Christian Braw: Den nödvändiga diktningen

När Radiotjänst 1927 började sina sändningar från Motala var folkbildning ett av de viktigaste uppdragen från staten. Sveriges Radio fortsätter den linjen bland annat med program om skönlitteratur och med lyssnartävlingen Sveriges Radios Romanpris. Årets vinnare blev Mikael Yvesand med romanen Våran pojke.

Svensk radios nu snart sekellånga engagemang för skönlitteratur fäster uppmärksamheten på diktningens betydelse för en nations liv, i synnerhet i tider av kris och krig. För att en nation skall överleva och utvecklas positivt i fred och frihet räcker det uppenbarligen inte med energiförsörjning och briljanta ingenjörer. Det behövs också en levande diktning.

Generationer av svenska gymnasister har mött den stora dikten genom antologin Dikt och tanke. Utan att någon nämnde ordet kulturkanon var detta just en sådan. Med titeln Dikt och tanke väcks också en fråga: Vad är dikt? Vad är verklig dikt, stor dikt? Vad är sanningen om dikten?

De stora grekiska filosoferna har något att säga oss om detta. De tänkte djupt och intensivt kring det som är mest allmänmänskligt av allt – människans situation i en tillvaro av instabilitet där behovet av stabilitet är ständigt närvarande. Denna spänning bildar grundmönstret i de frågor som Platon och Aristoteles kämpade med. Med olika termer har de beskrivit det som är stabilt i oss människor liksom det som endast är instabilt och på ytan. Aristoteles såg att det stabila i oss är vår identitet. Mognad är att bli vad vi egentligen är. På samma sätt vill fröet bli en ört och ägget vill bli en höna. I mognaden träder identiteten fram. Denna mognad kallar Aristoteles kinesis – rörelse. Här blir diktningen viktig. Den väcker och stärker vår kinesis, vår rörelse mot sann och äkta mänsklighet. Vi kommer närmare de livsbefrämjande möjligheter vi bär inom oss. Vi blir klokare, stabilare, öppnare, liksom talförmågan hos det lilla barnet väcks och tränas i mognaden. Sann diktning gör oss till sanna människor. Hur är det möjligt? Det blir möjligt, när diktningen ger oss sanna, berörande symboler av tillvaron, av människans villkor mellan stabilitet och instabilitet, mellan gott och ont.

Det är bara den triviala verkligheten som man kan definiera, till exempel dammsugare och kokkärl. Den större verkligheten får man nalkas genom kringgående rörelser, man får röra sig runt den verklighet man vill beskriva och gestalta olika aspekter. Så är det till exempel med kärleken och sorgen. Så är det också med dikten.

En armenisk diktare har sagt: ”Första raden kommer från Gud.” Det är ett pregnant sätt att beskriva diktens inspiration. Dikten är något som kommer till diktaren och som han tar emot, som en gåva. I sitt Nobeltal beskriver Aleksander Solsjenitsyn denna gåva som ett gåtfullt kristallblock, som en inföding finner på en fjärran strand. Det går inte att exploatera, inte att använda till något annat, men när han finner det lyfter han upp det mot solen, vänder det och låter ljuset brytas i de mest fantastiska färger. Och, säger Solsjenitsyn, denna hemlighetsfulla gåva är samtidigt ett ljus, som når in till alla folk och generationer, och i dess strålar förstår vi tillvaron – och varandra.

Kaj Munk var en osannolikt begåvad dramatiker och poet, som mördades av Gestapo 1944. När man nu efteråt ser hans väldiga produktion – dramer, dikter, artiklar, essayer – kan man få intrycket att han ständigt var inspirerad. Själv sade han: ”Sanningen kan inte konserveras, den finns endast som färskvara.” I de orden ligger en viktig erfarenhet. Inspirationen har ett nu. Det är nu det gäller. Det är nu all verklig dikt träder fram med diktens sanning. I fånglägret skapade Solsjenitsyn sitt väldiga epos om invasionen i Ostpreussen, Preussiska nätter. Det var givetvis omöjligt för honom att skriva ner den i lägret, men han memorerade den, och efter frigivningen kunde han skriva ner den.

I sin självbiografi berättar Sven Stolpe hur har som tonåring blev hembjuden till en klasskamrat på Södermalm. Fadern där var konstnär, professor vid konstakademin. Den unge Sven Stolpe fäste sig med en gång vid att kamratens hem var så fantasifullt, så överraskande, så full av liv och lekfullhet. Det som Sven Stolpe då såg i kamratens hem säger något om all verklig dikt. Den är inte alltid sådan, det kan finnas djupt allvar, sorg och heroism – men något av denna livfullhet finns alltid med någonstans. Till och med i en allvarlig berättelse som Georges Bernanos Prästmans dagbok glittrar det till ibland. Vi kan tänka på den unge prästens motorcykelfärd. I Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping minns man läroverkslärarnas examensfrukost.    

Den sanna dikten, den verkliga dikten, är ett äventyr. Vi talar ibland lite tanklöst om H. C. Andersens sagor. Själv använde han inte det ordet. Han kallade sina berättelser äventyr. Så är det med all verklig dikt. Den är ett äventyr. Man vet inte hur det skall gå, när man börjar läsa och lyssna. Varje avsnitt rymmer en möjlighet och en risk. Så är det med Iliaden och Odysseen, med Aeneiden och Fänrik Ståls sägner. De kan sluta med en tragedi, som i Den ståndaktige tennsoldaten, men också i tragedin finns det en glimt av hopp. När den ståndaktige tennsoldaten till sist hamnar i kakelugnen, finner man efteråt i askan ett hjärta av tenn.

Som ung student tog Sven Stolpe oförskräckt upp kampen med den svenska litteraturforskningens då stora män, främst Henrik Schück. I dennes skola menade man, att man förstår dikten och diktaren genom att lära känna bakgrunden. Sven Stolpe hade av den kontinentala litteraturforskningen lärt, att stor dikt förstår man genom inlevelse. Och det man skall leva sig in i är vad André Malraux långt senare skulle kalla la condition humaine – människans villkor. Människans villkor är att ständigt stå emellan gott och ont, mellan sanning och lögn, mellan liv och död. Vi måste ständigt välja. När Stolpe senare engagerade sig i Oxfordgrupprörelsen kom hans fokus att bli de val, där människan väljer det goda, det han kallade ”de sedliga genombrotten”. Hans förord till antologin Profeter och diktare (1942) är ett manifest för en litteraturforskning med detta fokus. I den sista utgåvan av antologin hade Sven Stolpe tagit bort sitt förord med klanger av Oxfordgrupprörelsen. Det skedde med rätta. Han hade skjutit över målet. Men den första texten rymde dock en viktig sanning. Den innebär att det händer något med diktens gestalter. De är levande varelser, de kan bli bättre och de kan bli sämre. Selma Lagerlöfs Nils Holgersson blir en ansvarstagande och inkännande ung man på sin äventyrliga resa, han är inte längre en självupptagen tonåring.

Verkliga människor lever och rör sig. De utvecklas och mognar, eller också stelnar de och förfaller och blir till typer, stereotyper. Allt detta ryms i den sanna, verkliga dikten.

Det är inte bara diktens människor som mognar eller stelnar, detsamma gäller författaren och diktaren själv. När hans diktning mognar får han en allt större inlevelse i sina diktade gestalter. Han förstår dem, han älskar dem eller också sörjer han över dem. De står aldrig stilla, antingen mognar de eller också förfaller de, och med något av faderskärlekens – eller moderskärlekens – känsliga öga följer dikten dem, gläds över deras mognande eller sörjer över deras förfall. Graham Greene’s Makten och härligheten visar starka drag av denna djupa förståelse, detta kärlekens engagemang, både för den förvirrade whiskyprästen och hans renhjärtade förföljare, den kommunistiske polismannen som till sist sänder honom till avrättningsplatsen.

Bo Giertz sade en gång: ”Jag är ingen diktare, jag är en krönikör.” Ändå var det just han, som tvärtemot sin avsikt, blev Sveriges främste kristne diktare under 1900-talet. Hans roman Stengrunden kom under hans livstid ut i 16 upplagor. Han hade för avsikt att skriva en exempelsamling om den evangeliska själavårdens människokunskap – Nådens ordning. Men inspirationen tog fatt i honom. Det var inte bara den första raden, som kom från Gud, det var sida efter sida, kapitel efter kapitel. Han fick ett inre krav att skriva, gestalterna och skeendet steg fram så levande för honom att han måste berätta vad han hörde och såg inom sig själv. Och i detta som han hörde och såg inom sig själv klingade hela hans egen livserfarenhet med. Denna stora roman i tre delar kom till på 6 veckor. Han skrev hela kvällarna till dess han för andra gången nickade till. När han väl var färdig förstod förlag, sättare, boktryckare och bokhandlare med en gång att detta var verklig och viktig diktning. Men hans grundläggande självinsikt – att blott vara krönikör – var likafullt riktig, och den säger något om all verklig och sann dikt. Diktaren står inför en verklighet, ett eller många människoliv, som lever och rör sig på egen hand, och han skriver endast ner vad han hör och ser inom sig. Ibland tar detta sig gestalt i att diktare träder fram i texten förklädd till krönikör. Så är det i Jaan Kross´ Kejsarens galning. Ibland kan han, som i Goethes Faust, till och med uppträda som teaterdirektör i ett Vorspiel am Theater.

Regin Prenter skrev en gång: ”Diktaren säger mer än han själv vet.” Jaan Kross kommenterade en gång de orden så: ”Ja, warum sollte einer überhaupt dichten, wenn er nicht mehr sagte als er selber wusste?” Ja, vad är det för mening med att dikta, om man inte säger mer än man själv vet? I sin roman Kejsarens galning skildrar Jaan Kross den tyskbaltiske adelsmannen Timotheus von Bock, som under den tsarryska tiden vågade ta till orda för sanning och rätt, och givetvis blev han inspärrad i tsarernas hemliga fängelse i S:t Petersburg. Därifrån tog han sig ut genom att spela sinnessjuk. Hans sanningslidelse blev en tragedi för hans familj, och hans son tog avstånd från honom. I denna skildring tar hela sanningens tragedi gestalt, och ändå är sanningen det enda som är nödvändigt. Och gör vi som Solsjenitsyns inföding och vänder diktens hemlighetsfulla gåva i en annan vinkel ser vi att den kastar ljus också över diktens prekära existens i Sovjetestland – och människans villkor – la condition humaine – i den värld av förtryck och dårskap, som dock är så vacker och rymmer så mycket godhet.

Verklig dikt är inte bara händelser och människor. Dess händelser och människor är alltid mer, i läsarens inre växer de till symboler. Själva ordet symbol – inlånat från grekiskan – betyder sammanfattning. Symbolen är en koncentration av något större och mer mångskiftande. Kyssen och handslaget är symboler i denna mening, och det är också diktens skeenden och personligheter. Odysseus irrfärder mot det ständigt hägrande Ithaka är just en sådan symbol. Diktens symboliska kraft innebär att varje verklig dikt på något sätt alltid är Berättelsen om Envar. Dostojevskijs Bröderna Karamasov är både en skildring av fyra ryska bröder och en bild av fyra krafter i varje människas inre – och i varje samhälles inre. Denna hemlighetsfulla förmåga att skapa symboler, som rymmer hela den mänskliga existensen, kan endast förstås som en gåva, en inspiration.

Men vad är då sanningen om den mänskliga existensen, individuellt och kollektivt? Thomas Mann förstod sitt verk som en gestaltning av den mänskliga tillvarons ständiga förfall. Med Dostojevskij, Solsjenitsyn och Jaan Kross är det annorlunda. En av bröderna Karamasov är ett helgon, Aljosja. Även om den ryska generalstaben – i Solsjenitsyns Augusti 14 – är verklighetsfrämmande, finns det dock en officer som ser och inser verkligheten, överstelöjtnanten Vorotyntsev. Fastän Timotheus von Bock även i friheten ständigt måste räkna med hemlig polisens närvaro genom lejda spioner, så finns dock vid hans sida den orubbligt trogna hustrun. Fasthet, verklighetssinne, ljus och sanning gör att den stora, verkliga dikten alltid rymmer livsglädje, också mitt i katastrofen. Aeneiden börjar i Trojas förstöring. Men ur det brinnande Troja bär Aeneas på ryggen sin gamle far. Därför att han gör detta, finns det också en fortsättning, och efter skakande äventyr skall Aeneas på Italiens berg grunda det nya Ilion, Roms vagga.

Kan något av allt detta bli verkligt i svensk diktning även idag? Den stora, sanna diktningen är en gåva, en inspiration. Men den unge Runebergs möte med en bortglömd del av en misslyckad historia gjorde Fänrik Ståls Sägner till stor episk dikt. Bo Giertz möte med Ina Seidels roman om en tragisk prästsläkt – Lennackers – öppnade för inspirationen till en av 1900-talets mest lästa romaner – på många språk, till och med i de dystra DDR-samhället! Men här gäller Kaj Munks stora ord: ”Sanningen kan inte konserveras. Den finns endast som färskvara.”

Den sanna diktningen, den stora berättelsen har något av suverän lätthet. Aleksander Solsjenitsyn sade en gång: ”När det är lätt att skriva, då är det rätt.” Den verkliga diktningen är som de första takterna i någon av Beethovens pianosonater – självklar, suverän. Och i de följande takterna kan vad som helst ske. Något av detta finns i Strindbergs drama Carl XII. Dramat öppnas med konungens ankomst till Stavstensudde utanför Trelleborg. Strindberg låter några av hans mest förbittrade motståndare häva ur sig allt hat som finns inom dem. Bredvid dem står höga ämbetsmän och politiker ur rådet, beslutsamma att tvinga honom dit de vill. Och – så kommer han! Utan att se dem går han förbi. De faller alla på knä. Efteråt reser de sig, förvirrade. Vad var det som hände? En av rådsmedlemmarna säger: ”Han är Herrens Smorde. Men det förstån I icke.” Detta är en stor scen för en stor skådespelare. Med Jarl Kulle blev det stor teater.

Varifrån kommer allt detta – denna suveräna lätthet, denna självklarhet, kärlek, sanning, dessa bilder, gestalter och skeenden? Det är en gåta, mer än så, det är ett mysterium, som djupnar alltmer ju mer man ser av det. Det är en gåva, som man bara kan ta emot.

Bengt Pohjanen har beskrivit det i en dikt:

Jag skrev överskriften först,
sökte formen sen
och fyllde i vad som
behövdes för godkännande
av kritikerna.
Eller vem satte överskriften?
Vem uppfann formen?
Och fyllde i?

Christian Braw är präst, teolog och författare