Print Friendly

Sovjetforskning i töväder

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

30
SOVJETFORSKNING I TÖVÄ~ER
I våra dagar förekommer ofta
benämningen ”töväder” för det förlopp i Sovjetunionen, som tar sig
uttryck i helt nyartade, tappra kritiska litterära verk, eller i politiska
åtgärder, som mildrar det kalla krigets klimat. Tövädret är ingalunda
någon isolerad företeelse i sovjetiskt samhällsliv, det uppenbarar
sig på det kulturella livets snart
sagt alla områden, inom nationalekonomien, filosofien, ja t. o. m.
inom helt praktiska sektorer, så-
som industri och jordbruk.
Under de senaste decennierna
har vetenskapen blivit en betydelsefull faktor för statsmakt och
samhälle. Allt som numera händer
inom vetenskapen, det må vara
forskning eller vetenskapspolitik,
är av intresse inte endast för en enstaka bransch men anknyter jämväl till välfärdsutvecklingen och
historiens förlopp. Därför kan det
vara intressant att veta vad som
försiggår i Sovjet under beteckningen ”töväder” inom det vetenskapliga området. Tänker man på
dess internationella effekter kan
måhända tövädret inom vetenskapen innebära viktigare förändringar än vad exempelvis litteratur och
nationalekonomi tillsammans kan
Av PETER SLAVEK
åstadkomma. I utomståendes ögon
tyckes allting gå väl i sovjetvetenskapen. Det väckte stort uppseende
när sputnikar sköts upp och olika
resultat inom fysik och matematik
publicerades. Tövädret inom den
sovjetiska vetenskapen har hittills
väckt jämförelsevis ringa uppmärksamhet. Allt tyder dock på, att det
blir vetenskapen, som kommer att
spela en avgörande roll i den framtida politiska utvecklingen och
kommer att få mycket större betydelse än andra områden. En författare behöver förutom sin begåvning endast vara utrustad med papper och penna och naturligtvis en
stor portion mod för att medverka
i tövädret. Det är mycket svårare
inom vetenskapen, där mycket
hänger på de ekonomiska resurserna, och följaktligen blir mera beroende. För att empiriskt testa en
teori krävs det tusenden och miljoner. Därför började tövädret långsammare på detta område. Vetenskapliga resultat kan inte nås från
den ena dagen till den andra, men
trots detta var det kanske ingen
slump som gjorde att Sovjetunionens vetenskapliga arbete nådde
sådana resultat under perioden efter Stalins död. skaparviljan doldes under årtionden un · tvång
och förtryck och det e.~~.l-‘losions?-
artade utbrott, som vi nu bevittnar
har endast tack vare numera rå-
dande mildare politiskt klimat kunnat tränga till ytan. Det kan också
tänkas, att vissa forskare, medvetna om offentliggörandets politiska
betydelse, hemlighållit vetenskapliga resultat.
Hur gynnad vetenskapsmännens
ställning än har varit i Sovjet,
svepte dock Stalins diktatur även
över deras huvuden. Den nyligen
med Nobelpriset belönade fysikern
Landaus fall är belysande: han
satt flera år i fängelse under denna
period på grund av ”falsk angivelse”. Diktaturen drabbade emellertid inte alltid vetenskapsmännen
med den fysiska frihetens berövande. Parti- och statsmakternas byrå-
krati, oförstånd och misstroende
dödade allt initiativ från de enskilda. Strax efter Stalins död tillkännagav en sovjetgeolog, att han gjort
en viktig upptäckt i samband med
jordens skalrörelser men eftersom
teorin enligt Stalin var löjlig, fick
arbetet aldrig utkomma i tryck.
Han fick skatta sig lycklig, att händelsen inte fick allvarligare följder.
Under de senaste tre åren har
sovjets vetenskap radikalt reorganiserats. De nya ekonomiska och
organisatoriska åtgärderna utgör
bara en liten del av ett stort omfattande förlopp. Viktigast var kanske upprättandet av en forskningskoordineringskommitte vid ministerrådet. Men trots ett högt centra- 31
liserat ekonomiskt system med
planhushållning, hade fram till senaste tiden någon samordning av
de vetenskapliga forskningsarbetena inte genomförts. Inte heller har
nödvändigt samarbete åstadkommits i planerings- och experimentella arbeten. Kontinuiteten, ett
ofrånkomligt villkor för vetenskapligt arbete, var bristfällig, beroende
dels på föränderliga politiska fördomar, dels på planhushållningens
misstag. Under reorganiseringen
gjordes betydande framsteg vid urvalet och utbildningen av unga
forskare. Det förekom nämligen
ofta, att framstående vetenskapsmän kunde få kvarstå i underordnade befattningar medan däremot
andra, som under lång tid ej redovisat några vetenskapliga resultat,
fick kvarstå på ledande poster. Organisatörerna trodde sig kunna
åstadkomma nödiga förbättringar
genom upprättandet av åldersgränser och genom att lämna utrymme
för mera elastiska utbildningsmöjligheter.
Dessa åtgärder återspeglar emellertid en sundare anda inom den
vetenskapliga organisationen, men
alla misstag, som begåtts i årtionden, kan inte rättas till från den
ena dagen till den andra. En ledande personlighet inom sovjetvetenskapen, akademiledamoten Kapica,
behandlar vetenskapspolitiska problem i en artikel, där han betecknar
splittringen mellan den teoretiska
och den experimentella vetenskapens olika utveckling som förödan- 32
de. Han framför sina åsikter i en
analys av den teoretiska och experimentella fysikens nuvarande ställning. Detta är desto mera anmärkningsvärt som det är just på detta
område, som den ryska vetenskapen haft sina största framgångar.
Enligt Kapica ligger den experimentella fysiken så mycket efter
den teoretiska, att sovjets ledande
ställning i vetenskapliga sammanhang kan hotas därav. Betecknande
är, att alla som belönats med Leninpriset, är teoretiker, fysiker eller
matematiker, medan däremot den
experimentella fysikens representanter aldrig hedrats med denna
utmärkelse. Man bevittnar samma
företeelse i facktidskrifterna, där
relationen mellan teoretiska och
experimentella artiklar är 1-4,
1-3 till de teoretiska artiklarnas
favör.
Såsom är känt från fysikens historia är uppdelningen i teoretisk
och experimentell fysik inte gammal. Både Newton och den store
teoretikern Maxwell experimenterade själva med sina teorier. I dag
verifierar teoretikerna med experiment endast i undantagsfall. Anledningen härtill är att den experimentella tekniken har blivit mycket invecklad. Den kräver stor
energi och erfarenhet, man måste
organisera forskarlag, komplicerade konstruktioner behövs och dessutom har dessa experiment många
anknytningar till andra områden,
kemi, elektroteknik m. m.
Under ett år kan flera teoretiska
arbeten färdigställas, men till experimenten behövs flera år, kanske
årtionden, och ett väl sammansvetsat arbetslag. Man bör räkna med
20-30 experimentella forskare på
en teoretiker. För närvarande är
emellertid dessa två grupper ungefär lika stora i Sovjetunionen. Den
naturliga följden blir, att många
teoretiska arbeten inte kommer till
praktisk nytta och man testar dem
inte ens empiriskt. Kapica anmärker också, att många ryska vetenskapsmän inte inser att deras teoretiska rön förblir oavslutade om
de inte utstår empirins prov. Teorin börjar bli en sak för sig och
dess värde kan i bästa fall bli metodologiskt eller estetiskt.
Frågan uppstår, varför så få
forskare i Sovjet väljer den experimentella linjen och varför denna
är så illa organiserad. Enligt Kapica är svaret enkelt: de som experimenterar har det mycket svårare
och arbetet är mindre ”räntabelt”.
Orsaken härtill är dels att experimentellt arbete har mindre moraliskt och socialt anseende, dels att
det är mindre lönande. Kapica nämner att det för kort tid sedan fanns
många filosofer, som tillämpade
den dialektiska metoden ”dogmatiskt” och kritiserade relativitetsteorin. Fysikerna har för länge sedan accepterat Einsteins lagar om
småpartiklarna, medan filosoferna
fortsätter med sin envisa kritik av
Einsteins teorier. ”För att kunna
förstå innebörden av dessa experiment krävs mycket ingående kunl~.
skaper i modern fysik, någonting
som somliga av våra filosofer inte
förfogar över”, anmärker Kapica.
”Var skulle fysiken stå i dag, om
vi hade följt några filosofers slutsatser och inte tillämpat relativitetsteorin inom kärnfysiken”, fortsätter han.
Sovjetvetenskapens Don Quijotar
skulle nog kunna hitta tillräckligt
många platser för att utkämpa sina
strider, om vi föreställer oss den
samhälleliga bakgrunden till följande exempel: 1954 utkom ett filosofiskt lexikon, där man kan läsa
följande förklaring till ordet ”cybernetik”: ”Cybernetiken (ordet
kommer från grekiska och betyder
styrman, ledare) är en reaktionär
pseudovetenskap, som uppstod i
USA efter andra världskriget och
är mycket spridd i andra kapitalistländer. Den utgör formen för
nutidens mekaniska världsåskådning”. I samband med exemplet
anmärker Kapica följande: ”Om
våra vetenskapsmän 1954 följt filosoferna och godtagit en dylik förIdaring till den framtida vetenskapliga utvecklingen, så hade lwsmos
aldrig kunnat erövras. Det vore
nämligen omöjligt utan den cybernetiska apparatens hjälp.”
Experimentella forskare har fått
kämpa inte endast på det abstrakta
planet utan även i vardagliga ekonomiska frågor. När en teoretiker
börjar ett arbete behöver han, liksom författaren, endast två redskap, papper och penna. Somliga,
såsom Euler, behöver inte ens det,
33
utan gör upp alltsammans i huvudet. Experimentella arbetens takt
och framgångar beror å andra sidan helt på de ekonomiska omständigheterna. För tio år sedan var
de ekonomiska förutsättningarna
mycket dåliga i Sovjet, och trots
att läget nu är betydligt förbättrat
utgör utrustningen fortfarande ett
hinder för empiriska arbetens
framskridande och området har
därför också mindre dragningskraft på vetenskapsmännen. Om
ett experiment misslyckas som
följd av bristfällig materiell utrustning, förloras inte endast ett par
månader, som kanske fallet är i
teoretisk forskning, utan flera år
kan gå till spillo. Experimentella
arbeten kräver större energi, ofta
oavbrutet arbete dag och natt och
verksamheten är mycket mångsidig. Trots detta har de empiriska
forskarna betydligt ogynnsammare
villkor än teoretikerna. Om exempelvis teoretiskt kunnande belönas,
får teoretikern hela beloppet medan vid premiering av ett kollektivt experiment beloppet delas lika
mellan alla medarbetare.
Nu rådande omständigheter och
vanor stimulerar inte till ”teamwork”, vilket är nödvändigt vid
experimentella arbeten. Om det gäller en avhandling med ett forskarlag bakom, måste den som formellt
står för avhandlingen bevisa, att
han spelade den ledande rollen i
dess utformning. Kapica anser att
detta är ojust. Det är omöjligt att
framhäva den enskildes äganderätt
34
till vetenskapliga forskningsarbeten då man ju därigenom nedsätter
värdet av kollektivets arbete och
dessutom avsl!-räcker många, främst
unga personer, från experimentellt
arbete. Det är exempelvis mycket
svårt att värva folk till sådana ledande befattningar som laboratorie- eller institutschefstjänster. Ofta tillsättes dessa poster med folk,
som har främst administrativa meriter men saknar kvalifikationer
för och erfarenhet av vetenskapligt
arbete. Enligt Kapica återverkar
detta ofta menligt på de experimentella försökens kvalitet.
Mot denna bakgrund är det förståeligt att unga forskare attraheras mera av teoretiska än av empiriska forskningsuppgifter.
De nämnda exemplen är visserligen hämtade från fysiken men de
utgör ingalunda några isolerade
företeelser utan förekommer inom
alla vetenskapsgrenar. Som ytterligare exempel kan nämnas, att
både kvantumteorins obestämdhetsprincip och resonansteorin inom kemin har värderats felaktigt.
Filosofer och dogmatiker har försökt påtvinga sina missvisande
åsikter inte bara inom fysiken utan
även inom andra vetenskapsgrenar,
t. ex. inom biologin.
Tövädret trängde så småningom
genom hela det vetenskapliga livet.
Först bestämdes vetenskapens samhälleliga och ekonomiska ställning
i marxistiska dogmer, vilket i det
närmaste kan betecknas som revolutionerande. Enligt den nya åsikten är numera även vetenskapen
en produktiv kraft på samma sätt
som andra produktionsmedel. Detta har i marxistisk tolkning den
betydelsen, att vetenskapens utövare har fått samma rättigheter
som den makthavande arbetarklassens representanter och betraktas
inte längre som misstänkta, borgerliga element. Med andra ord, de är
inte längre det härskande proletariatets tjänare utan proletariatets
partner i maktens utövande. Detta
har medfört, att vetenskapsmännens sociala ställning förstärkts
under de speciella förhållanden,
som råder i Sovjetunionen liksom
i övriga östeuropeiska kommunistländer.
Nästa steg var att utforma en
lämplig organisation för vetenskapligt arbete, motsvarande den moderna utvecklingens behov. Reorganiseringens anhängare försökte
bevisa, att större vetenskapliga
problem inte längre kan lösas av
en forskare ensam. Vetenskapens
och telmikens framtida utveckling
är omöjlig utan ett väl fungerande
planerings- och koordineringssystem för forskningsverksamheten.
Tidigare saknades nämligen ett
centralt, i ekonomiskt avseende
oberoende organ för vetenskaplig
forskning och för vetenskapspolitikens genomförande. Planhushållningssystemet och dess institutioner har visat sig vara otillräckliga
att tillfredsställa behoven. Avsaknaden av personliga beslut samt
utdragen behandling av även små
‘1
ärenden har särskilt drabbat vetenskapliga arbetsområden, där snabba beslut och elastisk handläggning
av ärendena är nödvändigt. Fram
till den senaste tiden kunde forskningsverksamheten inte ens minimalt koordineras eftersom man
saknade enhetlig ledning. Varken
vetenskapsmän eller materiella resurser kunde koncentreras på de
viktigaste problemen. Eftersom
ingen hade ekonomiskt intresse av
det hela, har vetenskapliga konstruktions- och experimentella arbeten inte blivit samordnade. I
många fall kunde man inte sörja
för forskningsverksamhetens kontinuitet och för resultatens praktiska användning inom näringslivet. Samtidigt pågick i flera år arbeten på många forskningsprojekt
som saknade både teoretisk och
praktisk betydelse. Eftersom ingen
samordning skedde, förekom det
ofta att samma projekt utarbetades
på två olika ställen.
Vetenskapsmännen i Sovjet ser
nu med stora förväntningar fram
emot den nyligen tillsatta koordineringskommittens verksamhet.
Kommitten sorterar direkt under
ministerrådet.
Forskningsverksamhetens dirigering och koordinering på högsta
nivå är ett mycket invecklat och
ansvarsfullt arbete. Risken är nämligen, att själva ledningens utformning och forskningsarbetets planering och samordning lamslår den
vetenskapliga utvecklingen och
forskarnas initiativ, om metoderna
35
inte kan anpassas till den vetenskapliga utvecklingens specifika
rytm och behov. Vetenskapligt arbete tål ännu mindre än andra områden något småaktigt övervakarsystem och onödig administrativ
inblandning. Detta gäller speciellt
för teoretisk- och uppfinnarverksamhet. Det kan förstås diskuteras,
huruvida dessa ganska invecklade
behov kan tillgodoses inom planhushållningssystemet. Ledarna för
Sovjetunionens vetenskapliga verksamhet försöker tillämpa nya
organisatoriska former, troligen
med tanke på redan nämnda erfarenheter. Ordföranden i koordineringskommitten, Rudnjev, anser
själv att forskningsverksamheten i
dagens läge är så omfattande, att
en speciell organisatorisk utformning behövs för forskningens ledning. Den nya organisationen kan
klara sina uppgifter endast genom
att hålla nära kontakt med vetenskapsområdet ifråga, genom att
försöka lära känna och förstå forskarnas arbete och hela den
tekniska personalens verksamhet.
Första steget i koordineringsarbetet är att upprätta s. k. huvudinstitutioner för varje vetenskapsområ-
de dit alla mindre forskningsenheter skall föras (mindre institut,
laboratorier etc.). Hittills har 400
liknande institutioner upprättats.
Dessa leder forskningsverksamheten endast i metodologiskt avseende och har inga administrativa eller
ekonomiska funktioner. De mest
betydelsefulla vetenskapliga pro- 36
jekten samordnas av speciella kommitteer, som bildats just för ändamålet och medlemmarna är framstående vetenskapsmän, experter
och statliga ekonomiska ombud.
Dessa kommitteer står under koordineringskommittens och vetenskapsakademins ledning. Koordineringskommitten har i samråd
med andra statliga organ, såsom
Planbyrån, vetenskapsakademin
och representanter från ministerier
valt ut 50 projekt, där största vetenskapliga resurser kommer att
koncentreras inom den närmaste tiden. Detta är första gången i sovjetisk vetenskapspolitik som man valt
ut och planerat de viktigaste vetenskapliga projekten på ett sådant
komplex sätt.
I samband med dessa organisatoriska problem kommer också organisatörerna i förgrunden. I Sovjet
engageras dessa endast vid mycket
betydelsefulla projekt och förekommer inte så ofta som i västerlandet,
enkannerligen i USA och England.
Dessutom är detta yrke inte heller
så högt uppskattat som i dessa
länder. Trots allt har man bildat
sig en ny uppfattning inom ledande vetenskapliga kretsar om vetenskapliga organisatörers framtida
roll. Man ser på detta arbete som
mindre administrativt betonat än
i västerlandet, och man hävdar
t. o. m. att även detta är en vetenskaplig verksamhet. Kapica jämför
den vetenskapliga organisationens
utveckling med teater- och filmkonstens utveckling. Han framhåller sålunda att en teaterföreställning tidigare mest varit en skådespelarprestation och att regissören
endast i mindre grad bidrog till
föreställningens utformning. Regissörens uppgifter är numera förändrade som följd av scenteknikens
och speciellt filmteknikens framgångar. Regissören spelar inte, men
är ändå med i föreställningen. Vetenskapsorganisatörens roll är likadan; hans arbete är inte rent administrativt utan något mera. Han
måste kunna förstå det vetenskapliga arbetets anda och mål, han
måste överväga olika möjligheter
och välja ut de lämpligaste organisatoriska lösningarna. Kapica anser det egendomligt att för en så
stor vetenskaplig prestation som
rymdflygningar, inga vetenskapsorganisatörer ännu erhållit någon
belöning. Var detta kanske ingen
vetenskaplig verksamhet, frågar
han. Eller har så stora regissörer
som Eisenstein eller Rene Clair inte
varit artister. Kapica framhåller
fortsättningsvis, att det finns ytterst få stora artister av exempelvis
Chaplins format. Han var lika bra
som skådespelare och regissör. Så-
dana har förekommit även bland
vetenskapsmännen, som exempelvis Rutherford och Fermi, m. fl.
men de utgör undantag. I de flesta
fall kan en vetenskapsman inte
vara organisatör. Enligt Kapica
är denna typ av vetenskapliga ledare under utveckling och de kommer att spela en betydande roll i
framtiden. Han föreslår, att vetenskapliga organisatörer utväljas vid
tidig ålder och att de får genomgå
specialutbildning. Dessa typer är,
anser Kapica, de mest beundransvärda av alla mänskliga begåvningar, de är sällsynta och förtjänar
därför speciell uppmärksamhet och
omsorg.
Dessa få exempel och ställningstaganden från Sovjets vetenskapliga elit är kanske lämpliga som
37
bakgrund till den mildare atmosfä-
ren i de politiska relationerna mellan öst och Väst. I den kommande
perioden blir atmosfären antagligen gynnsammare och de ryska
intellektuellas strävanden, kulturvärden o. s. v. kommer att bli än
mer kända för västerländsk publik,
vilket i sin tur kan stimulera ”tö-
vädret inom Sovjetblocket”.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner