i budskapet väckte den utan jämförelse största uppmärksamheten och vållade märkliga avslöjanden i den västliga världen. Beslutet innebar som bekant ett upphävande av den amerikanska
sjunde flottans ända sedan juni 1950 bestående uppgift att dels hindra
kommunistiska företag mot Formosa men dels också se till att inga
företag från Formosa riktades mot fastlandet.
Den häftiga reaktionen både inom diplomatien och framför allt i
världspressen avslöjar en häpnadsväckande okunnighet om det verkliga läget och om Chiangs aktuella styrka och möjligheter. Vad än
Eisenhower kan ha avsett genom sitt tillkännagivande så lär han nu
knappast vara nöjd med resultatet. De gamla motsättningarna mellan
USA och framför allt England och politiken i Fjärran östern vädrades på nytt – till nytta för vem och vad~ Och de yrvakna spekulationerna om omedelbart förestående stora aktioner mot det kinesiska
fastlandet ha redan successivt avslöjat, att de härför erforderliga resurserna helt enkelt inte finns. I själva verket innebar Eisenhowers
beslut ingen egentlig förändring i det redan bestående militära läget.
Fastlandskineserna sakna det örlogstonnage, det överlägsna flyg och
i stort sett också det transport- och landstigningstonnage, som skulle
kunna möjliggöra ett storanfall mot Formosa. Och precis detsamma
gäller Chiang Kai-sjek, alla stortaliga deklarationer till trots. En storaktion från någotdera hållet förutsätter därför en mycket omfattande
direkt hjälp från någon av stormakterna bakom, Sovjetunionen eller
USA, och är i nuläget utesluten.
Den oväntat häftiga reaktionen och dess föga uppmuntrande avslö-
janden ha i själva verket förtagit Eisenhowers beslut även de psykologiskt gynnsamma verkningar, varmed han sannolikt räknat. Så långt
ifrån att splittra den kommunistiska fronten – och särskilt krigföringen och kraftinsatsen i Korea ‘– tycks resultatet hittills snarast
ha blivit ytterligare ett effektivt vapen i den kommunistiska propagandan. Västs militära och politiska styrkor i Fjärran östern ha däremot inte i något avseende förstärkts.
Dyr arbetslöshet Ännu ganska sent på hösten 1952 kalkylerade experi Finland. terna i Finland med att arbetslösheten, då den skulle
nå sin höjdpunkt i mars 1953, komme att omfatta cirka 50 000 personer.
I och för sig var denna siffra inte särdeles oroande. Sådant som Finlands näringsliv är, med skogen som den största arbetsgivaren vintertid och med en export, som helt domineras av skogsindustriena produkter, kan en viss arbetslöshet inte undvikas, då priserna på trävaror
105
; ‘
\
..
Dagens frågor
och träförädlingsalster äro låga. Det visade sig dock att experternas
uppskattning av arbetslöshetens omfattning var alltför optimistisk.
Redan i januari 1953 passerades den angivna gränsen 50 000 och de sakkunniga läto förstå, att man borde göra sig beredd på en höjning av
gränsen till inemot 100 000 man. Vid årsskiftet sades det, att 10 miljarder mark skulle räcka till för att anordna »reservarbeten», så-
som de forna nödhjälpsarbetena numera kallas. Några veckor senare
blev det klart, att den antydda summan icke skulle räcka till; den
8 februari meddelades det, att mer än 11 miljarder allaredan anslagits
för ändamålet och att åtskilliga miljarder ytterligare bleve påkallade.
Summan 15 miljarder föreföll då att inte vara tilltagen i överkant.
Man borde, sades det i tidningarnas kommentarer, vänja sig vid tanken att reservarbetena skulle komma att kosta det allmänna omkring
20 miljarder mark.
Till och med i inflationens Finland äro 20 miljarder mark en ansenlig utgift, vars relativa höjd framgår därav att den utgiftsstat för år
1953, som fastslogs av riksdagen den 17 december 1952, uppgick till icke
fullt 180 miljarder. Aven om man räknar med ett par tilläggsbudgeter
under året, ha utgifterna för arbetslösheten blivit en post med kännbara budgetära konsekvenser. Under de senaste skadeståndsåren uppgingo kostnaderna för leveranserna av skadeståndsvaror årligen till
lägre belopp än vad reservarbetena sluka under 1953. Det råder emellertid ingen oenighet om att stora ansträngningar måste göras för att
bemästra arbetslöshetens onda. .Ännu under 1930-talet voro lönerna i
de då anordnade nödhjälpsarbetena 10 procent lägre än i motsvarande
arbeten på den öppna marknaden. Denna skillnad existerar inte längre.
Finland har inte heller haft några så stränga direktiv beträffande
konfliktberörda arbetsplatser och hänvisningar av arbetslösa till dessa
som Sverige hade i början av 1920-talet. Man ville följa en generell
regel, att strejkande inte skulle sysselsättas i statens nödhjälpsarbeten,
mon också denna regel överträddes utan några farliga följder för de
myndigheter, som sågo genom fingrarna på avvikelserna.
Helt belåten är man emellertid inte på alla håll med den arbetslöshetspolitik, som nu bedrives. Kritiken riktar sig bl. a. mot att reservarbetena planerats alltför sent och alltför bristfälligt och att arbetskraft bindes vid uppgifter, som äro i mycket ringa grad produktiva.
Den s. k. planeringskommissionens arbetsutskott inlämnade visserligen till regeringen i början av februari ett detaljerat program, indelat i 12 punkter, om de åtgärder, som borde vidtagas och de arbeten,
som kunde igångsättas i kampen mot arbetslösheten, men det programmet lär inte bli förverkligat under innevarande säsong. Häftigare har
den kritik varit, som avsett de löner, som betalas på reservarbetsplatserna. Redan år 1950 bestämde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att
högre löner skola erläggas av de myndigheter, som subordinera under
nämnda styrelse än de, vilka betalas i lantbruks- och skogsarbeten.
Därmed var en norm given för lönerna i statens alla reservarbeten.
J ordbrukarna klaga över, att reservarbetarna erhålla 12 a 20 procent
högre löner än vad jordbrukarna mäkta betala. Man laborerar i reservarbetena med skenackord och olika slags tillägg, som ytterligare
106
.:,;.:=::— = -c
Dagens frågor
vidga marginalen mellan lönerna i dessa arbeten och i liknande arbeten hos enskilda arbetsgivare. Följden har blivit, påpekas det, att
det råder brist på arbetskraft i skogarna och i lantbruket, medan folk
strömmar till de bättre avlönade reservarbetena, i vilka kontrollen
över arbetstakten och prestationerna är synnerligen slapp för att inte
säga obefintlig. Det har också hänt, att reservarbetare gått i strejk,
varvid ledarna givetvis haft sin plats i det kommunistiska lägret.
En omständighet, som borgerliga observatörer rapporterat och som
socialdemokraterna inte heller torde vara okunniga om är, att miljardrullningen som håller reservarbetena i gång, har vissa inflationsdrivande verkningar. Inflationsriskerna finnas och ·det är en angelägen
uppgift för de valutavårdande myndigheterna att avlägsna dessa risker, att inte låta reservarbetena spränga gränserna för möjligheten att
upprätthålla ett stabilt penningvärde. Att en ökad andel av arbetarnas
löner utbetalas av staten för vissa reservarbeten innebär ju inte i och
för sig att den totala köpkraften i landet ökas. Men om arbetseffektiviteten är lägre och lönerna högre än på den öppna marknaden, så
rycker inflationsfaran närmare.
Den arbetslöshet, som det hittills varit fråga om, beror inte på att
krigsskadeståndet fullgjorts och på att de industrier, som levererat
skadeståndsvaror, sagt upp massor av folk. Tills vidare har det inte
anmält sig några behov att skapa nya industrier i stället för de under
åtta år arbetande skadeståndsföretagen. Det är sålunda inte från
exempelvis de fackutbildade metallarbetarna, som de arbetslösas arme
rekryteras. Man står helt enkelt inför en i Finland ganska vanlig sä-
songföreteelse, sammanhängande med exportkonjunkturen. Att tala
om en avsiktligt framkallad depression med deflationistiska syften är
i detta sammanhang fullständigt meningslöst. De farhågor, som den
förda arbetslöshetspolitiken framkallar, gälla mest möjligheten att arbetslösheten permanentas på grund av den skillnad i fråga om lönenivåerna, som göra reservarbetena mera eftersökta än arbetet i skogarna, i jordbruket och inom vissa delar av industrin. Agrarpressen i
Finland har oupphörligt under detta år pekat på de vådor, som den
nämnda skillnaden alstrar för jordbrukets vidkommande. Det kan
hända, betona vissa skribenter i nämnda press, att arbetslösheten hä-
danefter inte upphör då våren är inne, utan att vinterns reservarbetare
vilja fortsätta året runt och att en ny inflationsvåg närmar sig bakom
reservarbetenas vallar.
Intryck från amerikanskt Håller den amerikanska ungdomen på att
historikermöte. fördummas genom en alltför ytlig undervisning’ Hur skall man bäst lösa de arbetstekniska anpassningsproblem
som möter en akademiker, när han inträder i regeringstjänsU Dessa
frågor, bland andra, diskuterades vid American Historical Association’s senaste årsmöte i Washington.
Professor Arthur E. Bestor från University of Illinois riktade strax
i början av kongressen ett skarpt angrepp mot vad han kallade en
anti-intellektuell tendens hos de professionella pedagogerna. Det s. k.
107
,>’
l
Dagens frågor
progressiva undervisningssystemet brännmärkte han som ett hot mot
den amerikanska ungdomens bildningsnivå. Nödvändiga allmänbildningsämnen som geografi, historia, engelsk litteratur, m. fl. ersattes i
allt större utsträckning av »integrerade» ämnen som socialkunskap och
liknande, där kunskapsstoffet uttunnats och gjorts mera »lättsmält»
genom en sammanslagning av diverse angränsande ämnen. Den anpassning till tillvaron som några moderna amerikanska pedagoger
uppsatt som det främsta målet för landets public schools skulle enligt
professor Bestor medföra en intellektuell utarmning, då man inte
längre tillvaratog möjligheten att utveckla de ungas förmåga att tänka
utan i stället lärde dem »life adjustment», vilket åtminstone i Illinois
innebar, att färdigheter som dans, sällskapsspel, konversation, m. fl.
fingo en ödesdiger prioritet på skolschemat.
Professor Bestor fick medhåll från flera av sina kolleger. Han rönte
dock också mothugg, framför allt av professor William H. Oartwright
från Duke University i North Carolina. Denne framhöll i ett mycket
polemiskt anförande, att det vedertagna ämnessystemet alltjämt dominerar skolschemat Den inskränkning av rent fackliga kunskaper
som den omtvistade »life adjustment education» med sin mångsidiga
ämnesuppläggning kunde medföra, skulle mer än väl uppvägas av den
rikare personlighetsutveckling som eleverna därigenom ges möjlighet till.
Alltsedan Förenta staternas inträde i andra världskriget har allt
flera av USA:s bästa historiker på ett eller annat sätt ställt sina krafter i den federala regeringens tjänst. Deras sakkunskap anlitas i stigande grad, när det gäller att företa utredningar och förbereda bakgrundsmaterial för olika regeringsorgan. Omställningen från akademisk lärarverksamhet till administrativt arbete, eller föreningen av
båda är därför ett aktuellt problem för amerikanska historiker. Det
diskuterades livligt vid årsmötet i Washington.
Professor Raymond J. Sontag från University of California konstaterade att de akademiska lärarna i historia äro mycket bortskämda genom den förståelse, som studenterna visa dem. Vi skriver för att bli
förstådda, sade han. Blir vi inte förstådda, så är studenterna dumma;
det är mycket enkelt. Men våra arbetsförhållanden ändras helt och
hållet, när vi kallas till Washington. Om vi där inte blir förstådda
av den myndighet för vilken vi skriver, är det vi som misslyckats. Ett
annat handicap för en amerikansk historiker som kommer till \Vashington är enligt professor Sontag hans »rugged individualism». Förmågan till samarbete är A och O, när det gäller effektivt arbete för ett
regeringsorgan. För att kunna bedöma en aktuell situation behöva
de män som träffa de politiska avgörandena i Washington bakgrundsmaterial, som skall presenteras snabbt, klart och koncist. En sådan
presentation kräver intimt samarbete av ett flertal specialister, vilket
oftast förutsätter helt andra färdigheter än de som den gängse akademiska undervisningen förmedlar. Professor Sontag efterlyste därför
seminarier för träning i kooperativt utredningsarbete.
Professor Arthur M. Schlesinger från Harvard University, vilken
under höstens valkampanj blivit ryktbar såsom en av guvernör Ste- 108
no rnW
Dagens frågor
vensons främsta medarbetare, tog upp en annan fråga, som rör förhållandet mellan regeringen och historikern. Han varnade mot en överdriven iver från vissa historikers sida att få tillgång till konfidentiella regeringsdokument. Den till synes paradoxala följden av ett alltför eftertryckligt skriande efter publicering av samtidshistoriskt material har nämligen varit att dokumenteringen blivit sämre. Vad man
på det sättet får, är flor och fler källor som säga mindre och mindre.
Man kunde enligt professor Schlesinger bland ämbetsmän och regeringsledamöter konstatera en viss motvillighet att sätta ned på_ papper
konfidentiella beslut och överväganden, när dessa ej ansågs skyddade
av sekretessbestämmelser. Det väsentliga i tankeutbytet inom en regering är dess konfidentiella karaktär, och historikern skulle i sista hand
beröva sig själv sina bästa källor, om han insisterade på ett för tidigt
offentliggörande av material av denna art.
Samtidshistoriens forskningsproblem berördes också av Harvardprofessorn ”William L. Langer i ett tal samt i ett anförande av Everett
Gleason Jr., som är medlem av National Security Council och nyligen
tillsammans med professor Langer författat en epokgörande studie av
den amerikanska utrikespolitiken under åren 1937-1940. Gleason ansåg, att historikern i dag faktiskt är förpliktigad att syssla med samtidshistorisk forskning. Vår egen tids källmaterial är nämligen så
ofantligt och av sådan art, att några av de viktigaste fakta kunna gå
förlorade om bearbetningen ej påbörjas omedelbart. Vi ha inget val
längre, vi måste skriva om vår egen tid, om vi vilja att en efterföljande generation skall få veta, vad som verkligen har hänt. Det gäller
att snabbt sålla det överväldigande källmaterialet och komplettera de
därur framdragna fakta med upplysningar erhållna genom intervjuer
med personer, som kanske gå bort inom kort. I en tid, då skrivmaskin
och telefon göra de skrivna källorna allt torftigare, bli dessa kompletterande forskningsmetoder allt viktigare. Men de ställa historikerna också inför nya källkritiska problem. Att väga ett intervjuuttalande mot andra källvittnesbörd kan ofta ställa sig nog så svårt.
Det moderna källmaterialets kvantitativa omfång har vidare gjort
individuell forskning i den gamla stilen till en omöjlighet. Det kooperativa forskningsarbetet har blivit en praktisk nödvändighet, menade Gleason. Han underströk dock kraftigt att denna arbetsmetod var
förenad med vissa olägenheter och hade en allvarlig brist: i en studie
som är resultat av ett teamwork kunna de slutliga konklusionerna
aldrig bli lika tillförlitliga som när de äro baserade på en och samma
persons primärforskning.
Till denna tankegång anknöto flera talare, som vände sig mot övertron på teamwork som den lämpligaste arbetsformen för historiker.
Specialstudier eller förberedande forskningsarbete lämpade sig för
gruppforskning. Men den slutliga syntesen borde vara ett en-mans arbete. Endast så kunde man vinna garanti för avvägda och nyanserade
slutsatser. Professor Schlesinger kritiserade i detta samband också en
tendens som blivit märkbar i Amerika på senare år att bevilja forskningsanslag nästan uteslutande till forskargrupper.
Vid sidan om de större diskussionsmötena sammanträdde under kon- 109
”‘l
‘ ~-~-··
.,
Dagens frågor
gressens lopp också ett flertal specialgrupper, där man dryftade bl. a.
ekonomisk-historiska, agrarhistoriska och lokalhistoriska problem.
Särskilda· sammanträden ägnades också åt luftkrigets historiografi
samt åt landvinningar på mikrofilmningens område.
Av internationellt kända historiker talade vid årsmötet utöver ovan
omnämnda bl. a. den gamle Harvard-professorn Sidney Fay, den kände
diplomatiske historikern Dexter Perkins samt professorn i ekonomisk
historia vid Columbia University Louis Hacker.
Andan präglades i stort sett av en frisk debattlust och frispråkighet, som i sin polemiska ·tillspetsning ibland ganska tydligt skilde sig
från vad man möter vid liknande sammankomster i Norden. A andra
sidan är det värt att lägga märke till den självgranskande betänksamhet, med vilken några av USA:s främsta vetenskapsmän och lärare
bemöta vissa av just de tendenser i amerikansk vetenskap och amerikanskt undervisningsväsende, som blivit livligast reklamerade i
Europa. Inte minst för Sverige kan det vara en nyttig påminnelse att
man i Förenta Staterna är medveten om att »teamwork» ocla »progressive education» inte äro några patentlösningar i en tid av demokratiskt framstegsarbete i undervisning och vetenskap.
Karl Edvard Birnbaurn.
110
—–·4

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism