Print Friendly, PDF & Email

Hannibal vs Custer

Av Mats Fält | 4 december 2020



För 150 år sedan avled general Robert E Lee, en av historiens mest beundrade militära ledare. Han ledde sin Army of Northern Virginia till flera stora segrar mot unionens Army of the Potomac. Ett av Lincolns besvärligaste uppdrag var att ständigt hitta nya generaler som kunde ersätta de som redan misslyckats vid sina möten med Lee på slagfältet, skriver Mats Fält.

Myten var ett av unionens största problem. Myten om Lees oövervinnerlighet och hans soldaters övermänskliga förmåga. Som general var han mycket kompetent men lösningen var inte alltid överraskande drag och välplanerade överfall. Även Lee valde ibland dyrbara frontalanfall när det enligt honom var nödvändigt. Under hans ledarskap var Army of Northern Virginia ett livsfarligt vapen men det krävde sin tribut. Antalet sårade och döda i arméns led var oerhört högt. Det var livsfarligt att tjäna under Robert E Lee, vilket inte minskade soldaternas respekt för och lojalitet med sin general.

Det som som verkligen stör bilden av Lees kompetens och goda omdöme är Pickett’s charge, det katastrofala frontalanfallet mot den federala arméns center, på eftermiddagen den 3 juli 1863 vid Gettysburg. 13 000 soldater gick rakt in i ett regn av eld och lyckades knappt ta sig fram till unionens linje, för att sedan tvingas retirera med stora förluster. Förluster som konfederationen hade mycket svårt att ersätta.

Frågan är dock om det var så obegripligt som det verkar? Fanns det en klok tanke bakom även denna till synes oförsvarliga operation? Enligt veteranen och militärhistorikern Tom Carhart var Lees beslut grundat på sunt taktiskt tänkande. Även vid Gettysburg fanns det en plan som kunde slutat med en storslagen seger för söderns store hjälte. Det var bara det att den inte fungerade.

I sin bok ”Lost Triumph – Lee’s real plan at Gettysburg – and why it failed” (Putnam, 2005) förklarar författaren det de flesta andra missat. Han börjar med att konstatera att nästan varje vit tonårspojke i södern ägnat en del av sitt liv åt att fundera och drömma om vad som kunnat hända om anfallet inte hade misslyckats den där eftermiddagen i juli 1863. För det mesta utan att koppla dramatiken på slagfältet till varken slaveriet eller tullfrågan. Det är säkert sant. Kanske avgjordes unionens fortsatta öde verkligen under den där eftermiddagen.

Carharts logik bygger på tidigare erfarenheter av Lees ledarskap och vad som hände i öster. Öster om slagfältet ligger vad som brukar kallas Eastern cavalry field. Där utkämpades ett stort kavallerislag timmarna innan Picketts styrkor gick till anfall. Enligt författaren var planen att de 6000 sydstatskavalleristerna skulle anfalla unionsarmén i ryggen och röja väg för infanterianfallet från väster. Frontlinjen gick från norr till söder och Jeb Stuarts kavalleri – som anlänt sent till slagfältet – hade gått runt unionsarméns norra flank. När Stuart kommit i närheten av de fiendestyrkor som blockerade vägen signalerade han med ett antal kanonskott att planen såg ut att fungera. Lee noterade att allt far i sin ordning och inledde frontalanfallet mot fiendens huvudställning.

Stuarts motståndare hade medvetet spridit ut sina kavalleristyrkor och försvagat de enheter som stod i vägen för sydstatskavalleriet. En anledning var myten, myten om Lees armés oövervinnerlighet. Nordstatskavalleriets befälhavare ville inte offra de enheter som han kände störst lojalitet till, utan sände iväg dem på olika mer eller mindre väl motiverade uppdrag. Kvar blev ungefär 2000 kavallerister.

Stuarts första försök att slå igenom möttes av begränsat motstånd. Efter signalen till Lee försökte han anfalla med kraft men även det gick sämre än väntat. Unionens kavalleri drevs tillbaka men blev kvar på slagfältet. Eftersom tiden gick och Stuart visste att Picketts anfall behövde hans stöd ställdes huvuddelen av sydstatskavalleriet upp i kolonn istället för slaglinje för att snabbt kunna bryta igenom och inleda sitt anfall i ryggen på nordstatsarméns center.

Det är här en av historiens mest berömda kavallerigeneraler dyker upp på unionens sida. Stuart är på väg att inleda ett förödande anfall mot unionsarméns rygg som borde ha gett Lee segern och Jefferson Davis ett fredsavtal med en handlingsförlamad Lincoln. En upprepning av Hannibals seger vid Cannae 216 före Kristus plus ett slut på kriget. George Armstrong Custer, unionens yngste general med långa blonda lockar och en föga regementsenlig uniform, gör inte det alla sansade generaler borde gjort i det uppkomna läget. Istället för att inse att hans styrkor kommer att krossas av Stuarts nästan 5000 kavallerister samlar han resterna av de redan hårt sargade unionsskvadronerna och går till motanfall. Stuarts kolonner hejdas och får problem med trängsel och ordergivning, det går inte att komma vidare och definitivt inte i tid för att ge det nödvändiga stödet till Picketts anfall. Stuart ger order om reträtt, väl medveten om att beslutet kanske beseglar både Lees armés och deras gemensamma nya fosterlands öde.

Carharts analys förklarar både kavallerislaget i öster och Lees till synes obegripliga beslut om det ödesdigra frontalanfallet. Det stämmer också väl överens med det faktum att Lee kunde sin krigshistoria och visste hur både Hannibal, Caesar och Napoleon tidigare löst liknande problem. Han visste att anfall mot befästa ställningar utan flankstöd för det mesta var en riktigt dålig, och blodig, idé.

Andra skribenter refererar ibland till kavallerislaget i öster men mest som en underordnad händelse av mindre betydelse, eller som om Stuarts angrepp var tänkt som en uppföljning av Picketts anfall – inte som en förutsättning för operationen.

Oklarheten beror delvis på Lees sätt att leda sin armé. Generalens order var ofta inte så detaljerade utan lämnade utrymme för tolkning, särskilt i efterhand. Officerare fick inte veta mer än de behövde för att kunna utföra sin del av en större operation. Det gav utrymme för kreativitet och flexibilitet men medförde också stora risker. Det är oklart om general James Longstreet, ansvarig för Lees södra flank, över huvud taget blev informerad om hela planen för slaget den 3 juli.

Rapporteringen i efterhand var dessutom bristfällig i båda arméerna under hela kriget. Ofta utelämnades mindre smickrande händelser och egna eller nära allierade befälhavares insatsers framgång och betydelse överdrevs. Stuart ville inte påminna om sitt misslyckande och Lee ville helst glömma hur nära han faktiskt kommit att segra även vid Gettysburg. Unionens generaler ville helst prata om den stora segern – inte komplicera bilden med spekulationer om hur nära de kommit en total katastrof. Bilden av Custer ändrades radikalt när han stupade vid Little Big Horn 1876.

Lee kommenterade bara två gånger sina insatser under kriget och dog redan fem år efter krigsslutet. Sina sista år var han en mycket framgångsrik ledare för det som numera heter Washington and Lee University i Lexington, Virginia.

Tom Carharts bok ”Lost Triumph” ändrar inte historien men ger på ett seriöst och samtidigt dramatiskt sätt en rimligare bild av en händelse som fått många att grubbla och söka ett annat svar än det vanliga. Lee var bättre än Gettysburg men samtidigt är ansvaret ändå hans. Inga segrar är givna, inte ens när de bygger på noggranna studier av Hannibals framgångar i Italien.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

När postmodernismen kom till sverige/

fplus

Läs mer här

Osäkerhetens tid – Årsbok 2019