Sten Niklasson: Den melankoliske försäkringsmannen

På V?ze?skágatan i Prags judiska kvarter står en elva meter hög staty föreställande en man som rider på axlarna av en jättelik kostym utan innehåll. Mannens namn är Franz Kafka, och skulptören Jaroslav Róna lät sig inspireras av dennes novell Beskrivning av en strid (1912).  Bronsplattan som statyn står på är blanksliten av alla som velat fotografera sig tillsammans med detta anslående monument, vilket samtidigt minner om 1989 års ”sammetsrevolution” som ledde till kommunismens fall i Tjeckoslovakien.

Kafka föddes år 1883 och lämnade bara sin bostadsort Prag under en kort period strax före sin död år 1924. Hans judiska föräldrar drev en affärsverksamhet i modebranschen med femton anställda och bilden av en kaja som logotyp (Kafka på tjeckiska). De räknade med att sonen skulle ta över, men så blev det inte. Franz spända förhållande till sin dominante far skildras i hans skrift Brev till fadern, i vilken han på mer än etthundra sidor analyserar hur hans liv och tänkande påverkats av dennes auktoritära personlighet. I ett brev till sin dåvarande fästmös far skriver den unge Kafka att han visserligen lever i en familj präglad av värme och tillgivenhet – ”men är mer främmande än en främling”. Han hävdar att ”han inte är, och vill vara, något annat än litteratur”.

Det var inte riktigt sant. I själva verket var Kafka inte helt igenom den bleke, introverte och boksynte enstöring som han vanligen karaktäriseras som. Han var mån om att förstå den judiska kulturen och studerade hebreiska. Han umgicks med vänner, företog många resor och var en ivrig anhängare av en rörelse med namnet Lebensreform, vilket innebar sträng vegetarisk diet och dagliga kroppsövningar. Mest av allt älskade han att simma och grep varje tillfälle att hoppa i vattnet, nästan oavsett temperatur. Han studerade också juridik och vann en doktorsgrad 1906. Dessa studier bidrog till att han lyckades bli anställd som tjänsteman vid Böhmens försäkringsanstalt för arbetsskador, där han under växande vantrivsel tillbringade fjorton år, dock med arbetstider som medgav honom att skriva. Under en tid engagerade han sig också i affärslivet som partner i etableringen av Prags första asbestfabrik.

Kafkas självtvivel drev honom att bränna merparten av allt han skrev. Lyckligtvis publicerades mycket av den resterande delen posthumt tack vare hans nära vän Max Brod, som vägrade följa författarens maning att efter hans död förstöra allt han inte gett ut. Kafka hade visserligen skrivit flera uppskattade korta berättelser i  dagstidningar och litterära tidskrifter, men han ansåg att det skulle krävas en roman för att göra honom mera känd. Han fullföljde dock ingen av de tre romaner han påbörjade, Mannen som försvann (senare omdöpt till Amerika), Processen och Slottet. Den senare slutar till och med mitt i en mening.

Många av Kafkas berättelser kombinerar realistiska detaljer ur det vardagliga livet med absurditeter. Flertalet alster handlar om omöjligheten att nå avslut och fullbordan. Huvudpersonerna hamnar i bisarra situationer till följd av ogenomträngliga byråkratiska system, vilkas verksamhet förblir dunkel och oförutsägbar. I dessa irrgångar hamnar exempelvis en budbärare i det ena väntrummet efter det andra utan att någonsin nå fram till adressaten i budskapet. Där skriver en advokat utkast efter utkast till en inlaga som aldrig blir färdig. Där tillämpas regler och principer, vilka gång efter annan omtolkas. Där lämnas inga klara besked. Kafkas figurer söker förgäves förklaringar på vad som pågår, men är dömda till evig pina i frustrationens helvete.

Kafka gifte sig aldrig, men hans levnadstecknare hävdar att han plågades av sexuellt begär, parat med fruktan för att inte räcka till som kärlekspartner. Klart är att hans dåliga självförtroende gjorde förhållandet till kvinnor komplicerat.

År 1912 träffade han Felice Bauer. Så här beskriver han mötet: ”Hon hade ett benigt ansikte som öppet visade sin tomhet. Bar hals. En blus som fick henne att se borgerlig ut. Det var hon inte, skulle det visa sig…”

Mötet med Felice utlöste en produktiv period i Kafkas liv. Under en enda natt skrev han berättelsen Domen och började arbetet på Mannen som försvann  och Förvandlingen. Under de följande fem åren träffades Felice och Kafka sporadiskt, förlovade sig två gånger, bröt förlovningarna och kommunicerade ofta brevledes. Hans brev till henne återfanns av Max Brod och publicerades, medan hennes brev till Kafka är försvunna. Det uppges att Kafka under sin relation med Felice även hade en sidoaffär med en av hennes vänner, Margarethe Bloch, och möjligen också fick ett barn med henne.

Kafka förlovade sig en tredje gång med en hotellstäderska vid namn Julie Wohryzek. Strax före bröllopet bröt han emellertid förbindelsen och engagerade sig med en annan kvinna. Relationen med Julie skildras i författarens kopiösa dagboksanteckningar med korthuggna meningar som ”Gick fram och tillbaka med ”J” och ”Satt i tystnad med ”J”.

I anteckningarna nämns också flera gånger Milena Jesenská Pollak, en tjeckisk översättare, kallad ”M”, till vilken han skrev mer än hundratalet brev, vilka också publicerades efter hans död. Däremot finns inga spår av vad som tycks ha varit en öppen och konfliktfri romans mellan Kafka och en tjugofemårig förskolelärarinna med namnet Dora Diamant som han levde ihop med mot slutet av sitt liv.

Kafkas förbindelser med kvinnor återspeglas i hans litterära alster. Die Zürauer Aphorismen är en mängd avslöjande reflektioner över ”synd, hopp, lidande och Den Sanna Vägen”. I romanen Processen är händelseförloppet byggt på Kafkas relation till Felice Bauer. Huvudpersonen Josef K. utnyttjar, liksom författaren, kvinnor i fysiskt och känslomässigt kärlekslösa förhållanden. I Slottet är romanfiguren Frieda modellerad efter Milena Pollak, medan Olga bär drag av Kafkas dåvarandee fästmö Julie Wohryzek. Lika lite som Kafka, når den manlige huvudpersonen, lantmätaren K, fram till det ”slott” som kan tolkas som symbol för en normal familjetillvaro.

Kafkas personlighet präglas av motsättningar. Samtidigt som han ägnar sig åt gymnastiska övningar och företar strapatsrika utflykter med sina vänner, klagar han över minsta krämpa. Han är överkänslig för ljud och dramatiserar varje liten sinnlig och kroppslig avvikelse. En av hans biografer skriver: ”För denne man kunde absolut vad som helst bli ett problem”. En annan levnadstecknare hävdar att Kafka visade tecken på schizofreni, eller i varje fall led av en personlighetsstörning, innefattande hypokondri och kronisk sömnlöshet.

Under vintern 1924 förvärrades Kafkas struptuberkulos och ledde till hans död den 3 juni samma år. Dödsorsaken angavs vara svält. Hans plågsamma sjukdom gjorde det till slut omöjligt för honom att äta, och intravenös näringstillförsel hade ännu inte blivit en allmänt tillgänglig behandling. Typiskt nog redigerade Kafka på dödsbädden en berättelse med titeln En svältkonstnär. Den handlar om en man som dag efter dag sitter i en torftig bur med bara lite halm på golvet och i sitt envetna konstnärsskap vägrar att äta.

Själv kallade Kafka sin konst ”surrogat för ett verkligt liv” och sina verk ”personliga bevis på mänsklig svaghet”. Det var självförnekelse och rädslan för att uppenbara det alltför privata som drev honom att låta förstöra det mesta av sin litterära kvarlåtenskap. Men tack vare Max Brods räddningsinsats, fick i stället Kafkas verk en numera självklar plats i världslitteraturen.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör