Print Friendly

Primitiv, civiliserad, barsnlig

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

PRIMITIV,
CIVILISERAD,
BARNSLIG
Av fil. lic., teol. kand. GÖTE KLINGBERG, Gävle
MAN möter i kulturhistoriska framställningar ofta motsatsen
mellan naturfolk och kulturfolk, mellan primitiva och civiliserade
människor. Denna uppdelning av människosläktet i två grupper
har blivit i högsta grad vanlig både i vetenskapligt och i populärt
tänkande. Det är också tydligt, att det råder en avsevärd skillnad
mellan en medicinman på Nya Guinea och en professor i Paris.
Men vad skiljer dem egentligen åU
I allmänhet tycks man föreställa sig, att de två icke blott skilja
sig gradvis från varandra genom de olika sedvänjor och traditioner i vilka de uppfostrats, utan att de äro helt artskilda. Mannen
på Nya Guinea är en »vilde», mannen i Paris är »civiliserad»; men
icke nog härmed: Nya Guinea-bon är till skillnad från Paris-innevånaren en »primitiv» människa. Detta innebär, att han tänker,
känner och handlar på ett annat sätt än kulturmänniskan.
Läran om det primitiva själslivet är framförallt knuten till den
franske tänkaren Levy-Bruhl. Den primitiva människan, säger
denne, tänker icke logiskt utan på ett för henne speciellt utmärkande sätt, hon tänker »pre-logiskt». Hon har svårt att se de verkliga orsakssammanhangen. Alla ting bli för henne levande väsen
så som hon själv är ett levande väsen: hon har icke uppdragit den
väsentliga gränslinjen mellan subjekt och objekt. Så kan LevyBruhl förklara den primitiva människans magi, som skulle innebära att med subjektiva medel söka åstadkomma objektiva verkningar. Från allt sådant är kulturmänniskan befriad. Hon söker
en vetenskaplig orsak till allt som sker, hon kan skilja mellan
subjekt och objekt, hon använder sig icke av några magiska hjälpmedel.
Dessa olikheter mellan naturmänniskor och kulturmänniskor
måste ha en förklaring. En sådan träffar man i utvecklingstanken.
278
..
Primitiv, civiliserad, barnslig
De primitiva människorna befinna sig på ett äldre utvecklingsplan än kulturmänniskorna. De ha liksom stannat i växten. Man
kan se det t. ex. på deras samhällsorganisation eller på deras verktyg. Gärna stå de på stenåldersstadiet, vilket vi kulturmänniskor
ju för länge sedan passerat.
Hela denna lära om det primitiva själslivet och om det avstånd,
som skiljer detta från kulturmänniskans själsliv är som framhållits högsta mode inom populärt tänkande och icke minst inom den
vetenskap, som sysslar med människornas själsliv, psykologien.
Det märkliga är, att den däremot är alldeles övergiven inom den
vetenskap till vars område problemet närmast hör, etnografien,
den vetenskap, som har de primitiva människorna till forskningsobjekt.
Den etnografiska oppositionen mot läran om det primitiva själslivet är i själva verket av gammalt datum. I ett arbete från år
1911 av tysk-amerikanen Boas, The Mind of Primitive Man, är
allt väsentligt redan sagt. De där framlagda teserna ha sedan
dess flitigt upprepats och exemplifierats. Etnografen kan icke,
trots att det närmast skulle åligga honom, finna, att den primitiva
människan har något specifikt själsliv, som kunde förklara avståndet till kulturmänniskorna. Att hon skulle ha svårt att skilja
mellan subjekt och objekt märks t. ex. ingenting utav. Alla människor, säga etnograferna, ha de grundläggande själsliga funktionerna gemensamma. Man har bibehållit motsatsen mellan primitiva folk och kulturfolk och kallar i allmänhet ett folk primitivt, som icke använder sig av skrifttecken. Men termen primitiv
har i modern etnografisk forskning icke längre klang av stående
på ett lägre plan.
I själva verket förefaller det vid någon eftertanke alldeles
uppenbart, att skillnaden mellan naturfolk och kulturfolk icke kan
sammanhänga med några speciella själsliga egenskaper. Hela tanken kunde vara möjlig, om man menade, att de tidiga, nu fossila
människoraserna, Neanderthal-människan och andra sådana, utmärktes av ett från vårt i vissa avseenden skilt själsliv, som kunde
ges namnet primitivt mänskligt själsliv. Ett sådant antagande är
ju ytterst sannolikt, även om vi aldrig kunna få veta något närmare om vad som kännetecknade detta själsliv. Men tanken att
vissa folk, de s. k. kulturfolken, genom en snabbare själslig utveckling skulle hunnit så långt före andra folk att deras själsliv
blivit något från de andras artskilt, är absurd. För hur länge
19- 48486 Svensk Tidskrift 1948 279
Göte Klingberg
sedan bildade våra förfäder t. ex. ett primitivt folkY Enligt gängse
etnografiska definition till dess runskriften infördes ett par århundraden in på vår tideräkning. Tar man hänsyn till magiska
bruk o. dyl. såsom kännetecken på ett primitivt folk, mycket längre
fram i tiden. Var det svenska folket på 1600-talet ett naturfolk
eller ett kulturfolld Ett kulturfolk, vilja väl alla svara. På 300 år
har knappast någon större förändring inträtt, och vi behöva blott
peka på den standard, som åstadkom århundradets materiella och
andliga topprestationer. Men hur skulle Levy-Bruhl och hans
många efterföljare egentligen böra karakterisera den mentalitet,
som tog sig uttryck i samma sekels häxprocesserY Det är uppenbart, att den svenska kulturen icke tillkommit genom någon särartad utveckling i våra förfäders hjärnor utan genom en kulturvandring från söder, främst i samband med den kristna missionsverksamheten. Icke heller finnes det någon anledning att räkna
med att denna kulturs ankomst och uppblomstring i vårt land
åstadkom någon förändring i dessa våra förfäders hjärnor, så att
vi i själsligt avseende skulle vara på något avgörande sätt olika
våra förfäder för ett par årtusenden sedan. Kulturer vandra från
folk till folk, och när enstaka nya högkulturer uppkomma här och
var på vår jord- och då naturligtvis ur en primitiv kulturs mark
– beror detta på ekonomiska, geografiska, politiska, sociala, religiösa och andra dylika faktorer.
Levy-Bruhl jämförde utan närmare eftertanke sig själv och sina
gelikar – Västerlandets intellektuella topp, som måhända icke
använder sig av magiska hjälpmedel- med primitiva människor
i allmänhet. Han förbisåg därvid två ting. För det första existerar det också bland de primitiva folken en intellektuell topp, såsom
särskilt amerikanen Radin (Primitive Man as Philosopher) betonat. För det andra utgör den intellektuella toppen även bland ett
högtstående kulturfolk blott en topp. Den stora massan av icke
specialiserade intellektuella är i mycket kännetecknad av egenskaper, som enligt Levy-Bruhls teori skulle vara de primitiva förbehållna: benägenhet till massreaktioner, kritiklöshet, tabuföreställningar och, vad det beträffar, även magiska handlingssätt.
Frågan är, om ens kulturfolkens intellektuella skikt i detta avseende i någon större utsträckning skiljer sig från de s. k. icke-intellektuella.
Vi ha här starkt understrukit, att den gamla tesen om den själsliga olikheten mellan den primitiva människan och kulturmän- 280
..

