Hög tid att plocka fram böckerna om Gripenstedt och inse att det inte var de statliga satsningarna på järnvägarna som var det riktigt stora som hände – utan frihandel och en avreglerad ekonomi, skriver Janerik Larsson.
Jan Guillou har också ofta kommit undan berättigad kritik i debatten – kanske inte minst för sin ovannämnda självsäkerhet, kombinerad med en rejäl portion politisk fräckhet och ständiga sammanblandning av fakta och fiktion, där fiktionen nästan alltid dominerade. Som politisk åsiktsproducent har denne överlägsne skribent knappast haft någon like i den oseriösa politiska journalistik, som blivit ett otal antal års schemalagda följetonger i särskilt en av de stora kvällstidningsdrakarna, skriver Bengt Olof Dike.
”Ingen mindre än Alexander Solsjenitsyn har framhållit betydelsen av de amerikanskunderstödda radiosändningarna till Sovjetunionen och till satellitländerna. ”Om vi får veta någonting alls om vad som händer i vårt eget land, är det därifrån,” har han sagt. En stor undersökning gjordes förra året i USA av Radio Free Europes och Radio Libertys verksamhet, sedan senator Fulbright i avspänningens intresse tagit upp frågan om de inte borde läggas ner. Men deras sändningar är av oerhörd vikt för folken i östländerna.”
Efter en karriär som bokförläggare och journalist vid bland annat Die Welt grundade Zitelmann en mediaverksamhet i Berlin inom fastighetsbranschen samtidigt som han investerade i fastigheter. Alltmer ekonomiskt oberoende började Zitelmann intressera sig för rika människor; hur de tänker och hur de uppfattas av andra, skriver Anders Ydstedt.
”Vårt modersmål – det svenska språket – har i dag naturligtvis samma ställning i juridisk mening som det har haft alltsedan språklagarnas tillkomst på 1920-talet. Ändå är det ofrånkomligt att vårt språk utsätts för en tilltagande diskriminering i vårt lands förvaltningsmaskineri, inom skolväsendet, i ministerierna, i de centrala ämbetsverken, i länsstyrelserna, inom affärsvärlden.”
Till och med de som tvivlar på att en majoritet av intellektuella är direkta antikapitalister kan knappast vara oense om att en kritisk hållning gentemot kapitalismen delas brett i deras led. Denna inställning är lika utbredd bland vänstern som den är bland konservativa eller högertänkare. Faktum är att det som ofta förbinder båda grupperna är deras tendens till etatism – tron att ekonomiska och sociala problem bäst kan lösas genom statligt ingripande, skriver Rainer Zitelmann.
Idag sugs privategendomen ut med hänvisning till alla möjliga högtravande mål, tills det till slut endast återstår ett tomt skal, skriver Karl-Peter Schwarz.
När man läser Vänsterpartiets program så står det inte längre att ”Sverige är en liten hungrig imperialistisk stat” och det finns flera positiva rader om demokrati, yttrandefrihet och flerpartisystem. Det finns till och med kritik mot de tidigare hyllade socialistiska broderländernas misslyckande. Men det förklaras aldrig hur Vänsterpartiet ska lyckas med det ingen annan lyckats med, skriver Mats Fält.
I det amerikanska presidentvalet har förre vicepresidenten Joe Biden nu en ledning om cirka 10 procentenheter över den sittande presidenten Donald Trump. Många tror därför att valet redan är avgjort, men som vanligt gäller det att granska opinionen i de så kallade swing states där presidentvalet kommer att avgöras, skriver Örjan Hultåker.
