Print Friendly, PDF & Email

Att lura ett folk

Av Mats Fält | 12 June 2020



Den säkerhetspolitiske journalisten Mikael Holmström skrev för några år sedan en helt fantastisk bok om vårt lands relationer till NATO. De relationer som, till och med enligt statliga utredningar gjorda efter det kalla krigets slut, aldrig existerade. Verkligheten var en helt annan – vilket med all önskvärd tydlighet framgår av Holmströms ”Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser” (Atlantis, 2015), skriver Mats Fält.

Myten som spreds av det officiella Sverige gick ut på att vårt lands neutralitet var närmast absolut. Teologin blev faktiskt mer extrem med tiden snarare än tvärtom. Särskilt när vi gjorde vapenaffärer med USA, eller anpassade vissa regelsystem till krav från väst, blev behovet av att bekänna trohet till de neutralitetspolitiska dogmerna ännu mer akut. Sveriges entusiastiska stöd, både diplomatiskt och med reda pengar, till ett stort antal kommunistiska och socialistiska diktaturer, tjänstgjorde också som dimridå för att dölja hur vår säkerhetspolitik i praktiken fungerade.

Mikael Holmström beskriver det mycket omfattande samarbete som i det fördolda bedrevs mellan det svenska försvaret och västmakterna. Det handlade dels om löpande möten för informationsutbyte och samordning, dels om praktisk planering inför kris och krigstid. Även Finland deltog i delar av denna verksamhet. Högre svenska officerare i alla vapenslag var aktiva medarbetare i detta arbete för att göra en aktiv samverkan möjlig om olyckan en dag skulle vara framme.

Tvärt emot vad som framhölls i högtidstalen, fanns färdiga system för samband och samverkan med västmakterna redan på de svenska staberna. De högre officerarna kände sina NATO-kollegor efter regelbundna möten och ömsesidiga besök. Ibland kunde svenska officerare NATO:s system bättre än västofficerarna själva. Eftersom utbytet officiellt inte existerade bokfördes resekostnaderna inte sällan på påhittade konton. Reseutgifter betalades ibland kontant och hotellbokningar gjordes privat. Officiella artighetsvisiter följdes ofta omedelbart av det som egentligen var anledningen till besöken – detaljerade gemensamma genomgångar av läget av svenska officerare och NATO-kollegor.

Inom den militära ledningen var det en allmänt accepterad sanning att Sverige aldrig skulle kunna förbli neutralt i ett krig. I princip alla var också övertygade om att det bara fanns en lösning – aktiv samverkan på alla plan med NATO. Delar av den politiska ledningen hade samma uppfattning och kände åtminstone till delar av det praktiska samarbetet. Andra hölls utanför och fortsatte att sprida myten om vårt lands helt oberoende ställning. När försvarsminister Torsten Gustafsson (C), i samband med U-137:s grundstötning i Blekinge, på besök i Oslo konstaterade att vi vet var vi hör hemma utbröt stor skandal – trots att de flesta som hade viktiga uppgifter i försvaret mycket väl visste att det var precis så det var.

Slutsatsen att Sverige måste samarbeta med NATO i ett krisläge var både en fråga om att vi självfallet hörde hemma i väst och att det i skulle vara omöjligt att hålla vårt land utanför ett krig i Europa. Sverige svarade för en mycket stor del av gränsen mellan NATO och Warszawapakten. Vårt lands närhet till östersjöutloppen och Nordkalotten skulle göra det omöjligt att inte beröras av krigsoperationerna. Valet hade stått mellan förhandlingar med Sovjetunionen eller samverkan med de demokratiska NATO-staterna. För de ledande befattningshavarna var det uppenbart vad vi i ett sådant läge måste göra.

Holmström redovisar enormt många exempel på hur Sverige i praktiken samverkade mycket aktivt med NATO, primärt genom kontakter med Norge, Danmark, Storbritannien och USA. Det fanns redan plats vid bordet för svenska officerare på flera NATO-staber i Europa – och motsvarande förberedelser för sambandsofficerares närvaro på svenska krigsledningsplatser. Känslan blir till slut nästan overklig när författarens många exempel kontrasteras mot den officiella svenska retoriken. Alla inblandade tvingades vara noga med vad som sades till vem. Med kollegorna i NATO var det inga problem – det var det egna folket som måste föras bakom ljuset, under hela tiden efter andra världskriget.

De statliga utredningar som efter det kalla krigets slut fortsatte att ljuga om de verkliga förhållandet mellan Sverige och NATO gör det orimliga i situationen ännu mer uppenbart. Flera av de experter som skrev texterna måste självfallet ha varit medvetna om att det de skrev inte var sant. De hade själva arbetat med våra kontakter med NATO men måste, för att den rådande teologin inte skulle ifrågasättas, redovisa en förljugen bild av verkligheten.

Alla med minsta intresse för säkerhetspolitik borde ha ”Den dolda alliansen” som obligatorisk läsning. Holmströms intervjuer och arkivbesök har resulterat i en imponerande redovisning av den hemliga verklighet som så länge doldes för medborgarna. Förutom all kunskap som boken förmedlar borde den få alla läsare att förstå hur orimligt det är att inre låta väljarna få veta vilken säkerhetspolitik som förs i deras eget land. Så borde ingen demokrati fungera. I Sveriges fall var det så i drygt 50 år. Det är ingenting att känns stolthet över.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019