Gunnar Hyltén-Cavallius: C.S. Lewis om lidandets ärende

Säg Narnia-serien och mångas tankar går till den brittiske författaren C.S. Lewis (1898-1963). Han var akademiker i Oxford och blev professor i litteraturhistoria i Cambridge. Efter att ha varit ateist genomgick han en omvändelse till kristen tro.

C.S. Lewis var framstående lekmannateolog inom Church of England men har kommit att uppskattas av kristna också i andra samfund för sina djuplodande och samtidigt lättillgängliga böcker om tro och liv. Det är en välgärning att Libris förlag nu publicerat ett nytryck av Lidandets problem (2023, Libris). På 1950-talet kom den första svenska utgåvan. Här föreligger boken i en ny översättning av Felix Larsson.

Under andra världskrigets första år arbetade Lewis med manuskriptet till boken som tillägnades vännerna i gruppen The Inklings, vari bland andra J.R.R. Tolkien ingick. Det enda syftet med boken är, säger Lewis, ”att lösa det intellektuella problem som förekomsten av lidande innebär”. Framställningen var alltså inte tänkt att lära ut styrka och uthållighet i nöden. 

Grundligt tecknar författaren bakgrunden. Han sätter in kristendomen i kretsen av andra utvecklade religioner. Många drag är gemensamma – men kristendomen har ett tillägg som är helt avgörande. Den bygger på en historisk händelse: en person påstod sig vara Guds son. Lewis skriver: ”antingen var han en spritt språngande galning […] eller så var han och är precis vad han utgav sig för. Någon tredje utväg ges inte.”

Genom honom, Jesus från Nasaret, lär vi oss att Gud är idel kärlek och godhet. Men just i detta blir lidandet ett problem.

Vi behöver återerövra medvetandet om synden, menar Lewis. Skuldmedvetandet äger sitt värde för den insikt den ger. Den fria viljan har missbrukats och till följd därav är vi alla indragna i syndafallet. Med en hänvisning till Augustinus talar Lewis om högmodet som den avgörande synden.

För att vända in på rätt spår måste människan väckas, oftast med en brutal varningssignal. Författaren skriver: ”Gud viskar till oss i njutningen och talar till oss i samvetet men ropar till oss i lidandet – det är hans högtalare för att väcka en döv värld.”

Men varför drabbar olyckan hederliga och hyggliga människor, ”duktiga, hårt arbetande husmödrar eller flitiga, sparsamma butiksinnehavare”? Lewis vädjar till läsaren att försöka tro att Gud har rätt då han menar, ”att deras blygsamma välstånd och deras barns välgång inte är nog för att göra dem saliga”. – De måste lära känna Gud, hävdar han.

Det framgår att C.S. Lewis inte bekände sig till pacifismen. Troligtvis fanns erfarenheterna från världskriget och försvaret mot tyranniet med i bakgrunden till hans ställningstagande.

Kapitlen om helvetet, djurens lidande och himlen ger överraskande insikter. Utrymmet medger inte fler nedslag.

Lewis inskärper betydelsen av det objektiva; han visar på Guds historiska gärning i människoblivandet och försoningen. Det här är en nyttig medicin för vår tid som är så nersjunken i det känslomässiga, om hur allt ”känns”.

Det är på samma gång sällsamt att läsa C.S. Lewis och den aktuella Lidandets problem i dessa dagar, när så mycket i det offentliga rör sig om religionernas plats. Hur skulle Lewis ha tänkt? Skulle han ha hållit med dem som förespråkar relativismen, att var och en må bli salig på sin fason, för att tala med Fredrik den store av Preussen? Eller skulle han ha följt dem som framhåller universalismen, tron att bakom alla religioner finns en gemensam kärna, till vilken människor når på olika vägar (se t.ex. Martin Lönnebos ”Van Goghs rum”)? Nej, jag har inte kunnat se att så är fallet. I stället håller C.S. Lewis fram sin övertygelse att Jesus är den han säger sig vara: världens frälsare, född i Betlehem på kejsar Augustus tid.

Gunnar Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol.lic.