Amanda Wollstad: Tro inte på allt som sägs

I tisdags kväll stod det klart att Turkiet drog tillbaka sitt veto mot ett svenskt/finskt NATO-medlemskap och under onsdagen bjöds vi formellt in att skriva under försvarsalliansens inträdesprotokoll.

Samma dag kom, som av en händelse, nyheten att USA nu till fullo ställde sig bakom en fullständig modernisering av Turkiets F-16 – flotta. En fråga som under längre tid suttit fast i USAs kongress, på grund av – bland annat – Turkiets fortsatt vänskapliga relationer med Ryssland och lite oklara inställning till saker som minoritetsrättigheter och etablerade nationsgränser.

Man kan nästan misstänka att det i slutändan spelade större roll för omsvängningen än uppgörelsen som slöts med Sverige under tisdagen. Men det hindrar naturligtvis inte president Erdogan från att mjölka sitt veto så mycket det bara går.

Diplomati är ett speciellt hantverk. Helst ska båda parter kunna hävda att de vann mest på förhandlingarna, utan att någon egentligen behöver ge upp någonting. I den meningen är tisdagens överenskommelse en framgångssaga. Sverige – och Finland – fortsätter sin väg mot ett fullständigt Nato-medlemskap. Erdogan kan åka hem till Ankara och hävda att han fick sina krav mötta, och framstår för de turkiska väljarna – eventuellt – som den internationella storspelare han så gärna vill vara.

I praktiken förändras inte så mycket alls. Den trilaterala överenskommelse som undertecknades i tisdags går i princip ut på att formalisera och förtydliga lagstiftning som redan gäller eller som redan är på väg att införas, till exempel skärpt terrorlagstiftning.

Vad gäller Turkiets krav på utlämning av terrormisstänkta är överenskommelse tydligt. Sverige lovar att ”se över Turkiets existerande krav på utlämning av terroristmisstänkta”. I den processen ska man ”ta hänsyn” till bevis och underrättelseinformation som Turkiet presenterar.

Till föga förpliktigande, med andra ord. Ungefär som när man lovar att tänka på saken när man får välmenta med irrelevanta råd från äldre släktingar med åsikter om ens livsval: Man tänker på saken. I ungefär två minuter. Sedan avfärdar man det och går vidare med livet.

Därför är det en smula oroväckande när svenska medier igår kablade ut nyheten att Erdogan under en presskonferens i Ankara ska ha hävdat att Sverige har lovat att utvisa 73 personer till Turkiet. Inte för att det skulle kunna ligga något i Erdogans påstående, utan för att det så uppenbart inte gör det.

Sveriges regering har naturligtvis inte utgivit något löfte till Turkiet som bryter mot svensk eller internationell lag. Även om man, mot all förmodan, hade velat tillmötesgår Erdogans mer obskyra krav så har man inte mandat. Så fungerar ett rättssamhälle. Det inser rimligen Turkiet också.

Erdogan spelar för hemmapubliken, och sätter scenen för nästa runda. Nya krav kommer säkerligen komma lagom till dess att det svensk/finska medlemskapet ska ratificeras i det turkiska parlamentet. Det lär dessutom inträffa strax innan det turkiska valet.

Går vi i taket för varje hyperbol från Ankara under tiden kommer det att bli en väldigt lång väntan.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift