Jonas Rodny; Världsmästerskapen i budgetsanering – kom vi i mål
1997
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VÄRLDSMÄSTERSKAPEN
I BUDGETSANERING
KOM VI I MÅL?
JONAS RODNY
Vid den förra konjunkturnedgången uppgick statens skulder till
40 procent av BNP. I in ledningen av nästa lågkonjunktur är det inte orimligt att
anta att den kommer att uppgå till 80 procent av BNP.
L
ugnet lägrar s1g över
landet. Den krisstämning som rådde för nå-
gra år sedan är som
bortblåst. I sin bok Den
som är satt i skuld är inte fri skryter
Göran Persson över att han har sanerat statsfinanserna. Visserligen går de
offentliga finanserna fortfarande med
underskott, men om prognoserna
håller i sig kommer ett litet överskott
att uppstå i framtiden. Nu kan staten
börja öka utgifterna igen, är Perssons
budskap.
Regeringen har redan lovat bort
det prognostiserade överskottet flera
gånger om. Hittills har den fattat beslut om utgiftsökningar på över 60
miljarder kronor.
Regeringens agerande är kortsiktigt vanskligt. Långsiktigt är det direkt dumdristigt. Det innebär att staJONAS RODNY är ekonom och arbetar på Näringslivets ekonomJjakta.
40
ten skall pressa upp utgifterna till en
nivå som den inte ens med dagens
höga skatter under en gynnsam konjunktur har råd med. Hur skall den
då ha råd när konjunkturen vänder
nedåt igen?
M isstagen upprepas
Det gick lättare än vad Göran Persson hade trott att nå balans i statsfinanserna. Många av de strukturella
problemen behövde aldrig åtgärdas.
Av detta tycks Göran Persson ha dragit slutsatsen att de strukturella problemen inte finns.
Det är inte första gången som
svenska politiker begår det misstaget.
Nedgången under början av 1990-talet gick mycket snabbare och blev
mycket värre än vad ens de värsta
olyckskorparna hade förutspått. Så
sent som 1990 var de offentliga inkomsterna större än de offentliga utgifterna. Enligt budgetpropositionen
omfattar det saneringsprogram som
har genomförts efter den senaste lågkonjunkturen totalt 126 miljarder
SVEN SK TIDSKRIFT
kronor, varav cirka 60 miljarder är
skattehöjningar och cirka 66 miljarder är utgiftsminskningar.
Det är uppenbart att ett saneringsprogram på 126 miljarder inte kan
vara den enda förklaringen till att ett
budgetunderskott på över 200 miljarder har försvunnit. Vad som också
har påverkat är automatiken i systemen. Automatik återfinns såväl på
utgiftssidan som på inkomstsidan.
När arbetslösheten går upp minskar
statens skatteintäkter samtidigt som
dess utgifter för till exempel arbetslöshetsunderstöd ökar. Uppskattningsvis styrs ungefår tre fjärdedelar
av statsbudgetens utgifter med någon
form av automatik.
Beräkningar som OECD genomfört visar på att Sverige har de mest
konjunkturkänsliga offentliga finanserna bland alla OECD-länder. Det
är inte svårt att förstå varför det förhåller sig så. En hög ersättningsnivå i
socialförsäkringarna leder till att utgifterna ökar mer när många börjar
lyfta ersättning från försäkringarna.
På motsvarande sätt leder en progressiv skatteskala till att skatteintäkterna
ökar mer när ekonomin går bra och
många far högre inkomster. Sverige
har både extremt höga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och en extremt progressiv skatteskala. Därmed
blir de svenska offentliga finanserna
extremt känsliga för konjunktursvängningar.
Nya underskott väntar
Det är denna känslighet som gjort att
det under de senaste årens högkonjunktur har gått så lätt för regeringen
Persson att nå balans i statsfinanserna.
Det är också denna känslighet som är
förklaringen till att det under förra
lågkonjunkturen gick så snabbt nedåt.
Det är lätt att forutse att underskotten kommer att komma tillbaka igen
när konjunkturen vänder nedåt nästa
gång. Frågan är bara när det sker och
hur stora underskotten kommer att
bli.
Förutsättningarna har i vissa avseenden förändrats. När lågkonjunkturen drabbade Sverige omkring 1991
var arbetslösheten under tre procent.
När nästa lågkonjunktur slår till är
det inte orimligt att anta att arbetslösheten redan i ingångsläget kommer
att ligga runt sex procent. Förra
gången uppgick statsskulden till 40
procent av BNP. I inledningen av
nästa lågkonjunktur är det inte orimligt att anta att den kommer att uppgå till 80 procent. Det minskar i så
fall statens utrymme att öka skuldsätt- .———————————–~
Automatiska stabilisatorer i de offentliga finanserna rungen.
Positivt är de
skattetryck Känslighet*
strukturella reforUSA 30,32 0,37
Japan 29,09 0,40 mer som trots allt
Tyskland 44,51 0,51 har genomförts.
Frankrike 45,74 0,50
Till exempel harItalien 46,12 0,31
Storbritannien 33,46 0,45 ett utgiftstak infört
Kanada 36,46 0,52
försvårar för
Australien 29,69 0,40
som
Österrike 46,84 0,49 riksdagen att i efBelgien 48,45 0,54 terhand plussa på
Danmark 53,42 0,58
de statliga utgifter-Finland 46,58 0,51
Grekland 31,99 0,38 na. Likaså har riksIrland 36,25 0,49
banken ratt ökad
Nederländerna 48,18 0,68
Norge 47,25 0,55 självständighet, vilPortugal 37,44 0,42 ket sannolikt borSpanien 38,60 0,62
gar för en mindreSverige 51,59 0,71
* Vad en enprocentigforändring i BN Pjilrfor effekter på den offentliga upp/dningen
opinionskänslig
ekonomisk politik.
SV FN SK TIDSKR 1FT
De offentliga utgifterna har- enligt
regeringens egna beräkningar – minskat med 66 miljarder. Men flera av
besparingarna ger bara en engångseffekt. De skattehöjningar på 60 miljarder som genomförts har kortsiktigt
förbättrat statsfinanserna, men sannolikt har de också bidragit till att förvärra de underliggande strukturella
problemen.
Sammantaget talar dessa förändrade
förutsättningar för att krisen i statsfinanserna kommer att bli värre nästa
gång. Utrymmet för att höja skatterna ytterligare kommer att vara starkt
begränsat. Oavsett vilken regering
som sitter vid makten kommer denna
att tvingas genomföra nya besparingar. Det är lätt att räkna ut att dessa
besparingar kommer att slå hårt mot
de utsatta grupper som regeringen sä-
ger sig vilja värna om.
Minskad automatik
Om regeringen vore ansvarsfull skulle den utnyttja det andningsutrymme
som högkonjunkturen ger till att på
allvar försöka göra något åt de strukturproblemen. Automatiken i systemen måste minskas. Ersätt-ningsnivåerna och skattema måste ner.
Det saknas knappast ideer om hur
ett stabilare system skulle kunna
åstadkommas. Erfarenheter från andra länder och de senaste årens forskning ger oss vägledning om hur ett
reformarbete bör gå till. Det är den
politiska viljan som saknas.
41
I BUDGETSANERING
KOM VI I MÅL?
JONAS RODNY
Vid den förra konjunkturnedgången uppgick statens skulder till
40 procent av BNP. I in ledningen av nästa lågkonjunktur är det inte orimligt att
anta att den kommer att uppgå till 80 procent av BNP.
L
ugnet lägrar s1g över
landet. Den krisstämning som rådde för nå-
gra år sedan är som
bortblåst. I sin bok Den
som är satt i skuld är inte fri skryter
Göran Persson över att han har sanerat statsfinanserna. Visserligen går de
offentliga finanserna fortfarande med
underskott, men om prognoserna
håller i sig kommer ett litet överskott
att uppstå i framtiden. Nu kan staten
börja öka utgifterna igen, är Perssons
budskap.
Regeringen har redan lovat bort
det prognostiserade överskottet flera
gånger om. Hittills har den fattat beslut om utgiftsökningar på över 60
miljarder kronor.
Regeringens agerande är kortsiktigt vanskligt. Långsiktigt är det direkt dumdristigt. Det innebär att staJONAS RODNY är ekonom och arbetar på Näringslivets ekonomJjakta.
40
ten skall pressa upp utgifterna till en
nivå som den inte ens med dagens
höga skatter under en gynnsam konjunktur har råd med. Hur skall den
då ha råd när konjunkturen vänder
nedåt igen?
M isstagen upprepas
Det gick lättare än vad Göran Persson hade trott att nå balans i statsfinanserna. Många av de strukturella
problemen behövde aldrig åtgärdas.
Av detta tycks Göran Persson ha dragit slutsatsen att de strukturella problemen inte finns.
Det är inte första gången som
svenska politiker begår det misstaget.
Nedgången under början av 1990-talet gick mycket snabbare och blev
mycket värre än vad ens de värsta
olyckskorparna hade förutspått. Så
sent som 1990 var de offentliga inkomsterna större än de offentliga utgifterna. Enligt budgetpropositionen
omfattar det saneringsprogram som
har genomförts efter den senaste lågkonjunkturen totalt 126 miljarder
SVEN SK TIDSKRIFT
kronor, varav cirka 60 miljarder är
skattehöjningar och cirka 66 miljarder är utgiftsminskningar.
