Efter Chichesters bragder var det oundvikligt att ärelystna seglare i slutet av 1960-talet skulle börja fundera på att göra en solosegling Jorden runt utan att anlöpa någon hamn, skriver Sten Niklasson i den avslutande delen av hans serie om ensamseglarna.
Att ge sig ut till havs på egen hand är alltid en risk, men de ensamseglare som tillryggalägger tusentals sjömil utan sällskap riskerar bokstavligen både liv och förstånd. Ändå är det få som nöjer sig med sin första seglats. Sten Niklasson skriver om några av 1900-talets mest namnkunniga äventyrare.
Bortsett från några kalenderreformer på vägen är det i dag jämnt 350 år sedan Magnus Gabriel De la Gardie överlämnade en fantastisk gåva till Uppsala universitet och dess bibliotek: 64 handskrifter, den mest spektakulära den så kallade Silverbibeln. Peter J Olsson skriver om skriften, och om våndorna med att försöka passa in den i en modern kontext.
Hamlet i Teater Galeasens nytolkning är en hantverksmässig njutning, men skulle bli ännu bättre utan plakatpolitiken, skriver Catta Neuding.
Sven Stolpe var en stor Finlandsvän. Hans roman Sista skottet (1943) bygger på intryck från resor i Finland under fortsättningskriget. Han har inkännande skildrat viktiga finländska kulturpersonligheter, till exempel teatermannen Nicken Rönngren och konstnären Lennart Segerstråle. I Sverige har Stolpe mött negativa reaktioner på en nivå som knappast någon annan skrivande människa väster om Bottenhavet haft erfarenhet av under 1900-talet. Och det fortsätter. Men varför, funderar Christian Braw?
Bland ensamseglarna intar de som seglat hela jorden runt en särställning, skriver Sten Niklasson. Särskilt värda att uppmärksammas är de första få, som utan den jippobetonade kommersiella uppbackning och det tekniska stöd som ofta präglar nutida seglingar, korsade alla de stora haven och också rundade de tre hornen Godahoppsudden i Afrika, Kap Leeuwin i Australien och Kap Horn i Sydamerika.
