Print Friendly, PDF & Email

Vad skulle Marx sagt om den bildade borgerlighetens nedgång och fall?

Av Daniel Bergström | 27 november 2020



I Svenska Dagbladet (19/11) skriver författaren Måns Wadensjö klarsynt och självutlämnande om litteraturens kris. Enligt Wadensjö har litteraturen vänt sig inåt. Så kallade seriösa författare, som han själv inte utan skäl gör anspråk på att vara, nöjer sig med att skriva för andra i kulturvärldens ekokammare. Wadensjö uppskattar att hans mest uppburna roman köpts av fler bibliotek än av privatpersoner. ”Inte ens jag själv vill läsa böcker som mina” blir det samlade, bistra omdömet. Ord och inga visor, sannerligen, skriver Daniel Bergström.

Wadensjö vänder udden specifikt mot kulturvärlden. Det är där problemet ligger, och lösningen – om det finns en sådan – är att skriva mer relevant.

Och visst kan man hålla med om det. Den som vill kan använda hans text för att argumentera för mer politisk litteratur, att all konst måste främja arbetarklassens eller kvinnors eller HBTQ-personers eller varför inte nationens intresse. Men en ännu mer uttalad politisering är kanske vad kulturen behöver minst av allt. Samtidigt har Wadensjö så klart rätt: estetik för estetikens skull – ”l’art pour l’art” – är inget hållbart konstnärligt program. Sådana idéer får i regel bara fotfäste under korta perioder, och då som ett förebud om en övermogen civilisations kris. Nästan all stor konst har velat säga något, även om den samtidigt varit spännande och händelserik, som ”Illiaden”, ”Don Quijote” eller ”Flugornas Herre”.

Kanske beror samtidslitteraturens riktning, eller snarare brist på riktning, på att den förvandlats till en sport. Förvisso en sport som kräver teknisk skicklighet, men där målet bara är att så väl som möjligt leva upp till regelboken. Precis som den humanistiska forskningen sätter den emellanåt en ära i sin klostertillvaro.

Men jag tror – trots allt – att ”litteraturens kris” minst lika mycket är det omgivande samhällets fel. Utanför de närmast sörjandes krets är helt enkelt intresset för all typ av kultur och humaniora ganska svalt. Musikjournalisten Jan Gradvalls anekdot om hur franska affärsmän drar lott om att slippa sitta bredvid svenska direktörer, eftersom ”ingen har läst romaner, ingen har sett nån konst och ingen har nån religion” är så klassisk att det knappast kan skada att upprepa den ytterligare en gång. Förresten är intresset för kultur i egentlig mening inte alltid så stort ens i kretsen av de närmast sörjande. Europeiska kulturradikaler är ofta ända sedan lycéet väldrillade i även den äldsta litteraturhistorien. Men vilken svensk kultursidesskribent kan egentligen läsa Horatius på originalspråk? I Tyskland läser varje år över 130 000 gymnasister latin och grekiska. När jag gick i gymnasiet för femton år sedan erbjöds det fortfarande en valbar kurs i klassisk grekiska på mitt stora kommunala flaggskeppsgymnasium, men året efter att jag tog studenten lades den ned. En ögonblicksbild är att det 2011 återinförda humanistiska gymnasieprogrammet år 2017 valdes av endast 0,9 procent av gymnasieeleverna.

Det är alltså inte bara i det filisteiska näringslivet som barbariet griper om sig, även om det kan vara en tacksam föreställning för den som lider av mindervärdeskomplex mot ”direktörerna”.

Hur kommer detta sig?

Ett svar är att så har det nästan alltid varit. Sverige har varit ett ingenjörsland sedan långt före postmodernismen först anlöpte svensk hamn. I Sverige har teknik och naturvetenskap nästan alltid värderats mer än humanistiska discipliner. Fram till andra världskriget kunde det starka inflytandet från Tyskland tillsammans med de utmärkta svenska statliga läroverken hålla en viss bildningskultur flytande, men redan på 50-talet var det pinsamt passé att ägna sig åt till exempel historia. (Historieforskningen gjorde därför sitt bästa för att bli så värdslig och teknisk som möjligt; den sade upp bekantskapen med de litterära musorna och började systematisera tulltabeller och måttenheter. Den verkliga historieskrivningen fick lämnas åt drivna journalister som Alf Henrikson.)

Från och med andra världskrigets slut skildras humanisten i svensk populärkultur som en i bästa fall impotent och lätt löjeväckande figur, i sämsta fall som en fascist, en mörk skugga från ett inte önskvärt förflutet. Den senare typen representeras väl allra bäst av latinlektorn Caligula, spelad av Stig Järrel i filmen ”Hets” från 1944. En briljant klassiker, men en nästan övertydlig programförklaring för den tid som just ska börja. Filmens hjälte, arbetarbarnet Jan-Erik, representerar det socialdemokratiska folkhemmet och den frambrytande moderniteten, medan Caligula, som i en scen ses läsa nazistiska Dagsposten, representerar det döende gamla auktoritära Sverige. (I manuset, som skrevs av en mycket ung och då enligt egen uppgift nazianstruken Ingmar Bergman, var förtecknen delvis omvända: Caligula var judiskt kodad och hans förkvävande semitiska boksinthet ställdes mot Jan-Eriks nordiska friskhet. Mycket hann ändras i Sverige och världen från det att manuset började skrivas till det att filmen hade premiär något år senare.)

Okej, Sverige är alltså ett ingenjörsland. Men låt oss, precis som den treåring som bor hemma hos mig, fortsätta fråga ”varför”? Varför är då Sverige ett ingenjörsland?

Tja. Vi är ett litet land långt från den europeiska kulturens geografiska mitt. Det är kallt och eländigt, och kunskap om antika auktorer ligger längre upp på Maslows behovstrappa än att se till att man har varma hus på vintern. Sådant måste rimligen påverka litegrann. Men det är nog på marginalen. Naturen formar kulturen, men kulturen formar mest sig själv. Max Weber har själv påstått att han fick inspiration till sin berömda teori om den protestantiska etiken när han i en mellantysk stad med ungefär lika många protestanter som katoliker noterade att protestanternas barn dominerade på realgymnasiet, medan katolikernas barn dominerade på latingymnasiet. Måhända är Sverige helt enkelt det mest protestantiska av alla protestantiska länder.

Men. Inga av de här förklaringarna skulle göra en äkta historiematerialist nöjd.

Om vi leker med tanken att min treåring därhemma hade förläst sig på socialistisk litteratur skulle han kanske fråga något i stil med ”Men pappa, hur skulle Karl Marx förklara det ogästvänliga svenska kulturklimatet?”

Jag skulle då, efter viss betänketid, svara ungefär så här.

Från andra världskriget fram till 1970-talet upplevde Sverige en välståndsökning som överträffade av få, parat med en inkomst- och förmögenhetsnivellering som inte överträffades av någon. Det vanligaste sättet att mäta den ekonomiska jämlikheten i ett land är genom den så kallade Gini-koefficienten, som grovt uttryckt mäter lönespridningen, alltså förhållandet mellan de högsta och de lästa lönerna. Sveriges Gini-koefficient sjönk under hela efterkrigstiden tills den, 1981, nådde bottenpunkten på 0,19. Som jämförelse hade Sovjetunionen som lägst en Gini-koefficient på i runda slängar 0,26. Den ekonomiska forskningen påstår att bara två samhällen i modern tid uppnått en lägre Gini-koefficient än Sverige: det urbana Kina i slutet på 70-talet (0,11) och Tjeckoslovakien i början på 80-talet (0,17). Efter 1981 har Gini-koefficienten i Sverige stigit, vänstern påstår att den har stigit brant och det kan nog stämma, även om slutresultatet blivit tämligen måttliga 0,30, vilket gör Sverige till det nionde mest ekonomiskt jämlika landet i OECD. Men en mer iögonfallande utveckling är ett sedan 1995 mycket kraftigt stigande privatekonomiskt välstånd i form av reallöneökningar och, inte minst, förmögenhetsökningar framför allt på grund av ökade bostadspriser. (Från ca 1975 till ca 1995 stod reallönerna som bekant i princip stilla).

Det sammantagna resultatet av denna utveckling – först några decenniers mycket kraftig ekonomisk utjämning och därefter några decenniers mycket kraftig välståndsökning – har varit en påtaglig klasscirkulation; som om det sociala kalejdoskopet har roterats tre varv. Medelklassen av idag är stor men samtidigt ganska ”ny”: i jämförelse med länder som Tyskland och Frankrike har på gott och ont många svenska akademiker inte personliga rötter i äldre tiders borgerlighet. Resultatet blir att dagens medelklass – borgerlighet för att använda det historiska begreppet för samma sak – i mångt och mycket står främmande för sina föregångare. I Tyskland och Frankrike saknar man förvisso inte förmåga att skrocka överseende åt den wilhelminska tidens handlare, advokater och statstjänstemän. Ibland förfasar man sig också över dem, men det råder aldrig någon tvekan om att det är de sina som man skrattar åt eller förfasar sig över. Den svenska medelklassen däremot känner mest frågande främlingskap för Tyko Gabriel Glas och hans livsvärld. Han tillhör ”de andra”, en övervunnen klass från en övervunnen tid. I den mån man identifierar sig med någon utanför sin samtid överhuvudtaget är det med statare och arbetare. Detta även om man, i likhet med förra sekelskiftets borgare, arbetar som redaktör och bor i innerstan.

Det är nog bl.a. detta fenomen, och inte bara ”vänstervridning” i bokstavlig och partipolitisk mening, som gör att en tidning som Dagens Nyheter – som både sett till färgen på ledarsidan och till den sociala sammansättningen av sin läsekrets är otvetydigt borgerlig – på sin kultursida ständigt kan använda adjektivet ”borgerlig” som ett allmänt skällsord, vilket sker helt oreflekterande och i förbigående, till synes utan att det däri ligger något försök till medveten provokation.

Även Marx skulle ha hållit med om att borgerligheten – det vill säga borgarklassen med marxistisk terminologi – var kulturbärande under 1800-talet och början av 1900-talet. Det är helt enkelt ett faktum. Kapandet av medelklassens rötter till den gamla borgerligheten har därmed också inneburit övergivandet av merparten av det gamla bildningsarvet.

Att författare som Ivar Lo-Johansson och Moa Martinsson fortfarande är uppburna men samtida som Frans G Bengtsson, Waldemar Hammenhög, Gösta Gustaf-Janson och Knut Hagberg är glömda är ingen naturlag, inte konsekvensen av en historiens neutrala dom, utan konsekvensen av att vissa utvecklingstrådar har klippts av. Så länge någon kan minnas verkar vi ha diskuterat varför högern i Sverige är så ointresserad av kultur. Josefin Holmström tecknar effektivt och målande en bild av problemet i det senaste numret av Axess (nr 8 2020) och för några år sedan redigerade Lars Anders Johansson en hel antologi på ämnet på Timbro förlag (”Varken bildning eller piano”, 2015). En pusselbit till förståelsen av denna evighetsfråga är kanske att ”högerns kultur” helt enkelt är borta.

Om jag uttrycka denna min marxistiska tes annorlunda: i ett land som – förvisso på oklanderligt demokratisk väg och till och med utan att någonsin avskaffa vare sig marknadsekonomin eller kapitalismen – lyckats förhållandevis väl med att avskaffa borgarklassen kan man inte förvåna sig över att det är si och så med kulturintresset.

Kanske hoppas jag för mycket om jag tycker att detta saksamband borde kunna erkännas även av den som av moraliska skäl tror på ekonomisk jämlikhet. Jag kan i gengäld för egen del gladeligen erkänna att den fria marknaden inte alltid är skonsam mot immateriella värden.

Nu när jag har skissat bilden av vad jag tror har bidragit till litteraturens och humanioras läge kan jag kanske också öda några ord på vad jag tror inte har så mycket med saken att göra. Jag tror exempelvis inte att politisk korrekthet eller ”woke” är en särskilt viktig faktor. Inte för att det inte finns problem med dessa saker, utan för att orsakssambandet oftast är omvänt. Det är den låga kunskapsnivån som skapar förutsättningarna för den överdrivna politiska korrekthetens vanvettiga förhållande till tidigare epoker. Det är exempelvis bara den som inte vet något annat om Platon och Aristoteles än att de var gamla vita män som kan behandla dem som om detta vore det enda viktiga med dem.

På samma sätt förhåller det sig för övrigt med mer kontroversiella gestalter än Platon och Aristoteles. I Tyskland, som är det europeiska land som jag är bäst hemmastadd i vid sidan av Sverige, är man som bekant verkligen inte okänslig för sådant som kan uppfattas ha högerextrem anknytning. Trots detta kan man längs hela det politiska spektrumet utan stor dramatik enas om att Carl Schmitt har skrivit det viktigaste som finns att läsa om statens väsen och den politiska konfliktens natur. I Sverige däremot omtalas Carl Schmitt nästan bokstavligt talat varje gång han omnämns med epitetet från Wikipedia: ”Hitlers kronjurist” – vilket inte är en osanning, men inte heller nödvändigtvis relevant. När Carl Schmitt nämndes på ett Timbroseminarium förra året var man från vederbörligt håll tvungen att markera avstånd genom att kalla honom ”genomvidrig fullblodsfascist”. För den som endast känner till Schmitts ytliga levnadsdata blir naturligtvis dessa det enda väsentliga. På samma sätt är Ernst Jünger i Tyskland nationalhelgon och frimärksmotiv på grund av spänsten och originaliteten i hans tänkande. I Wikipedia-Sverige kan han däremot aldrig bli något än en figur med nazistkoppling.

Det var inte meningen att sluta med ett allt för dystert anslag. Men så tycker jag inte heller att det är dystert att se verkligheten för vad den är.

Enligt min erfarenhet är det närmast en befriande insikt som kanske inte alla men i vart fall många politikintresserade människor till sist gör: att politik inte kan påverka samhällets riktning så vansinnigt mycket. Eller det är väl som med barnuppfostran ungefär: riktigt dålig politik kan förstöra ett samhälle men utöver det har andra faktorer större påverkan. Kaptenerna kan vifta och hojta på kommandobryggan bäst de vill, men oceanångaren driver med världshavets strömmar i alla fall.

Nuförtiden heter det ju att ”politics is downstream from culture”. Visst. Men kanske finns det inte så mycket litteraturen kan göra heller, i vart fall på kort sikt, för att rubba kulturens trögrörliga glaciärer. Kanske finns det inte så mycket någon kan göra.

Eller jo. Man kan ju göra det som man alltid kan göra. Man kan vänta på en ny vår, och under tiden följa Horatius råd om att odla sin trädgård.

Man kan till exempel lära sig latin.

Grundkursen i latin vid Stockholms universitet (distans) vårterminen 2021 stänger för sen anmälan den 15 december.

Daniel Bergström är hovrättsassessor

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Samtida röster om konservatism