Cecilia Garme; Kläderna gör mannen – även i politiken

KLÄDERNA GÖR MANNEN..
– AVEN I POLITIKEN
CECILIA GARME
Skriften Land för hoppfulla tyder på en stilförändring- en ny image- hos moderaterna .
Det är i så fall ingen banal händelse utan en signal till omstörtande förändring.
F
örst slår jag upp de tre
kapitel som Lars Gustafsson har skrivit.
(Förstås. Partimanifest
är ingen lustläsning, inte ens for en statsvetare). Ett av dem
beskriver en utflykt till Heidenstams
Övralid vid Vättern. Det är ett fint litet stycke, mycket gustafssonskt med
observationer klara som vatten och
torra understatements.
Övralid är en plats jag själv har
minnen ifrån. Jag besökte det ganska
ofta då jag var lokalreporter på Östgöta-Correspondenten i Motala en
sommar på 80-talet. Lustigt nog var
det samma sommar som Lars Gustafsson fick Övralid-priset. Som utsiktsplats är Övralid oslagbart, som
minnesmärke gåtfullt.
I Lars Gustafssons korta text symboliserar det konservatismen. KaroC E C ILIA G ARME är doktorand i
statsvetenskap , frilansjournalist och
redaktör för den f eministiska tidskriften Bang.
12
linersabeln ligger perfekt i besökarens
hand, ”som en väl avvägd tennisracket”.
Den konservatism det anspelas på
mellan raderna är dock inte Heidenstams utan välfärdsstatens. Och tillsammans med annan konservatism
fordöms den, vänligt men bestämt.
Rädslan for forändring är i själva verket roten till allt ont, konstaterar besökarna. När de lämnar Övralid liknar de platsen vid en hägring.
Erkänner delaktighet
fo lkhemsbygget
Texten är en genial sammanfattning
av den image moderatema vill ge sig
själva i manifestet Land för hoppfulla.
Ett ömsint avståndstagande från på
samma gång det egna gammalkonservativa arvet och den socialdemokratiska välfårdsstatskonservatismen. Här
har moderatema plockat upp tråden
från Mauricio Rojas och erkänner sin
delaktighet i folkhemsbygget (som
for övrigt finns obönhörligt dokumenterad, inte minst Emil
SVE NSK TID SKRIFT
Uddhammars avhandling Partierna
och den starka staten.)
Och mer än så. Moderatema uttrycker en viss sympati for det som
byggdes. Välfärdsstaten hade inte alltid fel, men nu måste den moderniseras, heter det (s 71 och 72).
Moderatema har uppenbarligen
gjort ett retoriskt vägval. Det finns de
som har uppmanat partiledningen att
undvika ordet ’modernisera’ om välfärdsstaten helt och hållet, eftersom
det skulle implicera att välfärdsstatliga
arrangemang vid någon tidpunkt faktiskt var moderna och därmed bra –
se exempelvis Fredrik Haage om arbetsrätten i Svensk Linje 516 1996.
Men av den strategin syns i manifestet ingenting. Här sägs knappast ett
enda ont ord om det socialdemokratiska partiet eller vänsterväljare i allmänhet. Det grövsta jag hittar är att
”det ligger något aningslöst i många
svenskars relation till välfårdsstaten”(s
82), vilket ingen kan betrakta som ett
slag under bältet. Tvärtom rymmer
manifestet åtskilliga fiffiga formuleringar som rar alla parter att framstå
som kloka och goda. Exempelvis ”de
faretagsamma behöver en miljö som
gillar dem” (s 61). När man hade
kunnat skriva ”man måste sluta hacka
på foretagarna” eller ”det är faretagarna som drar landet”. Bagateller,
kan tyckas. Men det är det inte.
Detta är nyansskillnader höga som
hus, nästan att järnfora med Lätta-reklamens geniala omformulering av
bantningsproblematiken: ”När du
bestämt dig for att inte bli fet”.
Gamla vanliga förslag
De konkreta politiska forslag som
framfors är däremot antingen de
gamla vanliga eller fullt forväntliga.
Sänkta skatter. Förändrad arbetsrätt.
Barnavdrag istället for barnbidrag.
Konkurrens mellan skolor. Konkurrensutsatta landsting. Och så vidare.
Ibland med ny fräschör i argumentationen, men forvånansvärt ofta utan.
Man hade kanske väntat sig mindre
naiva utläggningar om skolpengen
och skolkonkurrensens välsignelsebringande effekter – att dåliga skolor
kommer tvingas slå igen är inte särskilt sannolikt så länge skolans närhet
till hemmet har betydelse for barnet
och foräldrarna. Miljökapitlet är optimistiskt i överkant även om det
känns välgörande med ett tydligt avståndstagande från undergångsromantisk miljöaktivism (men är den
särskilt vanlig, egentligen?). Kapitlet
om invandring är direkt anstötligt.
Att moderaterna vill underlätta for
flyktingar och andra forfoljda att
komma in i Sverige är utmärkt. Men
att släppa annan invandring helt fri,
till synes for att bakvägen tvinga fram
stora forändringar av andra politikområden, reser både moraliska och
praktiska problem som är svåra att
överskåda. Den som vill invandra ska
enligt manifestet bevisa att han eller
hon kan forsölja sig. Hur detta ska
kunna bevisas och kontrolleras forblir
oklart och konsekvenserna blir hursomhelst svåra. Vill moderaterna säga
att vi måste lära oss att leva med
verkliga fattigghettan inom våra
gränser, vi som alla andra? Eller, ännu
värre, att vi då och då ska skyfila ut
människor ur landet enbart for att de
är fattiga?
SVENSK TIDSKRIFT
Andra delar av manifestet är välargumenterade och enkla, som diskussionerna om sänkta skatter for i synnerhet låginkomsttagare och intervjuerna med personer som tvingas
betala absurda fastighetsskatter och
bokstavligen måste gå från gård och
grund. I flera frågor ligger manifestet
forvånansvärt lågt, däribland i den så
kallade pigfrågan och diskussionen
om kvinnornas sysselsättning och den
offentliga sektorn. Här tror jag att
programgruppen har missbedömt
stämningen i den allmänna debatten.
Folk vill kunna köpa hem~änster,
om man bara har råd och helst vitt.
Senast i böljan av april publicerade
13
z
o
:c
o
Mtonbladet Kvinna ett stort reportage om kvinnor som anställer svarta
barnflickor i hemmet och som känner sig kränkta över att ta sina behov
av avlastning fördömda och förlöjli- ”I flera frågor ligger
manffestet förvållansvärt lågt, däribland i
dell så kallade pigfrå-
gan och diskussionen
om kvinnornas sysselsättlling och den offentliga sektortz. ”
gade. Om kvinnorna och den offentliga sektorn säger moderatemas manifest i stort sätt inget mer än att efterfrågan på vård och omsorg kommer att vara fortsatt stort men att dessa inte enbart måste drivas i offentlig
regi. Det är ingen särskilt kontroversiell slutsats, åtminstone inte om man
talar om omsorgen för barn och
gamla. Jag anar att programgruppen
har velat ta det säkra före det osäkra.
Den vet att jämställdhetsfrågorna är
minerad mark och vill inte i onödan
reta upp feministerna, exempelvis
mig. Denna punktvisa överförsiktighet avslöjar i själva verket hela syftet
med manifestet som är att uppvisa
moderatema som snälla och stillsamma. Adjöss med arrogansen. Här gäller det att till varje pris förvalta det
empatiska kapital som Carl Bildt har
samlat på sig i Bosnien och som i bästa fall kan ta hela partiet att lysa med
ett mildhetens ljus. Att få framstå som
14
blida, det måste vara en ny upplevelse för moderater.
Öppnar for nya lösningar
Om detta kan man tycka två saker.
Man kan tycka att partiet försöker lura på mitten- och vänsterväljama den
gamla vanliga högerpolitiken via ny
förpackning och nytt språk. Men
man kan också tycka att moderaternas nya politiska stil faktiskt gör det
möjligt för socialdemokrater att diskutera nya lösningar på exempelvis
skattepolitikens område utan att
drabbas av klasshat och direktörsskräck. Dessutom är det så att kläderna tenderar att göra mannen även i
politiken. En ny politisk stil kommer
Lika för alla
Tjänstebeskattningsutredaren Dan
Andersson fade i sin utredning
fram i huvudsak samma försfag
som alfa andra – utom LO och s-regeringen förstås – för att få ner arbetslösheten. Lägre skatter på
tjänster, helt enkelt.
Men några dagar senare slog
jämställdhetsexperten på arbetsmarknadsdepartementet farm.
Försfagen hade inte analyserats
speciellt med tanke på kvinnorna.
Jämställdheten skulle inte specifikt vinna på en öppnare tjänstemarknad. Även om tjänster hemma
hos folk skulle bli lägre beskattade, så skulle inte alfa ha råd att
köpa de tjänsterna, det skulle inte
bli fika för alfa, och någonting som
alfa inte kan få fika av – förutom
SVENSK TIDSKIUFT
således på sikt att förändra dem som
uppträder med den. Om moderaterna blir framgångsrika i sin omgestaltning kommer detta att skapa nya förslag, nya kompromiss- och samarbetslägen, nya förhandlingsmöjligheter, nya kamratskaper och nya politiska lösningar i rikspolitiken. En ny
image är nämligen inte någon ytlig
och banal händelse utan en signal till
omstörtande förändringar. Den som
byter image framgångsrikt byter publik, och det förändrar hela spelet.
Förutsatt att den som byter skepnad
menar allvar, förstås. Hur det är med
moderatema på den punkten vet vi
förstås inte så mycket än.
att kvinnorna ska gynnas med speciella villkor för att de är kvinnor
– det är otänkbart, förkastligt,
underkänt, utdömt. Av det enkla
skälet att någonting skulle kunna
röra på sig, de fastlåsta positionerna omkring alftings omöjlighet
skulle kunna lossna, och hur skulle det då se ut om inte ombudsmännen och jämställdhetskvinnorna kunde kontroflera att allt var
och förblev reglerat, fika för alfa,
fast gynnat för kvinnorna, d v s totaft behärskat av grindvakterna för
olika gruppintressen, d v s oförändrat?
Idealet, förstår man, är att alfa
har fika lite råd till allt, att alfa bevakar alfa så att rörlighet förhindras.
Helena Riviere