Primitiv, civiliserad, barnslig
niskan sedan länge är övergiven inom den etnografiska forskningen. Det är under sådana förhållanden egendomligt, vilken
roll dessa tankegångar ännu spela inom den psykologiska vetenskapen.
En gren av den moderna psykologien betecknar sig gärna som
utvecklingspsykologi och anlägger synpunkter, som ha det största
inflytande på det psykologiska tänkandet av i dag. Termen utvecklingspsykologi blir oftast ett namn på eller en norm för den
moderna barn- och ungdomspsykologien. Man avser härmed, att
barnet skall uppfattas, icke såsom vuxen utan såsom något ännu
outvecklat, som skall studeras i sin särart. Häremot finnes ingenting att anmärka. Den utbildade utvecklingspsykologien menar
sig emellertid även i naturfolkens själsliv finna ett »primitivt»
själsliv, och man tror sig följdriktigt kunna påvisa mångfaldiga
överensstämmelser mellan naturmänniskornas och barnens själsliv.
De »genetiska parallellerna» (Stern, Werner), som dessa överensstämmelser ofta benämnas, uppta gärna stort utrymme i moderna
barnpsykologiska framställningar. Likheterna mellan den primitiva människan i Levy-Bruhls version och de moderna psykologernas skildringar av barnet äro också slående. Barnets tänkande
skall så t. ex. utmärkas just av den ödesdigra oförmågan att skilja
mellan subjekt och objekt, varför hos barnet också påträffas ett
magiskt beteendemönster (Piaget). Man finner på liknande sätt
paralleller inom andra sidor av själslivet- inom känslo- och viljelivet, i fråga om konstnärliga och musikaliska prestationer etc.
Om man har rätt att till det själsliga området överföra biologiens biogenetiska regel – att individens utveckling är en förkortning av släktets utveckling-, vilket väl är innebörden i uppstäliandet av satsen om de genetiska parallellerna, så borde den i
detta fall innebära, att man kunde finna likheter mellan barn och
tidiga människoraser. Som vi redan ovan framhållit söker man
emellertid icke göra detta utan parallelliserar med nu levande
s. k. primitiva folk. Att denna psykologi härvid utgår från en
fullkomligt föråldrad etnografisk syn på naturfolken har ovan
framgått. Det är möjligt, att våra barn kunna kallas primitiva
men naturmänniskorna kunna icke karakteriseras så. Härmed förfaller möjligheten till några »genetiska paralleller».
I en intressant undersökning utgick amerikanskan Margaret
Mead från den ovan berörda utvecklingspsykologiska tanken, att
barn och primitiva uppfatta de omgivande tingen såsom levande
281
•’
f
Göte Klingberg
på samma sätt som de själva äro levande. Att detta gäller västeuropeiska barn har bl. a. Geneve-psykologen Piaget påvisat. Men
hur förhåller det sig då med de primitiva folkens barn~ Den amerikanska forskaren vistades för studier i detta syfte bland manusbarnen på Amiralitetsöarna. Hon levde bland dem under månader
och sökte t. o. m. framsuggerera yttranden i denna riktning genom
att t. ex. förevisa leksaker, som till synes rörde sig av sig själva.
Allt gav dock vid handen, att dylika uppfattningssätt alldeles saknades bland dessa barn. Med det vuxna manusfolket var det däremot till följd av deras världsuppfattning och religiösa föreställningar tvärtom.
Mead förklarar denna frapperande skillnad mE;llan västerlänningarnas och manusfolkets barn med den omgivande miljöns på-
verkan. Kulturspråken äro i motsats till manusspråket fyllda av
bildliga talesätt och äga genus. Våra apparater och maskiner äro
mera komplicerade än manusfolkets kanoter, och vi kunna frestas
att förklara deras funktion som om de vorolevande väsen. Manusfolket delger icke sina barn något av sin kulturtradition. Vi däremot lära våra barn icke minst våra sagor, där allehanda företeelser i naturen ständigt personifieras.
Denna Meads undersökning behöver utan tvivel kompletteras
med andra liknande, men den ger dock en fingervisning om att det
outvecklade själslivet icke har någon spontan tendens att levandegöra de döda tingen. Det kan nog hända, att det kan finnas paralleller mellan primitiva människor och kulturmänniskornas barn.
Men de sammanhänga då icke med »utvecklingen» utan med att
båda parter äro människor. Paralleller till barns beteenden och
föreställningssätt skall man därför i lika hög grad kunna finna
hos kulturmänniskorna som hos naturmänniskorna.
282

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner