Bean Khalil: En regering måste få plats på ett pappersark

I dagarna fyller Bill Clinton 80 år. Trots att hans tid som president kan kännas avlägsen finns det lärdomar att dra för regeringar som vill genomföra verklig förändring – inte minst för en framtida svensk regering.

När Bill Clinton vann presidentvalet 1992 gjordes det på löften om en mandatperiod som skulle fokusera på den inhemska scenen. När Sovjetunionen hade kollapsat skulle Berlin ge företräde till Boise. Men även om förväntningarna var skyhöga blev Clintons första år i Vita huset inte en särskilt lyckosam tid.

Försöket att reformera sjukvårdsförsäkringssystemet blev ett totalt misslyckande. Ratificeringen av frihandelsavtalet NAFTA drog ut på tiden och den ekonomiska reformagendan riskerade att falla. Löften om att tillåta homosexuella i militären stötte på motstånd från de mäktiga generalerna i Pentagon.

Problemet var inte nödvändigtvis förslagen, utan tillvägagångssättet. President Clinton försökte göra allt på en gång. Han spred ut sitt politiska kapital på för många områden. I sin iver att få till förändring fick han till slut igenom väldigt lite. Men det kom att ändras.

1997 utnämndes affärsmannen Erskine Bowles till rollen som Vita husets stabschef. Under sin tid hade Bowles alltid med sig ett halvt ark papper i kavajfickan. Pappret innehöll en lista med enbart tre punkter. Det var områden som administrationen hade bestämt sig för att fokusera på de kommande åren. Varje gång någon försökte övertyga Clinton om att avvika från planen viftade Bowles enträget med sin lapp. 

Stabschefen hade insett något centralt. Att kunna prioritera och avgöra vilka punkter som ska finnas med på pappersarket är skillnaden mellan en regering som löser samhällsproblem och en som inte gör det. Politik är att välja bort. 

Det här är en av anledningarna till att den svenska Tidöregeringen har varit så framgångsrik. Inför valet 2022 bad högerpartierna om mandat för en storskalig reformering av tre områden: migrationspolitiken, kriminalpolitiken och energipolitiken. 

Nästan fyra år senare kan man konstatera att regeringen faktiskt har lyckats. Asylinvandringen är den lägsta sedan 1985. Antalet dödliga skjutningar har minskat med 75 procent. Och även om det ännu inte finns någon ny kärnkraft på plats, har Tidö undanröjt lagstiftning så att Sverige ska kunna påbörja en liknande utbyggnad som landet gjorde under 1970-talet.

Det centrala har varit att alla fyra partier i regeringsunderlaget var överens både om vilka problem de ansåg var mest akuta för Sverige och om vilken politik som skulle lösa problemen. Även om de enskilda partierna hade hjärtefrågor, fick de stå tillbaka. Tidö har både vågat och förmått att prioritera.

Detsamma kommer inte att gå att säga om den regering Magdalena Andersson (S) hoppas leda. De rödgröna har inte bara olika diagnoser – de är inte heller överens om hur problemen ska lösas.

På frågan om hur man ska stärka svensk ekonomi har Centerpartiet en väsensskild politik från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Elisabeth Thand Ringqvists (C) tillväxtagenda kommer att möta vänsterpartiernas demonisering av kapitalbildning och misstänkliggörande av välstånd.

MP har i sin tur en helt annan syn på hur framtidens svenska elmix ska se ut. Det råder även total oenighet om vad som bör göras i kriminalpolitiken. Teresa Carvalhos (S) löfte om hårdare kriminalpolitik kommer vid varje regeringsbeslut att prövas mot V och MP.

I stället för en gemensam riktning kommer S att behöva blidka sina samarbetspartier.

Med de rödgröna i Rosenbad riskerar därmed Regeringskansliet och dess fackdepartement att bli en persisk basar där ingen reform, satsning eller politiskt ramverk är fredad från en förhandling. När de inte är överens kommer frågan i stället att sättas i långbänk. Precis som under tidigare S-regeringar kommer utredningar att reduceras till ett verktyg för att begrava det man inte kan enas om.

En sådan regering skulle inte kunna destilleras ned till tre punkter på ett pappersark. Regeringen kommer inte att ha ett fokus. Den kommer således inte att kunna agera med den tyngd och det driv som krävs för att lösa de utmaningar landet står inför. Det skulle med andra ord inte bli en särskilt lyckosam tid för Sverige.

Bean Khalil är juriststudent och tidigare ledarskribent på Dagens industri