Malin Ekman skriver som så många om splittringen och de åsiktsmässiga klyftor som nu delar USA. Men lägger inte skulden enbart på galna republikaner. I stället beskriver hon den extrema vänsterideologi som vuxit sig stark i USA och faktiskt erövrat många institutioner.
Den drivande motsättningen i Braws skildringar har blivit klyftan mellan de människor som tar sina liv, sina relationer och sina medmänniskor på allvar, och de som stannat vid ytan, slagorden och de för dagen rådande sanningarna.
Den franska filmen ”Fader och soldat” påminner om ett av flera mörka kapitel i kolonialismens historia. Första världskriget rasar i Europa. Franska armén lyckas inte bryta igenom den tyska fronten och behöver fler soldater. En av lösningarna blir att med en blandning av patriotism, belöningar och tvång rekrytera män från landets många kolonier i Afrika.
Inte minst på universiteten verkar alla använda mycket tid att leka med Open AI. Och många exempel finns på att det är ett större problem att resultaten är helt opålitliga och måste kontrolleras i minsta detalj än att de faktiskt kan användas för fusk.
När politik importeras till andra länder blir det ibland konstigt. Det gäller även när saker hämtas hem från USA till vårt land, trots att många ser Sverige som ett av de länder i världen som mest präglas av inflytande från USA. Vi är inte riktigt den 51a delstaten, även om medias hysteriska bevakning av presidentvalen lätt skulle kunna få många att tro det.
Under franska revolutionens förspel och växande kaos spelade Mme de Staël en central roll bakom kulisserna, inte minst som författarinna av betydelsefulla och ibland ödestyngda brev. Den svenska ambassaden tjänade som en fristad, skyddad från hoparnas gatuvåld, och den välbesökta salong hon höll där bevistades av praktiskt taget alla av betydelse, såväl revolutionssympatisörer som monarkister.
Det gör ont att se Timbro förespråka en linje som skulle leda till genomgripande och skadliga förändringar av Stockholm. Hjalmar Mehrs omformning av Norrmalm borde vara ett varnande exempel. Brutala förändringar av stadsbilden är precis vad Stockholmshögern länge varit den främsta motståndaren till – och ska fortsätta att vara.
Orden skapar gemenskap, och ett samhälle är just en gemenskap. Men utan gemenskap, utan ett gemensamt språk med gemensamma bilder faller samhället sönder. Det blir som vid språkförbistringen, när Babels torn byggdes. Slutet den gången blev att alla övergav bygget och drog åt olika håll.
Det finns de som tycker att det råder dålig stämning i svensk politik. Oppositionen hävdar på fullt allvar att regeringen försöker skapa en mer auktoritär och mindre demokratisk stat. Kris är kanske ett alltför starkt ord men möjligheterna till konstruktiva kompromisser i till exempel kärnkraftsfrågan känns långt borta. Vad göra?
Vissa städer är ovanligt präglade av sin historia. Helsingfors är ett sådant exempel. Här påminns man ständigt om landets dramatiska bakgrund och dess försök att lösa sina säkerhetspolitiska problem.