Det är uppenbart att ett saneringsprogram på 126 miljarder inte kan
vara den enda förklaringen till att ett
budgetunderskott på över 200 miljarder har försvunnit. Vad som också
har påverkat är automatiken i systemen. Automatik återfinns såväl på
utgiftssidan som på inkomstsidan.
När arbetslösheten går upp minskar
statens skatteintäkter samtidigt som
dess utgifter för till exempel arbetslöshetsunderstöd ökar. Uppskattningsvis styrs ungefår tre fjärdedelar
av statsbudgetens utgifter med någon
form av automatik.
Beräkningar som OECD genomfört visar på att Sverige har de mest
konjunkturkänsliga offentliga finanserna bland alla OECD-länder. Det
är inte svårt att förstå varför det förhåller sig så. En hög ersättningsnivå i
socialförsäkringarna leder till att utgifterna ökar mer när många börjar
lyfta ersättning från försäkringarna.
På motsvarande sätt leder en progressiv skatteskala till att skatteintäkterna
ökar mer när ekonomin går bra och
många far högre inkomster. Sverige
har både extremt höga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna och en extremt progressiv skatteskala. Därmed
blir de svenska offentliga finanserna
extremt känsliga för konjunktursvängningar.
Nya underskott väntar
Det är denna känslighet som gjort att
det under de senaste årens högkonjunktur har gått så lätt för regeringen
Persson att nå balans i statsfinanserna.
Det är också denna känslighet som är
förklaringen till att det under förra
lågkonjunkturen gick så snabbt nedåt.
Det är lätt att forutse att underskotten kommer att komma tillbaka igen
när konjunkturen vänder nedåt nästa
gång. Frågan är bara när det sker och
hur stora underskotten kommer att
bli.
Förutsättningarna har i vissa avseenden förändrats. När lågkonjunkturen drabbade Sverige omkring 1991
var arbetslösheten under tre procent.
När nästa lågkonjunktur slår till är
det inte orimligt att anta att arbetslösheten redan i ingångsläget kommer
att ligga runt sex procent. Förra
gången uppgick statsskulden till 40
procent av BNP. I inledningen av
nästa lågkonjunktur är det inte orimligt att anta att den kommer att uppgå till 80 procent. Det minskar i så
fall statens utrymme att öka skuldsätt- .———————————–~
Automatiska stabilisatorer i de offentliga finanserna rungen.
Positivt är de
skattetryck Känslighet*
strukturella reforUSA 30,32 0,37
Japan 29,09 0,40 mer som trots allt
Tyskland 44,51 0,51 har genomförts.
Frankrike 45,74 0,50
Till exempel harItalien 46,12 0,31
Storbritannien 33,46 0,45 ett utgiftstak infört
Kanada 36,46 0,52
försvårar för
Australien 29,69 0,40
som
Österrike 46,84 0,49 riksdagen att i efBelgien 48,45 0,54 terhand plussa på
Danmark 53,42 0,58
de statliga utgifter-Finland 46,58 0,51
Grekland 31,99 0,38 na. Likaså har riksIrland 36,25 0,49
banken ratt ökad
Nederländerna 48,18 0,68
Norge 47,25 0,55 självständighet, vilPortugal 37,44 0,42 ket sannolikt borSpanien 38,60 0,62
gar för en mindreSverige 51,59 0,71
* Vad en enprocentigforändring i BN Pjilrfor effekter på den offentliga upp/dningen
opinionskänslig
ekonomisk politik.
SV FN SK TIDSKR 1FT
De offentliga utgifterna har- enligt
regeringens egna beräkningar – minskat med 66 miljarder. Men flera av
besparingarna ger bara en engångseffekt. De skattehöjningar på 60 miljarder som genomförts har kortsiktigt
förbättrat statsfinanserna, men sannolikt har de också bidragit till att förvärra de underliggande strukturella
problemen.
Sammantaget talar dessa förändrade
förutsättningar för att krisen i statsfinanserna kommer att bli värre nästa
gång. Utrymmet för att höja skatterna ytterligare kommer att vara starkt
begränsat. Oavsett vilken regering
som sitter vid makten kommer denna
att tvingas genomföra nya besparingar. Det är lätt att räkna ut att dessa
besparingar kommer att slå hårt mot
de utsatta grupper som regeringen sä-
ger sig vilja värna om.
Minskad automatik
Om regeringen vore ansvarsfull skulle den utnyttja det andningsutrymme
som högkonjunkturen ger till att på
allvar försöka göra något åt de strukturproblemen. Automatiken i systemen måste minskas. Ersätt-ningsnivåerna och skattema måste ner.
Det saknas knappast ideer om hur
ett stabilare system skulle kunna
åstadkommas. Erfarenheter från andra länder och de senaste årens forskning ger oss vägledning om hur ett
reformarbete bör gå till. Det är den
politiska viljan som saknas.
41