Christian Braw: Om ansvar

När man åker med rundtursbussen i Stockholm, kan det hända att den stannar till en liten stund på Stora Essingen, och vi får veta att här bodde en man vid namn Kurt Karlsson. Hans namn är för alltid inskrivet i den svenska kulturens historia. Kurt Karlsson arbetade nämligen på Skatteverket, och has är mannen som initierade gripandet av Ingmar Bergman på Kungl. Dramatiska Teatern.  Hela historien aktualiserades 2018, när Sveriges Radio markerade 100-årsfirandet av Ingmar Bergmans födelse med att under hela sommaren sända en suverän uppläsning av Bergmans självbiografi Laterna magica.

Det var Kurt Karlsson, som drev fram att Ingmar Bergman greps av polis på sin arbetsplats, nationalteaterns scen. Ingmar Bergman belades med reseförbud och hans pass drogs in. Händelsen väckte en enorm internationell uppmärksamhet. I fransk TV förklarade Olof Palme att han inte hade något med saken att skaffa. I  Laterna magica, skriver Ingmar Bergman: ”I det ögonblicket föraktade jag honom.” Kurt Karlsson –  ”skattedetektiven”, som Bergman kallar honom – bidrog till att ärendet drevs till domstol. Där friades Bergman helt. Han hade för övrigt varken intresse eller förmåga att överblicka sin ekonomi; han hade överlämnat det hela åt sakkunniga jurister, som alltså hade skött den enligt reglerna.

Trots frikännandet kände sig Bergman så kränkt att han lämnade landet, och under flera år bodde och verkade i Tyskland. Sverige hade mist sin främste konstnär. Dessutom gick Skatteverket miste om hans skatt.

Vem kan förklara fallet Kurt Karlsson? Vem kan förklara att hans överordnade på Skatteverket saknade allt omdöme? J.A. Eklund – filosof, teolog, biskop och samhällskritiker –  skulle sagt: ”Detta är den svenska nationalsynden – avundsjukan.” Redan Esaias Tegnér hade sett detta. I en liten dikt skriver han: ”Det går en dödgrävarande genom tiden.” För att förstå bilden bör man se den tidens gravar framför sig, med kullar av jord samt gropar, där kistorna sjunkit in. Tegnérs dödgrävarande fyller groparna och tar bort kullarna. Varför? Det skall var jämnt överallt. Han kan inte tåla att någon blir huvudet högre än den andre. Det var just det Ingmar Bergman hade blivit, huvudet högre än andra. Och då fanns Kurt Karlsson till hands.

Fallet Kurt Karlsson kan också belysa en annan svensk kulturtragedi: Flykten från prästgårdarna. De har varit kulturhärdar för Sveriges folk i tusen år. Prästgårdarna var stora, kalla, ibland förfallna, men dock viktiga symboler. På 1970-talet drabbades ett antal präster av tunga eftertaxeringar för att de bodde i dessa hus. Ofta hade de kallhyra i sina stora, kalla prästgårdar. Det bortsåg man från och räknade endast på kvadratmeter.  Man kan förutsätta att de lokala skattemyndigheterna hade centrala direktiv. Det blev orimligt dyrt att bo på det sättet. Så inleddes flykten från prästgårdarna, och mer än tvåtusen kulturhärdar försvann. I bästa fall togs de över av intresserade byggnadsvårdare. Men som bygdens kulturhärd var de borta.

Vad hände med Kurt Karlsson? Ingenting! Vad hände med hans överordnade? Ingenting! De hade allvarligt skadat Sveriges anseende. De hade kränkt och fördrivit Sveriges främste konstnär. De hade åsamkat landet stora skatteförluster. Men ingenting hände. I Sverige finns nämligen inget ämbetsansvar. Den bristen är den stora lärdomen av fallet Kurt Karlsson. Alla i Sverige har ansvar för vad de gör, utom barn och omyndigförklarade –  och ämbetsmän. Vilket riksdagsparti tar sig an denna fråga? Och den som undertecknade de centrala direktiven om prästgårdsbeskattningen –  vad hände honom eller henne? – naturligtvis ingenting! Men när Sveriges kulturhistoria för 1900-talet blir skriven, då skall varken skattedetektiven Kurt Karlsson eller de andra glömmas bort. Och det är en sak för sig,

Frågan om ämbetsansvar ligger ändå på ett annat plan. Ämbetsansvar är en rättslig verklighet, och rätt kan utövas endast med lag. Kurt Karlsson bröt inte – såvitt man vet – mot någon lag. Han gjorde en felbedömning. Slutet på historien blev att Ingmar Bergman fick en restskatt, en i sammanhanget obetydlig summa, som på inget sätt motiverade de åtgärder som Kurt Karlsson satt igång. Men Kurt Karlsson hade ändå hållit sig inom regelverket. Därmed gick han fri – utan att vara fri, och Ingmar Bergman fick inte den upprättelse det skulle inneburit att Karlsson ställts till ansvar. I och med att skulden – reatus – inte utkrävts ligger den kvar. Då är vägen öppen för hämnden, och den tog Ingmar Bergman med skildringen i Laterna magica. I minst ett sekel står Kurt Karlsson där fastnaglad vid sin skuld. Rättsväsendet kan inte hantera andra skuldfrågor än den som har en relation till lagen, det är sant. Men alla de andra skuldförhållandena finns där likväl, till exempel fallet Kurt Karlsson, och när samhället inget gör betyder det ingalunda att inget händer. Tvärtom, då händer det något som samhället inte kan påverka, nämligen att hämnden får fritt spelrum, något som också skedde och fortsätter att ske i årtionden framåt vad gäller Kurt Karlsson, ja, så länge någon läser Laterna magica. Detta drabbar Kurt Karlssons alla efterkommande. För hans och för deras del hade det varit bättre om det hade funnits ett ämbetsansvar, som också innebar ett konsekvensansvar. Det hade varit mycket bättre också för Ingmar Bergman själv.

Här kommer alltså frågan om ämbetsansvar in. En svensk ämbetsman har i sin tjänsteutövning inte mer ansvar för sina beslut än en hund, såvida han inte begår ett brott. Särskilt känsligt blir detta, när det gäller omhändertagande av barn för ”samhällsvård”. Det räcker med att nämna de uppmärksammade fallen Alexander Aminoff och Ewa Nowacka. Formellt sett ligger ansvaret på socialnämnden, men den är helt beroende av yttrandet från socialtjänstemannen. En svensk socialnämnd är mindre rättsreglerad än en domstol i Burundi. Inget ansvar kan utkrävas av ledamöterna i fall som dessa, inte heller av tjänstemannen. Detta är stötande för allt moraliskt medvetande. Det utgår ju från att var och en har ansvar för sina handlingar. Ansvarsutkrävandet är en del av den upprättelse, som – även den – är självklar för ett moraliskt medvetande, där någon drabbats av ett övergrepp. Men själva begreppet upprättelse saknas i svensk lagtext – och i svensk vardag.

Det är visserligen ett grundläggande rättskrav att ingen skall ställas till svars inför domstol för något annat än det som är beskrivet i lagen, och ansvar för felaktiga beslut finns inte i lagen.  Men i fall som Alexander Aminoff och Ewa Nowacka finns likväl en skuld, även om den inte kan utkrävas av en domstol, och i och med att skulden finns kvar, kommer den alltid att kasta sin skugga. I dessa  fall kastas en skugga över hela socialtjänsten. Det kan visa sig mer ödesdigert än vi först anar.

Det finns naturligtvis också en argumentation för nuvarande ordning. Den låter ungefär så: För en effektiv ämbetsförvaltning utgör personligt ansvar ett hinder. Om varje tjänsteman skall vara medveten om personligt ansvar innebär det att alla givna uppdrag kan ifrågasättas och att utförandet kommer att försenas i varje steg. Ta till exempel fallet med omhändertagande av barn för samhällsvård. Förhållandena i hemmet kan vara så dåliga att ett snabbt omhändertagande är befogat med hänsyn till barnets bästa. Om socialtjänstemannen då har ett personligt ansvar vid en eventuell missbedömning, kan ett ingripande skjutas upp tills det är för sent.

Vad är det som ligger bakom en sådan argumentation? Det är en princip, som kan formuleras enligt följande: ”När en tjänsteman utför ett åtagande enligt uppdrag och i överensstämmelse med gällande regelverk, föreligger inget personligt ansvar.” För att vara en rättsprincip måste en sådan regel vara giltig i alla förekommande fall. Det går inte att hävda att den gäller bara ibland, då är det ingen rättsprincip alls. Låt oss alltså pröva om denna princip är godtagen inom internationell rätt. De mest aktuella fallen är från kriget i Ukraina, där tillfångatagna ryska soldater ställts inför rätta för att ha skjutit civila. De har i vissa fall hänvisat till att de handlat på order. Detta försvar har alltid underkänts av domstolen. Ett liknande fall är läkarrättegången i Nürnberg 1945. Ett tjugotal läkare dömdes där för att ha deltagit i Aktion T 4, som innebar att omkring 100.000 handikappade och långtidssjuka dödades, ofta av läkare genom injektion. 8 dömdes till döden genom hängning. Deras försvarare hävdade att de rörde sig inom det gällande regelverket, bl.a. ett dekret av Adolf Hitler från 1939. Vidare hävdades att de åtalade läkarna handlade på order. Men försvaret underkändes. Den ovan formulerade regeln saknade giltighet: ”När en tjänsteman utför ett åliggande enligt uppdrag och i överensstämmelse med gällande regelverk föreligger inget personligt ansvar.” Denna princip är alltså i konflikt med internationell rätt. Den finns inte heller i svensk krigsrätt. Men däremot finns den och praktiseras i all annan svensk förvaltning, t.ex. i socialtjänsten, vilket innebär att vi har en självmotsägande lagstiftning. Även det måste vara i strid med moraliskt medvetande.

Ansvaret bör  också omfatta konsekvenserna av ett beslut. Kurt Karlsson och hans överordnade kan inte frisäga sig från den skada, som drabbade Sveriges anseende genom deras beslut. Ett närliggande fall är demonstrationstillståndet för koranbränningen vid turkiska ambassaden. Den ansvarige polistjänstemannen insåg kanske inte konsekvenserna av sitt beslut. Även om det var formellt riktigt, skadade han allvarligt Sveriges anseende och vad värre är – Sveriges nationella säkerhet.

I detta fall finns det emellertid två faktorer som måste vägas mot varandra. Å ena sidan är det rikets rättsprinciper. Där ingår yttrandefrihet, och det enda som kan begränsa yttrandefriheten är störande av allmän ordning. Sådan risk fanns inte utanför den turkiska ambassaden. Alltså gjorde polistjänstemannen rätt, som gav demonstrationstillstånd för koranbrännaren. Å andra sidan är det rikets säkerhet, som ju är förutsättningen för yttrandefriheten. NATO-anslutningen är en vital del av rikets säkerhet.  Ur den synpunkten gjorde han fel, som gav ett tillstånd. Det kunde ju skada anslutningsprocessen. Beredskapstiden är ett tydligt exempel på hur sådana faktorer måste vägas mot varandra. De ledde då bl.a. till att Karl Gerhard inte offentligt kunde sjunga sin sång om den ökända hästen från Troja. Men – han visslade melodin på scenen!

Krav på konsekvensansvar är ingalunda främmande i ett svenskt sammanhang, historiskt sett. Förmyndarna för kronprins Karl ställdes till svars för sin misskötsel, när han själv blivit Karl XI – förmyndarräfsten. Det handlade då om både ekonomiskt och politiskt ansvar. Helt kort: Efter Karl X Gustafs frånfälle 1660  leddes Sverige av en förmyndarregering under ledning av Magnus Gabriel de la Gardie. Förmyndarna förde en politik som ledde till ett stort beroende av Frankrike och därmed till ett deltagande i  dess krig mot Nederländerna, Danmark och Brandenburg. Det förde till det olyckliga skånska kriget 1675-1679, som efter stora nederlag till sist kunde avslutas utan landförlust. Ekonomisk misskötsel, eftersatt underhåll, kortsiktig politik – allt ställdes nu förmyndarna till ansvar för. Det fick kännbara ekonomiska och politiska konsekvenser för dem alla. Magnus Gabriel de la Gardie dömdes själv att ersätta kronan med 400.000 daler silvermynt – en oerhörd summa för den tiden. Förmyndarna dömdes utan stöd i lagen, helt enkelt därför att ingen lagstiftare hade kunnat förutse en sådan misskötsel. Skulden var där, men lagtexten saknades. Därmed innebar domen att domstolen själv skapade lag. Så fungerade faktiskt tingsmenigheterna på landskapslagarnas tid. Dessa lagar var egentligen bara förteckningar över tidigare rättsfall, och tingsmenigheterna dömde alltså enligt rättstradition. Det finns en liknande funktion i folkrätten, Martens klausul. Den säger, att om fallet inte beskrivs i folkrätten, gäller folkrättens anda, d.v.s. dess grundläggande principer, t.ex. distinktionen mellan stridande och icke-stridande.

Förmyndarräfsten väcker frågan om det politiska ansvaret. Det väcktes även vid Nürnbergrättegångarna 1945, där ledande tyska politiker, som inte kunde förbindas med folkmord, dömdes på grund av förberedelse till anfallskrig, det vill säga politik. Politiskt ansvar hade kunnat utkrävas av den norska regeringen Nygaardsvold efter 1945 både för vanskötsel av det norska försvaret och oförmåga att genomföra en ordnad mobilisering efter 9 april 1940. Det blev istället Vidkun Quisling som dömdes, bland annat för sin statskupp samma dag. Efter den tyska ockupationsmaktens kapitulation i maj 1945 och regeringen Nygaardsvolds återkomst från exilen var det helt enkelt inte möjligt att utkräva det ansvar som faktiskt förelåg. Det  innebär att saken ligger kvar – olöst.

Vi skulle kunna föra över frågan till Sverige efter Sovjetunionens fall 1991. I den eufori som då rådde trodde ledande svenska – men inte finska – politiker att nu var den eviga friden kommen. Göran Persson yttrade: ”I framtiden kommer vi inte att behöva något försvarsdepartement.” Och Fredrik Reinfeldt kallade försvaret ”ett särintresse”. Försvaret skulle fokusera på utlandstjänst, d.v.s. patrullering i fjärran, oroliga trakter. Dåvarande överbefälhavaren utgav en skrift – Här och nu – där han förklarade att den som inte accepterade den nya linjen inte hade i försvaret att göra. De hade alla fel. Människan är som hon är – i alla tider – och därför är också staters förhållande till varandra så som de är – i alla tider. Mänsklig dårskap, ondska, falskhet och maktvilja upphörde ingalunda med Sovjetunionens fall i augusti 1991. Om inte förr, så klarnade detta vid Rysslands anfall på Ukraina 2022. Och då stod Sverige – men inte Finland – där med ett försvagat försvar, ett rudimentärt civilförsvar och en minimal försörjningsberedskap, allt till följd av felaktig politik. Men vems är ansvaret?

Det är lätt ett peka ut Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Men de bröt ju inte mot några lagar. Och än viktigare, de hade båda folkmajoriteter bakom sig. Är det alltså svenska folket självt, som bär ansvaret? Eller har en politisk ledare ett större ansvar än sina väljare? Har de bedragit sina väljare? Uppenbarligen har de vilselett dem. Men det måste till sådana kriser som det skånska kriget, för att ett politiskt ansvar skall kunna utkrävas på rättslig väg. Däremot kan och bör man i offentlig debatt väcka frågan om ansvaret för den politik som ledde till ett starkt försvagat Sverige stod där med ett storkrig i närområdet år 2022.  Det måste vara så att vi människor har ansvar för vad vi gör och inte gör.

Frågan om politiskt konsekvensansvar har i Sverige tyvärr även lett till direkta justitiemord. Det mest flagranta fallet är baron Görtz, Karl XII:s trognaste och skickligaste politiske ämbetsman. Efter konungens död dömdes han vid en skandalös rättegång till döden utan lagstöd. Gunnar E. Sandgren har skildrat hans öde i en stark roman.

Frågan om ansvar blir också akut på ett mycket konkret område, som i högsta grad gäller den enskilde medborgaren. Det finns nämligen en funktion i socialtjänsten som går under beteckningen ”orosanmälan”. Här kan enskilda anonymt och utan ansvar anmäla andra enskilda och familjer för sociala missförhållanden. Grundregeln i varje civiliserat samhälle är annars ar var och en har ansvar för vad han gör, såvida han inte är omyndig. All lags grundprincip är suum cuique – åt var och en den som tillkommer honom. Åt den som gjort illa tillkommer straff. Möjligheten att göra en ”orosanmälan” anonymt och utan ansvar upphäver denna grundprincip. Det är inte bara så att de ansvariga vid ett felaktigt tvångsomhändertagande av barn undgår ansvar – ämbetsansvar saknas ju i svensk lag, och socialnämnden som fattat beslutet har inget ansvar. Det är dessutom på det sättet att den som gjort ”orosanmälan” saknar ansvar. Fältet är öppet för att trakassera grannar eller släktingar med orosanmälningar, och det är ingen risk. Man behöver aldrig ta ansvar.

Med detta har vi kommit ett långt stycke från Kurt Karlsson. Vi skall inte gå vidare på den vägen, men det tål att fundera på saken.

Christian Braw är präst, teolog och författare