Vita mäns nya bördor

När årets svenska bokmässa hade Afrika som tema fick vi anledning att konstatera att den vita mannens börda – det kontroversiella begreppet myntat av Kipling – knappast är något som tillhör historien, utan i hög grad lever kvar – i ny skepnad. Det skriver Anna Rennéus Guthrie om årets bok- och biblioteksmässa, med tema Afrika.

Rudyard Kipling är kanske mest känd som upphovsmannen till Djungelboken, eller möjligen som den yngste nobelpristagaren genom tiderna. 1907 erhöll han det prestigefyllda litteraturpriset 41 år gammal. Vid det laget hade dock den indiskättade Kipling hunnit bli allt mer ifrågasatt av kulturetablissemanget. Anledningen var det tvetydiga begreppet “White Man’s Burden” som han myntat i en av sina dikter.

Under en tid när imperialismen blomstrade i världen, fanns en tydlig idé om att det låg en uppfostringsplikt på de vita kolonisatörerna att fostra de koloniserade folken i västvärldens traditioner och tankar.

Men Kipling var också känd för sin sarkastiska ådra, och en del forskare har tolkat den kontroversiella dikten snarare som en kritik än försvar av imperialistiskt tankegods. När årets svenska bokmässa hade Afrika som tema fick vi anledning att konstatera att den vita mannens börda knappast är något som tillhör historien, utan i hög grad lever kvar – i ny skepnad.

Det tycks nämligen som att mycket av den debatt och kritik som omger de litterära alstren från Afrika är starkt präglade av politiska undertoner och kontinentens historia. Gott så – det samma kan sägas om snart sagt vilken litterär fauna som helst – men det finns en skillnad här som är väsentlig: Afrika är och förblir ett slags mänsklighetens samvete. Det är från Afrika som de första folkvandringarna ägde rum, och här som urmänniskan levde och tidiga kulturer växte fram. Vi har alla, oavsett senare ursprung, en del i Afrika.

Men vad gör vi med detta arv? Jo, vi försöker med ett till synes omöjligt projekt – och inom en mässhalls kvadratmetrar rymma en hel kontinents litterära avtryck. För nog vilar det något förrädiskt generaliserande över att försöka omfatta kulturuttryck från en världsdel som består av 54 länder och 900 miljoner människor vid ett och samma tillfälle? I synnerhet när mässtraditionen annars är att tematisera enskilda länder eller ett fåtal nära grannländer.

Det som händer med ett material som är för stort för att med gällande förutsättningar kunna avhandlas ordentligt, är att det börjar spreta. Vilket medför att även på de håll där det är som mest intressant blir utdelningen mindre än vad den skulle kunna varit. Detta är dock inget unikt för mässan i sig, utan något vi återkommande gör oss skyldiga till när det kommer till Afrika. Förundrande ofta närmar vi oss denna väldiga kontinent som vore det ett enskilt land eller kultur. Och lika ofta gör vi det i skydd av färdiga teorier som postkolonialism, vilket tenderar att cementera ett beroendeförhållande som redan finns snarare än möjliggör möten med nya världar.

Inte oväntat är det också författare med postkoloniala (eller helt utomafrikanska) identiteter som i väst blivit symboler för afrikansk litteratur: Nadine Gordimer, J.M Coetzee, Doris Lessing och Toni Morrison för att nämna några.

Den sydafrikanske författaren Deon Meyer sade i ett samtal med förläggaren Svante Weyler att den mediala bilden av Sydafrika är långt ifrån det land han känner till. Föga överraskande kanske – de flesta mediala bilder kräver en sorts dramaturgi som oftast saknas i verkligheten, och blir därför en smula överdrivna. Men frågan är om det inte också handlar om ett annat  mer grundläggande behov hos människan.

Längtan efter att få känna igen sig kanske är det som gör att vi onödigt länge håller fast vid en uppfattning, eller i detta fall, bild av en kultur eller land. Faran med att för snävt bädda in afrikansk litteratur i postkolonialismen är att det skapar en bild av en kultur (eller kulturer) som i första hand är ett resultat av ett patologiskt förhållande med väst. Och eftersom den bilden är så komplex och historiskt avgörande riskerar den snart att helt överskugga alla andra bilder.

Det finns därför anledning att ifrågasätta hur mycket postkolonialismen kan säga om afrikansk litteratur. Och om den ibland inte säger mer om oss själva och det som ett dåligt samvete vill höra, än om Afrika.

Vad den berömde Kiplings börda syftade eller inte syftade på kan vi fortsätta att försöka utröna. Men faktum är att den vita mannens bördor i dag är flera – nog så viktigt är det som rör det egna perspektivvalet.

Anna Rennéus Guthrie är frilansjournalist. Läs hennes tidigare artiklar i Svensk Tidskrift:
Tragiken som gör oss rikare

Tänk, vad en vigsel kan engagera folk

Röda ikoner på Latinamerikas himmel