Print Friendly, PDF & Email

Borgerskapets död och slutet för kultursidan

Av Lars Anders Johansson | 6 mars 2020



Parallellt med den utveckling bort från kultursidornas traditionella ämnen som Svensk Tidskrifts undersökning visade på för storstadspressen, har det pågått en utarmning av de lokala och regionala kultursidorna. De må fortfarande ägna sig åt kultur, men de har en efter en abdikerat från sina roller som centrum för en lokal offentlighet. Resultatet är detsamma: Filterbubblor på nätet och parallella åsiktskorridorer där meningsmotståndare aldrig möts, skriver Lars Anders Johansson.

När jag inledde min journalistiska bana på Arbetarbladet i Gävle omedelbart efter millennieskiftet var det en av stadens två konkurrerande tidningar. Socialdemokratiska Arbetarbladet och liberala Gefle Dagblad låg mitt emot varandra på Hattmakargatan, där de legat i nästan ett sekel. Tidningarna som kom ut varje dag i veckan var lika tjocka och matnyttiga som Stockholmstidningarna är i dag, och redaktionerna hade hög svansföring och flera profilerade skribenter.

Särskilt profilerade var kulturredaktörerna. Att basa över en lokal kultursida vid början av årtusendet var nästan lika fint som att vara kulturredaktör i storstaden. Kultursidan var fokalpunkt för det lokala borgerskapet, ett fönster mot den stora världen, men också lokalsamhällets uttolkare och språkrör. Kultursidan formade och bekräftade identiteten hos sin läsekrets. Arbetarbladet lästes av dem som identifierade sig med arbetarrörelsens Gävle och med folkrörelsesverige, i en stad som styrts av ett och samma parti oavbrutet i nästan ett sekel. Gefle dagblad lästes av dem som röstade borgerligt, och hade med Gävlemått mätt, en air av borgerlig intellektualism.

Det hade, längre tillbaks, även funnits en konservativ tidning i form av Norrlands-Posten i Gävle, men den lades ned redan 1956 och minnet av den hade bleknat när jag gjorde entré på den journalistiska scenen.

De lokala kultursidorna utvecklades i symbios med läsekretsen, men också med det lokala kulturlivet. Den kvalificerade kritiken är en förutsättning för ett levande kulturliv, såväl nationellt som lokalt. Utan kvalificerad kulturjournalistik försvinner en viktig länk mellan kulturskaparna och publiken, men också en konstform i sin egen rätt. Utan lokala kultursidor att testa sina vingar på försvinner också plantskolan till de nationella kultursidorna och tidskrifterna, vilket leder till en försämring av kulturjournalistiken i dess helhet.

Under de två decennier jag varit verksam inom journalistiken har kritiken krympt tills den nästan försvunnit helt. De lokala kultursidornas frilansbudgetar har krympt till det obefintliga, och de nationella kultursidorna har i huvudsak blivit en arena för det ensidiga ”kulturkrig” som förs av de mediala, kulturella och politiska eliterna gentemot den majoritet av befolkningen som tröttnat på den progressiva agendan.

Men det är inte bara i tryckt press som den lokala och regionala kulturbevakningen har försvunnit. Åtta år efter att jag börjat arbeta som journalist började jag med etermedia. Vid denna tid hade TV4 fortfarande ambitiösa regionala morgonsändningar från ett flertal orter runtom i Sverige. Vid dessa sändningar medverkade lokala politiker och debattörer, men också lokala artister och kulturskapare. En stor del av de som senare skulle bli stora artister gjorde sin tv-debut i dessa tv-sändningar. När kanalen senare valde att krympa de regionala redaktionerna till renodlade nyhetssändningar försvann en viktig arena för kulturlivet, framförallt musiklivet, i Sverige.

Flåshurtiga teknikoptimister brukar hävda att det breda utbudet på nätet kompenserar för de traditionella mediernas kräftgång. Det är en sanning med modifikation. Visst är tillgången till kultur större i dag, och framförallt omedelbarare. Med ett par knapptryckningar har vi tillgång till mer kultur än vi någonsin kommer att kunna konsumera. Genom bloggverktyg och sociala medier kan var och en vara sin egen journalist. Utbudet av röster som uttrycker åsikter om det ena eller det andra är således också oändligt. För den kvalificerade kulturjournalistiken är detta emellertid inte enbart någonting positivt.

Det gamla medielandskapets grindvakter var långt ifrån perfekta. Särskilt kulturjournalistiken befolkades av småpåvar som satt sig på betydligt högre hästar än de förmådde tygla. Mycket av den kritik som riktades mot den gamla kultur- och nöjesjournalistiken var befogad: där fanns element av maktfullkomlighet och vänskapskorruption. Under metoo-kampanjen häromåret framkom skrämmande exempel på tongivande musikjournalister som utnyttjat sin maktställning i offentligheten för att utnyttja kvinnor sexuellt. Det är således inte konstigt att många jublade triumferande när de gamla gudarna knuffades ned från sina piedestaler. Men det går inte att förneka att det också är någonting som har gått förlorat.

För offentligheten, den gemensamma arena för kultur och samhällsfrågor där representanter för olika uppfattningar, åskådningar och yrken kunde mötas och stöta och blöta tidens angelägenheter, var de traditionella medierna, och kanske särskilt kultursidorna, en bärande del. Det som sociologen Jürgen Habermas kallade ”borgerlig offentlighet” och som haft en avgörande betydelse för framväxten av det moderna, demokratiska samhället och dess självbild, har under det senaste decenniet slagits sönder i sina beståndsdelar.

När det offentliga samtalet flyttade ut på nätet raserades den gamla infrastrukturen, med dess hierarkier, grindvakter, spärrar och auktoriteter. Det var en demokratisering men också en amatörisering. Dagens föreställning om att ”alla kan skriva” är lika falsk som proggarnas credo om att ”alla kan sjunga”. Duktiga skribenter och kunniga kritiker riskerar att drunkna i en kakofoni av röster, när de institutionaliserade gallringssystemen, med alla dessas brister, har försvunnit.

Nya finansieringsmodeller som bygger på gräsrotsfinansiering har dessutom begränsningen att de tenderar att gynna det högljudda och effektsökande, det sensationslystna och det upprörande. Lågmäld kulturkritik och estetiska reflektioner tenderar att drunkna i dånet från stridslystna identitetspolitiska kulturkrigare till höger och vänster.

Istället för en borgerlig offentlighet av det slag Habermas beskriver försvinner de arenor där vår gemensamma kulturella självförståelse skapas. De filterbubblor och åsiktskorridorer på nätet som kommit i dess ställe tenderar att förstärka de mekanismer som gör att vi söker oss till likasinnade, med ökad polarisering som följd. Dessutom har den kvalificerade kulturjournalistikens åderlåtning undergrävt också kulturlivets föreställningar.

Det är inte konstigt att de gamla grindvakterna kämparmed näbbar och klor mot utvecklingen. Att vrida klockan tillbaka till tiden före de sociala medierna låter sig dock inte göras och är knappast heller önskvärt. Frågan är hur vi tar tillvara nätets många fördelar för att upprätta en ny infrastruktur för ett kvalificerat samtal om kultur, och nya borgerliga offentligheter, nationellt och lokalt.

Lars Anders Johansson är författare, journalist och musiker, och var kulturredaktör för Svensk Tidskrift 2011-2017

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Den svenska liberalismens historia

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism