Wiehe får det inte att gå ihop

Har Mikael Wiehe drabbats av ålderskris eller vad är det som gjort att han ånyo låter som om året var 1973 och han själv var 25 år, undrar Markus Lagerquist, kulturpolitisk handläggare vid Moderaternas riksdagskansli.

En del av Mikael Wiehes konstnärskap är genialt. Få personer har skrivit fler och vackrare kärlekssånger. Wiehe har dessutom visat på en imponerande utvecklingskurva såväl språkligt som stilistiskt.

En gång var Wiehe en lite stolpig plakatvänsterpoet som skrev tråkiga proggtexter, att jämföras med exempelvis Ulf Lundells fantastiska texter på dennes sjuttiotalsplattor. Under de dryga trettio år som förflutit sedan proggen avvecklades med tältprojektet har Wiehe utvecklats till en fantastiskt duktig kompositör vars konstnärskap når alla, från höger till vänster.

Proggtälten har ersatts av konserthus och kyrkor. Den gamle (64 år) revolutionsromantikern har blivit folkkär och finkultur. Hans svenska texter till Bob Dylans och Leonard Cohens musik har med rätta hyllats av en enig kritikerkår.

Kanske är det denna utveckling, vars nästa steg torde vara Allsång på Skansen eller varför inte Melodifestivalen, som har gjort att Mikael Wiehe längtar tillbaka. Det är svårt att göra någon annan tolkning än denna av dennes senaste skiva, ”Ta det tillbaka” .

Proggtexterna är plötsligt tillbaka och Wiehes tal mellan sångerna är ocensurerat på ett sätt vi inte sett sedan tidigt sjuttiotal. Här spekuleras i Carl Bildts förmåga som älskare (det är faktisk sant, hur absurt det än kan låta), borgare är tjuvar och banditer, bröderna Castros Cuba är ett föredöme i hela världen och USA är en ickedemokrati.

En fråga ger dock herr mästerproggare Alliansen rätt i och det är frågan om nedladdning och upphovsrätt. ”De jävlarna stjäl mina pengar” klagar Wiehe och plötsligt försvinner solidaritetsaspekten till förmån för den egna plånboksfrågan. Mitt bland all revolutionsromantik, hat och irritation sjunger Wiehe några av sina allra vackraste kärlekssånger.

Basen för Mikael Wiehes karriär har alltid varit hans roll som proggrörelsens talesperson nummer ett. En ungdomsrörelse som skrek på revolution och hyllade några av de värsta massmördare som mänskligheten har skådat. Den mesta musik som skrevs var, för att citera Benny Andersson, ”risig, skräpig och ful”.

Wiehes politiska inkonsekvens visade sig tydligast i hans engagemang mot Davis Cup-semifinalen1975 mellan Sverige och Chile. ”Det är fel att spela tennis mot en diktatur” skrek Wiehe och skrev en argsint sång med titeln ”Stoppa matchen”. Hur gick det då? Jo, matchen spelades inför ett stort antal poliser. Sverige vann och gick till final mot kommunistdiktaturen Tjeckoslovakien i Stockholm. Reagerade då Wiehe och den övriga vänstern på att Sverige ånyo skulle spela tennis mot en diktatur? Alls icke, tystnaden var total.

Det är ur ett vänsterperspektiv uppenbarligen skillnad på diktaturer och diktaturer. En ”Stoppa matchen del 2” skrevs till slut, denna gång som kamplåt för alla dem som krävde att Sveriges David Cup-match mot Israel 2008 skulle stoppas. Också denna match spelades och Israel vann med 3-2 mitt i ett Malmö, där Wiehe och övriga vänsterradikaler har gjort gemensam politisk sak med radikala islamister och formulerat ett politiskt budskap som med rätta beskrivits som antisemitiskt.

Vad som gjort att Wiehe valt att ånyo låta som om året var 1973 och han själv var 25 år är svårt att förklara. Måhända har han drabbats en ålderskris eller också anser han, som den slipade affärsman han de facto är, att tiden är mogen för en ny proggplatta som unga vänsterromantiker och nostalgiska 40-talister kan köpa och ta till sitt hjärta.

När Hoola Bandoola band var som störst delades alla intäkter upp på 21 delar fördelade på text, musik och arrangemang. De första sju delarna för texten tog textförfattaren Wiehe själv, samma sak för de sju delar som avsåg musiken. Den sista delen, arrangemang, delades solidariskt mellan bandets sju medlemmar.

Summa summarum blev att av 21 inspelade kronor fick Wiehe 15. När bandet splittrades 1976 var Wiehe en välbeställd man medan övriga medlemmar omedelbart fick söka arbete inom den reguljära arbetsmarknaden eller kurser på universitet för att kunna försörja sig. En sann historia som i all sin enkelhet beskriver komplexiteten hos konstnären, socialisten, kapitalisten och kärlekspoeten Mikael Wiehe.

Hans liv och konstnärskap påminner mig om Tomas von Brömssens rolltolkning i Bo Widerbergs sista film, ”Lust och fägring stor”. I en scen sitter von Brömssen över en gin och tonic, lyssnande på musik, medan han monotont upprepar den djupt allmänmänskliga tanken ”jag får det inte att gå ihop”.

Markus Lagerquist är kulturpolitisk handläggare vid Moderaternas riksdagskansli.