Print Friendly

Halvsanningar och delsanningar i den offentliga debatten

Av Redaktionen | 31 december 1947


1947


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

»HALVSANNINGAR»
OCH »DELSANNINGAR» I DEN OFFENTLIGA DEBATTEN
Av professor ALF NYJ11AN, Lund
LINJER och avstånd kunna halveras. Timmar och minuter
likaså. Äpplen skära vi flinkt i lika hälfter när vi sitta skämtande vid desserten. Hela vårt jordklot skulle, även det, låta
klyva sig i tvenne halvklot, därest vi blott förfogade över de nö-
diga kosmiska krafterna och för övrigt hade något intresse av
ett så originellt och extravagant företag. Veterligen har dock
ingen mer än Edvard v. Hartmann, den tyska pessimismens siste
systembyggare, på allvar föreslagit ett sådant planetariskt sprängningsförsök, motiverande det med tillvarons allmänna irrationalitet och uselhet. Teoretiskt är det emellertid utförbart, liksom
det i atombombernas tidevarv ryckt även tekniskt närmare det
möjligas gränser.
Hur förhåller det sig i detta avseende med sanningar~ Kunna
också d e delas ~ i hälfter eller på annat sätU Exempelvis satserna, att vinkelsumman i en triangel är= 2 räta, att vatten fryser vid 0° Celsius, eller att Gustaf II Adolf stupade vid Ltitzen
den 6 november 1632~ Eller ställes man icke med dem inför betydelseenheter, som icke med något medel kunna sönderdelas eller
halveras~ Och innebär icke redan frågeställningen i detta fall
den mest eklatanta omening~ Ar det icke att utmana logiken och,
vad v~irre är, löjet, att ens i hugskottets form fördrista sig på
dylika imaginära halveringsförsök~
Självfallet är det så. Likväl tala vi ganska obesvärat om s. k.
halvsanningar och delsanningar och ~ varför då icke också~ ~
om tredjedelssanningar eller vilka som helst andra större eller
mindre bråkdelar av en sanning.
lVIå man emellertid betrakta saken så:
Allt ordande om »halvsanningar» eller andra godtyckliga bråkvärden av sanning avser alltid (eller måste avse) olika sidor,
egenskaper och bestämningar hos ett givet ämne, varvid då den
ena sidan, egenskapen och bestämningen, riktigt angiven men
ensidigt framhävd, måste f u l l s t ä n d i g a s med den eller de
övriga, för att påståendet skall få gälla som fullt tillfredsstäl- 8-47174 Svensk Tidskrift 1947 103
Alf Nyman
lande och uttömmande. Med ett exempel från geometrien ginge
det således att säga, att satsen: kvadraten är en parallellogram,
utgör en m i nd r e bråkdel, och att satsen: kvadraten är en rektangel, betecknar en något s t ö r r e bråkdel av den fulla och
hela sanningen, som är den, att kvadraten är en rätvinklig fyrsiding, vars samtliga sidor äro lika stora. De båda första satserna äro visserligen i och för sig riktiga, enär kvadraten uppfyller både paraHellogrammets och rektangelns fordringar; men
de äro ofullständiga, »delsanningar» eller »halvsanningar» i behov av närmare bestämningar med hänsyn till såväl vinklarnas
beskaffenhet som sidornas inbördes storlek.
Redan då det gäller så elementära och genomskinliga tankeföremål som kvadrater och fyrsidingar kan man alltså fördrista sig
att i d e n n a bemärkelse tala om både halvsanningar och tredjedelssanningar. Det ger ingen omening.
Blir det däremot fråga om mera invecklade tankeföremål, och
om kollektiv sådana som det mänskliga samhället med dess olika
klasser och inbördes stridande intressen och behov, så är faran
endast så mycket mera överhängande, att våra därom fällda omdömen skola bli än mera ensidiga och ofullgångna. Därtill uttalas
de i regel från en bestämd social utsiktspunkt och på grundval av
ett starkt begränsat gruppintresse. Ej minst av denna anledning
riskerar man att på detta område kringvärvas av ett betydande
antal halvsanningar och tredjedelssanningar, liksom av omdömen
innehållande ännu blygsammare bråkdelar av det riktiga och hela.
Man föranledes att överväga detta, då man tager del av vissa
utredningar i John Stuart Mills skrift »Om friheten» (1859, svensk
översättning, Natur och Kulturs förlag, Stockholm 1945). Ty om
någon visar sig Mill äga klar blick för sådana bråkdelar av sanning, som man överallt strider om i den löpande sociala och politiska debatten. Visserligen gives det även här fall, då enligt Mill
den vedertagna meningen är riktig, men då icke desto mindre
den m o t s a t t a villfarelsen framstår som »en väsentlig förutsättning för en klarare insikt om och en djupare känsla för dess
sanning». Denna reliefverkan är viktig. Men det finnes ännu
flera fall, framhåller Mill, »då av de stridande meningarna icke
den ena är sann och den andra falsk, utan sanningen ligger mitt
emellan och den kätterska meningen behövs för att komplettera
den sanning, varav den vedertagna åsikten endast uttrycker en
del». Ty med s. k. kätterska meningar och åsikter förhåller det
104
»Halvsanningar» och »delsanningar»
sig vanligen så, att de rymma »några av de undertryckta och förbisedda sanningar, som spränga de bojor, som dittills hållit dem
nere, varvid de antingen söka försona sig med de gängse meningarna eller möta dem som öppna motståndare och med samma anspråk på ofelbarhet, som vore de hela sanningen». Får man tro
Mill, vore det sistnämnda fallet hittills det vanligaste av de två
— »eftersom i det mänskliga tankelivet ensidighet alltid hör till
regeln och mångsidigheten är ett undantag». Uttryckt på den
Groos’ska problemlärans språk innebär detta, att tvenne motsatta
»radikallösningar» ställas kärvt emot varandra, utan någon förhandlingsvillighet å någondera sidan och utan att vare sig någon
förmedlande (»interponerande») eller ännu mindre någon dem
båda övergripande och enande (»monistisk») lösning önskas eller
ens förutsättes som möjlig; – härom närmare i mitt arbete »Problem och problemlösningar inom filosofien» (Stockholm 1945). Därmed träder ett Nej mot ett annat Nej, »höger» mot »vänster»,
whigs mot tories, protektionister mot frihandlare, monarkister mot
republikaner, planhushållningens förfäktare mot den fria konkurrensens män – för att här endast erinra om några äldre och
nyare »radikallösningar» från det politiska och ekonomiska livets
plan. Skulle den offentliga såväl som den fackvetenskapliga debatten fortgå efter det schemat, riskerades ett bullersamt och fruktlöst ‘på stället marsch’. Man komme icke ur fläcken med varandra. Men eftersom både den politiska och den vetenskapliga världen ändock röra sig framåt, ryckvis och med vissa mellanskov,
är det tydligt, att rörelseprincipen är en annan, och effektivare.
Mill har också spaning på en sådan. Den förlöper visserligen
icke efter hela sanningar, går icke från klarhet till klarhet. I stället kryssar den mellan halvsanningar och tredjedelssanningar –
ibland till och med mellan ännu blygsammare bråktalsvärden av
det riktiga och hela. Ja, upplyser oss Mill, »själva det intellektuella framåtskridandet, som borde vidga området för våra sanningar består vanligen endast däri, att en partiell och ofullständig sanning e r s ä t t e s av en annan; framsteget ligger huvudsakligen däri, att det nya sanningsfragmentet b ä t t r e b e h ö-
v e s och mera motsvarar tidens krav än det som det ersätter»
(spärrat här). Sådan, och ej annorlunda, är den mänskliga sanningens vardagsdialektik. Och – vågar man förmoda – det är
väl i sista hand denna av honom iakttagna rytmiska pendling
mellan bråkdelar av förnuft, som ligger bestämmande bakom Milis
övertygelse om det parlamentariska styrelsesättets företräde och
105
Alf Nyman
som tillika uppbär hans krav på obeskuren yttrandefrihet, i tal
som tryck. Varje riktning, varje partibildning representerar
s i n a större eller mindre bråkdelar av en viss heltalssanning, insprängda i en gyttring av ensidigheter och överdrifter. Insikten
härom bör mana till fördragsamhet mot oliktänkande, i teoriens
som i handlingens värld.
Härtill kommer den ej oviktiga omständigheten, att ensidigheten ger styrka. Den är en dynamisk faktor att räkna med.
Båda dessa tankegångar tvinnas av Mill samman på följande sätt:
»Ingen opartisk bedömare av mänskliga förhållanden skulle känna
sig ha någon anledning till indignation, därför att do, som fästa vår
uppmärksamhet på sanningar, som vi eljest skulle ha förbisett, själva
förbise en del av dem vi uppmärksamma. Snarare tycker han, att
så länge en populär sanning är ensidig det mer än någonsin är
önskvärt, att också den impopulära sanningen får ensidiga föresprå-
kare, eftersom dessa vanligen äro de mest energiska och de som ha
största utsikten att tilltvinga sig en motvillig uppmärksamhet på
det korn av vishet, som de framställa som hela sanningen.»
Mills ständiga yrkande blir därför ej blott ett: Audiatur et altcra pars, utan också ett: Taleratur et altera pars. Även den
svurne partigängaren företräder – utom sitt partiprogram – ett
brottstycke av den stora, allmänneliga Erfarenheten, därtill kanske ett a n n a t brottstycke än vi själva. Dess talan må han därför också föra, även om vi i samma Erfarenhets namn måste säga
honom, att hans personliga synfält är tämligen begränsat och i
omedelbart behov av utvidgning. Detta utsäger Mill på sitt säreget måttfulla, hovsamt tillrättavisande sätt med följande fingervisning: »De monopolistiska anspråk på att vara det hela, varmed en delsanning framträder, bör och måste man protestera
emot, och om en reaktionär impuls skulle göra förespråkarna för
protesten i sin tur orättvisa, så måste man beklaga denna ensidighet såväl som alla andra men också tolerera den.»
På botten av detta vidhjärtade, sant Millska uttalande skymtar
vetskapen om en l a g: nämligen om det vantrevliga sakförhållandet, att i all mänsklig utveckling rättas överdrifter i ena riktningfm alltid av överdrifter i andra riktningen liksom orättvisor
av e t t slag alltid beivras av sådana av ett annat slag; – åtminstone sker så i första tempot och innan ett medelläge blivit uppnått. Sådan ter sig för den illusionslöse betraktaren den empiriska dialektik, enligt vilken det kulturella och politiska livet faktiskt förlöper, och i denna travestering behåller Regel för en god del
rätt med sin kända trestegsformel efter tes-antites-syntesschemat.
106
.»Halvsanningar» och »delsanningar»
Det är ingen i d e a l i s k utvecklingslag, som därmed uppställes. I någon mån påminner den om barnvisans berättelse om Mormors lilla kråka och hennes betydligt vingliga åktur, om vilken
det förmäles, att
Ȋn slank det hit,
och än slank det dit,
och än slank det ned i diket».
För den engelske samhällstänkaren innebär emellertid dessa pendelslag mellan skilda överdrifter och halvsanningar ingenting
alltför avskräckande. Han tager den med ro. Ty hur skulle historiens gång kunna vara fullkomligare, då människorna, som g ö r a
historien, äro ofullkomliga~ Nej- »det är icke i den våldsamma
konflikten mellan delsanningarna utan i det lugna undertryckandet av någon av dem, som det fruktansvärda onda ligger». Så
omistliga äro i hans ögon bråkdelarna, då det gäller sanningen!
Det är haltfulla, djupt mänskliga ord, Mill i dessa ämnen låter
undfalla sig, och efter de blodiga lektioner i »likriktning» och
meningsförkvävning, vår egen dramatiskt osköna tid fått mottaga, torde de flesta vara sinnade att underskriva dem – teoretiskt talat.
Däremot bär det fruktansvärt emot, så snart det gäller att i
den offentliga debatten praktisera dem. Där sakna vi i regel
hjärta för sanningsbråkdelarna i våra motståndares inlägg. Där
harmas vi över deras överdrifter och förlöjliga deras ensidigheter. Och i kampen mot dessa, som vi mena, politiskt som kulturellt enögde råkar det alltför ofta falla oss ur minnet, att även
vi själva endast stå där som sköldhållare åt den ena eller andra
halvsanningen, i lyckligaste fall kanske åt någon trefjärdedelssanning. När vi diskutera med varandra, enskilt eller offentligt,
går det oss vidare ej sällan så, att resultatet av meningsutbytet
ingalunda blir en utjämning, en ömsesidigt vidgad förståelse av
varandras synpunkter – en »interponerande» eller distributivt
avgränsande lösning av något slag- utan tvärtom det, att bägge
parter utgå ur skärmytslingen var för sig styrkta i sin uppfattning och m e r a omedgörliga än tillförne. Det har kommit att
gälla prestigen och inte saken.
Detta är då karikatyren på »debatt» och ett öppet hån emot allt
vad parlamentarism och demokratisk förhandlingsvilja heter. Demokratiens djupaste förutsättning får nämligen sägas vara den,
att människor i gemen (alla med normal, oskadad intelligens) ak- 107
•’
Alf Nyman
tas mottagliga för skäl; att det därför l ö n a r s i g att argumentera för sin ståndpunkt inför dem i riksdag och parlament, i styrelser och vid överläggningar, man och man emellan, – i stället
för att trumfa igenom dem med majoritetsbeslut, med »diktat»
eller yttre våld. Ty vore det principiellt icke möjligt att för meningsmotståndaren visa upp en svårighet i hans ståndpunkt, peka
på en lucka i hans resonemang, eller att genom nya synpunkter
och vidgade erfarenheter förvandla hans halvsanning till en två-
tredjedelssanning, och så vidare hela skalan uppåt -: då vore
det bäst att, med Ibsens råd till sin vän »revolutionstalaren», »slå
Spillet over’ Ende». Men d e m o k r a t är man jämt så länge, som
man i motsats till Ibsen går med på att »flytte Brikker» och tror,
att brickorna steg för steg kunna läggas bättre och rationellare
– ja, att de överhuvud äro f l y t t b a r a. Den tron har John
Stuart Mill heller aldrig övergivit, även om han icke gjorde sig
alltför sangviniska föreställningar om motspelarna i politikens
och samhällsreformernas stora dominospel. Ty dessa motspelare
skola ha samma frihet som han själv att efter bästa förstånd och
moget övervägande flytta s i n a brickor, till och med om dessa
därigenom lägga sig spärrande i vägen för hans egna. Och han
inbillar sig ingalunda, att det brydsamma spelpartiet skall gå
raskt och elegant mot sitt slut. Den verkliga insiktens och övertygelsens väg har alltid visat sig längre och drygare att tillryggalägga än agitationens och propagandans. I gengäld leder den från
del- och halvsanningarnas tumultuösa värld till de fullgångna
sanningarnas harmoniska rike; till den region, där kvadraten
icke är enbart parallellogram eller enbart rektangel utan båda
delarna och därutöver ännu något annat, nämligen en liksidig och
rätvinklig fyrsiding; där likaledes samhället bestämmes, icke som
enbart kroppsarbetarnas eller som enbart arbetsgivarnas, icke heller som allenast köpmännens eller som allenast avnämarnas, ej
heller som endast jordbrukarnas eller som enbart stadsbefolkningarnas och lika litet som uteslutande husägarnas eller som
uteslutande hyresgästernas stora dominerande angelägenhet, utan
där samhället fattas som allt detta på en gång – och därjämte
som ännu något mera: nämligen som en h e l a f o l k e t s, en den
allmänna rättssäkerhetens, de självmyndiga individualiteternas,
det växande välståndets och den stigande upplysningens fristad
och skyddsanstalt.
Mot ett sådant begrepp av stat och samhälle borde i varje den
offentliga debatten syfta.
108

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism