Anders Ydstedt: Tyskland ska inte medla mellan Ryssland och Ukraina

Det går inte så bra med Rysslands anfallskrig mot Ukraina och Putin vill nu se förhandlingar. Till förhandlare har han föreslagit Tysklands före detta förbundskansler Gerhard Schröder. Ett förslag som omedelbart väckte starka reaktioner. Kaja Kallas, EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, konstaterade att med Schröder skulle Ryssland “… effectively be sitting on both sides of the table”.

Der Spiegel tar dock frågan om att hitta en europeisk förhandlare på allvar och landar i Angela Merkel. Hennes fördelar som förhandlare är enligt Der Spiegel att ”Hon inte längre är statschef, hon känner både Putin och Zelenskyj personligen och pratar till och med ryska”. 

Tanken att Tyskland skulle ha en särskild relation med Ryssland är inte ny. Tyskland har försökt påverka utvecklingen i Ryssland och bygga både politiska och kommersiella relationer. Lenins tågresa genom Tyskland och finansieringen av kommunisternas revolution för att få slut på världskriget, Rapallofördraget 1922 mellan Tyskland och Sovjetunionen och Molotov-Ribbentrop-pakten 1939 var samtliga olyckliga för alla parter. Men även i modern tid har Berlin försökt odla särskilda relationer med Moskva, de flesta tänker nog på Schröder och Merkels gasledningar Nord Stream 1 och 2. ”Wandel durch Handel”, att fördjupa relationerna med handelsberoende var egentligen en fortsättning i Willy Brandts Ostpolitik på 1970-talet.

I boken ”Sonderzug nach Moskau – Geschichte der deutschen Russlandpolitik seit 1990” (C.H. Beck, 2024) av Bastian Matteo Scianna görs en grundlig genomgång av de politiska relationerna mellan Berlin och Moskva. Scianna har gått igenom offentliga arkiv i flera länder, litteratur och media och sammanställt en intressant tidslinje.

Jag uppskattar denna typ av kronologier, en hel del känner man igen och kan relatera till, en del påmindes man om men en hel del var nytt eller sådant jag överhuvudtaget inte reflekterade över då det begav sig – men som nu blivit viktigt för historien.

Helt klart har Tyskland fortsatt att söka en roll och Moskva har dragit nytta av att detta. Att tyska politiker varit an angelägna om denna roll, ibland i konkurrens med Paris och London, har Moskva utnyttjat. Ett genomgående tema i relationerna mellan Moskva och Berlin är tanken på Eurasien och Rysslands ambition att ta en ledande roll mellan Lissabon och Vladivostok.

1990 är inte så länge sedan men när man läser 719 sidor inser man hur mycket som hänt sedan det Francis Fukuyama benämnde ”End of history”. 1990 talet med Sovjets sönderfall, konflikterna på Balkan, Rysslands olika krig med forna sovjetstater, Georgiens och Ukrainas frihetskamp mm.

Att Helmut Kohl, orolig för att uttåget av ryska styrkor från forna DDR skulle gå fredligt till, inledningsvis var tveksamt till balternas frigörelse, hade jag glömt. Enligt Scianna var Schröder inledningsvis mer skeptisk innan han blev ”Putins buddy” som Der Spiegel nu kallar honom.

Intressant är att ta del av hur Scianna skildrar händelser som brukar skildras som vattendelare i historien såsom Nato mötet i Bukarest 2008. Banade Merkels blockad mot att inleda en ansökningsprocess för Georgien och Ukraina som Natomedlemmar vägen för dagens krig – vilket bland annat Zelenskyj hävdat? Inte enligt Scianna som skriver att USA tryckte på för att inleda en MAP (Membership Application Plan). Scianna skriver att Tysklands utrikesminister Steinmeier, som fick äta middag med utrikesministrarna, hade den sämsta kvällen i sitt liv. Östeuropéerna kritiserade honom för Tysklands negativa position visavi Georgien och Ukraina och Polens utrikesminister Sikorsky jämförde Merkel-Steinmeiers Ostpolitik med Hitler-Stalin-pakten. Dagen därpå kom olika kompromissförslag som avvisades. Lunchtid ingrep Merkel. Scianna skriver att en del menar att Merkel talade ryska medan andra avvisar detta. På ett en papperslapp skrev Merkel att Georgien och Ukraina ”shall one day become members of Nato”. Östeuropeerna kritiserade ”one day” och klockan 14 presenterades kommunikén med ”these countries will become membes”. Således fortfarande oklart när. Dagen därpå kommenterade Putin kompromissen som ett ”direkt säkerhetshot”. Merkel ska, skriver Scianna, enligt sin säkerhetsrådgivare Christoph Heussgen försökt lugna Putin med att hon förhindrat Georgien och Ukrainas Natomedlemskap. Detta dubbelsidiga agerande från Merkels sida har säkerligen bidragit till bilden av Nato-mötet.

I Merkels memoarer beskriver hon sin insats som en framgångsrik förhandling. En helt annan bild ger historikern Timothy Garton Ash som kallar det sämsta möjliga resultat, att säga att länderna skulle bli medlemmar men inte när. Att Merkel skulle ha pratat maktspråk på ryska med delegationerna från de östeuropeiska delegationerna har jag hört av personer nära de som var med, detta nämns också i en artikel i Der Spiegel. Scianna menar att även om Georgien och Ukraina fått inleda en Natoprocess skulle denna senare kunnat försenas som Sveriges 2022 eller till och med stoppats.

Minskavtalen gås också igenom i detalj. Merkel-Steinmeier tog inte bara hänsyn till befintliga handelsrelationer med Ryssland utan utökade dessa efteråt och tog inte heller tillvara den ”köpta tiden” för att minska gasberoend (det ökade, Ukraina fick ingen militär hjälp och Tyskland upprustade inte sitt försvar.

Läser man boken med svenska glasögon så kommer vi väl ut. I Rysslands konflikt med Georgien 2008 tog USA och Sverige fram en fredsplan och kritiserade Tyskland för att ”komplicera fredsprocessen genom att förankra varje steg med Moskva”. Scianna tar också upp hur hur Sverige gång på gång agerat tillsammans med de baltiska länderna på ett sätt som med dagens erfarenhet av hur Ryssland agerat – visat sig rätt.

Boken avslutas med en summering av epoken sedan Murens fall. Man kan nog säga att summeringen landar i att Tyskland trots alla försök genom förståelse, dialog och handel ändå misslyckats med att få in Ryssland i en mer demokratisk säkerhetsordning. Däremot har Tyskland av Ryssland fått en energikris och en migrationskris. Att Tyskland skulle ta en ledande roll i förhandlingar med Moskva om Ukraina vore därför minst sagt olämpligt vilket nu även framförs i tysk debatt. De grönas utrikespolitiker Omid Nouripour säger till Der Spiegel att  ”Denna konflikt behöver ingen medlare från Tyskland, utan en förstärkning av den gemensamma europeiska hållningen.” Den tidigare toppdiplomaten och därefter chefen för den årliga säkerhetspolitiska konferensen i München, Wolfgang Ishinger, säger ”Det får inte längre förekomma några tyska ensidiga initiativ i denna fråga.”

Hur var det då med titeln ”Sonderzug nach Moskau”? Scianna berättar om hur Gerhard Schröder, Vladimir Putin och Udo Lindenberg äter tillsammans och skrattar på hotell Atlantic i Hamburg 2004. Sångaren Lindenberg är en nära vän till Schröder och försvarade Rysslands annektering av Krym. En av Lindenbergs mest kända sånger är Sonderzug nach Pankow. 1917 släppte Tyskland fram Lenins ”Sonderzug”. 1970 tog Angela Merkel ”Zug der Freundschaft” till Moskva efter att ha vunnit en språktävling och idag måste besökare från väst som vill resa till krigets Ukraina ta ett ”Sonderzug” – ett särskilt tåg.

Anders Ydstedt är styrelseordförande för Svensk Tidskrift