Redaktionen

Av Annika Rigö

Det är sant att den kubanska sjukvården har lyckats åstadkomma mycket med små medel men det är viktigt att nyansera Moores ensidiga bild just därför att sjukvårdssystemet är en av de viktigaste pelarna för regimen när det gäller att legitimera diktaturen. Att låna sig till billig propaganda gör att Moore riskerar att inte tas som seriös dokumentärfilmare. I sin film använder sig Moore av statistik från FN-organisationer men man ska vara medveten om att all data som rapporteras från Kuba till FN samlas in av regimen. Det finns läkare på Kuba som vågar berätta om sätten som man manipulerar dessa data. Läkaren och journalisten Darsi Ferrer har t.ex. öppet kritiserat regimen för deras sätt att påverka hälsodata. Eftersom barnadödligheten är en viktig indikator i FN-statistiken prioriteras gravida och barn under ett år. Barn över ett år får inte alls samma vård med ett högt dödstal till följd, gravida med högriskgraviditeter pressas att abortera etc.

Av Waldemar Ingdahl
Michael Moore, den amerikanska vänsterns mest hyllade filmare, är tillbaka med en ny dokumentär. Redan före USA-premiären den 29 juni (svensk premiär 5 oktober) har ”Sicko” skapat stora kontroverser, med sin blandning av satir, moralisk indignation och vänsterretorik. Det var inte annat att vänta, med tanke på att den tar upp en av vår tids viktigaste frågor: sjukvården. I filmen ger sig Moore på det faktum att 50 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring och att även de som är försäkrade ibland nekas vård. Detta i ett system som, enligt honom, bara handlar om att ge mesta möjliga profit till sjukhusen, sjukförsäkringsbolagen och läkemedelsföretagen. Moore ställer detta mot sjukvården i Västeuropa, Kanada och på Kuba, som är ”gratis”, det vill säga skattefinansierad. Filmens höjdpunkt är när Moore besöker just Kuba tillsammans med några frivilliga räddningsarbetare från terrordådet mot World Trade Center den elfte september.

By J.K. Baltzersen
Among the central reasons for democracy leading to a more far-reaching and extensive public sector are: the purchase of votes for other people’s money, the illusion that we rule ourselves, and everything being up for grabs by every single ambitious demagogue. Among Swedes who value freedom, individual responsibility, and less government, it is not especially rare to come across hate towards monarchy, hate which almost is felt like the institution of monarchy is the devil himself. When we see how a stronger regal power and less democracy coincides in time with more liberty, less government, and more individual responsibility, and we have aspects indicating that there is a certain causality, it should be reasonable to expect less hate-influenced attitudes towards monarchy and other non-democratic elements.

Av Adam Nelvin
Det har varit ganska tyst om grundlagsutredningen. Ännu tystare har det varit om den del av grundlagen som grundlagsutredningen inte tittar på, nämligen den som fastställer att den kung eller drottning, som enligt successionsordningen innehar Sveriges tron, är rikets statschef. Det är inte så konstigt eftersom monarkin är en ickefråga för de flesta människor i det här landet, över 70 procent av befolkningen är nöjda med den rådande ordningen. Men jag tänkte ändå ägna några rader åt denna ickefråga. Om inte annat för att den är ideologiskt och intellektuellt intressant.

Redaktionen för Svensk Tidskrift välkomnar dig till detta specialnummer med betraktelser från solglimtens Almedalen. Med allt från klockrena utspel och högintressanta seminarier till urvattnade politiska tal och plaskblöta flygblad har politiker, opinionsbildare, journalister och lobbyister intagit Visby. Från scenen i självaste Almedalen har det inte levererats särskilt mycket nytt under solen. Talen har i allt stort varit förutsägbara och tillslätade.

Dragplåstret Göran Perssons fyra timmar i Visby bidrog till att klimatfrågan och bilen hamnade i fokus. Men det räckte ändå inte till för att dra igång den riktiga Almedalspulsen som vi blivit bortskämda med de senaste åren. Även om det mesta kort och gott blev urvattnat så fanns det en och annan solglimt.

Den starkaste solstrålen var Anna Ekström som meddelade att Sacos fackförbund kommit överens om att inte använda sig av stridsåtgärder för att få fram kollektivavtal, såtillvida två förutsättningar inte är uppfyllda. Dels måste det finnas medlemmar som vill ha kollektivavtal på det aktuella företaget och dels måste kollektivavtalet vara bättre än de rådande villkoren. Att som facklig företrädare säga att det är fel att facket sätter företag i blockad för att tvinga fram kollektivavtal när de anställda själva inte begär visar på en imponerande insikt om demokratiska värden och metoder. Svensk Tidskrift applåderar Anna Ekström! …

Av Fredrik Segerfeldt
Veckans bästa mingel var den så kallade Gotlandskvällen hemma hos biskop Lennart Koskinen. Inte bara för att Biskopsgårdens trädgård är så vacker utan för att Koskinens budskap är det enda jag bär med mig från årets upplaga av politikerveckan. Trots att jag är nyliberal och ateist var det stimulerande att lyssna till biskopens klingande finlandssvenska och nicka instämmande tillsammans med bland andra vänsterpartiets Alice Åström. Koskinen menade att samhället behöver tre sfärer för att fungera väl: torget, tornet och templet. Det är svårt att inte hålla med honom. Utan torget, det vill säga marknadsekonomi, faller samhället sönder i brist på välstånd och mänsklig frihet. Och utan tornet, det vill säga fungerande politiska institutioner, kan rätten till liv och egendom inte garanteras. Att åtskilliga människor dessutom behöver en andlig dimension, templet, i sitt liv ska man inte sticka under stol med.

Av Nima Sanandaji
Almedalsveckan i Gotland är samlingspunkten för politiker, opinionsbildare och medier. Inte minst är det ett gyllene tillfälle för organisationer som på olika sätt försöker nå ut med sitt budskap gentemot medier och beslutsfattare. Interaktionen mellan dessa aktörer sker givetvis året runt. Almedalen står ut eftersom kontakterna inter sker bakom stängda dörrar, utan tvärtom i en relativt öppen miljö. Under trevliga omständigheter – en av Sveriges vackraste och äldsta städer, fint sommarväder, påkostade mingel och gratis luncher – tävlar olika organisationer om mediernas, politikernas och opinionsbildarnas uppmärksamhet. Men hur gör man egentligen för att på bästa sätt nå fram när man konkurrerar med hundratals andra seminarier?

Av Anders Ydstedt
Tony Blair lär ha sagt att fem kalla somrar i rad kan döda hela klimatfrågan. Fem kalla kvällar i Almedalen kommer nog också att sätta sina spår i svensk debatt. I årets Almedalsvecka har de politiska konfliktytorna kring klimatfrågan suddats ut. Företrädare för alla partier har på många sätt försökt anamma frågan och göra den till sin egen. Trianguleringarna har på miljöområdet utvecklats till cirklar. De konkreta diskussionerna om åtgärder och miljöeffekter blir efterhand alltmer tekniska. Möjligheten att göra politik av klimatåtgärder minskar. Klimatfrågan har helt enkelt blivit så mainstream att den inte längre är cool.

Av Lena Olsson och Alice Åström
Under flera år har slarv med hänsyn till den personliga integriteten ursäktats med att det funnits högre mål att uppnå. När nu en offentlig utredning för första gången fäst detta på papper är det dags att stanna upp och ta itu med dessa problem innan nya skapas. Många protesterar och är oroliga, men det behövs ännu fler röster mot förslagen om signalspaning, buggning och preventiva tvångsmedel.

av Lisa Abramowicz
I otaliga sammanhang utpekas Israel och den israelisk-palestinska konflikten som orsaken till konflikter även i resten av Mellanösternregionen. Sådana uttalanden gör såväl vår utrikesminister Carl Bildt, som Iraq Study Group (Baker-gruppen) och Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Den tidigare generalsekreteraren för FN, Kofi Annan, och den nye Ban Ki-Moon, liksom otaliga andra ledare och opinionsbildare har också gjort sådana uttalanden. Ban Ki-Moon anförde nyligen i en sydkoreansk att ”Bara konflikten mellan Israel och Palestina går på rätt väg, så kommer andra problem i Mellanöstern att följa i dess spår”. Sådana påståenden är ett vanligt önsketänkande som inte har grund i verklighetens Mellanöstern. Tvärtom är det en villfarelse som tyder på okunnighet om regionens moderna och synnerligen konfliktfyllda historia.