Print Friendly, PDF & Email

Ny serie i Svensk Tidskrift: Finns det någon plats för kulturen på kultursidorna?

Av Peter J Olsson | 24 January 2020



Svenska kultursidor har genomgått en förändring där åsikter – ofta politiska – och för den delen livsstil och populärkultur tagit en allt större plats, allt det på bekostnad av den traditionella kulturbevakningen. Detta är dåligt för kulturen, för tidningarna och för publiken. Att det förhåller sig så har länge varit en känsla, ett intryck, en kvalitativ uppskattning. Svensk Tidskrift har därför beslutat sig för att granska om denna tes stämmer. Vi gör det på bästa möjliga sätt, genom att starta en artikelserie där skilda uppfattning kan brytas mot varandra, skriver Peter J Olsson.

För att väcka debatten har svensk Tidskrift tagit fram en rapport där vi tittat på hur ett antal svenska kultursidor ser ut under normala veckor. Rapportens innehåll står Vladimir Lukic för och den visar tydligt att kultursidor innehåller bra mycket mer än vad som normalt sett är att betrakta som renodlad kultur. Just dessa veckor har inte den renodlade politiken spelat någon större roll. Alla vet dock att när så behövs kan det se helt annorlunda ut. När Irak invaderades, när president Donald Trump valdes, eller för den delen under en äktsvensk valkampanj så kan det lätt se annorlunda ut.

Den visar också att trots detta är merparten av artiklarna traditionell kulturbevakning – Aftonbladet ligger dock nära 50-procentsgränsen.

Det finns också en skönjbar skillnad, där de stora tidningarna utanför storstaden – Nya Wermlands-Tidningen och Barometern, men också Dalademokraten – upprätthåller de gamla gränserna. Att Svenska Dagbladet tycks ligga nära den prioriteringen är knappast ett oväntat resultat.

Slutsatsen är att kritikerna hade rätt. Kultursidorna vidgar sitt område och expanderar in på andra ämnesområden – inte minst politiken. Detta är också en medveten strategi från dagens aktiva kulturredaktioner. Och förhållandet kan därför – oavsett om man bedömer utvecklingen som positiv eller negativ – tas som utgångspunkt för en vidare diskussion om kultursidornas innehåll och roll.

Rapporten har heller inte granskat den ideologiska tendensen hos kultursidornas artiklar eller hos ett samlat intryck av skilda kultursidor. Att den ligger åt vänster är förstås ingen hemlighet. Det är också de kultursidor som är tydligast vänster som samtidigt ser sin uppgift som samhällskritik – inte sällan som uttalat vänster.

Detta har länge underbyggts av att icke-socialistiska tidningar, som på ledarsidan ofta företrätt en liberal men ibland också konservativ samhällssyn, ibland har sett det som naturligt att kultursidan då är mer radikal, kanske vänster. På så sätt skapas ”balans” och ”bredd i debatten”. Kultursidan ska tillåtas vara vänster eftersom ledarsidan är ”höger”.

Liberala draken Dagens Nyheter markerade tidigt både att ledarredaktionen och kulturredaktionen hade olika uppgifter och att de var oberoende av varandra genom att ha en chefredaktör för varje.

I någon utsträckning är ansvarsfördelningen en positiv inställning: Kulturdebatt ska gärna vara öppen för alla möjliga vinklar, kanske också sådana som har svårt att klara sig i den strömlinjeformade politiska debatten. Något är emellertid konstigt när det i praktiken ofta har lett till att kulturdebatten i Sverige i mindre utsträckning än i andra länder attraherar borgerliga kulturpersoner. Man behöver bara gå till Danmark för att finna en helt annan situation.

Kanske är detta också en förklaring till att kultursidan avlägsnar sig från den rena kulturen och öppnar spalterna för annat. Om man kräver större politisk renlärighet tappar man kunniga personer inom kulturens område: De som ofta förenar djupa ämneskunskaper med en allmänt borgerlig inställning.

Andra förklaringar till flykten från den traditionella kulturen att man vill bredda läsarkretsen. Om man skriver artiklar om pågående fotbolls-VM så får man in fotbollsintresserade som ka ta del av de senaste lyrikrecensionerna. Att det inom musik och film finns flytande gränser mellan högkultur och populärkultur bidrar också till förändringen.

Kanske har ett nytt steg tagits de senaste månaderna när Karin Pettersson utsetts till ny kulturchef på Aftonbladet. Pettersson har tidigare varit chef för tidningens ledarredaktion och är förstås därmed en tämligen rättrogen socialdemokrat. Handelsutbildad ekonom är hon också. Kultursidan leddes tidigare av Åsa Linderborg som i och för sig är en mer radikal vänsterpersonlighet, men också med en tydlig kulturprofil – dessutom disputerad i historia. Aftonbladets kultursida har alltså redan, som vi ser i svenskt Tidskrifts kvantitativa studie, en lägre andel renodlad kultur än de övriga granskade tidningarna.

Aftonbladet har en ägarkonstruktion där LO samsas med den norska, närmast konservativa, tidningskoncernen Schibstedt. LO, som tidigare var ensamägare, har förbehållit sig inflytandet över ledarredaktion o c h kulturredaktionen. Något som också visar vilken betydelse LO lägger vid kulturjournalistiken: Den är viktig i deras mediepolitik, som i sin tur underbygger deras samhällspolitiska opinionsbildning.

Vikarie mellan Linderborg och Pettersson har Martin Aagard varit, också han uttalat vänster, men med en kulturell vilken – om inte annat som rockmusiker. Och han visade sig också öppenmed sitt syfte. I höstas skrev kulturskribenten John Hilton en krönika med samma allmänna vinkel som Svensk Tidskrifts rapport och kommande artikelserie: Kultursidornas distansering från den klassiska kulturen och ökade politisering. Hilton tog sin utgångspunkt inte i utrymmet för teaterrecensioner – det hade kanske varit att för mycket tala i egen sak, utan i det tidningarnas kulturchefer själva skriver. Dessa är ju traditionellt sett inte enbart redaktörer, utan de förväntas driva kulturdebatten framåt. Hilton fann en talande brist på diskussion om teater i kulturchefernas kolumner och övriga artiklar.

En brist så stor att han tvingas ställa en impertinent fråga:
”Jag stirrar och stirrar på tomrummet i krönikorna och börjar fråga mig om det egentligen inte bara handlar om lättja. Men kulturcheferna, som har ett ansvar för att driva opinion, uppmärksamma och debattera även det som händer på våra scener, kan med all säkerhet svara för sig själva. Frågan lyder: Går ni på teater nu för tiden?”

Martin Aagård invände mot Hilton, han skrev att ”scenkonsten är oerhört vital”. Och ansåg Aftonbladets recensioner fullödiga. Däremot höll han med i att han inte går så mycket på teater, och definitivt inte skriver om teater.

Men det beror inte på bristande bildning, som han anser sig utpekad för. Visserligen är denna bildning ett borgerligt påfund, men den upptogs tidigt i den socialdemokratiska kulturpolitiken, så den är nog bra ändå. Fast lite coolt är det nog ändå att bli utpekad som kulturlös av borgarpressen.

Sedan meddelar han som vilken politiker som helst att allt är Sverigedemokraternas fel, eftersom de finns så kan man inte hålla på att skriva om Hamlet och Strindberg. Det finns en annan kulturkamp. Varför gå på Dramaten när Sölvesborg regeras av ondskan?

När Karin Pettersson nu tagit över visar det sig att hon inte vill ha kvar Aagard alls på kultursidan, han fick genast sidensnöret. Istället preciserar sig Karin Pettersson i en kort intervju i den egna tidningemn där hon är ytterligt tydlig om vad som är hennes fokus – och det är inte kulturen. Hon säger:

”I hela mitt yrkesliv har jag ägnat mig åt frågor om makt, demokrati och mening. I en tid när vårt sätt att leva och organisera våra samhällen utmanas är det viktigare än någonsin att det finns plats för radikal samhällskritik, utopier och reflektion över vilka vi är och vart vi är på väg, som människor och som samhälle.

Där har kulturjournalistiken och särskilt Aftonbladet Kultur en central uppgift, och jag tror att jag har mycket att bidra med.

Aftonbladet kultur är unik i det svenska medielandskapet eftersom den är vänster i en tid när de flesta kultursidor har en liberal eller konservativ utgångspunkt, säger hon. Runtom i världen förs nu en intensiv vänsterdebatt om jämlikhet, klimatkrisen, ekonomi, makt, mening och teknik. Den debatten behöver en hemvist i Sverige, och Aftonbladet kultur bör vara den platsen.

Det är en dramatisk tid vi lever i, och vi står inför stora förändringar. Kulturen och kulturpolitiken är en spelplats för några av de viktigaste och svåraste frågor som vi har att hantera framöver.”

Aftonbladet är inte liktydigt med svensk kulturjournalistik. Och det behöver inte vara fel att skriva i kulturfrågor utifrån ett vänsterperspektiv. Det viktiga är att kulturjournalistiken i första hand handlar om kultur och att den är journalistik i betydelsen att den oavsett vinkel behandlar verkligheten på ett sätt som inte förvränger skeendet. Nyheter och fakta ska tala för sig själva.

Från början var all journalistik åsiktsdriven. Artiklar skrevs, tidningar trycktes och nyheter förmedlades för att någon ville sprida sin världsbild, ville påverka andra. Det är inget konstigt med det – vi ser denna värld med våra egna ögon och tolkar den i skenet av våra erfarenheter och kunskaper. Men journalistiken utvecklades och man fann att det var bättre att i första hand ge en objektivt sann bild av världshändelserna – medan tolkningen av händelserna däremot kunde präglas av värderingar och ideologi. Då växte de klassiska kultursidorna fram.

Svensk Tidskrift vill bidra med en debatt där vi kanske kan hitta en ny kulturjournalistik som bibehåller det som var bra med den klassiska kulturbevakningen men samtidigt utvecklar läsbarheten. Och samtidigt gör detta på ett sätt som undviker populism och förytligande. Må debatten starta.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne. Han ingår också i svensk Tidskrifts redaktion.

Rapporten finns att läsa här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

FMRS online

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019