Så minns vi valet 2010

Vad kommer att gå till historien från årets valrörelse? Valresultatet, förstås. Men därutöver?
Svensk Tidskrifts fyra redaktörer ger några svar på frågan vad de kommer att minnas.

Två systemskiften grunden för Nya socialdemokraterna

Av Mats Johansson

Regeringsdoktrinen: De fick aldrig riktigt till en gemensam berättelse, de tre i det osynkade rödgröna partnerskapet. Det resulterade i det unika debaclet kring koalitionsbildningen som devalverade socialdemokratins historiska ledarskap; först tango för två med de gröna, sedan tango för tre i vänstersväng. Vilket är mycket svårare, särskilt om man inte har tränat.

Här lades första grundstenen i det osäkra bygget Nya socialdemokraterna: vi klarar inte längre att regera ensamma, vi måste släppa in andra. Men inte vilka som helst, ett miljöparti som vill dra åt ett håll och ett vänsterparti som vill dra åt ett annat. Oklara färdriktningar i stort, ofärdiga kompromisser i smått.

Det ändrade, med överdriven tydlighet, bilden av socialdemokratin som det statsbärande partiet, det som förr med viss trovärdighet kunde säga ”bara vi kan regera landet”. Säga vad man vill om Göran Persson, men regera kunde han. Själv. Chockade gräsrötter var oförberedda på det nya och reagerade som oinformerade brukar: ”Vi känner inte igen oss längre.”

Kampanjtekniskt fick detta också konsekvenser i det att den samlade bredden i vänsterbudskapen begränsades; ideologispektrum krymptes av hänsyn till samregerandets krav; intryck av enighet skulle skapas. Vilket ändå ofta punkterades av Lars Ohlys behov av särmarkeringar.

Utrikesdoktrinen: Den 17 februari presenterade de rödgröna sin andra gemensamma utrikes plattform, som kommenterades här den 12 mars. Eftersom få opinionsbildare och journalister längre bryr sig om utrikespolitiken tog det tid innan huvudbudskapet uppmärksammades: ett rödgrönt Sverige skulle verka för att USA stängde sina baser världen runt, ensidigt och utan hänsyn till åtaganden och behov.

Detta vänsterkrav – USA, ut ur världen! – hade under hela det kalla kriget varit kommunisternas linje, i Stockholm som i Moskva. Nu blev den också socialdemokraternas. Snabba försök till bortförklaringar från en närmast generad socialdemokrati kunde inte förta intrycket att skrivningarna var en eftergift för yttersta vänstern.

Det blev också svaret på frågan hur man trovärdigt skulle kunna förena traditionell socialdemokratisk pragmatism i utrikes frågor med allehanda vänsterdogmer, inklusive svenskt utträde ur EU. Nu står det där, svart på vitt: ”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser.”

Forna tiders socialdemokrati förmådde stå emot talkörernas rop på ensidig nedrustning i väst. Förr förstod man att amerikansk närvaro i Europa i form av Nato var en förutsättning också för vårt lands frihet. Visst hycklade man om neutralitet och alliansfrihet, men det var trots allt för en god sak.

Framtiden: Sammantaget visar de två doktrinskiftena att Nya socialdemokraterna har bäddat för framtida problem. Ska man återgå till den gamla synen på makten som ett eget privilegium eller hålla fast vid den besvärliga nyorienteringen – legitimeringen av konkurrenterna om vänsterrösterna – som splittrar den egna rörelsen? Ska man fortsätta att utveckla anti-amerikanismen i utrikespolitiken tillsammans med yttervänstern eller anti-europeiseringen med de gröna?

Eller leder valresultatet vid förlust till fortsatt fokus på en steril oppositionspolitik för att odla missnöje, en linje som leder ut i öknen. Där växer inga idéburna eller statsbärande partier.

Redaktör Mats Johansson är styrelseordförande i Svensk Tidskrift och riksdagsledamot (m).

Plumpar i protokollet

av Cecilia Brinck

Alla partiers företrädare dummar sig då och då. Alla politiker gör tabbar, även de mest rutinerade. Sånt får man hantera, det finns hekatomber av PR-konsulter som lever på att göra just det.

Men mot valrörelsens många vänstertabbar är väl frågan om något konsultuppfunnet spinn hade hjälpt. De ansvariga på partikanslierna tycks inte ha ansett det eftersom inga försök verkar ha gjorts att ta sig ur någon av de gropar de själva har grävt.

Några exempel:
Carin Jämtins utspel om könsneutrala offentliga toaletter. ”Se till att det finns könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten”, skrev Jämtin och partikollegan Dag Larsson i DN i slutet av juli. Man undrar ju lite hur partistrategerna på Sveavägen tänkte där. ”Hm, låt se. Vad har vi för totalt ointressanta och perifera frågor som en av våra mest anonyma politiker skulle kunna profilera sig i?” Och så blev det könsneutrala offentliga toaletter. Som dessutom i sak är en otroligt dum idé – vi kvinnor vill väl inte att karlarna ska grisa ner våra toaletter också!

Och så var det den där butlern i tunnelbanan. Den gången förekom Jämtin tillsammans med socialdemokratiska oppositionslandstingsrådet Ilija Batljan.

Alltså: att en människa får betalt för att komma hem till mig och tvätta min tvätt är moraliskt förkastligt och måste stoppas. Om jag däremot släpar med mig smutstvätten till T-banan och där lämnar in den till en människa som får betalt för att tvätta den är det helt i sin ordning. Förklara logiken i det, den som kan! Och mycket riktigt visade det sig att det var det ingen som kunde. Tänkte inte på det, typ…

Möjligen borde alla de välbetalda partistrategerna och deras PR-konsulter ha funderat ett varv till innan just den debattaren mailades iväg. Det krävdes ingen betydande intelligens för att förutse vilka reaktioner butlerutspelet skulle väcka. Inte minst i Grönköping uppmärksammades idén. Det därvarande partidistriktet tog bestämt avstånd från pigor men däremot föreslog man införandet av en herrbetjänt på bussarna mellan Hjo och Skövde för att, som hr stadsrådet Joel Eriksson (s) sa, kunna täcka behoven ”då någon politiskt eller kommunalt verksam chefsperson nödgas medfölja bussen”.

Men det räckte tydligen inte med den munterhet butlertramset väckte i de mest skilda kretsar. Några veckor efter artikeln dök en affischkampanj upp i – gissa var! – tunnelbanan! En välvillig tolkning är att kampanjen redan var beställd när artikeln publicerades, och att den inte gick att avstyra. En mindre välvillig tolkning är att valstrategerna helt enkelt inte fattade hur utskrattade de var. Det faktum att det hela bara kommenterades på en enda socialdemokratisk ledarsida – de andra gjorde sitt bästa för att tiga ihjäl dumheterna – kunde kanske ha utgjort en tydlig ledtråd.

Så kom turen till kommunistledaren Lars Ohly. Han intervjuades i TV och pratade då om kvotering av föräldraledigheten, vilket han naturligtvis är för. Självklart vet Ohly bättre än föräldrarna själva hur de ska ta hand om sina barn. Och för mammor som fortfarande ammar sina barn fanns ju alltid lösningen med bröstpump, som ju hade fungerat bra i Ohlys egen familj.

Nog har Lars Ohly blivit hånad för det, inte ens koalitionskompisen Mona Sahlin kunde avhålla sig från att hoppa på honom. ”Mindre smart” tyckte Sahlin det var, en beskrivning som väl får beskrivas som valrörelsens största underdrift.

Möjligen avgörs inte valet av att olika partiföreträdare säger dumheter i media. Men denna rätt enastående samling grodor – det finns mycket mer än det som nämnts ovan – ger onekligen intrycket av att den rödgröna kampanjapparaten har kollapsat.

Nödtorftig koll på vad partiets ledande företrädare säger, och om olyckan är framme och de ändå säger dumheter, en snabb och effektiv krishantering är nödvändiga redskap i den politiska verktygslådan. Men inte ens det har funkat för vänstern.

Cecilia Brinck är gruppledare (M) i kulturnämnden i Stockholms stad.

Miljön blir inte en valfråga

av Anders Ydstedt

Miljöfrågan blir inte avgörande för valet denna gången heller. Så sent som i höstas hade nog en del förväntat sig att miljöfrågor skulle få en ny revansch i och med klimatmötet i Köpenhamn. Så kommer det inte att bli och det finns minst två faktorer som förklarar detta:

För det första vill partistrateger i samtliga partier utom miljöpartiet inte se någon upprepning av 1988 års sälval. Samtliga partier har därför valt att försöka muta in miljöfrågorna på bästa sätt. Det har dels handlat om att skapa bilden av stort engagemang i miljöfrågorna, dels att bevaka de andra partiernas positioner så att inte miljöfrågorna blir partiskiljande. Även om den politiska retoriken försöker måla upp stora skillnader, är det i praktiken ganska små skillnader mellan alternativen. Tar vi exempelvis energipolitiken så vill både alliansen och de rödgröna bygga upp ett tredje ben vid sidan av dagens vatten- och kärnkraftsberoende. Alliansen har kommit överens om att tillåta byggande av nya kärnkraftverk, men oavsett regering kommer skatter, avgifter och certifikatsystem att gynna det nya tredje benet i energisektorn. Viktigast är nog att tankeförbudslagen är borta även om det finns vissa begränsningar i storlek nedåt eftersom alliansen tänkt sig att gamla kärnkraftverk ska kunna ersättas med lika många nya. Alltså inte med fler mindre.

Ur ett väljarperspektiv kan man beskriva samma sak med att miljön nu är en hygienfråga för partierna. Idag måste partier ha en miljöpolitik.

Den andra förklaringen är att miljön helt enkelt inte engagerar väljarna på samma sätt längre. SOM-institutets trendundersökningar visar att svenskarnas miljöengagemang halverats under perioden 1988 till 2009. Därefter har miljöfrågan ytterligare tappat mark i debatten. Klimatmötet i Köpenhamn havererade. Climategate-skandalen har plockat ned glorian från IPCC. I USA har demokraterna tagit tillbaka förslaget om att införa utsläppshandel och i dagens nummer av tyska Financial Times kan man läsa att europeiska energibolag nu åter storsatsar på kol. Givetvis har även finanskrisen och oron för jobben och privatekonomin haft betydelse för att flytta ned miljöfrågan från väljarnas fokus.

Mot detta står att grönt har blivit en ny livsstil. Mustafa Can beskriver i Svenska Dagbladet den 15 augusti hur det trendiga folket på Södermalm tar till sig miljöfrågan på olika sätt. Miljöengagemang präglar konsumtion och värderingar och en röst på miljöpartiet är en enkel väg till mildrat samvete. Enligt opinionsinstituten kan miljöpartiet ta upp mot 20 procent av rösterna på Södermalm. Den typiska miljöpartisten är, skriver Mustafa Can, en ”storstadsbo, främst kvinna, 25–40 år, akademiskt utbildad, barnlös eller nybliven förälder bor i ombildad bostadsrätt, tjänar 25000–40000 kronor i månaden. Man vänder sig inte till landsorts- eller förortsbon utan till den medvetna medelklassradikalen som undviker att bädda ner sig för djupt i vänstern eller högern.”

En konsekvens är att miljöpartiet valt att driva symbolfrågor som kilometerskatt för lastbilstrafiken och nya höghastighetståg. Kilometerkatten ger inga incitament till att minska utsläppen utan bara ökade kostnader för svensk industri. Höghastighetstågen är likaså en dyr symbolfråga som ger storstadsbor nya ytterligare möjligheter att resa till andra storstäder men minskar landsbygdens möjligheter att resa med järnväg. Det är tydligt att partiet valt att prioritera stadsbor.

Vi kan konstatera att partistrategerna lyckats. Inte heller i årets val blir miljöfrågan en stor valfråga.

Anders Ydstedt är arbetande delägare i Scantech Strategy Advisors, entreprenör och författare.

Skattesänkarvalet, eller åtminstone något ditåt

av Maria Eriksson

Vem hade kunnat tro att en svensk valrörelse skulle kunna bli en tävling i skattesänkningar? Allright, det kanske är en väl optimistisk beskrivning. Men: Trots att Alliansen har genomfört med svenska mått stora inkomstskattesänkningar så tycks väljarna inte ha fått nog. Eller kanske tack vare, kanske har fler insett att det inte är så dumt att få behålla mer av sin intjänade lön.

Därför har vi en valrörelse där De rödgröna inte går till val på några stora återställare av jobbskatteavdragen. Och på ett förslag om borttagen arbetsgivaravgift för den som anställer en arbetslös ungdom. Och där till och med PRO har demonstrerat för sänkt ”penionsärsskatt”.

Men visst, för De rödgröna är det en omvändelse under galgen. I den mån man nu kan kalla det omvändelse. För samtidigt som man inför en skattereduktion för den som anställer en arbetslös ungdom – en reform som för övrigt låter förvillande likt de nystartsjobb som regeringen redan infört – på sammanlagt 750 miljoner, så vill de höja arbetsgivaravgifterna för unga med 10 miljarder.

Och även om de inte vill ta bort jobbskatteavdragen skulle de aldrig komma på tanken att genomföra något ytterligare. För dem Mona Sahlin kallar ”miljonärer”, d.v.s civilingenjörer och andra som har gjort som de rödgröna vill, högskoleutbildat sig, och sedan fått en lön över 40 000 kr i månaden blir det i själva verket höjda skatter.

Och för dem som ”tjänar miljarder”, sa Sahlin häromdagen, – vilka nu det är? – ska det dessutom bli en förmögenhetsskatt. Faktum är ju att inga i det rödgröna laget vågar berätta vem som egentligen ska betala de 4 miljarder som förmögenhetsskatten ska dra in. Blir det villaägarna, som dessutom ska få den nya fastighetsskatten? Eller blir det bankkonton som ska hårdbeskattas.

Men att De rödgröna inte vågar stå för politiken är bara ytterligare ett tecken på att det inte längre är så ”häftigt” att betala skatt. När hörde ni Mona Sahlin säga det senast?

Ja, något har hänt denna valrörelse där Socialdemokraterna går till val på parollen ”Tillväxt sedan 1889”, även om partiet under dessa drygt 100 år ännu inte verkar ha begripit vad tillväxt är, eftersom annonserna inleds med ”Det finns en viss summa pengar och frågan är vad vi ska göra med dom.”.

Nej, De rödgrönas skattepolitik är förstås inget glädjande kapitel. Men det har hänt något i opinionen när inte ens Lars Ohly vågar stå för skattehöjningar.

Den som har lyssnat noga har till och med kunnat höra begreppet dynamiska effekter nämnas i valrörelsen. Kanske går det snart att säga att sänkta skatter faktiskt kan generera ökade skatteintäkter.

Den mest talande bilden för hur annorlunda den ekonomiska debatten förs i valet 2010 är ändå den helt vanliga småbarnsmamma som tillfrågades av morgontidningen om hon var glad åt det rödgröna förslaget om sänkt maxtaxa i förskolan: ”Nja, jag skulle nog hellre se att de fortsatte sänka inkomstskatten.”

Maria Eriksson är frilansskribent och arbetar bland annat som ledarskribent på Svenska Dagbladet.