Få kan namnge en av de ledande borgerliga statsministrarna genom tiderna – Arvid Lindman. Eftersom Lindman inte var socialdemokrat passade han inte in i den propagandabild av Sveriges historia som segrarna var intresserade av. Den officiella svenska politiska historieskrivningen inleds nämligen normalt med Per Albin Hanssons tillträde som statsminister 1932. Det skriver Mats Johansson om en av Sveriges tidiga statsministrar.
Vi är enormt beroende av att resa med flyg. För alla de som i samband med askmolnet blev strandsatta runt om i världen blev detta ett tydligt faktum. Effekterna blir enorma när vi går miste om specialtjänster och transporter – den fysiska mobiliteten är en förutsättning för idéutveckling, globalisering och för världshandeln. Det skriver Anders Ydstedt.
När mordet på Olof Palme tvingade Carlsson att träda fram ur anonymiteten drevs han av lojalitet med landet och partiet. På så vis personifierade Carlsson det bästa hos den svenska socialdemokratin samtidigt som hans närmast symbiotiska förhållande till rörelsen också innebar att han representerade det sämsta hos partiet. Det skriver Roland Poirier Martinsson om Rolf Gustavssons biografi över Ingvar Carlsson.
Förhållandet mellan Nord- och Sydkorea är det sämsta man kan föreställa sig mellan två grannar. Den så kallade demilitariserade zonen som delar Korea, den sista biten järnridå, är en rest från kalla kriget. Den koreanska halvön har blivit en säkerhetspolitisk tidskapsel där 1900-talets hot och geopolitiska situation lever kvar. Det skriver Daniel Bergström.
Stockholmare är rätt luttrade. Vi drar runt hela skatteutjämningssystemet. Vi är landets tillväxtmotor. Vi är vana vid att Stockholmsområdet alltid får stå tillbaka när statliga investeringspengar fördelas. Men vi blir faktiskt upprörda när regeringens särskilda utredare föreslår ett finansieringssystem som direkt drabbar de verksamheter som är lokaliserade i Stockholm, skriver Cecilia Brinck.
I ett samhälle som strävar efter jämlikhets- och jämställdhetsentropi är det obegripligt att en monark tillåts födas med andra förutsättningar än flertalet. Men vad säger att världen blir mer rättvis för att vi avskaffar monarkin när det finns så många andra områden i livet som inte uppfyller de orimligt högt ställda rättvisekraven på tillvaron? Det frågar sig Anna Rennéus Guthrie.
Att lära sig den rätta begreppsapparaten med hög genusfaktor är receptet på framgång för feministiska forskare, debattörer och politiker. Att bekänna sig till genusläran är för den akademiska karriären i dag lika viktigt som det var på 60- och 70-talen att hålla marxismen i helgd och vördnad. Nu som då krävs ingen djupare övertygelse. För att få de åtråvärda forskningsanslagen räcker det att känna till de genusladdade signalorden, menar Maria Abrahamsson.
Det annalkande prinsessbröllopet vållar debatt. Liksom vågorna bryts i en strandkant i oväntade riktningar möter vi förnyare som själva hävdar att de är traditionalister och tvärt om. Debattdeltagarna tycks till och med vara övertygade om att deras positioner verkligen är så helgjutna som de själva hävdar. Per Dahl presenterar tankar i huvudet på en asocial monarkist.
Så fick då nyheten om de rödgrönas omläggning av svensk utrikespolitik i anti-amerikansk riktning sent omsider ett genomslag. Nu har det blivit ett herrans liv, på goda grunder. Hur ska Mona Sahlin i händelse av valseger kunna förena traditionell socialdemokratisk pragmatism i utrikes frågor med allehanda vänsterdogmer, inklusive svenskt utträde ur EU, undrar Mats Johansson.
Varför skulle det faktum att Polanski har gjort en massa bra filmer vara en ursäkt eller ens en förmildrande omständighet när han begår brott? frågar Carl Rudbeck. ”Det skulle innebära att Tomas Tranströmer kunde begå mord utan att behöva frukta efterräkningar medan Björn Ranelid skulle råka riktigt illa ut om han snattade lite plockgodis.”