30 SOVJETFORSKNING I TÖVÄ~ER I vÃ¥ra dagar förekommer ofta benämningen "töväder" för det förlopp i Sovjetunionen, som tar sig uttryck i helt nyartade, tappra kritiska litterära verk, eller i politiska Ã¥tgärder, som mildrar det kalla krigets klimat. Tövädret är ingalunda nÃ¥gon isolerad företeelse i sovjetiskt samhällsliv, det uppenbarar sig pÃ¥ det kulturella livets snart sagt alla omrÃ¥den, inom nationalekonomien, filosofien, ja t. o. m. inom helt praktiska sektorer, sÃ¥- som industri och jordbruk. Under de senaste decennierna har vetenskapen blivit en betydelsefull faktor för statsmakt och samhälle. Allt som numera händer inom vetenskapen, det mÃ¥ vara forskning eller vetenskapspolitik, är av intresse inte endast för en enstaka bransch men anknyter jämväl till välfärdsutvecklingen och historiens förlopp. Därför kan det vara intressant att veta vad som försiggÃ¥r i Sovjet under beteckningen "töväder" inom det vetenskapliga omrÃ¥det. Tänker man pÃ¥ dess internationella effekter kan mÃ¥hända tövädret inom vetenskapen innebära viktigare förändringar än vad exempelvis litteratur och nationalekonomi tillsammans kan Av PETER SLAVEK Ã¥stadkomma. I utomstÃ¥endes ögon tyckes allting gÃ¥ väl i sovjetvetenskapen. Det väckte stort uppseende när sputnikar sköts upp och olika resultat inom fysik och matematik publicerades. Tövädret inom den sovjetiska vetenskapen har hittills väckt jämförelsevis ringa uppmärksamhet. Allt tyder dock pÃ¥, att det blir vetenskapen, som kommer att spela en avgörande roll i den framtida politiska utvecklingen och kommer att fÃ¥ mycket större betydelse än andra omrÃ¥den. En författare behöver förutom sin begÃ¥vning endast vara utrustad med papper och penna och naturligtvis en stor portion mod för att medverka i tövädret. Det är mycket svÃ¥rare inom vetenskapen, där mycket hänger pÃ¥ de ekonomiska resurserna, och följaktligen blir mera beroende. För att empiriskt testa en teori krävs det tusenden och miljoner. Därför började tövädret lÃ¥ngsammare pÃ¥ detta omrÃ¥de. Vetenskapliga resultat kan inte nÃ¥s frÃ¥n den ena dagen till den andra, men trots detta var det kanske ingen slump som gjorde att Sovjetunionens vetenskapliga arbete nÃ¥dde sÃ¥dana resultat under perioden efter Stalins död. skaparviljan doldes under Ã¥rtionden un · tvÃ¥ng och förtryck och det e.~~.l-'losionsÂ- artade utbrott, som vi nu bevittnar har endast tack vare numera rÃ¥- dande mildare politiskt klimat kunnat tränga till ytan. Det kan ocksÃ¥ tänkas, att vissa forskare, medvetna om offentliggörandets politiska betydelse, hemlighÃ¥llit vetenskapliga resultat. Hur gynnad vetenskapsmännens ställning än har varit i Sovjet, svepte dock Stalins diktatur även över deras huvuden. Den nyligen med Nobelpriset belönade fysikern Landaus fall är belysande: han satt flera Ã¥r i fängelse under denna period pÃ¥ grund av "falsk angivelse". Diktaturen drabbade emellertid inte alltid vetenskapsmännen med den fysiska frihetens berövande. Parti- och statsmakternas byrÃ¥- krati, oförstÃ¥nd och misstroende dödade allt initiativ frÃ¥n de enskilda. Strax efter Stalins död tillkännagav en sovjetgeolog, att han gjort en viktig upptäckt i samband med jordens skalrörelser men eftersom teorin enligt Stalin var löjlig, fick arbetet aldrig utkomma i tryck. Han fick skatta sig lycklig, att händelsen inte fick allvarligare följder. Under de senaste tre Ã¥ren har sovjets vetenskap radikalt reorganiserats. De nya ekonomiska och organisatoriska Ã¥tgärderna utgör bara en liten del av ett stort omfattande förlopp. Viktigast var kanske upprättandet av en forskningskoordineringskommitte vid ministerrÃ¥det. Men trots ett högt centra- 31 liserat ekonomiskt system med planhushÃ¥llning, hade fram till senaste tiden nÃ¥gon samordning av de vetenskapliga forskningsarbetena inte genomförts. Inte heller har nödvändigt samarbete Ã¥stadkommits i planerings- och experimentella arbeten. Kontinuiteten, ett ofrÃ¥nkomligt villkor för vetenskapligt arbete, var bristfällig, beroende dels pÃ¥ föränderliga politiska fördomar, dels pÃ¥ planhushÃ¥llningens misstag. Under reorganiseringen gjordes betydande framsteg vid urvalet och utbildningen av unga forskare. Det förekom nämligen ofta, att framstÃ¥ende vetenskapsmän kunde fÃ¥ kvarstÃ¥ i underordnade befattningar medan däremot andra, som under lÃ¥ng tid ej redovisat nÃ¥gra vetenskapliga resultat, fick kvarstÃ¥ pÃ¥ ledande poster. Organisatörerna trodde sig kunna Ã¥stadkomma nödiga förbättringar genom upprättandet av Ã¥ldersgränser och genom att lämna utrymme för mera elastiska utbildningsmöjligheter. Dessa Ã¥tgärder Ã¥terspeglar emellertid en sundare anda inom den vetenskapliga organisationen, men alla misstag, som begÃ¥tts i Ã¥rtionden, kan inte rättas till frÃ¥n den ena dagen till den andra. En ledande personlighet inom sovjetvetenskapen, akademiledamoten Kapica, behandlar vetenskapspolitiska problem i en artikel, där han betecknar splittringen mellan den teoretiska och den experimentella vetenskapens olika utveckling som förödan- 32 de. Han framför sina Ã¥sikter i en analys av den teoretiska och experimentella fysikens nuvarande ställning. Detta är desto mera anmärkningsvärt som det är just pÃ¥ detta omrÃ¥de, som den ryska vetenskapen haft sina största framgÃ¥ngar. Enligt Kapica ligger den experimentella fysiken sÃ¥ mycket efter den teoretiska, att sovjets ledande ställning i vetenskapliga sammanhang kan hotas därav. Betecknande är, att alla som belönats med Leninpriset, är teoretiker, fysiker eller matematiker, medan däremot den experimentella fysikens representanter aldrig hedrats med denna utmärkelse. Man bevittnar samma företeelse i facktidskrifterna, där relationen mellan teoretiska och experimentella artiklar är 1-4, 1-3 till de teoretiska artiklarnas favör. SÃ¥som är känt frÃ¥n fysikens historia är uppdelningen i teoretisk och experimentell fysik inte gammal. BÃ¥de Newton och den store teoretikern Maxwell experimenterade själva med sina teorier. I dag verifierar teoretikerna med experiment endast i undantagsfall. Anledningen härtill är att den experimentella tekniken har blivit mycket invecklad. Den kräver stor energi och erfarenhet, man mÃ¥ste organisera forskarlag, komplicerade konstruktioner behövs och dessutom har dessa experiment mÃ¥nga anknytningar till andra omrÃ¥den, kemi, elektroteknik m. m. Under ett Ã¥r kan flera teoretiska arbeten färdigställas, men till experimenten behövs flera Ã¥r, kanske Ã¥rtionden, och ett väl sammansvetsat arbetslag. Man bör räkna med 20-30 experimentella forskare pÃ¥ en teoretiker. För närvarande är emellertid dessa tvÃ¥ grupper ungefär lika stora i Sovjetunionen. Den naturliga följden blir, att mÃ¥nga teoretiska arbeten inte kommer till praktisk nytta och man testar dem inte ens empiriskt. Kapica anmärker ocksÃ¥, att mÃ¥nga ryska vetenskapsmän inte inser att deras teoretiska rön förblir oavslutade om de inte utstÃ¥r empirins prov. Teorin börjar bli en sak för sig och dess värde kan i bästa fall bli metodologiskt eller estetiskt. FrÃ¥gan uppstÃ¥r, varför sÃ¥ fÃ¥ forskare i Sovjet väljer den experimentella linjen och varför denna är sÃ¥ illa organiserad. Enligt Kapica är svaret enkelt: de som experimenterar har det mycket svÃ¥rare och arbetet är mindre "räntabelt". Orsaken härtill är dels att experimentellt arbete har mindre moraliskt och socialt anseende, dels att det är mindre lönande. Kapica nämner att det för kort tid sedan fanns mÃ¥nga filosofer, som tillämpade den dialektiska metoden "dogmatiskt" och kritiserade relativitetsteorin. Fysikerna har för länge sedan accepterat Einsteins lagar om smÃ¥partiklarna, medan filosoferna fortsätter med sin envisa kritik av Einsteins teorier. "För att kunna förstÃ¥ innebörden av dessa experiment krävs mycket ingÃ¥ende kunl~. skaper i modern fysik, nÃ¥gonting som somliga av vÃ¥ra filosofer inte förfogar över", anmärker Kapica. "Var skulle fysiken stÃ¥ i dag, om vi hade följt nÃ¥gra filosofers slutsatser och inte tillämpat relativitetsteorin inom kärnfysiken", fortsätter han. Sovjetvetenskapens Don Quijotar skulle nog kunna hitta tillräckligt mÃ¥nga platser för att utkämpa sina strider, om vi föreställer oss den samhälleliga bakgrunden till följande exempel: 1954 utkom ett filosofiskt lexikon, där man kan läsa följande förklaring till ordet "cybernetik": "Cybernetiken (ordet kommer frÃ¥n grekiska och betyder styrman, ledare) är en reaktionär pseudovetenskap, som uppstod i USA efter andra världskriget och är mycket spridd i andra kapitalistländer. Den utgör formen för nutidens mekaniska världsÃ¥skÃ¥dning". I samband med exemplet anmärker Kapica följande: "Om vÃ¥ra vetenskapsmän 1954 följt filosoferna och godtagit en dylik förIdaring till den framtida vetenskapliga utvecklingen, sÃ¥ hade lwsmos aldrig kunnat erövras. Det vore nämligen omöjligt utan den cybernetiska apparatens hjälp." Experimentella forskare har fÃ¥tt kämpa inte endast pÃ¥ det abstrakta planet utan även i vardagliga ekonomiska frÃ¥gor. När en teoretiker börjar ett arbete behöver han, liksom författaren, endast tvÃ¥ redskap, papper och penna. Somliga, sÃ¥som Euler, behöver inte ens det, 33 utan gör upp alltsammans i huvudet. Experimentella arbetens takt och framgÃ¥ngar beror Ã¥ andra sidan helt pÃ¥ de ekonomiska omständigheterna. För tio Ã¥r sedan var de ekonomiska förutsättningarna mycket dÃ¥liga i Sovjet, och trots att läget nu är betydligt förbättrat utgör utrustningen fortfarande ett hinder för empiriska arbetens framskridande och omrÃ¥det har därför ocksÃ¥ mindre dragningskraft pÃ¥ vetenskapsmännen. Om ett experiment misslyckas som följd av bristfällig materiell utrustning, förloras inte endast ett par mÃ¥nader, som kanske fallet är i teoretisk forskning, utan flera Ã¥r kan gÃ¥ till spillo. Experimentella arbeten kräver större energi, ofta oavbrutet arbete dag och natt och verksamheten är mycket mÃ¥ngsidig. Trots detta har de empiriska forskarna betydligt ogynnsammare villkor än teoretikerna. Om exempelvis teoretiskt kunnande belönas, fÃ¥r teoretikern hela beloppet medan vid premiering av ett kollektivt experiment beloppet delas lika mellan alla medarbetare. Nu rÃ¥dande omständigheter och vanor stimulerar inte till "teamwork", vilket är nödvändigt vid experimentella arbeten. Om det gäller en avhandling med ett forskarlag bakom, mÃ¥ste den som formellt stÃ¥r för avhandlingen bevisa, att han spelade den ledande rollen i dess utformning. Kapica anser att detta är ojust. Det är omöjligt att framhäva den enskildes äganderätt 34 till vetenskapliga forskningsarbeten dÃ¥ man ju därigenom nedsätter värdet av kollektivets arbete och dessutom avsl!-räcker mÃ¥nga, främst unga personer, frÃ¥n experimentellt arbete. Det är exempelvis mycket svÃ¥rt att värva folk till sÃ¥dana ledande befattningar som laboratorie- eller institutschefstjänster. Ofta tillsättes dessa poster med folk, som har främst administrativa meriter men saknar kvalifikationer för och erfarenhet av vetenskapligt arbete. Enligt Kapica Ã¥terverkar detta ofta menligt pÃ¥ de experimentella försökens kvalitet. Mot denna bakgrund är det förstÃ¥eligt att unga forskare attraheras mera av teoretiska än av empiriska forskningsuppgifter. De nämnda exemplen är visserligen hämtade frÃ¥n fysiken men de utgör ingalunda nÃ¥gra isolerade företeelser utan förekommer inom alla vetenskapsgrenar. Som ytterligare exempel kan nämnas, att bÃ¥de kvantumteorins obestämdhetsprincip och resonansteorin inom kemin har värderats felaktigt. Filosofer och dogmatiker har försökt pÃ¥tvinga sina missvisande Ã¥sikter inte bara inom fysiken utan även inom andra vetenskapsgrenar, t. ex. inom biologin. Tövädret trängde sÃ¥ smÃ¥ningom genom hela det vetenskapliga livet. Först bestämdes vetenskapens samhälleliga och ekonomiska ställning i marxistiska dogmer, vilket i det närmaste kan betecknas som revolutionerande. Enligt den nya Ã¥sikten är numera även vetenskapen en produktiv kraft pÃ¥ samma sätt som andra produktionsmedel. Detta har i marxistisk tolkning den betydelsen, att vetenskapens utövare har fÃ¥tt samma rättigheter som den makthavande arbetarklassens representanter och betraktas inte längre som misstänkta, borgerliga element. Med andra ord, de är inte längre det härskande proletariatets tjänare utan proletariatets partner i maktens utövande. Detta har medfört, att vetenskapsmännens sociala ställning förstärkts under de speciella förhÃ¥llanden, som rÃ¥der i Sovjetunionen liksom i övriga östeuropeiska kommunistländer. Nästa steg var att utforma en lämplig organisation för vetenskapligt arbete, motsvarande den moderna utvecklingens behov. Reorganiseringens anhängare försökte bevisa, att större vetenskapliga problem inte längre kan lösas av en forskare ensam. Vetenskapens och telmikens framtida utveckling är omöjlig utan ett väl fungerande planerings- och koordineringssystem för forskningsverksamheten. Tidigare saknades nämligen ett centralt, i ekonomiskt avseende oberoende organ för vetenskaplig forskning och för vetenskapspolitikens genomförande. PlanhushÃ¥llningssystemet och dess institutioner har visat sig vara otillräckliga att tillfredsställa behoven. Avsaknaden av personliga beslut samt utdragen behandling av även smÃ¥ '1 ärenden har särskilt drabbat vetenskapliga arbetsomrÃ¥den, där snabba beslut och elastisk handläggning av ärendena är nödvändigt. Fram till den senaste tiden kunde forskningsverksamheten inte ens minimalt koordineras eftersom man saknade enhetlig ledning. Varken vetenskapsmän eller materiella resurser kunde koncentreras pÃ¥ de viktigaste problemen. Eftersom ingen hade ekonomiskt intresse av det hela, har vetenskapliga konstruktions- och experimentella arbeten inte blivit samordnade. I mÃ¥nga fall kunde man inte sörja för forskningsverksamhetens kontinuitet och för resultatens praktiska användning inom näringslivet. Samtidigt pÃ¥gick i flera Ã¥r arbeten pÃ¥ mÃ¥nga forskningsprojekt som saknade bÃ¥de teoretisk och praktisk betydelse. Eftersom ingen samordning skedde, förekom det ofta att samma projekt utarbetades pÃ¥ tvÃ¥ olika ställen. Vetenskapsmännen i Sovjet ser nu med stora förväntningar fram emot den nyligen tillsatta koordineringskommittens verksamhet. Kommitten sorterar direkt under ministerrÃ¥det. Forskningsverksamhetens dirigering och koordinering pÃ¥ högsta nivÃ¥ är ett mycket invecklat och ansvarsfullt arbete. Risken är nämligen, att själva ledningens utformning och forskningsarbetets planering och samordning lamslÃ¥r den vetenskapliga utvecklingen och forskarnas initiativ, om metoderna 35 inte kan anpassas till den vetenskapliga utvecklingens specifika rytm och behov. Vetenskapligt arbete tÃ¥l ännu mindre än andra omrÃ¥den nÃ¥got smÃ¥aktigt övervakarsystem och onödig administrativ inblandning. Detta gäller speciellt för teoretisk- och uppfinnarverksamhet. Det kan förstÃ¥s diskuteras, huruvida dessa ganska invecklade behov kan tillgodoses inom planhushÃ¥llningssystemet. Ledarna för Sovjetunionens vetenskapliga verksamhet försöker tillämpa nya organisatoriska former, troligen med tanke pÃ¥ redan nämnda erfarenheter. Ordföranden i koordineringskommitten, Rudnjev, anser själv att forskningsverksamheten i dagens läge är sÃ¥ omfattande, att en speciell organisatorisk utformning behövs för forskningens ledning. Den nya organisationen kan klara sina uppgifter endast genom att hÃ¥lla nära kontakt med vetenskapsomrÃ¥det ifrÃ¥ga, genom att försöka lära känna och förstÃ¥ forskarnas arbete och hela den tekniska personalens verksamhet. Första steget i koordineringsarbetet är att upprätta s. k. huvudinstitutioner för varje vetenskapsomrÃ¥- de dit alla mindre forskningsenheter skall föras (mindre institut, laboratorier etc.). Hittills har 400 liknande institutioner upprättats. Dessa leder forskningsverksamheten endast i metodologiskt avseende och har inga administrativa eller ekonomiska funktioner. De mest betydelsefulla vetenskapliga pro- 36 jekten samordnas av speciella kommitteer, som bildats just för ändamÃ¥let och medlemmarna är framstÃ¥ende vetenskapsmän, experter och statliga ekonomiska ombud. Dessa kommitteer stÃ¥r under koordineringskommittens och vetenskapsakademins ledning. Koordineringskommitten har i samrÃ¥d med andra statliga organ, sÃ¥som PlanbyrÃ¥n, vetenskapsakademin och representanter frÃ¥n ministerier valt ut 50 projekt, där största vetenskapliga resurser kommer att koncentreras inom den närmaste tiden. Detta är första gÃ¥ngen i sovjetisk vetenskapspolitik som man valt ut och planerat de viktigaste vetenskapliga projekten pÃ¥ ett sÃ¥dant komplex sätt. I samband med dessa organisatoriska problem kommer ocksÃ¥ organisatörerna i förgrunden. I Sovjet engageras dessa endast vid mycket betydelsefulla projekt och förekommer inte sÃ¥ ofta som i västerlandet, enkannerligen i USA och England. Dessutom är detta yrke inte heller sÃ¥ högt uppskattat som i dessa länder. Trots allt har man bildat sig en ny uppfattning inom ledande vetenskapliga kretsar om vetenskapliga organisatörers framtida roll. Man ser pÃ¥ detta arbete som mindre administrativt betonat än i västerlandet, och man hävdar t. o. m. att även detta är en vetenskaplig verksamhet. Kapica jämför den vetenskapliga organisationens utveckling med teater- och filmkonstens utveckling. Han framhÃ¥ller sÃ¥lunda att en teaterföreställning tidigare mest varit en skÃ¥despelarprestation och att regissören endast i mindre grad bidrog till föreställningens utformning. Regissörens uppgifter är numera förändrade som följd av scenteknikens och speciellt filmteknikens framgÃ¥ngar. Regissören spelar inte, men är ändÃ¥ med i föreställningen. Vetenskapsorganisatörens roll är likadan; hans arbete är inte rent administrativt utan nÃ¥got mera. Han mÃ¥ste kunna förstÃ¥ det vetenskapliga arbetets anda och mÃ¥l, han mÃ¥ste överväga olika möjligheter och välja ut de lämpligaste organisatoriska lösningarna. Kapica anser det egendomligt att för en sÃ¥ stor vetenskaplig prestation som rymdflygningar, inga vetenskapsorganisatörer ännu erhÃ¥llit nÃ¥gon belöning. Var detta kanske ingen vetenskaplig verksamhet, frÃ¥gar han. Eller har sÃ¥ stora regissörer som Eisenstein eller Rene Clair inte varit artister. Kapica framhÃ¥ller fortsättningsvis, att det finns ytterst fÃ¥ stora artister av exempelvis Chaplins format. Han var lika bra som skÃ¥despelare och regissör. SÃ¥- dana har förekommit även bland vetenskapsmännen, som exempelvis Rutherford och Fermi, m. fl. men de utgör undantag. I de flesta fall kan en vetenskapsman inte vara organisatör. Enligt Kapica är denna typ av vetenskapliga ledare under utveckling och de kommer att spela en betydande roll i framtiden. Han föreslÃ¥r, att vetenskapliga organisatörer utväljas vid tidig Ã¥lder och att de fÃ¥r genomgÃ¥ specialutbildning. Dessa typer är, anser Kapica, de mest beundransvärda av alla mänskliga begÃ¥vningar, de är sällsynta och förtjänar därför speciell uppmärksamhet och omsorg. Dessa fÃ¥ exempel och ställningstaganden frÃ¥n Sovjets vetenskapliga elit är kanske lämpliga som 37 bakgrund till den mildare atmosfä- ren i de politiska relationerna mellan öst och Väst. I den kommande perioden blir atmosfären antagligen gynnsammare och de ryska intellektuellas strävanden, kulturvärden o. s. v. kommer att bli än mer kända för västerländsk publik, vilket i sin tur kan stimulera "tö- vädret inom Sovjetblocket".