Amanda Wollstad: Kanske ska vi vara glada för Miljöpartiets tramsande

Regeringsbildning är en enkel process.  Åtta partier positionerar sig i media i en halv evighet och i slutändan vinner sossarna. För onsdagens kaos till trots var det ju ingen som hade trott något annat. Partierna står där de står i både regeringens- och budgetfrågan. Att Magdalena Andersson blir statsminister och att en S-regering – återigen – får regera på en oppositionsbudget stod klart från början.

Så frågan är vad allt det där skulle tjäna till. Nog för att realpolitik och kompromisser aldrig varit Miljöpartiets starka sida – men att skicka landet in i ytterligare en regeringskris dryga sju timmar efter att den senaste avvärjts borde varit att dra i-opposition-mot-oss-själva-kortet ett steg för långt till och med dem. Den normalt så tålmodiga talmannen hade all anledning att skärpa rösten, om än aldrig så lite. Riksdagen är ingen skolgård och regeringsbildningen ingen lek. Villkoren stod klara från början och att föra folkets främsta företrädare bakom ljuset i hans redan komplicerade arbete borde ett parti som nyss satt i regeringsställning hålla sig för gott för.

Följdfrågan är om Magdalena Andersson visst hur Miljöpartiet skulle agera innan onsdagens rekordkorta nominering. S nekar, och Miljöpartiet är knappast några sanningsvittnen. När deras ädla uppoffring mest betraktades som kvalificerat trams av omgivningen tycks känslorna kommit i ordentligt svall. Det är tufft att bli ett parti bland andra när man så länge kommit undan med att helt hävda sig vara lite godare än resten.

Sanningen att säga vinner de flesta av parterna på onsdagens tumult. Magdalena Andersson får börja på en ny kula, utan det opålitliga gröna sänket i regeringen. Mp får tio månader på sig att leka opposition och vinna tillbaka väljarna som är mer intresserade av visioner än hur de ska kunna bli verklighet. V satte tillräckligt hårt mot hårt för att kunna fortsätta hävda sitt oberoende gentemot S i vart fall gentemot de egna väljarna. M-KD-SD fick igenom sin budget.

Och Liberalerna? De njuter förmodligen av tystnaden. Med svekdebatten avklarad redan när Sabuni förde partiet tillbaka till borgerligheten kan man nu fokusera på att bygga tillbaka väljarstödet upp till spärrgränsen. Förmodligen insåg man varåt det barkade redan förra året, och såg till att positionera sig inför valet redan då. Räkna aldrig ut en Folkpartist.

Återstår då Centerpartiet, som i sin högljudda opposition mot ytterkantspartier gav V inflytande över regeringen och SD över budgeten. Vad partiet faktiskt vill är fortfarande lite oklart, och det är kanske lika bra. Är det såhär man försöker nå sina mål är det nog bättre för omgivningen om man strävar efter så litet som möjligt.

Allt ungefär som vanligt, alltså, men ett är värt att fira: Med Mp ur regeringen har S alla möjligheter att hitta tillbaka till rötterna och tillsammans med oppositionen – den riktiga oppositionen –  bedriva lite gammal hederlig industripolitik. Gruvor och kalkbrott behöver tillstånd, elområden avskaffas, skenande bränslepriser stoppas, skog avverkas, slutförvar byggas och kärnkraften omprövas.

Ska Sverige ha råd med någon grön omställning och sociala skyddsnät måste vi åter bli den moderna industrination vi har alla förutsättningar för att vara.